Imorgon flyger vi hem, en vecka för tidigt. Och vi ligger kvar i Samos Marina. Dels beror det på en envist blåsande meltemi som gjort det omöjligt att ta sig över cykladerna inom rimlig tid. För att hinna över behöver vi fyra dygn utan meltemi, dvs med vindar på max 10 m/s. (Det blåser alltid mer än prognosen säger, men bara man inte har vinden emot sig och vågorna inte är alltför stora, så funkar 12-15 m/s också.) Flyget från Athen den 22e och Emmas dop den 25e kan vi inte riskera att missa. Alternativet att bli inblåsta på någon ö, tvingas lämna Ellem där och ta färja till Aten känns inte lockande.
Dessutom är jag tvungen att undvika solen, pga medicinering med antibiotika. En fästing råkade följa med från Sverige, och blev sittande på ryggen i godan ro en hel vecka, innan smärtan tvingade mig till en doktor. En ny hudtumör trodde jag, men hon skrattade lättad och tog bort världens största fästing under mitt skulderblad.

Nej, segla över Cykladerna i burka funkar inte. Nu håller vi bara tummarna för att planet från Samos till Aten inte blir försenat imorgon. Igår var en riktig deppardag, den värsta på hela resan, när allt krånglade.
Att slippa liggande bilder verkar omöjligt. Jag ger upp.

För varje dag som gått har det blivit svårare att lämna bryggan. Efter två år utan att ha stått bakom ratten har jag glömt skrämmande mycket. Elementära saker, som hur man startar. Bogpropellerns riktning kom jag däremot ihåg.
I morse var det dags. Det som liknade bleke blev till 6 m/s när vi kom ut ur marinan, men då var det försent att fega ur. Det är ju finfin segelvind, men det jag var nervös inför var tilläggningen efter provturen. Man lägger till med aktern mot bryggan i Medelhavet, backar alltså in. Ellem går inte att styra med rodret när man backar, man måstevhålla det helt rakt och styra genom att flytta fören med hjälp av bogpropellern. Funkar perfekt bara man har koll på tvärtomtänket. Jag kände mig väldigt osäker på det.
Men självförtroendet kom tillbaka, som tur var, och tilläggningen gick galant som förr, trots en del vind (inte mycket) i riggen.

Planerna att ta oss halvvägs över Cykladerna innan vi måste flyga hem till Emmas dop, ser inte ut att hålla. Det fortsätter att blåsa. Det är ingen ide att starta och sen bli fast på Patmos, och tvingas lämna båten där. Bättre att komma tillbaka hit i oktober efter Emmas dop, utan tidslimit.
Sån jäkla skit med WordPress dom visar bilderna upponer fast jag ändrat!🤬

Inte mycket har ändrat sig här i marinan eller i byn. Däremot har det hänt en del i WordPress, som gör att jag måste lära om hur jag skriver inlägg och lägger upp bilder. Det har jag noll lust med, eftersom bloggen inte betyder lika mycket för mig längre. Den är en dagbok, inget annat, ord till stöd för ett minne som börjar bli allt mer opålitligt. För att inte min fåfänga och mitt bekräftelsesug ska locka mig på avvägar, stänger jag av kommentarsfunktionen och publicerar inga uppdateringar på Facebook.
Du som läser detta och vill mig något, vet hur vi kan få kontakt.
Alltså. Vad har hänt hittills? Jag flög ner med Apollo i lördags. Odd kom en vecka tidigare och har haft häcken full med olika slags strul. Propellern måste bytas, det visste han, och hade med en ny. Men att fyra skrovgenomföringar lossat var en mindre chock. Alla byttes ut mot nya i brons, sjösättningen fördröjdes, Odd sov i båten på land i +36C. Bordet i sittbrunnen fick nytt stöd, nytt mantåg monterades, ny lina till upprullaren sattes på plats, toan helrenoverades med nya packningar etc, knapen på masten återställd mm.
Två år på land har satt sina spår. Livflotten är slutgiltigt sprucken och död och monterades bort idag. Överbyggnaden är smutsig, sandig och i stort behov av vax. Batterier i ficklampor och förråd är förstörda av värmen, liksom en massa specerier, medikamenter, hygienartiklar som tandkräm och lotions, flaskor med olivolja mm. Tre sodaburkar i kölsvinet hade exploderat. Men inga skadedjur alls, peppar peppar. Jag är närmast manisk med att allt ska ligga i separata plastaskar, minsta mandel eller kryddblandning. Allt som riskerade att bli dåligt slängdes redan när vi lämnade Ellem hösten 2019. Inte trodde jag att olivoljan och det andra som stuvades undan i kölsvinet skulle stanna där över två knallheta somrar.
Odd är nu rastlös och utless på allt fixande. Han vill iväg. Men meltemin är envis och jag är ängslig, känner mig osäker och vill ha marginaler. Det känns svårt att lita på båten när så mycket har farit illa av den långa tiden på land. Dessutom har mycket förändrats på andra sätt. Kajen i Pythagorion är full av jättelika motorbåtar, och det sägs vara likadant i alla hamnar. Rika greker som brukar fräsa iväg till Italien och Kroatien stannar på hemmaplan, rädda för att fastna någonstans pga corona. Det blir trångt i gästhamnar och ankringsvikar. Lagom roligt att komma fram efter en lång seglingsdag och inte hitta plats för natten…

