Loggbok dag 6. Inblåsta i Grenå.
Vi sov som klubbade efter den påfrestande seglatsen och vaknade inte förrän 9.30 med träningsvärk i armar och axlar båda två. Vi hade ju bestämt att ta en vilodag i Grenå och fortsätta norrut på onsdag, men efter att ha kollat väderprognosen insåg vi att antingen får vi försöka lämna Grenå idag, eller riskera att stanna här ända tills lördag.
Alltså ändrade vi planen, och beslöt att genast sätta kurs på Öster Hurup norr om Mariager fjord.
Men medan vi höll på att lossa förtöjningarna, jag hade redan startat motorn, kom en åskskur och en vindby som drev upp vindmätaren till 14 m/sek. Det var bara att ge upp.
Efter kl 17 har det varit en jättefin kväll med lagom vind och kappsegling på viken utanför Grenå. Nu är det nästan lugnt. På tre timmar skulle vi kunna hinna till nästa hamn, innan det blir mörkt. Men man ger sig inte iväg på kvällen till en okänd hamn. I alla fall gör inte vi det. Och enligt danska väderprognosen ska det blåsa upp i natt, och fortsätta blåsa hårt från sydost flera dagar framåt.
Vi får öva oss i tålamod. Och läsa manualer, skriva, och fixa med diverse krokar och annat som behöver ändras på.
Tänk att vi nu har en båt med stävstege! Jag hissnar vid tanken.
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 4 och 5. Utmattade i Grenå.
Dag fyra startade vi från Middelfart och hade en härlig segling ut till Samsö. Det blåste 7-8 m/sek från sydväst, vilket betydde ingen sjögång. Kolby Kås längst söderut på Samsö var en liten sömnig färjehamn med bara två andra gästbåtar. Det fanns ingen affär, vi såg bara en enda människa och det var hamnvakten.
Ganska snart kommer den 5e dagens seglats att ha förvandlats till en bra historia att berätta på kalas. Historien om den där gången vi seglade iväg tidigt på morgonen från Samsö i frisk, sydlig medvind, surfade på vågorna i lä bakom den stora ön och tyckte att vi lika gärna kunde fortsätta till Grenå, istället för att stanna i Ebeltoft som vi tänkt.
Fast det var kulingvarning på Kattegatt.
För att rätt ska vara rätt, vill jag säga att jag protesterade. Men inte tillräckligt. Jag borde satt ner foten. Men jag ville inte vara sjåpig. Dessutom tyckte jag också att det var en god idé att tjäna in en hel dag genom att fortsätta.
40 distans senare, totalt urblåsta och ledbrutna efter en vidrig resa, är vi båda helt överens om att det var en idiotisk idé.
Vinden var inte det värsta, det var sjögången. Höga, brytande sjöar in på låringen ( snett bakifrån) lyfte båten och gjorde det svårt, ibland omöjligt att styra. Vi kastades hit och dit i tre timmar, turades om vid ratten. Vi hade behövt säkerhetsbälten. I början seglade vi, när vi fortfarande hade lä bakom Samsö och tyckte det var underbart att surfa fram i 6 knop bara på rullgenuan. Sen, när hela Kattegatt brakade in och vinden ökade några snäpp till, startade vi motorn, men behöll den revade genuan uppe för att stabilisera. Det blev för sent att vända om, tanken på att stångas mot den grova sjön kändes ännu värre än den vilda medvindsdansen.
Jag blev inte rädd, däremot sjösjuk när jag måste lämna över ratten till Odd för att vila. Det var aldrig någon fara, ”bara” väldigt obehagligt.
När vi kom in i Grenås gästhamn var det visserligen lugnt vatten bakom vågbrytarna, men den sydliga kulingen blåste lika grym ovanför dem, tog tag i riggen och gjorde det väldigt svårt att lägga till. Efter tre försök fick jag ge upp gå upp mot vinden-alternativet och låta vinden blåsa oss in på en ledig plats medan jag höll emot med backen. En påle fick Odd tag i och lagt en akterögla på, till slut låg vi still och kunde stänga av motorn.
Summering: Inget har gått sönder, båten skötte sig perfekt, vi har lärt oss en läxa.
Vi hade ju sjöstuvat allting?
Senare:
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 2. Eldprov och födelsedag.
27 sjömil senare, förtöjda på röd (egentligen upptagen) plats bland tjutande riggar i Dyvik på norra Als. I vår marinaguide beskrivs den här viken som Danmarks vackraste, man tar sig hit genom en hårnålskurva där det bara är 2,3 m under kölen. Inte så märkvärdigt om man är van vid Nordströmmarna. Men inte så lätt heller med 15 sekundmeter rakt i aktern och sjön från Aabenraa fjord som pressar på.
