Harry Boy – min julklappsnovell till just Dig.
Den här lilla berättelsen skrev jag för en novelltävling i en stor veckotidning för ett par år sedan, och den lyckades vinna andra pris. Jag tycker så mycket om den att den får bli årets julklapp till Dig, kära läsare. Den är visserligen skriven i en helt annan stil än Diktaren, men vi har ju allihop mer än en sida i våra personligheter.
HARRY BOY
Pojken bakom disken lyfte blicken från papperslappen i sin hand, som darrade lite. Hans ögon var blanka.
– De e en högvinst, sa han nästan viskande och glodde misstroget in i sin maskin.
– Jaha, hur mycket? undrade jag och tänkte att det tror jag så mycket jag vill, han måste ha sett fel.
– De kan jag inte se här, då måste jag kolla alla loppen.
– Det var konstigt, jag har vunnit förr och fått pengarna direkt.
– Inte när det är över femtusen, då måste banken betala ut. Du får ta det här vinstbeviset och gå till sparbanken.
Efter besöket på banken kände jag mig vinglig som efter en halv flaska rött och i huvudet gick Eva Dahlgren på repeat: ”Det var evighetssekunder, tre korta andetag, hela livet vände, vem valde inte jag...” Tremiljoneretthundrafemtiotusen. Kronor.
Kjelle var utkommenderad till Dalsland för att reparera nedblåsta ledningar efter stormen, så jag hade flera dagar för mig själv. Det normala hade förstås varit att ringa till honom och till Veronica och berätta. Men jag tänkte bara på hur avundsjuka alla skulle bli. Varför just jag, liksom? Kjelle skulle vilja betala av lånen på huset och byta till jordvärme och köpa husbil. Veronica skulle önska sig en resa till Thailand med Thomas för att reparera sitt äktenskap. Mina arbetskamrater på Hemköp skulle gratulera och tänka medan de åt min firartårta att varför just hon, som redan har allt? Nu hade jag förstört chanserna för dem. För vem har hört talas om att två på samma arbetsplats blir miljonvinnare?
När jag sedan började fundera på alla hål som fanns att stoppa pengarna i räckte de plötsligt inte. Jag vågade inte ens ta ut sjutusen för att köpa en större tv på rea. Kjelle skulle ha frågat hur jag hade råd. Ljuga har jag aldrig varit bra på. Hålla tyst däremot, det har jag tränat på hela livet.
Det enda jag kunde komma på var att sjukskriva mig i två dagar för magsjuka.
Jag satt i hammocken på uteplatsen och åt mörk mintchoklad och lyssnade på musik i hörlurarna. ”Allt jag vill är att vi tar en dag i sänder. Ingen annan än du själv kan ta besluten.” Det kändes som om hon sjöng direkt till mig. Björn Ulvaeus är ett geni anser jag. Liksom Eva Dahlgren och Pernilla Andersson. Bland andra. De kan skriva texter som går rakt in i hjärtat. Jag vet att jag också har det inom mig, men vad hjälper det när man inte kan få ut det? I anteckningsboken som jag alltid bär med mig skriver jag upp bra börjor. En fin mening kan komma flygande när som helst, ofta när jag stryker Kjelles skjortor, konstigt nog. Han har rätt många skjortor.
Ibland har jag frågat honom, på skoj, varför en telemontör måste ha så många skjortor. Finns det en massa telemontriser som han inte har berättat om? Han uppskattar inte den sortens humor. Det är synd att vi skrattar åt så olika saker. Han skrattar förresten nästan aldrig. En av mina bästa texter som jag nästan har skrivit färdigt går såhär i refrängen: ”Jag har glädje så det räcker till dig, mitt hjärta rymmer kärlek som kan värma oss båda.” Den handlar om en kvinna som vill flytta tillbaka till sin barndoms stad där hennes första kärlek bor kvar. När jag har skrivit klart den ska jag skicka den till Charlotte Perrelli.
I alla fall så bestämde jag där i hammocken att vänta till rätta tillfället innan jag berättade för Kjelle eller någon annan. Det kändes konstigt. Jag har aldrig haft några riktigt stora hemligheter för Kjelle. Inte som den han hade för mig, med Bettan på Statoil. Jag väntade tills det gick över, jag visste att det bara var hans femtioårskris. Under perioden med Bettan skrev jag faktiskt några av mina allra bästa texter, en skickade jag till Bert Karlsson. ”Mitt okrossbara hjärta.” Han svarade aldrig, men jag kände igen mina ord, fast lite omändrade, i en låt som var med i Melodifestivalen året efter. Det var stort.