Plus att krafterna inte är på topp precis. Ett besök hos neurologen förra veckan resulterade i fyra möjliga diagnoser: B12brist, neuroborrelia, polyneuropati (?) eller nerv i kläm i ryggen. När jag kommer hem väntar ryggmärgsprov, neurografi (?) och datortomografi. Alltså är jag just nu mindre kaxig än nånsin. Hängslen, livrem, flytväst och hjälm, tack. Är det gult i väderprognosen stannar vi i hamn. Inga strapatser den här gången tack. Dessutom har Odd ont i en axel.

I morse fick vi äntligen upp förseglet på upprullaren. Klockan sju var det kav lugnt, och vi lyckades tack vare Odds uppfinning av en liten styrschackel som styr in det stenhårda, styva åbäket till segel i likrännan. Nya segel är inget för händer med begynnande artros, eller onda axlar för den delen. Sen åkte jag med marinavännen Sara till Vahti och köpte en ny, godkänd brandsläckare samt storhandlade på Lidl. Mekanikern som skulle kommit kl 10 och fixat kylvattenpumpen hade skjutit upp till kl 13. Sen ändrade han till kl 18, och än har han inte dykt upp. Att vi kommer iväg till första anhalten Patmos imorgon är uteslutet, det är sju timmars motorgång dit. Och sen ska det blåsa igen i tre dygn.

Nåja. Det ordnar sig. Meltemin lägger sig i oktober om inte förr. Vi har bokat plats för Ellem på land i Galatas, mitt emot Poros söder om Aten. Därifrån ska hon hämtas av lastbil är det tänkt, hela vägen hem till Flatön. Ibland är det extra bra med en lagom liten båt.

Någon bild blir det inte idag, jag vet inte hur man gör längre, wordpress säger plötsligt att min bild är för stor. Det hände aldrig när jag bloggade för två år sedan. Det går fort att bli förbisprungen av ny teknik. Det är riskabelt att inte hänga på allt nytt. Måste jag kanske sätta mig in i sånt som Tiktok och Apple Pay, för att inte halka bakåt och bli lika hjälplös som de av mina jämnåriga som vägrar swish och facebook?

Mer än ett år utan att skriva blogg. Nu måste jag fortsätta, för det känns som om dagarna, veckorna, försvinner bakom mig. Så mycket händer och jag vill kunna bläddra tillbaka och minnas.
Alltså fortsätter jag skriva, men utan tanke på följare eller läsare. Ingen annonsering på fb av nya inlägg. Jag är rädd att ge näring till narcissisten som bor i mig. Så lätt det är att siga i sig bekräftelse, bli beroende och bli en människa man inte vill vara. Jag tänker stänga av möjligheten att kommentera bloggen, ska utforska om det finns något sätt att göra den hemlig?

Sedan i april förra året har vi: 1. byggt klart Tumlaren och startat uthyrning via airbnb. Nu är det fullbelagt till 28e augusti, nya gäster avlöser varandra varje vecka. 2. Byggt klart Stallet där barn och barnbarn får husera fritt när och hur de vill. Mest är det Liv med familj som är här och gör det till sitt. Så underbart! 3. Tagit nästa viktiga steg med Musselfeed och är klara med första stora emissionen. Det har gått snabbt och enkelt, tena räkmackan om man inte tänker på att Odd jobbat nästan heltid periodvis. Men han tycker det är roligt och jag har ju trädgården och alla odlingar.

