Idag har vi mest såsat. Det blev betydligt kallare och mer sjögång igår än vi hade väntat oss, så vi har varit dagen-efterslaka. Mycket mer vind än de 10 sekundmeter som prognosen sa blev det igår. Naturligtvis, det blir det alltid. Vindmätaren i masten har fastnat under vintern, så vi kunde inte läsa av vindstyrkan. Kanske var det lika bra. Vinden kom rakt akterifrån, vilket var tur på ett vis, då blir det inte riktigt lika kallt och inte så blött. Men det blir väldigt svårt att styra. Ellems runda akter gör att hon slingrar sig som en orm när vågor och vind kommer bakifrån. Autopiloten går inte att använda, knappt ratten i styrhytten heller, man måste stå i sittbrunnen vid rorkulten och parera sjöarna hela tiden. Kallt och tungt. Tycker i alla fall jag, i sanningens namn var det Odd som styrde mesta tiden.

Didim marina är en typisk modern turkisk marina i högsta prisklassen. Här står visserligen ingen Maserati till salu utanför receptionsbyggnaden, som i Cesme, men ändå. Plats för 600 båtar, jättelik travellift och stort varv med all tänkbar service. Vi betalar 39 Euro per dygn, fast vi fick den tredje dagen gratis när vi bokade två. Här finns allt man kan önska sig, shoppingcenter och restauranger, spa och gym, allt i toppklass. Eget omklädningsrum till varje dusch, som har golvvärme och hårtork. Allt är rent, ingenting är trasigt eller rostigt, alla man möter är otroligt vänliga och proffsiga, från marinerosarna som hjälper en att lägga till, till vakten vid grinden och kassakvinnan i supermarketen. Bara den instängda påfågeln i sin bur är sur. Nackdelen är förstås frånvaron av turkiskt vardagsliv. Inga böneutrop, inga vanliga människor, inga marknader eller normala butiker.

Turkiet är utanför EU, vilket betyder en byråkratisk procedur för att klarera in med båten. Vi måste ha en Transit logg som ska visas upp för hamnpolisen på varje ställe vi lägger till. Inte i ankringsvikar förstås. Vi får stanna i Turkiet max 90 dagar, dock får båten vara här hur länge som helst. Här i Didim måste vi anlita en agent för inklareringen, eftersom det är off season och ingen tullpolis finns på plats än. Agenten får köra bil till Kusadasi (norr om Samos) där tullmyndigheten finns för att få rätt stämpel i vår transit logg. Agenten kostar 175 Euro, men då förhandlade vi oss till en hyrbil i priset. Så imorgon ska vi åka på en liten rundtur till två berömda arkeologiska platser.

Ikväll har vi fördjupat oss i planer på den fortsatta seglingen, samt mailat olika marinor i närheten av Marmaris för att få in offerter på vad det kostar att ta upp Ellem på land under sommaren. Det är fyra veckor kvar till hemresan. Men vi måste redan nu ha en plan för de sista dagarna, så att vi säkert kommer hem i tid till Salmas studentexamen.

Marinans wifi är långsamt och hackigt. Att använda mobildata skulle bli svindyrt, Telia vill ha 245kr för 2 GB. Jag skriver bloggen löpande i Anteckningar och lägger in text och bilder här när wifi funkar.

Efter en natt med både stiltje och hårda vindbyar vaknade vi av ankarlarmet. Vinden hade vänt från nordväst till nordost, och båten hade snurrat runt ett varv och tvinnat ihop ankarkättingen med linan till det extra ankaret. Odd fick ro ut med dingen och släppa ner hela den blyade linan i vattnet, med en fender som  boj. Sen gick det enkelt att få upp först huvudankaret och därefter extraankaret. Men vi var glada att det inte blåste mer under manövern. Vi får fundera mer på bästa sättet att lägga ut två ankare.

Sen gick vi in i Port Augusta och överväldigades av den ljuvliga Arki-känslan som bara finns här. Lugnet efter stormen känslan. Eftersom vi aldrig varit här under högsäsongens trängsel har vi bara upplevt det avslappade, loja och vänliga Arki som just ska stänga för säsongen, eller nyss har startat.  Men allt är inte bara idyll. Nicholas, som driver tavernan med samma namn, är sliten så här års och längtar hem till fru och barn i Polen. Från april till oktober är han hos mamma och pappa på Arki, fiskar på morgonen och serverar sin mammas goda mat på kvällen. När jag ger en medlidsam kommentar efter att ha väntat medan han skypar klart med sin lille son, suckar han. ”There is no other way.”