Vi är inte gifta, Kjelle kan inte se någon anledning eftersom Veronica inte är hans biologiska barn. Så jag gjorde inget brottsligt som satte in vinstpengarna på ett nytt, eget konto i Sparbanken, fast vi har huslånet och våra andra konton i Handelsbanken. Huset äger förstås Kjelle, han hade det redan när vi träffades, men vi delar lika på alla kostnader.
När Kjelle kommit hem från dalslandsskogarna och jag gått tillbaka till kassan på Hemköp var det som om jag nästan glömde bort mina miljoner. Hemligheten låg där och jäste inom mig som en vetedeg, mild och doftande, men jag tänkte inte så ofta på vad jag skulle göra med pengarna. Det gjorde mig bara trygg och glad att de fanns. Tids nog skulle jag komma på bästa sättet att använda dem.
Visst är det underligt hur slumpen styr ens liv? Tänk om jag inte hade tagit på mig det där extra kvällspasset. Om han inte hade kommit in just då och köpt pocketboken ”En enda hemlighet” av Simona Ahrnstedt. Vi hade sålt mycket av den. Till kvinnor, alltså. Han var garanterat den förste manlige kunden. Mitt nya, glada jag kunde förstås inte låta bli att kommentera.
– Den där kommer du inte att kunna slita dig från.
– Jaså, den tror du passar en gammal ensamseglare?
Han såg med höjda ögonbryn på mig, det var klart att boken var till hans fru, det begrep ju jag också, men eftersom jag hade börjat fick jag fortsätta, även om det kändes fånigt. Jag brukar verkligen inte bli sådär privat med kunderna.
– Absolut, om man behöver lite verklighetsflykt så är den perfekt.
Han skrattade högt men sa inget mer, stoppade bara ner boken i sin ryggsäck. Det gråsprängda håret var samlat i en hästsvans, han hade bruna, glada ögon som liksom glittrade i ett solbränt och ganska skrynkligt ansikte. Han såg ut att vara ungefär lika gammal som Kjelle, lika smal och starksenig också. Liksom indianaktig. Men, som sagt, glad. Vilket inte är det första man skulle säga om Kjelle.
Senare på kvällen gick jag som vanligt en runda genom norra hamnen efter jobbet. Det är en omväg, men det började ta emot mer och mer att gå raka vägen hem. Kanske är jag orättvis, kanske hörde jag bara Kjelles gnäll tydligare än förr. Den hackande bilmotorn, oljepannan som måste bytas, semesterresan som vi inte hade råd med.
Längst in i gästhamnen låg en ny segelbåt. Allt på den var kraftigt, extra förstärkt och dubbelt upp. En riktig jordenruntseglare. Den låg där vaggande i kvällsbrisen med vinden nynnande i riggen, stadigt förtöjd som om den annars skulle slita sig och rymma. Jag kände plötsligt hur mycket jag saknade Maxin som vi sålde för femton år sedan, när Veronica ville ha en ponny. Den tröttnade hon snart på, men någon ny segelbåt skaffade vi inte. Kjelle ville satsa på fotbollen, han tränade juniorlaget för flickor – 75.
Jag stod där en bra stund och glodde på alla specialanordningar och kände mig konstigt sorgsen. ”Jag skulle byta varje morgondag mot en enda av de dar då jag och Anna sjöng och skrattade som barn.”
En båt. Jag skulle kunna köpa en segelbåt för pengarna.
– Hallå där, du hade rätt, jag kan inte slita mig!
Ett huvud stack upp ur sittbrunnen, en hand viftade med pocketboken i luften. Jag hade inte upptäckt att han satt där under det blå kapellet. Han däremot måste ha sett mig hela tiden.
– Vilken fin båt. Och vilket fint namn. S/Y Dancing Queen.
– Jag har alltid gillat ABBA. Benny Andersson borde få Nobelpriset.
– Fast det är Björn som skriver texterna.
– Där ser man, så lite visste jag. Får jag bjuda på ett glas martini?
Sedan satt vi där i båten och pratade tills Kjelle ringde och med hög, gäll röst undrade var fan jag höll hus.