Under min bloggpaus har wp uppdaterat hur man redigerar, jag känner inte igen mig alls. Dettafår bli ett testinlägg. Nu har jag gjort bloggen lösenordsskyddad, första lösenordet är Familjehemligheter.
Idag ska det bli +30C, jag håller mig i skuggan på altanen efter klockan tolv. Odd har bokat flygbiljetter till Samos under mycket strulande. Nu vill han premiärsegla med Dullen, som sjösattes och mastades på igår. Men jag tycker det är för varmt att gå till stranden.

Sedan en månad tillbaka har livet gått in i kometen-kommer-mode. Väntan på det hemska, och förberedelserna för att stå emot det, har ändrat på så mycket. Det som var viktigt för en månad sedan känns helt meningslöst idag. Att skriva det här blogginlägget är en kraftansträngning. Varför ska jag göra det? Nu gör jag det i alla fall, av någon sorts pliktkänsla mot barnbarn eller barnbarnsbarn som kanske en dag vill veta Hur Det Var. Hur vi levde under coronapandemin

Men egentligen har jag som sagt ingen lust alls, jag har helt slutat skriva. Manuset till nästa roman ligger nerpackat i en stor kartong tillsammans med skisser och anteckningar, jag har skrivit ”släng!” utanpå för att bespara efterkommande alla eventuella betänkligheter. Det var roligt så länge det varade, men nu ingår författandet i allt annat som blivit meningslöst.

Ovanstående låter ju helt nattsvart. Ändå, i det dagliga livet, är vi lyckligare än på länge, trots hoten som hänger över oss med två familjemedlemmar som till varje pris måste skyddas mot Corona. Odd och jag tillhör riskgruppen eftersom vi är gamla, men de andra två borde ha livet framför sig och har bara haft otur i ödets hälsolotteri.

Svärsonen har nu bott i vårt gästhus i fyra veckor, skild från familjen i stan, och vi har varit totalisolerade lika länge. Om det inte vore för den stora saknaden efter barn och barnbarn, skulle tillvaron vara en idyll. Han sköter sitt arbete per telefon , vi arbetar hela dagarna med trädgårdsodling och musselfabrik. På kvällarna lagar vi middag tillsammans och umgås, diskuterar de senaste coronanyheterna och har kommit varann nära på ett helt nytt och djupare sätt. Hans närvaro gör att vi pratar mer, skrattar mer och har roligare än vi annars skulle ha. Handlar gör vi online, varje onsdag kommer veckans beställda varor från ICA hem till dörren med Terese från Orust budservice. Beställda paket hämtas på lastbryggan på Hemköp. Ärenden till Systemet görs med skickebud. Att gå till frisören, tandläkaren eller vårdcentralen är otänkbart. Veckans dagar rusar förbi, vi skämtar om att vi numera går direkt från tisdag till fredag. Ändå är kalendern i stort sett blank, alla möten med utomstående sker online eller via mobilen. Handtvätt och Social distans är vardagens viktigaste budord. Två meters avstånd till andra människor, och bara utomhus. Gymmet och spinningen gick bort redan för en månad sedan.

Vad är då meningsfullt? Odlandet. Grönsaksodlandet har blivit min räddning, lyckobubblan jag kan gå in i när som helst för att stänga ute rädslan för coronakometen som hotar min familj och hela världen. Mat ska vi i alla fall ha. Grönsakerna sviker i alla fall inte. Det gror och växer så att jag ser det. Livskraft är det första som möter mig varje morgon under växtlamporna i övre hallen. Just nu är det meloner som tittar upp. Sex olika sorter. Ett nytt växthus på fyrtiofem kvadratmeter reser sig bakom det gamla, lilla glashuset. Jag gläder mig åt det varje morgon, där jag står i badrummet på andra våningen och tittar ut på vad dagen kan erbjuda.

Så har vi det. Imorgon är det långfredag. Tre av barnbarnen är här med sin mamma och bor i A:s hus. De har varit i karantän två veckor i stan för att kunna hälsa på pappa. Utomhus och utan att kramas. Kanske kan de inte träffas på flera månader efter detta.

