Söndag med motstridiga känslor.
Inte ens jag kan hålla humöret uppe när förkylning och feber lägger krokben. Bacillerna gick till attack med tungt artilleri sent igår kväll, och att jag ändå efter en svettig febernatt kom iväg till andra dagen med glasmålning hos Ewa Evers får ses som en ren trotshandling. Fast jag fick ge upp redan efter lunch, för att hinna hem innan orken tog helt slut. Har hostat i armvecket och hållit mig på min kant, så jag tror ingen annan kursdeltagare blev smittad.
Bilder från helgens kurs finns här i mitt Facebookalbum. Om någon undrar vill jag påpeka att vem som helst kan gå en sån här eller liknande kurs hos Ewa. Man kan börja med noll förkunskaper och har man prestationskomplex får man hjälp att komma över det.
Vi diskuterade idag varför man så gärna jämför sig med grannen och sällan är nöjd med det man själv åstadkommer. Ewa trodde att en orsak kan vara att vi får och ger alldeles för mycket beröm hela tiden. Vi har blivit beroende av beröm och bekräftelse, och tycker inte att skaparglädjen räcker som belöning. Ewa säger aldrig: ”Åh, så fiiint!” Istället säger hon kanske:” Har du tänkt på att du kanske skulle ha en mörkare färg här uppe, som kontrast?”
Lite glad blir jag i alla fall när jag betraktar helgens ”skörd”. Alla består av tre glasskivor bakom varann, där var och en målats och dekorerats på olika sätt för att ge djup åt hela montaget. Egentligen ska de stå i ett fönster så att ljuset lyser igenom, jag ska ordna med hyllor i fönstren i veckan.
( Farmorsfrågan till imorgon känns helt självklar: Hur hanterar du en deppig dag?)
Målarhelg på Bleket.
Undermålning på glas kallas tekniken som Ewa Evers har utvecklat till fulländning under många år. Det är andra eller kanske tredje gången jag deltar i hennes speciella glasmålningskurs. Vi är sju deltagare, fler får inte plats i ateljen i huset på Bleket.
Det är svårt att beskriva vad en sån här helg gör med en. Det är dels som meditation, där man helt sjunker in i sig själv och allting runt omkring försvinner. Samtidigt är det väldigt intensivt för man måste vara så uppmärksam hela tiden och kan inte göra någonting av gammal vana. Ewa går igenom olika tekniker och ger oss uppgifter.
Idag har vi målat kyrkfönster och ikoner. Det är märkvärdigt hur olika resultat det blir, fast vi alla har samma färger och material och i stort sett samma mönster.
”Det är som med rösten”, säger Ewa, ”Den är också alldeles personlig och inte likadan som någon annans.”
Varför är det så svårt att gilla sin egen röst och sitt eget uttryck? Varför är det så lätt att snegla på grannens målning och tänka:” Guuuud, så snyggt, sådär blir det aaaldrig för mig!”
Söndag med extra allt.
Dagen började tidigt, med Mini på köksgolvet medan jag meckade söndagsfrukosten. Man vill ju gärna samla pluspoäng. Därför blev det bacon och stekt ägg och nybakat surdegsbröd och jordnötssmör och you name it…;-)
Sen blev det ponnypromenad igen, och lunch och målning och… plötsligt är det söndag eftermiddag och vi är ensamma igen. Endast diskmaskinens eviga brummande hörs.
Det oroar mig lite att jag blir så trött efter en helg med barn och barnbarn. Vad är det som händer med en egentligen, hur blev jag så beroende av tystnad och egentid? Jag som hade hur mycket energi som helst och stod mitt i stormens öga med barn och jobb och hästar och höns och jordgubbsodling. Jag håller väl inte på att bli gammal?
Äntligen färdig! Mamma ska få den i julklapp. Fast i förskott. Man ska aldrig skjuta upp något.
Posted using BlogPress from my iPhone
Svar på Farmorsfrågan nr 193. Om förväntningar.
Jag bygger alltid upp stora förväntningar på det som ska komma. Så har det varit så länge jag kan minnas. I mina tankar föreställer jag mig långt i förväg den långa resan, det spännande mötet, det nya jobbet, den underbara upplevelsen. Allt är förstås perfekt och ingenting misslyckas.
I verkligheten blir det nästan aldrig sådär som jag föreställt mig, men just nu kan jag inte komma ihåg någon riktigt stor besvikelse.
Jag håller nog fast vid min princip: Det är bäst att glädja sig i förväg åt saker och ting, så kan man vara säker på att ha haft roligt hur det än går.