– Min man, sa jag ursäktande, han börjar väl bli hungrig.
– Ta med honom hit i morgon så bjuder jag på sjömansbiff. Jag blir nog liggande här en vecka innan den nya bogpropellern är monterad.
Aldrig i livet att jag skulle få med mig Kjelle. Och ensam kunde jag ju inte gå.
– Jag får se, jag vet inte vad han har för planer, han kanske måste jobba.
– Det är trevligt med lite sällskap när man ligger i hamn. Sedan blir det ensamt så det räcker och blir över.
Han var på väg till Kanarieöarna och därifrån vidare över till Västindien. Det var en ren slump att den där propellern gått sönder just när han passerade utanför Lysekil.
Han klev iland och räckte mig sedan handen så att jag kunde ta mig säkert över från teakdäcket till bryggan.
– Vad heter du förresten? Själv heter jag Ingrid.
– Harry heter jag.
– Så märkligt, sa jag utan att tänka mig för och behöll hans hand i min lite längre än nödvändigt.
Han måste ha tyckt att det var en väldigt korkad kommentar.
Nästa dag messade Kjelle att han skulle bli sen och inte behövde middag, det var någon viktig kvalmatch till fotbolls-VM som rätt lag lyckades vinna. Sitter på O‘Learys med ett stort gäng, kom hit om du vill slippa äta middag ensam! Puss.
För en gångs skull verkade han uppåt. Men den där inbjudan var inte allvarligt menad, han vet vad jag tycker om fotboll, fast det är hans största passion. Jag har aldrig sett honom så deppig som den våren Veronica blev kär i Thomas och gick ur juniorlaget. En bättre pappa kunde jag faktiskt inte ha hittat till min lilla flicka, den saken är säker. Man kan inte få allt, så är det.
Ha så kul! Puss, messade jag tillbaka. Jag visste att han inte skulle komma hem förrän puben stängde efter midnatt. Så jag tog en promenad till norra hamnen fast jag hade ledigt och egentligen hade tänkt tvätta fönstren på nedervåningen.
Som en annan Askungen satt jag sedan hela kvällen nere i salongen på S/Y Dancing Queen, blev bjuden på middag, serverad vin och insvept i uppmärksamhet som en dyrbar kristallvas i silkespapper.
Alla män jag känner älskar att prata om sig själva. Jag är säker på att det var så Bettan fick Kjelle på kroken. Genom att helt enkel titta honom djupt i ögonen och få honom att berätta, få honom att känna sig speciell.
Så hur kunde jag falla i samma fälla själv?
Han ville veta allt om hur jag hamnat i Lysekil, hur jag trivdes med mitt jobb, hur det kändes att vara mormor.
Mina ord bara kom, bubblade upp och ville aldrig ta slut, han lyssnade utan att avbryta, skrattade glatt på de rätta ställena och jag kände mig lyckad, rolig och ja just det… speciell. Jag kände mig vacker också. Det händer verkligen inte ofta, fast jag inte är direkt ful och hyfsat vältränad för min ålder. Så jag log mot honom, höjde armarna över huvudet och körde in händerna bakom nacken, lyfte allt hår från axlarna och lät slingorna glida och rinna mellan mina fingrar. Han svalde där han stod med en ljusstake i form av en mässingspropeller i händerna.
– Du borde skriva en roman.
– Skriva en roman? Jag? Aldrig i livet, sa jag och skrattade högt. Men en dag när jag blir rik ska jag säga upp mig från jobbet och bara skriva sångtexter. Det är min hemliga dröm. Jag vet att jag kan skriva minst lika bra som många som ligger på Svensktoppen.
– Om jag hade väntat tills jag blev rik hade jag inte suttit här.
Han la handen på min axel medan han lutade sig fram och ställde ljusstaken på bordet. Handen brände ett märke i min nakna hud rakt igenom tröjan.
– Den här båten måste väl vara värd en miljon minst?
– Men den är allt jag äger. Jag sålde huset och företaget för att ha råd. Om du frågar min förra fru säger hon att jag är en egoistisk idiot.
Jag kände plötsligt att jag inte ville höra ett ord om hans förra fru, eller om hans liv. Förbannade karlar.
– Vad väntar du på? envisades han. Kommer du att bli rikare eller är det bara en ursäkt för att inte våga?
