Jag hinner inte med, dagarna går för fort. Känner mig stressad för att jag inte får tillfälle att skriva, samtidigt som det känns förbjudet att tänka så. Huset är ju fullt av barn och barnbarn att ägna sig åt.

Igår hos mamma med räkmacka och en prinsesstårta som hon kan bjuda hemtjänsten på eftersom hon måste vara ensam med dem den här midsommarhelgen.  Vi smaskade i oss varsin bakelse och kollade en stund på ett frågeprogram på TV. Imbecillt. ”Vilken dag infaller midsommarafton på varje år?”

”Det är bra med sådana här program för man kan kolla hur allmänbildad man är”, sa mamma.

När jag ser på bilden tänker jag mest på att hennes larm inte syns, det hänger noga instoppat under den knäppta klänningen. Mamma är fåfäng och tycker larmhalsbandet är fult.  Att hon inte kommer åt att trycka på knappen är inte så viktigt.

Idag när jag ringde var hon så tacksam mot hemtjänsten som kommit med en stor räksmörgås till henne… Ja ja, kanske lika bra att hon får tro det? Det är konstigt hur min relation till henne förändras i takt med att hon förändras och blir allt mer glömsk. Jag känner mig mer och mer som en sorts förälder som vet hennes bästa bättre än hon själv. Jag reagerar mindre och mindre när hemtjänstpersonalen kramar och klappar henne och pratar och gullar med henne som ett barn. Hon som aldrig tidigare i sitt liv har varit kramig eller särskilt sentimental verkar ju gilla det.

Nu har vi redan förlorat fyra får, och sommaren har knappt börjat. Två dödfödda lamm, en huggormsbiten lammunge och nu en tacka som vi måste avliva efter en svårartad juverinflammation. 🙁  Fåren går på bete i en jättehage och kräver inte mer tillsyn än att vi räknar in dem dagligen. Om alla är på plats och ingen beter sig konstigt blir det ingen närmare inspektion. Hur länge den här tackan har gått med sin inflammation vet vi inte, för hon verkade inte sjuk alls. Fast halva juvret var sprängt och alla mjölkörtlar och diverse annat dökött hängde och slängde på utsidan.

Jag tog ingen bild, det såg för hemskt ut. Som om det hade exploderat. Två små 2-månaderslamm är nu moderlösa, men veterinären trodde inte de skulle ha några problem att klara sig på enbart gräs. Vi får hålla uppsikt på dem förstås. Veterinären tröstade mig med att det bara handlar om otur, det finns ingen anledning att tro att fler ska drabbas. Det är en streptokockinfektion som först har ätit sig inåt i juvret och sedan… nej, jag säger inte mer.

Nej, att ha sommarfår istället för gräsklippare och slyröjare, som en del sommargäster provar ibland, är ingenting jag vill rekommendera. Det kan verka ganska enkelt och problemfritt. Men man kan inte räkna med det. Och när det går på tok är det en stor fördel att ha rätt utrustning, tillgång till rätt veterinär och vana vid liv och död i fårflocken.

Vila. Återhämtning. Paus.

Djupa klunkar av humlesurr och schersmindoft.

En sådan dag har det varit idag.

Hur det var igår, och i förrgår, ska jag kanske berätta en annan dag.

Idag har jag köpt och laddat hem ett nytt program som ska hjälpa mig med skrivandet. Hittills har jag skrivit scener i Pages på min Ipad och efter hand fört över till ett Worddokument i PC-n. Men Word gör mig galen, antagligen därför att jag inte kan det ens på nybörjarnivå.

Programmet Scrivener har jag stött på lite då och då i författarbloggar. Tidningen Skriva har haft en genomgång av alla olika skrivprogram som finns och rekommenderade då Scrivener.

Det jag gillar med programmet är att det ger suverän överblick. Det rymmer alla mina postitlappar och mindmaps och kartor och bilder och släktträd utan att det blir rörigt. Istället för att bläddra i min allt tjockare pärm kan jag klicka på en flik och hitta informationen om vem som är släkt med vem.

Det var inte svårt att importera heller. Jag känner mig faktiskt riktigt förälskad i Scrivener. Och det kostade bara 40 USD.

När det var klart med importen av alla mina nu nästan 200 sidor kom jag på en så rolig idé till en novell. Den tänker jag ha som ett litet vänsterprassel de närmaste veckorna. 🙂

Författaren Kajsa Ingemarsson tipsade om den här författarintervjun med Anne Germanacos på sin blogg. Det är nästan så jag tänker skriva ut den och sätta upp citatet på väggen. Jo, det ska jag!

