Måste man göra något särskilt idag? Här i huset har vi i alla fall inga planer. Jag har börjat med den första snabbläsningen av manuset och blivit lite lättare till mods. Hunnit nästan 200 sidor.

Men dessutom har jag lagt en irriterande lång tid på att lista ut hur man kan utnyttja vår nya Apple TV. En liten box som ska befria oss från den dyra boxen som vi aldrig utnyttjar. Det enda jag skulle vilja göra ibland är att se på film. När jag vill, inte när kanalen bestämmer.

Igår lyckades vi med förenade hjärnor installera apparaten så att Odd kunde se en gammal Clint Eastwoodfilm. Jag hade inte tålamod utan läste i navigationsboken istället.

Nu har jag skaffat Netflix för att kunna ta igen en del av det jag missat i filmväg under livet. Jag är filmanalfabet och kan nästan räkna upp på rak arm de få filmer jag har sett . Clockwork Orange, De sju samurajerna, Cabaret, Funny Girl, Chocolat, Il Postilone, Svart Katt Vit Katt, Amarcorde, Satyricon, Fanny & Alexander, Forrest Gump, Berättelsen om Pi. (Sånt som Sällskapsresan och You´ve  got Mail räknar jag inte.)

Men medan jag joxade med Apple TV fastnade jag i en dokumentär om Jan Stenbeck och vips hade en timme försvunnit. Det är precis därför jag avskyr TV. Man blir hypnotiserad och rånad på sin tid. Om jag hade gjort ett medvetet val mellan det där programmet och att läsa i min bok eller arbeta med mitt manus hade jag aldrig valt att titta på TV.

 Jag tänkte koncentrera mig på närmiljön hemma i mitt fotande nu ett tag. Det är Camilla på Moderskeppet som inspirerar, hon har startat ett sånt fotoprojekt. Färger och former som känns så självklara idag, men som blir omoderna, pinsamma, nostalgiska så fort.  Om tio år är våra miljöer idag historia, då tittar vi på bilderna och tänker: Men herregud, såg det verkligen ut sådär?

Dagens tema i fotoutmaningen 365 foton är Hem. Det här är en bild på vårt kök, tagen med vidvinkel.

Mina nyårslöften från förra året håller för en upprepning. Alltså :

”Under 2013 vill jag vara: Avstressad. Skapande. Glad. Fri. Älskande. Nära havet.”

En annan from drömmerska

Jag känner inte längre att jag måste försvara bloggandet, som i början för drygt tre år sedan. Då när jag tyckte att jag måste svara de människor som undrade hur jag kunde ”lägga ut mitt privatliv på nätet.” Det där som Lars Lerin så träffande beskrev som ”vänlighetsraseriet” i dagens vinterprat i P1, det drabbas jag inte lika ofta av numera.  Grattis om du inte ännu har hört programmet!

Nej, Jante har jag gudskelov blivit mycket bättre på att hantera.

Nyss läste  jag igenom mina blogginlägg från slutet av december och början av januari förra året.

Såhär skrev jag den 3e januari 2012:

”Under 2012 vill jag vara: Avstressad. Skapande. Glad. Fri. Älskande. Nära havet.”

Det känns som perfekta föresatser även för nästa år. Så bra, då behöver jag inte anstränga mig för att hitta på några nyårslöften.

Hur gick det då med de höga målen för det här året?

Avstressad? Nja, men i alla fall mycket bättre än i mitt gamla liv. Faktiskt kan jag numera säga nej,  ställa in och skjuta upp. Fortfarande är jag väldigt dålig på att planera realistiskt med tid och krafter. Om jag kunde lära mig att inte vara en sån tidsoptimist (till exempel lägga in en resa till Oslo och en till Stockholm samma vecka) så skulle jag slippa ringa dessa tråkiga återbudssamtal.

Skapande? Ja faktiskt. Råmanuset till min roman är färdigt. Ett år har det tagit, och då har jag ändå inte haft mer än ett par perioder av obruten skrivtid. Dessutom har jag fotograferat och målat både på glas och i olja. Ska man mäta framgång  i  priser så är det fotograferandet som har varit mest framgångsrikt. Första pris i Bohusbilden (en Ipad!) och andrapris i Wikimedias WikiLovesMonuments. Fast när jag tittar i min bildbank har jag fotograferat mycket mindre . Bara 2529 bilder i år, mot 6051 bilder år 2011.