Det har blåst mycket, mycket mer än vi räknat med, det var tur att vi inte visste i morse för då hade vi nog stannat i Gråsten och avvaktat lugnare väder.
Prognosen sa 8-10 m/sek, men i byarna har det blåst 13 -15 hela eftermiddagen.
Vi har seglat bara på rullgenuan som varit revad en fjärdedel, ändå har vi gjort över 7 knop. Odd har varit salig och jag stundtals rätt förbannad över att det kränger så att en massa saker ramlar omkring. Båten är ju inte anpassad efter våra vanor än, det behövs nya arrangemang för att sjöstuva kamera, kikare, solglasögon, diverse handböcker och inte minst hunden. Stackars Sigge fick finna sig i att bli fastkedjad i sin hundkorg, han kunde inte parera krängningarna utan flög omkring hur som helst.
Jag har styrt och navigerat hela vägen.
Odd har skött segel och skot.
Seglingen, vinden och sjögången kände jag mig helt trygg med.
Men att lägga till med den här stora båten, tio meter lång och sex ton tung. Fy fasen. Om det inte blåste så hade det väl gått an. Men att styra in i en smal passage mellan en massa andra båtar, där det finns ett ledigt hål mellan två pålar som Odd måste hinna pricka med aktertamparna, medan kulingen fångar riggen och man förlorar all styrförmåga.
En lång stund cirkulerade vi utanför gästbryggorna medan vinden ven, och jag tänkte: Det här går inte, jag klarar det inte, jag vågar inte försöka lägga till, vi får snurra runt här tills vinden lägger sig.
Men det gick.
Gud vare tack och lov för bogpropellern och hjälpsamma båtgrannar. Och för Karl-Hans fenomenala teleskopbåtshake som kunde bli drygt tre meter lång och nådde pålen som vi drev bort från.
Nu ligger vi kvar här imorgon för då ska det blåsa ännu mer enligt Dansk Meterologisk Institutt, DMI.
Och nu blir det födelsedagsmiddag! Oxfilé – eller är det kanske häst? Strunt samma, det är tanken som räknas.
Tryggt förtöjda. Man blir nästan religiös.
Nästa morgon – stiltje!
– Posted using BlogPress from my iPad
Lite klokare
Ikväll tentade jag provet för Förarintyg till sjöss. Varje tisdag i år har jag gått på kvällskurs i Varekils skola och pluggat navigation, väjningsregler och sjösäkerhet.
Idag erövrade jag den blåa bok och stämpeln som intygar att jag kan, i alla fall grunderna.
Nästa steg är Kustskepparexamen, den ska jag ta i höst, efter en säsong med båten. Odd har den examen sedan länge, han svettas just nu över allt han måste lära sig utantill för att klara sin VHF-licens. Imorgon är det hans tur att tenta.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Planering
Vad är det vi har gett oss in på? Nej, bäst att inte tänka för mycket på allt vi inte kan och inte vet, allt som kan gå fel och gå sönder och gå åt skogen. Vi ska ta oss hem ca 300 sjömil med vår nya båt.
Det går att äta upp en elefant om man delar upp den i portioner.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Vadå debutant, jag har ju redan gett ut flera böcker.
Alla min blogginlägg sedan 2009 finns samlade i sju volymer på mitt BLURB-konto Där finns ett verktyg för att trycka böcker med bilder. BLURB vinner alla bäst-i-test när det gäller fotoböcker. Plus att man kan ha med hur mycket text man vill.
Dessutom är det hur enkelt som helst att ladda in sin blogg och trycka sin egen bok med inlägg, bilder, kommentarer och allt. Jag har gjort det med min mammas historia, med en resa till Kina, med ett stort släktbröllop i Montreal. Samt med min blogg, som sagt. Hittills har jag bara hunnit redigera klart två bloggböcker, det tar lite tid att klippa och rensa i textmassan om man inte vill ha med alla länkar t ex.
När jag läser gamla inlägg från 2009 blir det väldigt tydligt hur mycket som har hänt. Inte bara yttre faktorer. Ibland vrider jag mig framför datorn och vill stryka och ändra. Men det gör jag inte. Ingen historieförfalskning här inte.
Premiär för min nya blogg!
I fyra år har den hetat Farmorsbloggen. Från och med nu heter den Katinkabloggen. Det var dags. Mitt liv som farmor fortsätter förstås, men namnet Farmorsbloggen har mer och mer känts som en tvångströja. Dessutom orättvist. I sommar blir jag ju mormor igen, för fjärde gången.
Mina Farmorsfrågor har hjälpt mig och många andra att komma underfund med viktiga saker om sig själv. Så det dyker nog upp en och annan i fortsättningen också. Förresten har jag ju inte svarat ännu på den senaste, nr 232 tror jag, den om samvetet.