Idag har mamma A med familj kommit på helgbesök. Mini är väldigt poppis hos Sigge, speciellt när hon äter. Han som bara får torrfoder i vardagslag har hittat ett himmelrike under hennes matstol. Här regnar det verkligen manna från himlen. Just idag handlade det om pasta.
Lilla S och lilla A invigde genast stora ritbordet i min nya atelje. På Inex (världens bästa och mysigaste butik för konstnärsmaterial ligger i Göteborg) i veckan köpte jag oljepastellkritor, färgpennor och stora härliga ritblock. Så mysigt att vi kan sitta tillsammans och måla!
Snart klart.
Snart är jag klar med mitt första egenhändigt målade porträtt i olja. Det är ett år sedan jag gick den första kursen i Barnporträtt hos Ewa Evers i Bleket på Tjörn. Det var även mitt livs första kurs i oljemålning, och efter två dagar hade jag åstadkommit flera knappt halvfärdiga målningar. Tekniken kallas skiktmålning, man målar skikt på skikt i tunna, tunna lager. Målningarna har stått hemma sen dess utan att jag har rört dem. Det var förstås meningen att vi skulle fortsätta på egen hand, men jag kände mig totalt villrådig när kursen var slut, vågade inte dra ett penseldrag.
Men efter den andra kursen för en vecka sedan lossnade det. Den här gången kom jag hem från Ewa med ännu fler påbörjade porträtt, men nu har jag faktiskt vågat fortsätta hemma.
Porträttet av min mamma som 4-åring är nu nästan färdigt. Det som återstår är en justering av blicken, och ett avslutande färgskikt i ansiktet för att hon ska få den där bleka porslinshyn som jag ser för mitt inre öga. Imorgon är färgen kanske tillräckligt torr för att jag ska kunna lägga på det sista tunna skiktet av vit zinkoxid spetsad med lite alizarinrött.
Hur kan man glömma gå på en konsert med Ale Möller?
Det ringde. Det var min syster. ”Var är ni? Jag kan inte hitta er?”
Hon var där vi skulle ha varit. På en helt fantastisk, underbar, efterlängtad konsert i Göteborg med Ale Möller. Som jag köpte biljetter till för en månad sedan, och som vi har sett fram emot ända sedan dess. En konsert som vi verkligen behövde för att komma upp ur vintergropen som vi redan grävt ner oss i. Både Odd och jag hade skrivit upp ”ALE MÖLLER 19.00!” i kalendern på köksväggen och i våra mobiler och sett fram emot en helkväll i Göteborg direkt efter min kursavslutning.
Istället satt vi hemma och gjorde ingenting. Glömde bort Ale Möller! Odd utmattad efter diverse reparationer och en sista dust med TV-antennen uppe på taket. Jag precis hemkommen från målarkursen och full av entusiasm över allt jag hunnit med. Jämmer och elände vilken oförlåtlig miss, och inte kan jag skylla på någon! Jo förresten, jag skyller på Ewa Evers! Hon måste ha hypnotiserat mig.
Det har varit två dagar helt tömda på precis alla tankar utom de som handlat om färg och form. Ingenting blev riktigt färdigt den här gången heller. Oljefärg tar tid, den måste få torka mellan lagren. Men nu har jag ju en egen atelje här hemma och allting kan stå framme. Och efter den här repetitionen känns det som om kunskaperna från förra kursen för ett år sedan faktiskt har fastnat.
Så här såg mina barnporträtt ut idag. Lite mer än halvfärdiga tror jag. Kan knappt bärga mig innan jag får fortsätta, men nu måste oljefärgen torka innan man kan lägga på fler lager färg.
Tuffa tanter lever bäst.
Den här helgen är jag på kurs i oljemålning igen, hos konstnären Ewa Evers på Bleket, Tjörn. Temat är barnporträtt, precis som förra gången för lite mer än ett år sedan. Ursvårt och underbart roligt. Jag är så nöjd med dagens arbete, fast det bara är halvfärdigt och knappt det.
Äldst på kursen är Ulla som fyllde 70 alldeles nyss. Man blir glad när man träffar kvinnor som inte alls motsvarar bilden av – ja just det – äldre kvinnor. Kvinnor som helt enkelt fortsätter vara sig själva fast åren går, utan att ta på sig gammalgumma-rollen. Professor Bodil Jönsson som skrivit bla boken ”Tio tankar om tid” är en sådan kvinna. Ulla är en annan. Hon bloggar varje dag på www.lillasolberga.blogspot.com Gå in där, läs och njut av ett annorlunda pensionärsperspektiv, och kolla hennes fina glasmålning av hjärnan.