5.  What would you say in a short letter to an aspiring writer?

Minimize doubt. Find a way—a method, a trick, a psychological tic to dissolve doubt’s potency. You will most likely always be working alongside it, so best to have some useful way of repelling it. I write against it, a little like diving into a cold pool of water—scary but invigorating. Generally, it does the trick. But if that doesn’t work, get up and do something else. Forget about it for a while.

Be gentle with yourself—you will find so many reasons not to be. But it’s most likely your kindness toward yourself (I’m not saying self-indulgence) that will help you alongside the rigors of constant, daily writing.

I can’t speak to a practice that is anything less than daily. It’s the only one I know, so it’s the one I peddle.

By writing daily, you make it your life.

And one more thing: publication is the icing on the cake. The act of writing itself gives you a way to be in the world and is its own reward. Publication just makes it okay, finally, to actually mention that you’re a writer.

Saker jag vill hinna med varje dag mellan klockan 19 och 22: Laga och äta middag. Ringa mamma (nä, inte varje dag, men helst varannan). Gå en promenad till nybygget och fota. Vattna krukorna i uterummet och på altanen . Gå en snigelrunda med snigelspray och snigelkorn. Inspektera och pyssla lite med clematis som behöver bindas upp, pioner som behöver stöd, klängrosor som behöver ledas, fröplantor av helleborus och pelargoner i växthuset som behöver vattnas. Pallkragarna med sallad och luktärter behöver kanske också lite vatten.

Runt klockan 22 jagar mörkret och myggorna in mig. Då är det dags för bilder, Facebook och bloggen.

Den bästa tiden att skriva på romanen är tidigt på morgonen har jag märkt. Helst redan klockan 6. Det betyder att de morgnar jag joggar hinner jag alltså inte skriva. Klockan 9 vill jag vara igång på jobbet.

Igår hittade jag en rolig blogg skriven av Sven Bjerde. Han har fyra barn, odlar gurkor och tomater, bloggar om det kreativa växthuset och är dessutom författare. Han har ordnat en skrivplats i sitt växthus. Det ska jag också göra!

Göken brukar inte gala förrän tidigast på min födelsedag. Men i morse hörde jag den från bokskogen på Skaftö på andra sidan Snäckedjupet. Trots att hörlurarna var långt inpluggade, musiken gick för fullt och tankarna var lössläppta och långt borta. Det ljudet tar man inte miste på. Ko-ko ko-ko!

Andra vårtecken: persikoträdet och magnolian blommar, sparrisen har börjat sticka upp.

Hemskt ledsen om jag tagit bort just dig från min långa länklista i vänsterspalten. Men jag kände mig som en stor hycklare varenda gång jag tittade på bloggen. Inte sjutton följde jag alla de där mammabloggarna. Listan har vuxit med åren, många av  namnen där kommer jag inte ens ihåg varför jag lagt upp.

Därför kryssade jag radikalt och tryckte radera på alla. Alla!  I fortsättningen tänker jag vara sträng och bara lägga upp bloggar som har med foto eller författande eller något annat kreativt skapande att göra.

För att liksom markera att min blogg går in i en annan fas nu. Kanske lite mindre barnbarn och mera skapande.

Den här bilden är förstås både och. Undermålning på glas, från ett foto av J när han var tre år. Jag gjorde den under en glasmålningskurs hos underbara Ewa Evers på Bleket.

Om du undrar över alla kommentarer, så är det såhär: Ibland importerar jag en bild till ett blogginlägg direkt från min bildbank på fotosajten Flickr. Där har ibland mina fotovänner redan kommenterat. De har alltså inte sett texten, utan har bara lämnat synpunkter på fotot.

Det är åtminstone bättre än tvärtom, eller hur?

Jag är inte riktigt vän med mina datorer för närvarande, och bryr mig inte tillräckligt för att ta tag i det ordentligt. Till exempel funkar det inte att blogga från min Iphone sen jag blev Självständig igen (=lämnade AlltförFöräldrar).

Inte heller Ipaden funkar som förut. Jag kan skriva inlägg men inte lägga in bilder. 🙁

Nyss var jag ute och tittade till fåren, och den vita tackan överrskade med två små fina nyfödda lamm. För två timmar sedan stod hon och mumsade hö som vanligt. Det är omöjligt att förutse när de ska lamma. Jag ska fota imorgon, när det inte är blod överallt… det syns så tydligt på vita lamm, inte så fräscht.