Katinkabloggen kommer att innehålla mindre barnbarn och mera litteratur och foto. Hoppas, hoppas att jag får skriva ett inlägg om att något förlag vill publicera min roman.
Kvinnan på bilden stod och rensade sin rabatt en ljuvlig vårdag på ön Brac i Kroatien. När hon såg att jag höjde kameran och log mot henne, gjorde hon den här gesten helt spontant. Idag känner jag mig lika glad som hon. (Och dessutom 20 – 30 år yngre.)
Hokus-pokus. Eller?
Ha ha, inte konstigt att folk tror på numerologi. Vem vill inte betrakta sig själv som en ädel varelse? Men att nedanstående beskrivning skulle passa in på mig?
Riktigt så lättsmickrad är jag faktiskt inte. Fast det där med moloken stämmer. I alla fall idag.
Talet 9 inom numerologi är det humanistiska talet. De är ädla varelser som vill alla väl, allra helst skulle de vilja rädda hela världen. Om de bara kunde… 9:or är miljömedvetna och nytänkande, bryr sig om den stora helheten i allting och vill kämpa för människors rätt. De älskar att göra goda gärningar och förväntar sig inte ens någonting i gengäld. Talet 9 är idealismens tal i numerologi.
Självklara karriärval för 9:an är politiker, författare, försvarsadvokat eller diplomat.
Svagheterna som siffran 9 lider av är att han eller hon lätt kan gå upp i sig själv och hamna utanför gemenskaper. De blir lätt distraherade och lite molokna. Dessutom kan de drabbas av osäkerhet. 9:or blir liksom aldrig riktigt nöjda. När det gäller kärlek blir de lätt sårade, kanske för att de är lite för snälla och alltid ställer upp för sin partner. Det kan i värsta fall tolkas som lätt desperation, åtminstone i början av ett förhållande.
Livsmålet för 9:an är att lära sig att ge någonting till andra och vara helt osjälvisk, utan att kräva någonting tillbaka. Om du strävar emot detta mål kommer du inte att kunna bli lycklig och det är faktiskt det som är belöningen. Har du svårigheter med att acceptera att du måste bjuda på dig själv eller inte jobbar tillräckligt hårt kommer du att känna det som om någonting fattas. Samtidigt bör 9:an inte anstränga sig för mycket eller anstränga sig alltför mycket för sin egen skull. Då finns det risk för bitterhet. Se också upp så att du inte tar på dig för många projekt samtidigt. Det gäller att fokusera och prioritera.
79/365 foton 2013. Tema: Vänskap
Varning!
Akta dig för mig när jag är sjuk. Jag blir extremt sur och bitchig. Nyss slängde jag på luren i örat på Nummerupplysningen.
”Kan jag få numret till Fälgkungen? F som i Fredrik, Ä som i Ärlig, L som i Ludvig…”
”Sa du Sälg eller Fälg?”
”Jag bokstaverade just F som i Fredrik.”
”Jamen menar du fälg som i bilen?”
”Jag sa ju F som i Fredrik. Kan du inte bokstavera?”
”Jamen, herregud…”
”klick”
Pang på med luren. Sån blir jag när jag är sjuk. Bitchig och oempatisk. Den stackars flickan som sliter för låg lön på Nummerupplysningen hatar mig nu. Inte bra. Om jag hamnar på sjukhus kommer jag att dö av vanvård pga att ingen vågar gå in till den elaka tanten.
Familjemedlemmar känner på sig mitt humör och håller sig på avstånd. Vissa kommer in ibland med en kram och honungsthe.
78/365 foton 2013. Tema: Randiga
Surt?
Köper en bok i Pocket shop på flygplatsen. Jag följer författarens blogg, hon skriver i den om skrivandets mödor och triumfer, om vardagens slit och pusslet för att få allt att funka. Det där författarlivet hon skriver om, med en gullig, superduktig förlagsredaktör som hon blir nästan bästis med, och alla författarkolleger som stöttar och tröstar varann och dricker bubbel ( menar de champagne?) och fnissar ihop på restauranger. Och releasefesten som blir en sån succé, och boksignering och föredrag. Så avundsjuk jag blir. Jag tänker: inte en människa utom kanske familjen skulle komma på min releasefest. Om jag mot förmodan får min bok publicerad kommer alla här ute bara att bli arga på mig för att de tror att de känner igen sig. Författarkolleger? Jo, jag har ju faktiskt EN! 🙂 Hej Barbro!
Sen läser jag Boken, den Omtalade, på flyget och den är så dålig att den får sitta kvar i fickan på stolsryggen. Herregud! Bonde söker fru på TV hade varit mer givande.
– Posted using BlogPress from my iPhone