Han stod där tätt bakom mig, nu vilade båda hans händer på mina axlar, den ena varma tummen hade sökt sig in under håret och strök lätt i min nackgrop. Om jag gav efter nu och lutade huvudet bakåt mot hans mage skulle hela min kropp övergå i flytande form.
– Jag måste nog gå hem, sa jag och reste mig osäkert, vinglade till och hade genast hans ena arm runt midjan som stöd.
Han doftade svagt av äpple och piptobak.
– Följ med mig, sa han lågt. Skriv dina texter.
– Du är inte klok, fräste jag. Jag kan väl inte svika min familj för en barnslig fantasi. Sån är jag verkligen inte!
Jag tog vägen förbi O‘Learys för att överraska Kjelle. Uteserveringen skrek och skrattade i den varma kvällen, det var fullsatt men jag upptäckte honom direkt. Han såg inte mig. Han satt vid ett litet hörnbord. Mitt emot satt Bettan, deras händer låg sammanflätade i en förtrolig liten hög på bordet. De kysstes intensivt, helt öppet och ogenerat.
Sedan minns jag bara suddigt resten av kvällen och natten.
På morgonen nästa dag vaknade jag i alla fall till kaffedoft och måsars skrik i akterruffen på S/Y Dancing Queen.
Bogpropellern kom tack och lov snabbt, redan efter fyra dagar var vi på väg. Min mobil ringde oupphörligt så fort den inte var avstängd. Chefen sa upp mig med omedelbar verkan och det kunde han ju roa sig med eftersom jag bara varit timanställd i alla år. Kjelle grät och bedyrade att allt var ett misstag och att han varit full. Veronica hulkade och skällde om vartannat, hon skulle skiljas och hade flyttat hem till Kjelle med barnen.
– Du kan inte vara ett sådant ego, du fattar väl hur synd det är om pappa, han har ju bara dig!
– Jag har ju bara mig, svarade jag. Varför stannar du inte hos Thomas, det måste vara ännu mer synd om honom.
– Det är skillnad, tjöt hon. Jag har hela livet framför mig, jag kan inte leva resten av mitt liv med en sådan… omogen barnrumpa!
– Jag har också hela livet framför mig, sa jag. Skillnaden är bara att mitt är lite kortare.
Det blev tyst i andra änden, sedan bröts samtalet. Kanske la hon på. Jag stängde av och la mobilen underst i min resväska. Där låg den orörd och oladdad fem månader senare när vi la till i Las Palmas gästhamn.
Överst i väskan låg texterna jag skrivit under nattliga ensamvakter i sittbrunnen. Över tjugo låtar med verser och refräng, enligt låtskrivarkonstens alla regler som jag hittat på nätet. Jag hade sjungit dem för stjärnorna och månen, för tumlarna och delfinerna. Och för Harry.
– Du är ett geni, älskling, sa han. Du kommer att bli rik som ett troll.
Jag hade inte berättat för honom om mina miljoner. Det gjorde jag först när det blev dags att segla vidare över Atlanten till Västindien. Då hade jag äntligen bestämt vad jag skulle göra med pengarna. Jag hade hittat min lägenhet vid Las Canteras strandpromenad, med balkong och utsikt mot Teneriffa.
Konstigt nog blev han inte arg.
I går åt vi middag tillsammans för sista gången, på Sailor´s Bar i marinan. Han höll mitt ansikte mellan sina sträva händer. Mina tårar rann, men jag var inte ledsen, bara sentimental.
– Jag visste hela tiden att du bara var till låns, sa han. Jag kommer tillbaka och hälsar på dig om ett år.
Jag log och skakade på huvudet.
– Då är jag upptagen, sa jag. Men tack för allt. Utan dig hade jag… ja, jag vet inte. Jag kanske hade investerat i golvvärme och en husbil.
Nu sitter jag här ensam på balkongen och spanar neråt strandpromenaden som börjar fyllas av kvällsflanörer. Jag har förklarat noga vilken buss han ska ta ta från flygplatsen. Om mina hemligheter vet han inget ännu. Jag har lovat att berätta allt. Han kommer att klara det.
För innerst inne, bakom den sura och fyrkantiga fotbollstönten, vet jag att det finns en annan. En som Bettan inte har en aning om. ”När vi blir gamla och börjat glömma, vilar jag min panna mellan dina lår.”