Miniatyrflottan framför tavernan utökas för varje år och är Arkis mest fotograferade utsikt. Nicholas pappa har hittat sin publik.

Alla fyra, fem fiskebåtarna kom in med goda fångster av tonfisk den här morgonen.

Odd var påpasslig och lyckades köpa en nyfångad tonfisk innan alla var sålda till tavernorna eller nerisade i lådor i väntan på morgonfärjan till Patmos. Tio Euro kostade den. En italiensk farbror tyckte att jag också skulle vara med på bilden, och tog över min mobil.

Av en ung Adonis med flickvän, på besök hos Nicholas, fick vi lära oss att tonfisk ska hänga och bloda av sig en timme för att köttet ska bli riktigt bra. Fisken räckte till två middagar, halstrad första kvällen och sashimi – dvs nästan sushi – nästa kväll. Himmelskt gott!

Äntligen, äntligen en njutbar segling igen, den första sedan hemfärden från Ikaria. Långa sträckor kom Ellem upp i  över sju knop. Halvvägs mellan Agathonisi och Samos hälsades vi entusiastiskt välkomna av en flock delfiner som hoppade och dök som glada skuttande havshundar runt båten.

Avslutningsmiddag ombord. Mina lampor har kommit på plats, till tecken på att seglandet är över för den här gången.

Det skulle blåsa hårt hela dagen idag, det skulle åska och störtregna i utkanten av orkanen Zorba. Det var den sista chansen att ta med Joar och Jossan ut på en segeltur, innan deras korta semestervecka är slut. Det såg mörkt ut. Vädret rår man inte på. September i Grekland har varit lika onormal som sommaren i Sverige. Blåst, blåst, blåst.

Men vinden höll sig snällt till ensiffrigt även om den kom från söder och förde med sig en hel del vågor. Åskmolnen som tornade upp sig över Pythagorion drog sig norrut och molnbanken österut hade fastnat i de turkiska bergen. Vi satte segel och gick en sväng norrut, innan vi vände och ankrade upp för lunch utanför Paradise Beach innanför den yttersta vågbrytaren. Ungdomarna badade runt båten, det är fortfarande +24C .

Det är dumt att fresta på turen, så efter mat och bad gick vi tillbaka in i marinan medan vädret ännu var välvilligt. Marinan är fullbelagd av orkanskrämda seglare, det är mycket trångt mellan pontonerna. Inte roligt att lägga till om det skulle blåsa upp.

Resten av dagen chillade vi, vilade, simmade, lagade världens godaste middag – vegetarisk lasagne med chokladkladdkaka till dessert. Följde ungdomarna in till byn och strosade en stund med dem genom gränder där folk sitter ute och äter på små tavernor och affärerna fortfarande har öppet kl 22 fast det är söndag.

Nu mullrar det och blixtrar över masterna, regnet har börjat smattra mot däck och luckor. Låt det åska. Tack för dagen vi fick.

Från fredag lunch till lördag eftermiddag skall vinden hålla sig runt 10 meter per sekund, enligt alla mina väderappar. Sen tar meltemin nya tag igen. Så vi satsar på att ta oss till Ikaria i två steg. Först till Mykonos imorgon förmiddag. Där ankrar vi och sover några timmar, och sen går vi över till Ikaria på natten. Passagen är ett ökänt blåshål, och vi får vind och vågor direkt i sidan. Men på natten ska det vara lugnt, enligt prognoserna. Synd bara att det är så mörkt, det är visserligen nymåne, men den behagar att gå ner redan vid 22-tiden!

Idag har varit en fin dag trots blåsten, med långpromenad, simtur, god middag och pratstund med svenska båtgrannar som ville ha lite tips på fina ställen runt Peloponnesos. Finikas är en mysig plats!

Minne från morgonpromenaden.

Långt därnere ligger hamnen. Vindruvsklasen växte på utsidan stängslet, då får man ta den.

Jag frågar alltid först innan jag fotar. Det händer nästan aldrig att någon nekar. Det här motivet var oemotståndligt på grund av vindruvsklasen framför gubben.

