Sådär. Nu sitter jag här i mitt ljusa och mysiga rum med balkong ut mot en playa där stormen driver upp jättevågor och palmerna vajar och vispar. Nåja, ca 10 sekundmeter bara säger YR, men det verkar faktiskt mycket mer. Nu är alla pusselbitar på plats. Det funkar att blogga, det funkar att skriva, det känns tryggt och bra där jag bor. Nu fattas bara solen, men jag saknar den faktiskt inte, inte än. Det är ju varmt ute, bortsett från blåsten och regnet.

Hur blev det såhär?

Är det jag som har packat färdigt kvart i tio på kvällen innan en flygresa? Måste vara ett allvarligt ålderstecken. Men det känns skönt. Varför har jag inte kommit på detta tidigare i livet?

Detta är en rörelsedetektor som tjuter – väldigt högt – om någon försöker ta sig in i min lägenhet när jag är ute. Jag har köpt två stycken. Den andra ska jag gillra upp så att jag vågar sova med balkongdörren öppen på natten.
Nu ska jag åka och köpa en brandvarnare också.
Nästan alla punkter på min vansinniga att-göra-lista är avklarade! 🙂

Är för första gången i Budapest. Hur har jag kunnat missa denna trevliga, vackra, spännande, vänliga och billiga stad tidigare? Åk hit med Ryan Air från Rygge flygplats i Moss, Norge.

Äntligen har paketet kommit från Adlibris. Ikväll vet jag en som lägger sig tidigt och släcker sent. Väldigt sent. 🙂

Efterlängtad

Kärlek. Jag älskar den här boken.
Förutom de noga utvalda orden så är papperet vackert, tjockt och tungt, varje uppslag faller upp när boken ligger i knät.
Layouten är luftig, generös, läsvänlig.
Korta meningar, stycken som liknar dikter.
Helsides illustrationer tryckta i färg!

Rubriker i vackert rostrött.
Sanningar på varje sida.
Jag vill stryka under överallt. Men näns inte.

Sidan 50. Ungefär kl 19.00 .

Jag måste läsa högt för Odd. ”Den ideala skrivdagen”. Precis, preciiis så här är det! Lyssna! Han steker kolja och lyssnar.

Sidan 52. klockan 19.44 .

Den väldigt goda fisken gick fort att äta upp. Alltför fort tycker kocken. 

Jag smiter ut till soffan i uterummet, sveper fleecefilten omkring mig och njuter av texten ”Om sittandet”. Vilken skrivarhandbok har skrivit så detaljerat om denna viktiga författarfaktor? Det enda jag kan påminna mig är hurtiga utsagor om att den viktigaste egenskapen hos en författare är ”bra sittfläsk”.

Men  Bodil lämnar mig inte i sticket på det billiga sättet. 

Annika Koldenius läser också den här boken just nu. Några recensioner har jag inte hittat.

Bodil ska vara med i Lundströms bokradio  i P1 på lördag. Då är jag i Budapest. Tur att det finns SR/Play.
–
Posted using BlogPress from my iPhone

Världens snällaste och mest positiva sommargranne finns inte mer.

Allt vi hittade på berömde han och uppmuntrade. Även om det handlade om att ställa en stor häst i vår vedbod två meter från hans sovrumsfönster. Alla våra barn höll han reda på, vilka skolor de gick i, vad de hade för planer för framtiden. Jag undrar om han sa ett kritiskt eller negativt ord i hela sitt liv?

Inte så vi hörde det i alla fall. Jo, en enda gång  hördes över häcken ett bevis på att även farbror Bruno kunde bli irriterad: ”Men hundgodis, det finns det!”

Det blir ett stort, svart tomrum efter honom. Men glömmer gör vi inte.

TIdningen Bohusläningen har utlyst en tävling på Facebook som de kallar Bohusbilden.

För att ta sig till den jurybedömda finalen behöver man samla röster. Snälla du som läser min blogg, gå in och lägg en röst på min bild så blir jag jätteglad!

https://www.facebook.com/Bohuslaningen?v=app_508670172494058&app_data=gaReferrerOverride%3D

Man får bläddra lite för att hitta mina tre bilder, det är massor av bilder. Jag har alltså tre bilder i tävlingen, (de låg på sidan 4 när jag tittade senast men det kanske varierar). Du kan gärna rösta på alla tre, men den som har flest röster just nu heter ”Hummermorgon”.

Nästa lördag är finalen, jag kommer nog att tjata lite i bloggen om det här under veckan.

 Den här frågan passar ju väldigt bra att svara på idag när jag är ensam hemma och kan göra precis vad jag vill.

Svaret är att jag äter choklad.

Därför har jag nästan aldrig någon choklad hemma. I alla fall inte om jag är ensam. Inte heller  Digestivekex eller Skaftöskorpor eller smörgåsrån eller ens FinnCrisp.

Det finns nämligen ingen botten i mig om jag börjar. Då håller jag på tills det är slut.

Om man skall se det positiva i att ha en sådan missbrukarkaraktär, så kan man ju ändå vara tacksam för att den är helt inriktad på snabba kolhydrater och inte på alkohol. Att jag skulle hälla upp ett litet glas sherry eller öppna en vinflaska en sån här ensam kväll, det finns inte i min hjärna över huvud taget. Tack Gode Gud.

Det är också en stor befrielse – sett ur det perspektivet – att barnen flyttat hemifrån. Det finns inte längre någon annan att skylla på när man handlar. Någon ”annan” som vill ha Mariekex eller Ballerina eller salta jordnötter eller lösgodis.

Eller choklad. (Den allra godaste är Lindts med chilismak. Den är tyvärr inte ens 70%. Och jag har aldrig kunnat skylla på någon annan när den hamnar i varukorgen.)

Ikväll har jag alltså varit helt allena och hade kunnat skriva. Men det funkar inte särskilt bra såhär dags. Istället har jag målat på mina glastavlor och läst mina favoritbloggar.

En är Simona Ahrnstedt, den första svenska romanceförfattaren. Hon har gett ut två böcker, Överenskommelser och nu i år  Betvingade. Dessutom är hon psykolog. Hon är den flitigaste bloggaren jag vet, skriver ofta flera inlägg om dagen, inte sällan om hantverket  som författare.

För några dagar sedan beskrev hon den långa resan innan hennes första manus blev en bok. Jag måste verkligen lägga på ett kol och bli färdig med mitt första utkast nu. För sen måste jag ju tydligen skriva om alltsammans en sex, sju gånger enligt Simona…

Den gamla goda tiden…?

Äntligen dags att tillbringa en hel helg med Ewa Evers och kurskompisarna igen. Vid det här laget känner vi varann ganska väl, de flesta deltagare kommer tillbaka varje gång.
Imorgon ska jag ta lite mer bilder. Den här kursen lär vi oss att överföra monokroma och färgbilder till glas och förvandla fotografier till egna konstverk. Vi använder transparenta glasfärger, skrapteknik, kollage och blästring. Bland annat.

Hoppas det blir en kvinna från en annan kontinent.
Hoppas hon skriver livsbejakande, spännande och fängslande.
Hoppas jag aldrig har hört talas om henne.

Idag kl 23.00

Det blev i alla fall som jag hoppades på två punkter! 🙂
– Posted using BlogPress from my iPhone