Följande låtskrivare citeras i texten:
Eva Dahlgren, Björn Ulvaeus, Lalla Hansson, Peter LeMarc
Novellen utan slut …
Idag publicerades vinnarna i Ann Ljungbergs novelltävling. Min novell var inte med bland de 20 vinnarna.
När jag nu läste igenom den igen såg jag att jag gjort en fatal miss.
Ett långt stycke fattades i slutet! Hela upplösningen var totalt obegriplig i den novell som jag skickade in till tävlingen.
Hur slarvig får man bli? Nåja, på´t igen som Ann skrev på Facebook. 🙂
Den här novellen har jag skickat in till tre olika tävlingar nu, två veckotidningar och så Anns tävling. Alla hade olika antal tecken i tävlingsbestämmelserna, så jag fick skriva om lite varje gång. Jag hade alltså rätt många varianter av samma novell i datorn. Här är hela novellen så som den var tänkt, egentligen. Fast i den här versionen är den 398 tecken för lång.
Jag är fortfarande nöjd med den själv, och det är ju faktiskt huvudsaken.
Och så har jag blivit påmind igen. Ha inte för bråttom. Läs, och läs igen innan du trycker på ”Send”.
Leende guldbruna ögon
Tredje gången han gick in på ICA Maxi den veckan förstod han att han var förföljd. Hon såg ut att vara i tioårsåldern.
Det var en kvalificerad gissning eftersom hans egen Agate nyss fyllt tio och han hade henne i färskt minne från födelsedagskalaset på MacDonalds. Det kunde gå ganska lång tid mellan deras möten, hans arbete hade utvecklats till ett dygnetruntåtagande efter skilsmässan för fyra år sen. Snart skulle han bli utsedd till delägare i stans mest ansedda advokatbyrå och vara ekonomiskt oberoende. Snyggt jobbat av en 35-åring brukade han tänka för att peppa sig själv under ensamma stunder på hotellrum och flygplatser.
ICA-butiken låg i samma kvarter som kontoret, och han gick dit två gånger om dagen. Först vid lunch och sen på kvällen när det började suga i magen igen. Målet var salladsbuffén, som mest påminde om ett välsorterat julbord. När han upptäckte den hade han tvärt brutit kontakten med de sushibarer och guldkrogar där han dittills varit stamkund. Fjäsk, mysbelysning och dukat bord var bara slöseri med tid och pengar.
Till en början kände han sig road av hennes uppvaktning. Späd som en älva med lockigt, mörkbrunt hår. Ansiktet litet och blekt med en bestämd allvarlig mun och stora, mörka ögon som alltid tittade åt ett annat håll. Klädd i sneakers, jeans och jacka med huva, en ordinär H&M utstyrsel. Inget utseende man minns, tänkte han. Fast hon var docksöt så var hon oansenlig.
Sen upptäckte han att hon stal.
Fem steg bakom honom plockade hon på sig grillkorv, dessertostar, två chokladkakor och en påse sötmandel. Allt försvann innanför jackan. Hon var mycket skicklig.
Upptäckten gjorde honom illamående. Hon höll sig så nära att det såg ut som om de hörde ihop, som om hon var med pappa i affären. Men inte för nära. Om han försökte överraska henne stod hon bortvänd och låtsades läsa på någon förpackning.
Framme vid utcheckningen för självscanning insåg han hennes taktik. Han var hennes passage ut med bytet, hennes trojanska häst. Hon höll sig lite närmare nu, väntade medan han drog kortet och knappade in koden, följde honom sedan likgiltigt i hälarna mot utgången. Ute på gatan tog han ett djupt andetag och vände sig om för att konfrontera henne, hur visste han inte riktigt, men då var hon borta.
På fredagens afterwork berättade han om sin snattande skugga. Det blev en bra historia, alla skrattade åt bilden av Klas och hans pilotfisk. När han var på väg tillbaka till kontoret för ett sent kvällspass, ställde sig Lisa, den nya receptionisten, i hans väg.
”Du, den där tjejen”, sa hon. ”Hon snattar nog inte för skojs skull. Jag jobbar som volontär på Stadsmissionen. Det finns många som hon. De har det inte så fett.”
Hon kunde lika gärna ha kastat en blöt filt över honom.
”Vafan, ingen barnfamilj i Sverige behöver svälta!”