Vi brukar vara minst arton familjemedlemmar som firar påsk tillsammans på Flatön. Jag försöker att inte tänka på det. Det känns otacksamt och bortskämt att sörja en utebliven familjefest. Jag försöker istället att tänka på hur privilegierade vi är, att det är vår, att vi bor fantastiskt, har mat för dagen och tak över huvudet och att Corona hittills inte drabbat nära och kära. Livet kommer aldrig att bli detsamma efter detta, men det är ju ändå det normala, att livet förändras.

Idag ska jag så vintermorötter, hjälpa Odd med växthuset och hämta postpaket i Ellös. Det här blogginlägget tog en timmes dyrbar tid.

Jag höll på att omskola nygrodda plantor av Heliotrop Marine, pillade försiktigt ner hårfina rötter i ny jord med hjälp av en tunn pinne, när Tanken klev på utan att knacka först. Det är ju detta jag vill göra. Vara ute i det fria. Ha omsorg om något levande. Inte sitta inne och skriva.

Jag vill så frön och se plantor växa upp. Odla grönsaker och blommor, plantera persikoträd och jordgubbar till barnbarnen, vårda humlor och småfåglar och hänga upp fina lyktor i buskarna. Inte bli recenserad, inte behöva marknadsföra och sälja, inte känna andras förväntningar, inbillade eller verkliga.

Äntligen förstår jag på riktigt att ingen egentligen bryr sig om jag lägger mig under korkeken istället för att fortsätta prestera och sträva efter beröm och uppmärksamhet. Och det är helt okej, inget att bli upprörd över. Det räcker, det jag redan fått.

Nu är det dags att lukta på blommorna. Snart är det tid att så tomater.

Någon frågade hur vädret är i Medelhavet. Alltså ur seglingssynpunkt. Det bästa svaret som jag kommer på är detta. När det blåser för lite kan man vara säker att det strax börjar blåsa alldeles för mycket och från fel håll. Jag kan förstås bara uttala mig om Egeiska havet.

Hittills har alla våra väderappar spått fel varje dag. (Windfinder Pro, Windy, Poseidon, OpenSkiron, WeatherTrack) Igår tröttnade vi på den envisa tiosekundmetersvinden som blåste natt och dag, och gav oss iväg från Marmaris utan att ha fått upp focken i förstagsprofilen. Ellem har stått på land under sommaren, och då är man tvungen att plocka av rullfocken. När den ska på igen måste det vara vindstilla.

Så här års blåser det alltid från norr till söder i Egeiska havet. Det är inte som hemma att det kan skifta lite mellan väderstrecken från dag till dag. Det blåser mer på eftermiddagarna, och ibland håller meltemin igång flera dygn i sträck. Vi kan räkna med motvind hela vägen till Kalymnos, som är vårt första delmål. Det blir alltså motorgång för det mesta ändå, med eller utan försegel. Men av säkerhetsskäl vill man kunna segla om motorn skulle krångla.

Serce Limani verkade vara en mjukstart på 25 sjömil. Serce är en skyddad vik omgiven av höga berg, med en restaurang och några fasta bojar i ena änden och en övergiven taverna vid en sandstrand i den andra. En vänlig liten man  kom ut i motorbåt och meddelade att alla bojar var förbokade av en rysk eskader, vi fick tyvärr inte plats. Vi ankrade utanför sandstranden istället och upptäckte snart att vinden snurrade runt hur som helst i viken. Den kom rullande nerför bergen från alla håll. Ena minuten stiltje, nästa tolv sekundmeter. Ellem drev runt sitt ankare som visaren på en urtavla. Odd rodde iland och gjorde fast två linor från aktern, så att vi låg förtöjda som ett Y. Det fungerade en kort stund, tills vinden pressade så hårt från sidan att vi drev mot klipporna i alla fall.

För att göra en lång historia kort, så förtöjde vi om, men ändå gick ankarlarmet fyra gånger denna första natt. Det betyder att gpsen tjuter när båten flyttar sig längre bort än vad man har ställt in. Då måste man upp och se om man behöver ändra på något. Vi tog in på kättingen, släppte ut på kättingen och flyttade lina som hotade trassla in sig. Från fören till aktern och tillbaka igen. Minnet är lite dimmigt. Men innan dess hade vi en underbar månskenskväll med bad i tjugoniogradigt vatten, en nyfiken havssköldpadda och betande getter och åsnor i branten på sidan om vår ankarvik.