Just den här tackan trodde jag skulle lamma idag, men när det inte blev något imorse tänkte jag att hon väntar väl till imorgon. De brukar aldrig lamma på eftermiddagen eller kvällen. Men igår fick jag en riktig Janteknuff av moder natur. Tro inte att du vet något!

Jag var ju så kaxig över insikten att det kunde vara bättre att vara cool och vänta lite, låta tackan klara sig själv.  Istället för att gripa in och leka barnmorska så fort det hettar till lite i lamningsboxen. Dessutom är det ju väldigt jobbigt att gå upp och ut i fårhuset varannan timme natt efter natt

Men igår fick jag dra ut två döda lamm ur en tacka som inte klarade  av det. Hon hade fött ett levande, sen hade de andra två försökt ta sig ut samtidigt och fastnat på vägen. Usch vilken sorglig dag det blev.  Och vilka samvetskval vi hade. Om vi hade gått upp klockan fem istället för halvsju hade lammen kanske haft en chans.

Nu vet jag hur det känns att trycka tillbaka en lammunge in i livmodern för att en annan ska få plats att komma ut. Det var en häftig känsla, och nu är jag inte lika orolig om det skulle bli nödvändigt igen.

Men tänk vilken skillnad om det hade varit två levande lamm.

I helgen gjorde vi i ordning lamningsboxarna och  stängde in de tre tackor som verkade vara närmast på gång.

De första två lammen kom redan efter ett dygn, och i morse kom två till.

Det var  en riktig rysare. Jag såg att tackan hade sammandragningar vid morgonutfodringen, och när jag tittade till henne efter en timme stod hon upp och hela huvudet på ett lamm stack ut där bak. Det är väldigt, väldigt fel. Framfötterna ska komma först, tillsammans med nosen.  Om huvudet kommer ut först betyder det att lammets ben ligger bakåtvikta inne i tackan och det kan bli omöjligt för henne att föda fram lammet.

Jag rusade in efter handskar och dunken med flytande paraffinolja och beredde mig på att för första gången i mitt liv försöka göra en rättvändning av lammet. Alltså trycka tillbaks lammhuvudet in i livmodern, leta reda på frambenen därinne (med en inoljad, handskbeklädd hand) och dra fram dem i rätt position så att lammet kan födas fram. Det gäller både tackans och lammets liv, plus att det gäller lamm nr 2 också, det som ligger i tackans livmoder bakom sitt syskon.

I teorin vet jag hur man gör, och jag har hört många berättelser om hur det går till. Det är enkelt, påstår de som har gjort det. Somliga fårägare, såna som vakar på nätterna över sina lamningar, verkar behöva gripa in vartenda år flera gånger. Konstigt att det aldrig hänt hos oss? Vi vaktar förstås inte på tackorna på det sättet, oftast har de klarat sina förlossningar själva på morgonen när det är dags för frukost. Ett par gånger har vi fått hjälpa till och dra, när värkarbetet gått långsamt, men aldrig har vi behövt gå in i livmodern och treva efter framben eller huvuden…  Typiskt också att det skulle drabba mig när Odd är borta och jag är ensam!

Tusen tankar hann jag tänka medan jag rusade hit och dit för att hämta allt som behövdes och byta kläder.

Men när jag kom ut till lamningsfållan låg där redan ett litet svart lamm som blev renslickad av sin mamma! Hon hade klarat det själv. Efter ytterligare en kvart kom nästa. Vilken lättnad! Naturen är fantastisk. Kanske behöver jag inte alls ha dåligt samvete för att vi inte nattvakar över våra lamningar? Förmodligen hade jag bara förvärrat situationen om jag hade hunnit börja laborera med min paraffinoljehala handskhand därinne. I vilket fall vet jag nu att man kan ha lite is i magen innan man ingriper.

Nu håller vi tummarna för att övriga sju tackor är lika duktiga.

Tur att det har varit skitväder idag. För jag har bakat en stor del av dagen. Två satser surdegsbröd. Imorgon är det femårskalas i Göteborg. Lille L ska firas med dunder och brak och Darth Waderkalas. Man ska klä ut sig är det tänkt. Pappa L och mamma K har hyrt en lokal i två timmar och bjudit Alla. Dagis, kusiner, kompisar. Farmor slipper klä ut sig har jag bestämt. 

– Posted using BlogPress from my iPhone