”Och det vet du? Du kanske tror att alla barn i Sverige går i skolan också?” Hon svällde av ilska, som en hotfull katt. Det såg lustigt ut eftersom hon var rätt stor redan innan, kavajen öppnade sig och i gliporna mellan stramande blusknappar skymtade svart spets. Tjejer! Han kunde inte hejda ett leende och hon blev ännu argare.
”Jag lovar dig. Den ungen har inte gått en dag i skolan. Hon sover på en möglig madrass i en campingstuga nånstans.”
Han orkade inte höra mer, tryckte en snabb puss på hennes söta, harmsna mun och sa:
”Okej okej, tur för henne att det finns änglar som du då.”
På måndagen var hon där igen. Han tog två plastlådor och fyllde den ena med sånt som Agate skulle gillat. Kycklinglår och räksallad. En bit kladdkaka lyckades han också pressa ner.
Hennes min när han tog fast henne ute på gatan och räckte över lådan. Hennes ögon. Lysande guldbruna med ett leende längst in. Bärnsten.
Efter det blev hon mer orädd. Han började ta omvägar till buffén. Förbi konserver och kaffe, kemtekniskt och pasta. Ville få henne att le igen.
Tills han en kväll blev hejdad av en vakt.
”Den där flickan, är det din dotter?” Han blev iskall och lite yr, såg sig omkring.
”Va? Vem?”
Hon var borta.
Nästa dag gick han raka vägen. Såg i ögonvrån att hon plockade på sig som vanligt.
Just innan de var framme, när vakten redan tagit ut kursen och börjat röra sig, vände han sig blixtsnabbt om, högg tag i hennes arm, ruskade henne som en grusig dörrmatta och röt:
“Vad håller du på med egentligen? Ge hit!” Och sedan muddrade han henne på allt, scannade koderna och la hennes varor i en egen kasse. Betalade och gick ut, fortfarande med ett fast grepp om den beniga, motståndslösa lilla armen, orolig att han klämde för hårt men ännu räddare för vaktens vassa, misstänksamma blick som stack i nacken. Skällde hela tiden högt.
”Det var sista gången jag tog med dig hit, det här ska din mamma få veta!” Hon var vit i ansiktet, knep ihop läpparna och sa inte ett ljud. Från den öppna dragkedjan i jackan steg en säregen dunst av gammal cigarettrök, stekos och något mer … kanske hund?
Utom synhåll för vakten räckte han över plastkassen. Med den lediga handen grävde han fram plånboken, krånglade ut en femhundring och stoppade i en av hennes tomma fickor.
Sen släppte han. Hon var borta inom fem sekunder.
Med raska steg gick han med lunchlådan i handen tvärs över Vasaparken och sjönk ner på en duvskitig bänk nere vid Vallgraven. Någon satte sig bredvid.
”Jag såg er.” Det var Lisa, andfådd, med svettblank panna, röda kerubkinder och blåa ögon som rann över. ”Jag spionerade. Förlåt.”
”Spela roll.”
”Det är fel sätt, Klas.”
Han svarade inte, gömde bara ansiktet i händerna och blundade, tänkte på leendet han aldrig mer skulle få se. Försökte minnas den konstiga lukten han hade känt. Mögel? Fuktig yllefilt?
”Det finns asylgrupper. Hemliga föreningar med både läkare och advokater som jobbar gratis.”
Imorgon eftermiddag skulle han vara i Bryssel. Hela dygnet fram till dess var en slalombana med portar som måste klaras; dokument, möten, genomgångar. Hans livsmål, att bli invald som ny delägare, var inom räckhåll. Men Agate skulle spela flöjtsolo på skolkonserten med bara sin mamma i publiken.
Vid lunchtid nästa dag skyllde han på ett viktigt papper som glömts kvar hemma, kom överens om att ta en taxi efter de andra till Landvetter.
Han visste att de skulle klara sig lika bra utan honom. Hans två lysande assistenter skulle tävla om att utplåna skuggan av stjärnadvokaten.
Det fanns bara en som aldrig skulle lyckas fylla tomrummet efter just honom. En han inte hade råd att förlora.
Han fick leta länge, men till slut hittade han henne i en port nära ingången till Coop i Haga.
<<<<>>>>
Min tävlingsnovell till ICA-Kuriren.
Lågvatten.