Odd på förarplats i fina Ellem. Varje gång vi lägger till i en marina kommer någon och frågar om vi vill sälja henne. Aldrig! svarar vi.

Odd lägger ut en lina i land som ska hjälpa ankaret att hålla oss på plats. Fungerar bra om inte vinden vänder…

Sköldpadda på besök!

Det här inlägget är ointressant för alla utom mig själv. Jag skriver det nu i efterhand för att inte hela sommaren 2019, när jag knappt skrev någonting, varken blogg eller manus, ska försvinna in bakom den stängda dörren i mitt huvud. Förr försökte jag trösta mig med att jag är en sån person som alltid har siktet inställt på framtiden och helst inte tittar bakåt, men numera inser jag att det är självbedrägeri. Jag har, och har alltid haft, väldigt dåligt minne. Bloggen är nyckeln jag behöver för att kunna öppna den där dörren. Sen, när jag blir gammal.

Tack vare Sara Bäckmo, hennes blogg och boken Vinterodling hade jag under vintern 2018-19 drabbats av svårartad odlarsjuka. Sjukan yttrade sig i komplicerade och utrymmeskrävande projekt med inomhussådder under belysning och på värmemattor, helrenovering av växthuset, anläggning av varmbänk, installation av automatisk bevattning både i växthuset, pallkragarna ute och i uterummet med mera och ännu mera. Odlarsjukan slog till ovanpå skrivkrampen, jag var missnöjd med det färdigskrivna utkastet till nästa roman, ville skriva om nästan allt men visste inte var jag skulle börja. Så ja, odlandet erbjöd väl en lustfylld flykt.

När vi gav oss av till båten tidigt i april hade mina snälla odlarvänner och grannar en omfattande manual att förhålla sig till, min syster fick härbärgera en samling särskilt ömtåliga tomatplantor och ändå hade jag  sett mig tvungen att ge bort massor av paprika, chili, aubergine och tomat som helt enkelt inte fick plats ens i vårt stora uterum. I växthuset stod redan en del tomater i kruka, överhängda med fiberduk, pallkragarna var fulla av nyss omskolade plantor av kål, morötter, palsternacka, spenat, pakchoi, osv osv.

Jag ville ju både ha kakan och äta den. Både segla i Medelhavet och odla på Flatön. Samtidigt. Jag ville inte ge upp mitt manus, bara ha en vilopaus.
Hur många gånger jag gjorde resan till Beijer i Stenungsund för att hämta nya pallkragar har jag förträngt.

Jag körde hundratals skottkärror med tång från stranden och gammal får- och latrinkompost från en hög med skit som varit bortglömd flera år och nu var förvandlad till odlarguld. Jag tiggde gräsklipp och hästgödsel och lastade, med Odds hjälp, släpkärran full om och om igen. Bara det översta lagret i alla pallkragar täcktes med köpejord. (Tänk om jag hade anat hur mycket nässelfrön som slumrade i komposten.)

Det sista vi gjorde innan vi gav oss av var att sätta sommarpotatis i en ny täckodling i trädgården och höstpotatis i nyodlingen Eden, ett tillsammansprojekt med fyra andra öfamiljer. Eden är en koloniodling på åkermark, innanför viltstaket. Jag täckodlar två lotter, hundra kvadrat, och känner mig rik!

Våren i Turkiet blev en av de kallaste vi upplevt i Medelhavet. Vi sov under dubbla filtar i båten, med värmaren på. Hemma regnade det inte på flera veckor och var trettio grader varmt. När vi kom hem, lagom till första barnbarnets studentexamen, ångrade sig våren och blev kyligare än vanligt. Jag möttes av en djungel både ute och inne. Brännässlor och morötter i trasslig förening. Pak choi, dill och persilja till ett helt regemente. Tomater som en manshög snårskog. Men inget hade dött! Det tog faktiskt bara tre dagar att röja upp det värsta och ta hand om överflödet.

