Allting har en ände och så vidare…

Eftersom jag tycker att det blivit lite väl mycket reklambanners här inne på bloggen, och fler tycks vara i faggorna, så tackar jag för mig här på AlltförFöräldrar.

Tack alla kära mammabloggare, det har varit fantastiskt att få vara i er värld. Dig och dig tycker jag nästan att jag känner riktigt bra, eftersom vi har träffats flera gånger. Och dig och dig har jag ju kontakt med då och då på Facebook och Twitter och genom våra bloggar. Vi kommer såklart inte att tappa kontakten.

Tack alla vänner på AlltförFöräldrar, det har varit väldigt roligt och spännande och inspirerande att få vara med på mässor och Mammagalor, ni har alltid varit glada och trevliga och hjälpsamma och jag har alltid känt mig välkommen i sällskapet. 

Det finns ingen konflikt mellan Alltför Föräldrar och mig, det vill jag vara noga med att påpeka. Men jag har aldrig trivts riktigt med den där reklamen i högerkanten, som sagt. Det är inte så att jag är motståndare till all reklam, men jag vill ha kontroll över den som visas i min blogg.

Farmorsbloggen fortsätter som vanligt på www.farmorsbloggen.se  Den kommer nog att kantra lite, bli mer och mer författarblogg och fotoblogg. Jag börjar tröttna litegrann på Farmorsfrågan, och den känslan måste jag lyssna på. De där frågorna kanske inte kommer lika ofta framöver.

Mitt liv är inne i en reningsfas. Garderober rensas, prenumerationer och abonnemang sägs upp, skåp och lådor töms. Jag behöver mer plats och tid och fokus på det som är viktigt. Boken och barnbarnen. Kroppen och kameran.

I år tänker jag inte strunta i trädgården heller, som jag gjorde förra året.

Julrosorna har redan förlåtit mig.

Han är på väg ut samtidigt som jag är på väg in och vi lyckas undvika en krock, stirrar några sekunder på varann. Han har ett blödande jack tvärs över kinden och mera blod på flera ställen i ansiktet. Jag hinner inte se så noga.

Han möter inte min blick men det lyser förtvivlan och panik om honom, han vacklar till bakåt så att jag kommer förbi och han skyndar, nej flyr sedan ut på gatan. Först blir jag rädd, jag också. Tänker: narkoman, mördare, bara inte Javier ligger död där uppe i sin portierhytt. Sen: så rädd han verkade.

När jag kommer upp i lobbyn är det inte Javier som har passet ikväll, utan mannen från Jamaica. Han som har en liten tvåårig svartlockig son som brukar komma och hälsa på pappa på jobbet ibland med sin spanska mamma.  Två holländska gäster är också där och surfar på lånedatorn. De ser förfärade ut. ”Såg ni den där mannen?” säger jag. ”Vad hade hänt?”

”Han ville ha ett rum”, säger mannen från Jamaica och smackar föraktfullt med tungan. ”Men jag sa att det var fullt.  Såna där.  Those people.”

Jag går upp till mitt rum och lägger den nyköpta flaskan kanarisk honungsrom överst i väskan som redan är färdigpackad. Imorgon ska jag flyga hem.

Upp mot  mitt fönster stiger stojet och skratten från de asiatiska småbarnen som leker utanför sina föräldrars butiker halva natten medan nya varor som kommit från Kina levereras av lastbilar som köar efter varann längs den smala gatan. På avstånd hörs en siren. Jag hör inte skillnad på polisen och ambulansen, de låter likadant. Det gör förhoppningsvis ingen skillnad för honom heller, om det är den ena eller den andra. Bara det är någon som släpper in honom.

Jag är så tacksam att jag inte är hans mamma.

Någons mamma i Santa Ana Cathedral i Las Palmas där jag gick runt med kameran en stund igår.

Frågan var: När gav du senast någon ett förtroende. Efter stölden på stranden förr veckan gick jag omkring och var misstänksam i flera dagar. Det var på sätt och vis nyttigt, för jag märkte hur van jag är att tro det bästa om folk omkring mig. Det kändes inte alls bra att behöva vara så på sin vakt.

Men idag var min gamla vanliga godtrogenhet tillbaka. Jag lämnade in min tunga ryggsäck med Ipad och pengar mm i köket till Casa Suecia och bad servitrisen vakta den medan jag gick ut en stund med kameran.  ”Computer!” sa jag och pekade på ryggsäcken. ”No problemas, securo!” log hon tillbaka och stuvade in den under diskbänken. Sedär, jag förstår spanska! 🙂

För övrigt har jag skrinlagt mina planer på att gillra en fälla för strandtjuven. Hämndlystnaden gick över. Energin behövs till andra projekt.  Särskilt nu när jag är förkyld, då måste jag verkligen hushålla med min energi och tänka mig för hur jag spenderar den. Men jag är i och för sig hellre en hämnare än ett offer.