Undrar kanske någon var jag håller hus? Man kan ju alltid hoppas… Inget nytt på bloggen sedan i november. Så länge har jag inte varit tyst här på flera år. Fram till sommaren bloggar jag varje dag på Matdagboken.se Anonymt. Jag vill helst bespara dig det jag skriver där, men själv är jag väldigt glad att ha hittat dit. Men jag hinner inte med den här bloggen också.

Det hände nämligen något i december. Jag ställde mig på vågen. Och insåg att jag vägde tjugo kilo för mycket för mitt eget bästa. Tjugo kilo! Jag ställde mig på vågen därför att jag kommit underfund med att jag egentligen inte mådde bra alls, och faktiskt inte hade gjort det sedan den där hjärnsmällen i mars 2017, och magsåren som kom efter det. När doktorn rådde mig att sluta med 5-2, som passat mig så bra i flera år, skenade ätandet och därmed vikten, och snart hade jag ont överallt och svårt att röra mig som jag ville. Fyra olika mediciner om dagen, var det jag?

Nu har jag redan gått ner fem kilo och är snart under mardrömsgränsen som jag aldrig skulle passera. Det är inte svårt egentligen, inte tråkigt heller, men det slukar fokus och tid. Motivation också såklart, men den var inte svår att skruva upp när jag insåg hur min framtid ser ut om jag inte gör något. Jag fyller snart 68. Min kropp har hittills i livet varit tillåtande, ursäktande och självläkande, och jag har tagit det för givet. Nu önskar jag mig minst femton hyfsat aktiva år till, med bergsvandringar, dans, vilda barnbarnslekar och segling. Det kan jag glömma om jag kör på som hittills. Men från Annandagen 2017 gäller nya förutsättningar.

Hjälp mig gärna genom att hålla tummarna för att jag kommer i min gamla brudklänning efter midsommar. Att jag lyckas bli medicinfri innan årsskiftet. Och att jag lyckas komma ut med nästa roman under hösten. Den är faktiskt på god väg, råmanuset blir klart denna veckan (kors i taket).

Det är förresten inte hela världen om det dröjer ett tag till. Livet är så mycket mer än att skriva böcker.

Nästan två månader utan ett enda blogginlägg. Inte har jag skrivit mycket annat heller. Vad har jag gjort? Umgåtts med barn och barnbarn. Hattat mellan olika impulser. Startat ett antal nya Projekt, typ ”kartlägg alla stigar på Flatön”, ”gör om växthuset till en bodega”, ”producera en CD av ljudboken”, ”sluta äta socker”, ”gör om alla rabatter till täckodlingar”. Två månader går fort när man tappat förmågan att fokusera.

Allt medan håret växer och blir mer råttfärgat för varje dag.  Jag har lovat mig själv att inte klippa eller slinga håret förrän råmanus till Målaren är färdigskrivet. Mitt korta, blekta vindrufs. Redan är det så långt att bara en liten slinga av luggen faller fram när jag drar allt hår bakåt, snurrar ihop stråna och klämmer åt med ett sånt där knutspänne i plast. Jag börjar så smått identifiera mig med min filifjonkanfrisyr. Tänk om de senaste tio årens solkyssta tantburr är ett avslutat kapitel? Tänk om det är stram selmaknut med gråa, dansande testar vid tinningen som gäller i fortsättningen? Vem har jag blivit?

Jag har visserligen hela berättelsen inne i huvudet. Alla konflikter, relationerna, vändpunkterna, slutet. Men så fort jag försöker sätta mig ner och skriva blir jag rädd att jag vet för litet om livet i ett fiskeläge i början av 1900-talet. Åt de verkligen rågmjölsgröt med sirap och vatten till frukost? Hur skötte kvinnorna sin underlivshygien utan rinnande vatten? Hur kunde man klara av åtta barn i ett rum och kök? Varifrån fick man pengar till kaffe och fotogen? Hur fungerade posten? Snart har jag lagt ner en förmögenhet på att jaga upp litteratur på Bokbörsen. ”Kvinnors vardagsliv på Klädesholmen”. ”Brunnar och butiker i gamla Fiskebäckskil”. ”Brev i Bohuslän berättar”. Jag läser hembygdsböcker, jubileumsskrifter, Schartaus predikningar, Lysekilspostens tidningsarkiv, släktforskningsböcker, Emilie Flygare-Carlens originalutgåva av ”Ett köpmanshus i skärgården” i fyra band. Jag läser Elin Boardys hjärtskärande ”Allt som återstår”, Ann Rosmans ”Havskatten” och Mats Wångblads ”Mormor, moster Sigrid och jag”. I kassaböcker från Britgens affär i Fiskebäckskil läser jag om priset på rofolja, krossocker, kängsnören och sirup. Jag försvinner i böcker om Zorn, Carl Wilhelmsson och dåtidens konstnärskollektiv, glömmer bort tid och rum i de bibeltjocka uppslagsverken där alla Fiskebäckskils hus, med födelse- och dödsår och livsöden för alla som har bott i varje hus, redovisas in i minsta detalj. Där står om rättstvister och testamenten. Oförätter och förlisningar. Dödfödda barn och inhysta fattighjon.