Glad? Jodå, det går fortfarande upp och ner, som för de flesta. Men jag har lärt mig bemästra tungsinnet med promenader, avslappning och så förstås möjligheten att rymma till Las Palmas.

Fri? Nä, långt ifrån. Kanske lite friare än förra året förstås. Fri från några komplex, några ovanor, några tankemissfoster. Friare i tankarna, det känns som om varje ny bok jag läser öppnar ett nytt litet lufthål. Och jag har läst massor det här året. Rena bokbulimin.

Älskande? Ja, absolut. Kärleken växer i proportion till avståndet till förälskelsen som ju är en sorts sjukdomstillstånd, ordnad av naturen för att främja fortplantningen.  Egentligen måste vi ju inte fortsätta hålla ihop nu, när barnen är vuxna och utflugna. Men förutsättningarna för kärlek har aldrig varit bättre. Vi har kanske inte alla hormonerna. Men vi har tiden, mognaden, ödmjukheten, nyfikenheten, toleransen, vänskapen.

Nära havet? Ja, och här har det verkligen hänt något fundamentalt nytt 2012. Jag tänker på det varje dag. Nästa sommar gör vi inte utflykter med båten, i sommar BOR vi i vår nya båt. Flera veckor i sträck. Vi kan segla vart vi vill. Till Norge. Eller till Paris.

LM 32 Tumlaren

Läste en del nedslående statistik i den skandinaviska tidning som ges ut här. www.dagnatt.com heter den, finns även på Facebook. Där står bl a att var tredje kanarier lever på mindre än 10 €  per dag. Samt att arbetslösheten på Kanarieöarna är nästan 34%, mot 24% på spanska fastlandet. Dessutom ökar den hela tiden, bara de sista två månaderna med 14%.

All inclusive är roten till en del av arbetslösheten.  Små restauranger, cafeer och livsmedelsbutiker får slå igen. Hotellen upphandlar sin mat av stora kedjor.

Hur kan man vilja resa all inclusive? Det är för mig helt obegripligt. Ge sina barn illusionen att allt är gratis.

63% av alla ungdomar under 24 år på Kanarieöarna är arbetslösa. 63%! Och det beror inte på att de läser på högskola…

Man märker av både fattigdomen och arbetslösheten hela tiden. Det är mycket mer unga, lediga människor  i rörelse överallt än det borde vara.  På kafeerna och på gatorna, på surfstränderna. Många försöker hitta på olika sätt att underhålla turisterna för att tjäna lite pengar. Strandpromenadens 3 – 4 km är kantad av människor som säljer olika  hantverk, skulpterar i sand, har klätt ut sig till statyer, spelar någon sorts musik, uppträder som clowner, säljer blommor.

De här två har jag lagt märke till i fem veckor nu. De kan uppenbarligen försörja sig hyfsat på sin fantasifulla installation. Jag har hört dem prata svenska med varann. Förmodligen är det surfarkillar ute på äventyr som tjänar lite extra pengar.

Rätta mig om jag har fel.

På min dagliga lufsarrunda längs kustlinjen norrut i stranden Las Canteras förlängning finns en mycket vacker och påkostad kilometerlång stenlagd strandpromenad. Typiskt EU-projekt. Den är byggd ovanpå och precis i kanten av den branta, vassa klippväggen och vindlar i krokar och serpentiner, följer  med in i vikar och ut på uddar.

Långt nedanför bryter Atlantens vågor och vid högvatten kastas  kaskader av skum nästan ända upp. Längs vägen finns bänkar uppställda, och där sitter alltid folk och tittar på vågornas skådespel. Oftast ensamma gamla tanter och gubbar som jag uppfattar som urbefolkning.  De flesta turisterna hittar inte hit, här finns ju varken restauranger eller butiker.

Ungefär halvvägs, där vägen gör  en liten avstickare ut på en klippa, står en stor fyrkantig låda i rostigt järn. Den är nog tre meter hög. Tre av väggarna är perforerade med hål. Den fjärde väggen är i tjockt glas. Ställer man sig där ser man havet och himlen genom alla hålen.

En morgon låg det en krans framför järnlådan. Jag dit ut för att försöka lista vad det egentligen stod på den lilla plattan på marken framför.

Det visade sig att lådan är ett minnesmonument över  människor som omkom i en svår flygolycka i Spanien. Varje hål är en människa.

Jag kan inte sluta tänka på det. Kanske för att symboliken med alla hålen ligger så nära temat för min roman.

Man skulle kunna travestera John Donne  ( i Hemingways roman Klockan klämtar för dig.)