Gympapasset på playan med Maria i morse ville jag inte missa, sista gången. En del övningar orkade jag inte, men Tranans och Den Gäspande Munkens rörelser i Qui Gong tror jag faktiskt gjorde mig lite friskare. 🙂

Tråkigt att skiljas, men kanske ses vi igen nästa år. Om du läser det här Maria, vad hette märket på de där bra gummibanden? Kan du skriva det  i en kommentar? Måste skaffa ett snarast, nu när du lärt mig så många bra styrkeövningar att göra hemma.

Idag har jag faktiskt haft en ganska ynklig dag. Hittills i alla fall. Jag vaknade så förkyld att det var otänkbart att gå på någon vandring.  Snuva, ont i huvet, arg. Kroppen sa: Vila!

Hade ingen lust att äta frukost, stoppade i mig det som fanns i mitt hotellrum. Fullkornskex, färdigskurna ostbitar i svettiga trekanter, the, några bitar mörk choklad, en liten grapefrukt.

Släpade mig i alla fall till apoteket för att köpa näsdroppar. Fräste ilsket när de försökte pracka på mig näsdroppar för 12 Euro, och fick då istället en förpackning  av annat märke  för 5. Gick tillbaka till hotellet och skrev ett par timmar, tyckte allt jag skrivit hittills är totalt platt, tråligt och värdelöst. Hittade på en helt ny karaktär som förhoppningsvis lyfter storyn. Kom på att jag måste specialstudera Elisabeth George och hur hon gestaltar sina miljöer.

Låg en stund på stranden men frös för mycket (feber?). Beställde tomatsoppa och garllic bread till lunch. Fick en liten fånig baguette med en klick vitlökssmör i mitten, fräste åt servitören och gav ingen dricks.

Ni ser, allt som behövs för att locka fram hondjävulen är ett litet virus.

Det blir ingen bild idag heller.  🙁

Mormor längtar efter dig.

Såhär såg det ut idag på playan. Lördag och strålande sol, jag hörde nästan bara spanska när jag tog en pauspromenad längs stranden. Man får väldigt mycket tankar om kroppar när man går där. Hur olika vi är skapade. De flesta ser inte alls ut som man ”ska”. Många, många ser helt groteska ut och rör sig ändå helt oblygt och fritt. Och det gäller både herrar och damer. Många damer solar topless fast man knappt ser skillnad på vad som är bröst och vad som är andra valkar.  80 % av herrarna, unga som gamla, har såna där tajta tarzanbadbyxor som jag hellre skulle dö än visa mig tillsammans med Odd om han använde.

Många är väldigt feta, så feta att de har svårt att röra sig.  Jag tycker så synd om dem.

Några är väldigt vackra, med hårda runda bröst och smala, smala midjor. De skuttar ofta väldigt teatraliskt ut i brytande vågor, som om de spelade med i en film. Eller så går de sådär som när modeller visar kläder på en catwalk, slänger med håret och stannar upp i olika poser. Jag tycker synd om dem också.

Sen har vi alla pensionärer, ensamma eller i par, ofta hand i hand. Skrynkliga och böjda och deformerade på alla möjliga vis, var och en efter sin fason.  De  verkar faktiskt lyckligast av alla. Idag såg jag en ensam tant som nog var sådär 70 -75. Hon var fullt påklädd i skjorta och långbyxor men hade tagit av sig skorna och vikt upp byxbenen över knäna. Hon gick med en krycka. Alltså en riktig krycka, inte käpp. Rätt som det var kilade hon rakt ut i vattnet, hon hade siktat in sig på en våg som var på väg in och skulle brytas på lämpligt avstånd. Jag var livrädd att hon skulle ramla, det såg inte lätt ut att stödja sig på kryckan som försvann ner i sanden. Men hon stannade där mitt i vågskummet och såg glad ut, fast hon blev alldeles våt om byxbenen.

För övrigt har jag slutat tänka på min stulna mobil. Nästan. Inatt ska jag prova att sova utan att barrikadera dörren. Det känns inte längre konstigt att vara utan mobil. Bara lite ensamt. Jag saknar alla bilderna på mina älsklingar som alltid fanns inom räckhåll.

Fy vilket trist inlägg det här blir… I över 30 minuter har jag nu suttit och väntat på att Websidan till Telia Företag ska ladda ner. Nu har klockan hunnit bli 20 och Telia Kundtjänst har stängt. Var god säg inte att jag skulle ha ringt det eller det telefonnumret, jag försökte igårkväll helt utan framgång, de fungerar inte från utlandet fast det står att de ska göra det. Mitt spanska kontantkort på 200:- sa bara slurp när jag knappade runt för att försöka spärra mobilen och blev utslängd ur systemet gång på gång. Till slut kom jag på att gå omvägen via Spärrservice där jag har registrerat mina kontokort och få hjälp av en snäll tjej som hette Josefin att bli kopplad till ett Telianummer som fungerade.

När jag hade stöldstängt mobilen fick jag veta av en automatröst att jag måste ha ett speciellt nummer som står på polisanmälan för att Telia ska kunna göra mobilen obrukbar.