Vinnarnovellen i ICA-Kurirens tävling publicerades i förra veckans tidning. Det var längesedan jag blev så häpen. Novellen ”Glaskupan” handlar om ett par som flyttar in på ett äldreboende, och kvinnan i berättelsen blir så rasande svartsjuk på en granne som lägger an på hennes man, att hon blandar en stor snorloska i hennes drink. Ja, ni får läsa själva, det är bara att klicka på länken, jag säger inget mer.
Jag förstår att min novell inte hade skuggan av en chans, den är varken rolig eller absurd, vilket juryn anser om ”Glaskupan”. Det skulle vara intressant att läsa övriga pristagares bidrag, jag får hålla utkik i kommande ICA-Kurirer.
Så hur ska man tänka för att ha störst chans att komma på prispallen i en novelltävling? Reglerna som jag fick från en annan veckotidning, och som jag bloggat om i ”Konsten att skriva en veckotidningsnovell” gäller ju knappast i det här fallet. Eller? Ska man gå efter vilka som sitter i juryn och försöka lista ut deras smak?
Nej, jag är faktiskt inte ett dugg besviken, bara väldigt förvånad, som sagt. Och självförtroendet är lite tilltufsat, jag undrar om mina texter någonsin kommer att hitta några läsare. Tänk om min berättarröst är tantig, mossig och helt osäljbar?
Här nedan hade jag lagt ut min novell, men nu har jag skrivit om den lite och skickat in den till Ann Ljungbergs novelltävling istället, därför har jag tagit bort den från hemsidan tills vidare.
Novell: Hyresgästen
Detta är den första novell jag skickat in till en veckotidning, och den vann 2-dra pris i tidningen Allas novelltävling våren 2013.
HYRESGÄSTEN
Den första tanken när hon öppnade dörren och mötte hans blick var: Nej, det är omöjligt! Sen tänkte hon: Så oförskämt! Därefter: Lugn och vänlig, var bara lugn och vänlig. Prata med honom en liten stund så får han gå sen.
Zola som borde varit instängd i köket om hon hade tänkt sig för, kom nu sladdande över hallens parkettgolv, vilt skällande. I vanliga fall hade hon huggit tag i halsbandet och stoppat honom i farten, men nu tänkte hon att – att det var rätt åt besökaren. Jo, det tänkte hon faktiskt. Sen såg hon att bakom hans fotsida svarta yllerock gömde sig ett barn. Han hade alltså dragit med sig sin dotter. En liten flicka i vinteroverall och röda vantar. Barnet tryckte sig tätt intill sin pappa och dolde förskräckt ansiktet i rocken när Zola studsade upp på henne, galen av glädje över utsikten att få en lekkamrat.
Mannen låtsades inte om hunden, vilket förvånade henne. Istället räckte han fram handen och log, lite ansträngt tyckte hon, han hade kanske ändå den goda smaken att skämmas över att ha lurat henne, och sa:
“Cecile Mattson.”
Hon tog hans hand, tryckte den hastigt och sa:
“Kia Gren. Det måste vara ett missförstånd? Jag skrev kvinnlig i annonsen. En kvinnlig hyresgäst.”
“Jag ber om ursäkt om jag gör er besviken. Men jag skrev ju mitt namn i brevet?”
Han talade felfritt och vänligt men med en tydlig brytning. Hans röst var mjuk, bestämd och mörk. Precis som hans hand. Ögonen som såg stadigt in i hennes var helt svarta, hon kunde inte se någon skillnad mellan iris och pupill. Näsan var bred och kraftig, munnen fyllig och svagt violett. Han bar en mossgrön yllemössa, en vackert mönstrad halsduk var elegant draperad runt halsen och över ena axeln. Nedre delen av ansiktet täcktes av ett lockigt, ganska glest skägg. Han var i hennes egen ålder.
Annonsen hade varit införd i Göteborgsposten för en vecka sedan. Hon hade sett framför sig en ung, blyg AT-läkare eller forskarstudent, hennes hus låg i ett lugnt villakvarter på bekvämt gångavstånd från det stora universitetssjukhuset. “Kvinnlig inneboende sökes t 2 rok i villa i Änggården. Egen ingång. Ej rökare. Barn inget hinder. Skriftligt svar t “Kulturtant”.”