Efter midsommar följde Odd med mig till en medlemsträff hos Sara Bäckmo i Småland, och i juli hade vi stort kalas när Joar fyllde 30. Arton övernattande, men då sov Odd och jag  på altanen och grannen lånade ut ett gästrum.

Under sommaren har ständigt nya idéer fötts till roliga odlarprojekt.  Jag har själv s (!) snickrat odlingsramar till nya bäddar, och gjort om hela ytan bakom växthuset från skräphörna till bästa odlingsplatsen i hela trädgården. Där finns nu en stor upphöjd bädd för kronärtskockor, bönor, pumpor, och ännu en upphöjd bädd längs med hela växthusets långsida. (Där växte kålen så hög att den skuggade växthuset på ett dumt sätt, så i fortsättningen förpassas all kål till Eden.) Mellan de nya bäddarna står fyra pallkragar som placerats direkt ovanpå en nytäckt bit gräsmatta. När all växtlighet under täcket har förmultnat åker pallkragarna bort och hela ytan blir ett sammanhängande land.

Hela augusti har jag planerat för att inte få ett tomrum i odlingarna bara för att vi är borta under september och halva oktober. Och skördat, inte minst skördat! Två nya frysar fylls med nya grönsaker. Massa mangold är det, och vaxbönor och tomater och spetskål och… Frysarna rymmer inte allt, jag har börjat utforska både konservering och surning, hyllorna i matkällaren börjar bli fulla. Tänk om svärföräldrarna hade sett mig nu! Ofta tänker jag med ånger på hur oförstående jag var inför all deras samlarmöda. Så lite uppskattning jag visade. Som vi skämtade och ojade oss över alla konserver som fraktades med tåg eller bil mellan Flatön och Uppsala. Till och med sallad konserverades! I vår matkällare står en många gånger hånad glasburk med steriliserad blomkål från 80- talet. Blomkål! Så stolt jag själv kommer att vara den dagen jag lyckas lotsa ett fint blomkålshuvud förbi jordloppor, kålfjärilar och kålmal! Förmodligen kommer även mina barn och svärbarn att skratta åt mig. Om de inte har flyttat till Flatön på grund av klimatkris och matbrist i stan, vill säga.

Och författandet, hur ska jag få tillbaka flytet där? Det kommer, det är jag säker på. Men det är inte moget riktigt än.

Här hade jag tänkt fylla på med en massa trädgårdsbilder, men icloud vill inte. Det får vänta tills jag kommer hem till vårt eget bredband. Så bortskämd man är!

Vi ångrade oss. Nio timmars motorgång till Marmaris byttes mot treochenhalv till viken Bozuk Bükü. Viken kröker sig in likt en krokig blindtarm mellan bergen, och alldeles i mynningen, som en egen tarmficka, ligger en bukt med brygga och primitiv restaurang undangömd. På berget ovanför vaktar en mäktig borgruin från 4-500 år före Kristus. Det var skepparen och kappseglaren Mehmet, vår nyblivne vän från hamnen i Knidos, som hörde av sig när han läste om våra planer för idag. Vi hade inte vågat lita på skyddet här om han inte hade försäkrat att det var bra.

Vindmätaren är fortfarande trasig så man vet inte hur mycket det blåser, men att gå härifrån idag är otänkbart. Internet fungerar bara högst uppe på borgruinen, där får man in Cosmote, en grekisk mobiloperatör. Alla väderappar vi använder, Windfinder Pro, Windy och OpenSkiron.org säger samma sak. Det ska öka ytterligare under eftermiddagen och avta först under kvällen.

Vi ligger ytterst på en lång brygga. Vi kom först, och jag misstänker att vi blev anvisade den här platsen eftersom vi är så små. Bättre att ha sex ton som drar y bryggan längst ut, än att ha sexton… Innanför oss ligger en 53 fots Jeanneau med sex tyskar och en turkisk proffsskeppare. Av tyskarna är två ett äkta par i åttioårsåldern, ett medelåders par och två yngre kvinnor. Det verkar bara vara det äldre paret som är seglingsvana, förutom skepparen då. Tilläggningen igår var som en dålig komedi med den äldsta damen som drog i mooringlinan åt fel håll och de två yngre kvinnorna som förtvivlat knöt härvor av knutar på tamparna i bryggan medan skepparen körde motorn och gormade åt dem att göra fast. Till slut gick en av personalen från restaurangen ombord och fick ordning på allt genom att dra in mooringlinan åt rätt håll och reda upp trasslet med linorna i aktern.