Allt går att ta reda på. Någon kommer att kunna säga: Sådär var det inte! Hur mycket jag än gräver i gamla brev och urkunder och försöker ta reda på hur det verkligen var,  kommer det jag skriver att vara FEL i någons ögon. Inte bara fel förresten. Lögn och förbannad dikt dessutom.  Där har vi nog ägget, som Don Frederico säger till Fröken Larsson i Taubes Invitation till Guatemala. Jag är helt enkelt rädd för min egen berättelse.

Fiskebäckskil ligger så nära min smärtpunkt. Jag kan fortfarande inte gå förbi det som jag räknar som mitt barndomshem. Det som är helrenoverat sen det såldes för ett par år sedan. Huset som byggdes 1901 till Justina och hennes mor, när Justinas nygifte bror ville ha det gamla föräldrahemmet för sig själv och sin hustru. Huset där Justina öppnade affär och bedrev klarskinnstillverkning i sjöboden. Huset där jag väcktes varje morgon av Vallys tändkulemotor som dunkade igång inför första turen till Lysekil. Nu är det omgjort till en kuliss i en idyllisk skärgårdsfilm. Med rakare vinklar, snickarglädje, ny fasad och ny entre´. Varför bryr jag mig om vad som kanske fortfarande är känsligt fastän hundra år har gått? Vad är jag rädd för? Varför släpper jag inte helt enkelt loss skrivlusten i en spännande deckare i historisk badortsmiljö, utan att det är så förtvivlat noga med detaljerna? Kanske är hela min berättelse inget annat än ännu ett terapeutiskt projekt, maskerat till spänningsroman med kvinnofokus. Fortsättning följer. Nu har jag i alla fall börjat skriva igen.

Dessutom. Det är hemskt med alla förväntningar. Nästa bok måste ju bli bättre, fast jag tycker att Diktaren är det bästa jag kan. Hade det varit lättare om jag inte fått så mycket beröm?  Idag lämnade jag tillbaka ett försenat lån, och när jag räckte fram tjugan för att betala böterna sa bibliotekarien: ”Förresten, jag läste Diktaren på semestern. Den var så BRA! När kommer nästa?”  Hjälp. Men utan de där förväntansfulla läsarna skulle jag nog ha gått till frissan för länge sen. Nu letar jag nya fina spännen på Glitter istället.

Att rädda någons liv förändrar ens eget. Kanske lika mycket som det förändrar den som överlevde. Det har jag inte förstått riktigt förut. Men igår fick jag kontakt med den som räddade livet på en av mina familjemedlemmar, och insåg att känslostormen och tankarna var lika omskakande för räddaren som för oss andra. Lyckan lika stor.
Livets värde blir så tydligt. Vad är värt något, i jämförelse? Att göra en resa, att skriva en bok, att äga ett hus eller en båt, allt blir futtigt i relation till att få ha sina kära i livet.
Jag tänker inte berätta om detaljerna, men det finns en viktig anledning som gör att jag ändå skriver om detta på bloggen. Det gäller en sak, som du och jag måste, MÅSTE, ta tag i. Nu, eller så snart som möjligt. Se till att du kan hjärt-lungräddning. Gå kursen igen, om du redan gått den. Öva igen, på en riktig docka. Du måste våga ta risken att knäcka någons revben för att rädda någons liv.

Den stunden det plötsligt händer, en alldeles vanlig dag, på en badstrand eller en gårdsfest eller i tvättstugan. Den dagen vill du inte se tillbaka på resten av livet och ångra att du inte hade lärt dig ordentligt hur man gjorde.

Tillfälligt avbrott i seglandet. Men livet fortsätter.