Ingen människa efterlämnar ett tomrum. Fråga inte efter vad en människa betydde. Betraktarens hjärta fyller tomrummet.

Bilden är tagen med min Iphone rakt mot glasskivan, därav speglingen. Man får föreställa sig det vackra och skiftande sceneri av hav och himmel som syns bakom varje litet hål.

Det står 25C kl 11.00  på den digitala skylten på strandpromenaden nedanför min balkong. Men den siffran betvivlar jag faktiskt. Temperaturen alltså. Men drygt 20 är det säkert. Äntligen en riktigt fin dag ända från tidig morgon. Solen når inte till min balkong förrän efter lunch, vilket är bra för arbetsmoralen.

Jag har tio scener till att skriva innan det är dags att resa hem.

Undviker att kolla nyheterna om snön och vintern hemma, får så dåligt samvete. Ska köpa julklappar imorgon. 🙂

Samma år som min mamma föddes, 1919, fick vi kvinnlig rösträtt i Sverige. Tänk, det är inte ens 100 år sedan. Vilka pionjärer de där första fem riksdagskvinnorna var. Ändå kände jag inte igen namnet på en enda av dem nu när jag läste om dem på Wikipedia. Vad lärde jag mig i skolan på historietimmarna? Kungarnas historia förstås.

Kvinnliga förebilder var och är farliga. Ska helst gömmas, glömmas.

Och kallas för hen.

På den här fläcken, mitt i bilden på den smala sandremsan (mina fotspår syns där)  gör jag min blandning av morgongympa, yoga och stretch. Inte varje dag, men nästan. Det är en sån bra liten sandplätt, ingen kan komma gående framför en längs vattenbrynet. Jag är lättstörd, vill gärna ha fri horisont.

Idag är det mulet igen. Perfekt.

Imorse köpte jag två små tioarmade bläckfiskar i saluhallen som ligger bara några hundra meter från där jag bor. Det är en sån där riktigt maffig saluhall där det finns Allt. I kopiösa mängder. I två våningar. Fisk, kött, kyckling, grönsaker, frukt, kryddor, nötter, bröd, kakor, sötsaker, you name it.

I fiskdisken gick det till så att jag pekade på de bläckfiskar jag ville ha, och blev tillfrågad om jag ville ha dem rensade och styckade. Vi snackar alltså teckenspråk. Eller en kombination. Jag får bläckfiskarna rena och färdiga att tillaga,  snyggt och prydligt inplastade i en liten låda.

Sen handlade jag avocado, basilika, valnötter, kanariska mandlar, små gröna paprikor och två kanariska apelsiner.

Bläckfisk måste tillagas antingen blixtsnabbt eller  i en timme för att inte bli segt. Jag valde ett recept där den vinkokas i 50 minuter. Sepia con cebolla. Eller Bläckfisk med lök. Hittade bläckfiskreceptet här. Men jag la till en mycket viktig ingrediens. Rivet citronskal! Och paprikapulver hade jag inget, det gick lika bra ändå. Smakade helt underbart, smälte i munnen.

Vem är onödigt rik? Förmodligen aldrig någon i första person. Dvs aldrig ”jag”. Det är nog alltid någon annan, nån som har mer än ”jag”.

Odd och jag filosoferade över detta idag när vi gick omkring i Las Palmas gästhamn, där massor av segelbåtar just nu ligger och väntar in rätt vindsituation för att ge sig av på färden över Atlanten mot Västindien. Vi såg flera svenska båtar, en del inte större än vår egen LM32. Fast betydligt mer välutrustade förstås.

Vi såg också flera jättelika lyxbåtar med inhyrd besättning som fejade och putsade på dyrgriparna iklädda likadana kläder med ”Crew” på ryggen och  med musik på hög volym.

Om man har så mycket pengar att man betalar fyra man för att sköta om sin båt när man inte själv har tid, lust eller ork, och inte ens själv är ombord – då är man väl ändå onödigt rik?

Tänk om det fanns en sorts förmögenhetskompensation. Precis som man köper utsläppsrätter när man flyger för att kompensera för miljöförstöringen så skulle man vara tvungen att köpa rrättviserätter när man överkonsumerar för att kompensera för obalansen i levnadsvillkor i världen.  Pengar som skulle gå till SOS barnbyar eller Läkare utan gränser eller Rädda Barnen m fl organisaitoner.

Jag vet att det är naivt och ogenomförbart. Men ändå.