Så småningom fyllde det på med tre båtar till, alla med ryssar ombord. Natten har varit blåsig och gungig, det ösregnade när vi vaknade och är bara +14C. Hellyhansenjackan på. Ryssarna kunde gå härifrån tack vare att det fanns lediga platser vid bryggan och därmed svängrum för aktern när de gjort loss och satte full fart ut. Vinden pressar hårt på från sidan och gör det omöjligt att lägga ut om man har en grannbåt intill sig. Därför måste den stora charterbåten innanför oss ligga kvar idag också, eftersom vi verkligen inte tänker gå härifrån. Det ska dom bara vara tacksamma för, men jag vet inte om de fattar det.

Det finns som sagt inget internet utom högst uppe på borgruinen, jag ska strax klättra dit och skicka iväg det här blogginlägget. Odd har satt igång ett projekt med extra isolering av motorn, jag har fått en spännande idé om att ersätta huvudpersonen i mitt bokmanus med en helt ny karaktär. Mat har vi så det räcker, vattentanken är full liksom batterierna. Det enda orosmomentet är om grannbåten skulle få för sig någonting. Då är det upplagt för kalabalik, kollision och linor i propellern (deras) med mera.

Men imorgon blir det fint väder igen, då går vi mot nordost till andra sidan viken och floddeltat vid Dalian. Där finns en liten marina och turbåtar som gör utflykter i deltat som är naturreservat med ett rikt växt- och djurliv.

Bild från igår, innan det började blåsa.

Idag har vi varit kulturella, vilket är nästan lika utmattande som att segla Ellem i medvind. Egentligen borde man förstås ha guide när man besöker så historiskt spännande platser som Didyma och Miletus, men det är mastigt nog att försöka ta till sig det lilla som står i Heikells guidebok East Aegean. Flera hundra år före Kristus levde människor här, och idag sitter vi på samma stenbänkar, lyssnar till samma grodsång och ser ut över samma kullar. Herregud, det går inte att fatta.

Miletus var en gång den mäktigaste staden i den grekiska världen. Sjuhundra år före Kristus räknas Miletos som födelseplats för västerländsk vetenskap och filosofi. Det känns meningslöst att försöka beskriva mer i detalj, det finns hur mycket som helst att läsa på nätet. För egen del är jag inte så intresserad av att läsa om historia. För mig är det viktigast att försöka framkalla någon sorts närvaro, bygga en bro mellan nu och då genom att kombinera ljud, dofter och synintryck med den egna fantasin. Vem kan veta något sant om vad som hände för nästan tretusen år sedan?

Det har varit en helt fantastisk dag. Vi var så gott som ensamma på båda ställena. Didyma ligger bara en kvarts bilväg från marinan, Miletos lite längre norrut. Miletos är en vidsträckt arkeologisk plats, här kan man gå omkring i timmar. Ruinerna ligger utströdda i blommande betesmarker, man rör sig fritt och känner sig som en upptäckare, en tidsresenär. Man har stor nytta av god kondition, och dagens bästa idé var att köpa med matsäck från Didyma. Lunchen åt vi sittande på tusenåriga åskådarplatser högst upp i amfiteatern, helt ensamma i en sagolik miljö.  Jag grävde upp en liten planta kapris i amfiteatern att ta med hem som souvenir.
Om två veckor börjar turistsäsongen och då kommer knappast någon att uppleva lyxen att vara nästan ensam i Apollons tempel.

Note to self: det är straffbart att resa till båten utan stora kameran. Hur tänkte jag?

Den mysiga farbrorn i Didyma svarvade underbara saker i marmor. Han vinkade in oss i sin verkstad och vi gick därifrån flera kilo tyngre men inte mycket fattigare, lastade med presenter som jag inte vill visa i bild.

Här och där låg pusselbitar av historia utströdda i gräset, tillverkade för hand av någon för mer än tvåtusen år sedan.

Panorama över amfiteatern, byggd för 15000 åskådare.

Alltid den minsta båten i marinan, med den kortaste masten, det är Ellem. Men jag vill inte byta med någon.