Undermålning på glas är en annan konst som Ewa undervisar i, jag har bloggat om den kursen två gånger tidigare, i september 2010 .
Två nya barnporträtt har jag påbörjat idag, plus att jag hoppas att äntligen få färdigt de två halvfärdiga målningarna från kursen för ett år sedan. De har blivit stående hemma utan att jag vågat röra dem, av rädsla att förstöra om jag målar utan ledning. Jag kan ju absolut ingenting.
Mitt första ”konstverk”, från den allra första kursen jag gick hos Ewa, har jag lovat mig själv att inte måla över. Det är roligt att ha ett minne av utgångsläget. Uppgiften var att måla hur ett tyg faller, alltså försöka måla skuggor och veck på en duk, en schal eller kanske en gardin. Jag valde att måla en beduin i öknen. (Nej, jag tänker inte visa något foto.) Pannån står och skäms med baksidan utåt på en hylla. Motivet liknar mest av allt en ilsken kirurg, om man vill vara välvillig. Allt man ser är två arga ögon mellan ett åtsmitande munskydd och en lika tight operationsmössa.
Dagens nya barnporträtt är dels en bild av min mamma, ungefär 3 år gammal, med busig blick och finklänning. Jag målar av fotot som pryder omslaget på ”Boken om Mamma”.
Dessutom har jag målat av ett foto som jag själv tagit av en tankfull Mini, ca 3 månader, i pappas famn. På båda målningarna är endast underarbetet färdigt. Färgläggningen återstår, och en del korrigeringar förstås. Mini är verkligen inte så skelögd som man kan tro av min målning…
Glasmålningskurs!
Dags igen att åka till Ewa Evers mysiga atelje i Bleket på Tjörn. Det är uppföljning på kursen i undermålning på glas som gick första gången i höstas, och som jag också berättade om på bloggen. Nu på kvällen är jag helt tom i huvudet, det har varit en så intensiv dag. Kvar i Ewas atelje ligger fyra halvfärdiga glasmålningar som ska bli klara imorgon, förhoppningsvis. Vi är fem kvinnor i varierande åldrar som deltar. Jag målar barnbarnen, porträtt efter fotografier.
Som alltid när jag kommer från Eva känner jag mig så inspirerad, tänker att det här ska jag ta mig tid till hemma också. Den här gången ska jag verkligen ta mig i kragen och försöka fortsätta på egen hand. Det handlar egentligen bara om att sätta av tillräckligt med tid. Det går inte att sätta sig ett par timmar och måla. Jag måste ha en hel, ostörd dag. Eller i alla fall en halv.
Jo, det är OK att fuska!
Den här dagen började bra med en krya-på-dig-hälsning på Facebook och en länk från Dorte. Kram Dorte! 🙂 Länken gick till det kanske bästa tal jag någonsin hört. Det handlar om hur vi vuxna, och då speciellt skolan, dödar kreativiteten hos barn. Jag önskar att du ville klicka på länken och lyssna. Det är väldigt roligt dessutom, rena stand-up. Jag var tvungen att lyssna två gånger för att inte gå miste om något. Bland annat berättar han varför dans är lika viktigt som matte!
I skolan lär vi oss att det är en skam att misslyckas. Vi undviker sedan hela livet att prova saker vi inte kan, för vi är rädda att göra fel. På lektionerna i teckning, som jag ändå tyckte var roligast, lärde vi oss också hur fult och dåligt det är att härma eller rita av. Att kalkera med smörpapper var det värsta av allt, det var riktigt fuskigt. Gjorde man det så var det beviset på att man var riktigt hopplöst dålig i teckning.
Inte förrän på kursen i glasmålning hos Ewa Evers förstod jag hur det här gamla spöket från skoltiden har påverkat även min kreativitet. Eftersom jag inte kan teckna till exempel ett barnansikte på fri hand så låter jag bli. Ewa visade hur man kan använda smörpapper för att rita av gamla foton, och sedan skrapa fram motivet på en svartmålad glasskiva. ”Men…får man göra så? Det är ju fusk!?” Men Ewa bara log. ”Det är väl svårt nog ändå? Varför ska du göra det ännu svårare för dig?”
Vilken befrielse! Sen kursen hos Ewa är jag helt fast i glasmåleriet. Varenda kväll sitter jag vid mitt ljusbord och skrapar och målar på mina glasskivor. Jag kommer att fylla varje fönster, varje vägg med glasmålningar av barn och barnbarn, jag har ju hur mycket fotografier som helst…