”Ångrar du dig?” undrade min son härom dagen, apropå yrkesval och ett samtal om livet som entreprenör, där det egna företaget alltid måste prioriteras, både vad gäller tid, pengar och mentalt engagemang. Det kom lite hastigt på, så jag mumlade väl något om att nja, njäe, jo kanske lite. Frågan är så hypotetisk, och dessutom lite känslig. Åtminstone för mig. Nu när jag har facit av mitt moderskap, ser vad som satt spår hos barnen i form av både beundran och avståndstagande.

Men nu har jag hunnit tänka efter, och jo, jag ångrar mig. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag inte låta mig jagas av prestationskrav, inte hetsas att vara så duktig och kompetent,  inte låta mig fångas i ett konsumtionsmönster som krävde så mycket pengar. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag faktiskt välja ett helt annat yrke. Ett som var osäkrare, sämre betalt och friare. Ett som gav utrymme för mera tid för barnen och mig själv, och som krävde mindre restid till och från jobbet.

Men vad hjälper det att ångra. Det enda man förhoppningsvis kan påverka är framtiden.  Om tjugo år slipper jag i alla fall ångra att jag inte blev författare, inte seglade till Medelhavet, inte lärde mig spela bouzouki, inte satsade på att vårda kärleken så länge jag hade den.

Självporträtt 2010. 60 år och ganska vidbränd.

Selfie 2017. 66 år och ganska cool.

Det finns folk som frågar hur jag hinner med allt jag håller på med. Det undrar jag också. Särskilt med tanke på alla de timmar och dagar som bara driver bort som i dimma, utan att någonting alls blir gjort. Den där pensionerade stinsen som går ut på perrongen och säger: ”där går ett tåg, och det skiter jag i”, den stinsen har min fulla sympati. Så lockande det är att helt enkelt stanna i nuet och låta omvärlden fortsätta rusa omkring bäst den vill. Bara räkningarna är betalda bryr jag mig inte om något annat.

De där dagarna (veckorna!) efter influensan, eller dagar när Odd är bortrest och huset är tomt, när jag kan bestämma helt själv. Då händer det att jag helt enkelt inte går upp alls. Jag har en sån där säng med fjärrkontroll, för att höja upp huvudändan. Så jag vänder på dygnet, sover mitt på dan, dricker te och äter mackor efter midnatt, begraver hans del av dubbelsängen under böcker, anteckningsböcker och läsplattor. Mest är det researchlitteratur. Typ ”Kvinnors liv på Klädesholmen” och ”Sjökaptener, frakt- och skutskeppare i Fiskebäckskil” och liknande. Ibland måste jag gå upp för att hämta något att äta eller släppa ut Sigge i trädgården. Det är kusligt hur fort en sån ickedag rinner iväg. Rätt som det är, är det kväll igen.

Nej, det är inte ett stadium i den kreativa processen. Ingen idé att lura sig själv. Snarare ett farligt balanserande på gränsen till depression. Kanske är det helt enkelt februari. Egentligen tål jag inte januari, februari, mars. Men man kan ju inte vara bortrest jämt. Jag ska ta mig i kragen. Så fort kylan ger med sig, och så fort jag slutat hosta.

Idag ringde det en för mig okänd läsare, bara för att berätta  hur mycket hon tyckt om Diktaren. Tänk, hon hade tagit reda på mitt mobilnummer och gjorde sig besväret att ringa, bara för att hon ville säga direkt till mig hur mycket boken hade betytt för henne. Efter samtalet, som blev ganska långt, kände jag att jag kan vara helt lugn när det gäller det fortsatta skrivandet.  Jag älskade att skriva Diktaren, och jag tänker skriva en likadan bok till. Faktiskt. Även om några kommer att kritisera den för exakt samma saker som de inte gillade med Diktaren, till exempel att det är för många karaktärer och för många trådar. Det är inte de läsarna jag skriver för. Jag skriver för dig, Inger, och alla andra som läst Diktaren på samma sätt som du.

Barnbarnen är förstås värmande facklor i mörkret. Igår såg vi underbara, nyskapande Vayana på matine tillsammans. En ny disneyfilm som inger hopp, man tror inte det är sant! Men barnbarnen pratar jag om på Facebook, inte här.

Motiv som kommer i min väg och fastnar i kameran så här års. En gång dyrbar, nödvändig, uppskattad. Nu utkastad, bortglömd, värdelös.