Därför stod jag först i kön när resebyrån öppnade kl 16 för att få hjälp av Maarja, Vings fantastiska platschef i Las Palmas, att göra en telefonanmälan till polisen först. Man ska nämligen göra det, med hjälp av ett särskit formulär. Jag fick ett referensnummer och travade iväg till Policia Municipals kontor i hamnen, där tre mycket vänliga poliser hjälptes åt att skriva ut en rapport i fem exemplar som jag fick underteckna. Sen var det klart, och jag satte mig vid datorn på hotellrummet för att få tag i Telia.

Tillbaka på ruta 1 igen. Det är lika bra att inse – mellan 18 – 24 kan man glömma bort att försöka uträtta något på nätet. Vi är så bortskämda hemma med att Internet fungerar snabbt och smärtfritt. Detta är förmodligen en bra övning i tålamod.

Jag får vänta till imorgon.

Sådär, nu kan jag sova tryggt. OM tjuven som stal min väska med bland annat hotellnyckeln listar ut vilket hotell jag bor på. (Rumsnumret står tydligt på nyckeln). Då kommer han i alla fall inte in i mitt rum medan jag sover.

Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tänka om detta. Det påminner förstås om när jag blev lurad på Blocket. Men den gången var jag dum. Den här gången tycker jag inte att jag var oförsiktig alls. Det är någonting med ens världsbild som ändrar sig när sånt här händer. Jag vet ju att folk blir rånade och lurade hela tiden. Och ännu värre saker. Men när det inte händer en själv eller ens närmaste, så vänjer man sig vid att leva i en bubbla av trygghet och välvilja där andra människor inte vill en något ont.

Det är väl bra…eller? Förresten så ville den där tjuven inte mig något ont. Han ville bara ha mina värdesaker och det är skillnad.

Fast just nu längtar jag ändå extra mycket efter dem som jag vet älskar mig.

Det kanske inte heter rånad när man blir bestulen medan man ligger och dåsar i solen på beachen?

Det här är i alla fall vad som hände.

Mellan 15 – 17 tar jag en skrivpaus och går ner på stranden. Jag breder ut min handduk mellan en svensk barnfamilj på åtta personer och ett norskt pensionärspar. Det är kanske 10-15 meter mellan oss. Det gör mig ingenting att det är lite tätt med folk, det är mysigt att ligga och lyssna på småpratet i bakgrunden. Om jag ville skulle jag kunna lägga mig betydligt mer ostört längre bort, men det gör jag alltså inte.

Jag lägger mig på mage på handduken, den nyköpa strandbagen ligger bredvid mig, också på handduken. Jag kan känna den mot kroppen. I den ligger min magväska med ungefär 30 Euro, min Iphone, min hotellnyckel, mina nya jeansshorts och bikinibyxor, och en blus. Och så min anteckningsbok förstås. Den har jag alltid med mig.

Eftersom klockan är 15 är jag inte rädd att bränna mig, så jag kopplar av och dåsar nog en stund. När jag ska vända mig över på rygg är väskan borta.

Det är en helt overklig känsla. Kan det vara sant? Jag reser mig och frågar den svenska familjen om de sett något? Nej. Det norska pensionärsparet då? Nej. Alla blir ledsna för min skull och kan inte förstå hur det har kunnat hända mitt framför ögonen på dem.

Jag drar mig till minnes en situation igår. Då låg jag nästan på samma ställe, och gick ifrån min väska och min handduk en liten stund. (Först svepte jag handduken om väskan så att den inte skulle vara så iögonfallande.) Jag gick kanske hundra meter längs stranden, inte längre än att jag såg mitt knyte hela tiden. På tillbakavägen såg jag en mycket brunbränd man i badbyxor stå och röka precis där mina saker låg. Så nära en hög med saker på stranden skulle jag aldrig ställa mig, om det inte var mina saker. Han stod där som om de hörde till honom. När jag kom flyttade han sig till ett sällskap längre bort.

Att bli av med min Iphone har varit min mardröm. Nu har det hänt, och världen gick inte under.

Jag har köpt en liten rosa spansk mobil för 30 Euro, med ett spanskt kontantkort. Jag har gått in på Findmyiphone.com och sett till att allt innehåll på min Iphone raderas. Imorgon går jag till Vings kontor och får hjälp med polisanmälan.

Det enda som gnager är hotellnyckeln med mitt rumsnummer i stora siffror. Fanns det någonting i min väska som skvallrade om namnet på mitt hotell?

Jag är också hemskt ledsen över att min anteckningsbok är borta.

Men jag tänker inte låta detta förstöra min tid här.

Jag är glad att jag inte hade pass, kontokort och en massa pengar i väskan.

Och jag är tacksam att jag inte lever ett liv där jag behöver stjäla från turister för mitt uppehälle. För som Evert Taube skrev: ”Vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?”

”Att samla vackra stenar är en underbar ide'” Tove Jansson, Vem ska trösta knyttet.