Det hade kommit fler än tvåhundra svar. Hennes dotter hade hjälpt henne välja. Emma som hittat kärleken och flyttat hemifrån och som var den direkta orsaken till annonsen. Det är klart du ska hyra ut, mamma, hade hon sagt. Du kan inte ha min lägenhet stående tom. Vi bor i gästrummet när vi hälsar på!
Kia hade inte alls gillat idén med en främmande människa i huset. Mest var det ljuden hon fruktade. Hög, vulgär musik sent på kvällarna till exempel. Hennes musiköra var kräset och ömtåligt.
Eller lukter. Tänk om hyresgästen gillade friterad mat och drog hem vänner som gick ut i trädgården för att röka efter middagen. Fimpar i hennes rosenrabatt, det var otänkbart.
Men ge dig nu, mamma, hade Emma protesterat. Du måste våga lämna din bekvämlighetszon. Det är utvecklande att lära känna en ny människa med annan bakgrund. Du går ju bara här som en gammal sköldpadda i sitt skal.
Det tog skruv. En ängslig enstöring var så långt ifrån hennes självbild man kunde komma.
Det var dessutom orättvist. Bekvämlighetszon! Även om hon valt att inte gifta om sig, så hade hon verkligen inte isolerat sig sedan hon blev änka. Långt därifrån. Jobbet som lektor på högskolan innebar stora möjligheter till ett rikt socialt liv. Hon var engagerad i Filmfestivalen, hon skrev en film- och litteraturblogg, ledde bokcirkeln Kvinnlitt och målade akvarell varje onsdag. Dessutom hade hon egen PT och enligt specialvågen på gymmet en metabolisk ålder på bara 36 år fast hon fyllt 48.
Cecile. Hade hon helt enkelt läst fel?
Det var Emma som hade fastnat för brevet. Kia hade redan valt ut de fem sökande hon tänkt maila till, när Emma hade propsat på att hon måste träffa Cecile också.
Det här är en alldeles speciell person, hade hon hävdat. Det läste hon mellan raderna. Långtidsarbetslös musiker, omskolar sig till djurvårdare, frånskild med en dotter på sex år. En ensam mamma som tar tag i sitt liv, hade Emma sagt och räckte henne det vackert handskrivna brevet.
Hon tittade ner på mannen som nu satt på huk och hälsade på Zola. Hunden låg på rygg i underdånig dyrkan, svansen gick som en propeller.
“Dansksvensk gårdshund, inte sant?” Den stora, nästan svarta handen kliade Zola på magen och hittade alla sköna ställen, flyttade sig upp mot strupen, smekte mungiporna och drog lekfullt i öronen. Zola snurrade runt, flög upp och bekräftade lyckligt vänskapen med en snabb slick på näsan.
“Du vet verkligen hur man fjäskar med en hund”, sa hon och ångrade sig genast. Så dumt sagt. Han hade ju dessutom sagt Ni till henne. Tänk om han trodde att hon var rasist. “Kom in”, sa hon hastigt. “Jag har kokat the, men ni vill kanske hellre ha kaffe?” Det var också fel, det verkade plötsligt omöjligt att säga rätt saker.
“The blir perfekt”, sa han och tog av sig mössan. Han hade långa dreads hopsamlade med ett broderat band i nacken.
De satt i soffan i vardagsrummet och pratade medan Zola och lilla Inez busade runt på golvet.
Han berättade om bitarna i sitt livspussel; Inez mamma som gift om sig och flyttat till ett hus i närheten, skolan där Inez skulle börja, deras gamla lägenhet i andra änden av stan där han bodde kvar, utbildningen som han nu var klar med. Det hopplösa letandet efter en ny, egen bostad.
“Din signatur i annonsen lyste mot mig som svaret på en bön”, sa han ”jag tänkte: jag chansar, en kulturtant är vidsynt, hon kan nog ändra sig.”
“Är du adopterad? Eftersom du heter Mattson?” vågade hon fråga.
Han log och nickade bort mot hennes välfyllda bokhyllor.
“Adichie är ett namn som öppnar alla dörrar i Nigeria. Du har min farbrors bok ser jag. Men i Sverige var det tvärtom. Alla dörrar stängdes. Så min förra fru övertalade mig att ta hennes efternamn. Det var ett svårt val. Men ibland gäller det att våga sig ut ur sin bekvämlighetszon. Jag är ledsen om du känner dig lurad, det var inte meningen.”
Meningen.
Med ens var den så uppenbar.
