Fake it til you make it!
Den här bilden tog jag igår för att illustrera ordet ”fejk” som är veckans fototema på www.fotosondag.se (där jag har varit med 103 veckor i ett sträck nu!)
Att låtsas vara något som man inte är. Att lura sig själv.
Å ena sidan är vi uppfostrade att tycka det är fult och moraliskt förkastligt. Du skall icke förhäva dig. Var ärlig och sann. Var dig
själv.
Å andra sidan är detta det viktigaste rådet från alla som är experter på hur man blir framgångsrik och når sina drömmars mål:
Tro att du redan är den du vill och kan det du vill kunna! Se dig själv på toppen av berget! Gå in i rollen som vinnare!
Jag har själv tillämpat den tekniken när jag gick ner 25 kg i vikt. (Och jag har till och med läst det i en bok om sex, Ylva Franzéns klassiska ”Orgasmera mera” tror jag.)
Min väninna Barbro Esbjörnsdotter, som redan har skrivit tre böcker, säger att hon måste gå in i sin författaridentitet för att kunna skriva. Det tror jag på.
Så här ser min författartillvaro ut just nu i Las Palmas:
07.15 – 08.30 Joggning eller promenad.
08.30 – 09.30 Frukost, Facebook.
09.30 – 12.30 Skriva på hotellrummet.
12.30 – 16.30 Lunch på hotellrummet (ost, frukt, nötter, yoghurt), mail, ledig.
16.30 – 19.30 Skriva på fiket Casa Suecia.
19.30 Middag ute. Igår blev det kafta på en liten libanesisk sylta.
Jag är en författare, jag är en författare, jag är en författare…
– Posted using BlogPress from my iPhone
Hola Katinka!
Det är lite roligt att hotellpersonalen känner igen mig. Javier, den av bröderna som talar engelska, lyste upp när jag kom släpandes på min väska uppför den smala, branta trappan som leder från gatan upp till lobbyn. Han berättade stolt att han hittat ett skrivbord till mig. Om jag ville hjälpa honom att bära in det på mitt rum?
Efter det gick jag en sväng till konditoriet Casa Suecia, tog en kopp kaffe och växlade några ord med den mystiske mannen som ofta sitter där och skriver för hand i en tjock anteckningsbok. Undrar vad han skriver? Det ska jag ta reda på innan jag reser hem igen.
Sen gick jag till kvarterets supermarket och handlade the, mjölk, honung, valnötter, persikor, apelsiner och ost. I kön bakom mig stod en vänlig farbror med en mini-Sigge i sin väska.
När jag kom tillbaka till hotellet hade Javier tagit fram min vattenkokare som stått på en hylla i deras kök sen sist.
Nu är det bara att sätta igång! 🙂
– Posted using BlogPress from my iPhone
Tillbaka i solen.
Jag tar lokalbussen från flygplatsen och in till Las Palmas. Så hemtam känner jag mig den här gången, tredje turen till Kanarieöarna i vinter.
Bussbiljetten kostar 2,90 euro istället för 50 med taxi. ”Mitt” hotell på den lilla bakgatan är bokat sedan i februari, det kostar 300:- dygnet. Jag tar mig hit med hjälp av två billiga restresor – en för hitresan och en för hemresan. Den här gången fungerar webmail, jag kan både sköta mitt jobb OCH skriva roman långt borta från kyla och mörker.
Varför då det här sjuka behovet att försvara mig, till exempel genom att redogöra för hur billigt jag har ordnat detta?
Skuld, skuld, skuld är min arvedel och alla måste tycka om mig annars får jag ångest.
Min coach Eva och jag pratar ofta om detta, jag hoppas verkligen att jag en dag kommer att kunna släppa den här känslan av dåligt samvete när jag har det ”för bra”.
Ibland känner jag en sån avundsjuka på de mäktiga män som får miljoner i lön och bonus och avgångsvederlag. Inte för pengarna, så mycket behöver ingen och är ingen värd. Men för deras magnifika avsaknad av skuld. Vik hädan, Jante!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Skål lilla mamma!
Ett glas Bristol Cream framför Antikrundan. Rollatorn funkar utmärkt som serveringsbord. Imorgon tidigt går mitt plan och det passar så bra att övernatta hos mamma. När Antikrundan är slut sitter vi och pratar om gamla tider, övernaturliga händelser och om när min mormor fick alla sina tänder utdragna och nästan förblödde.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Svar på Farmorsfrågan 212. Var kan du gömma dig?
Det första gömstället jag minns är vindsskrubben hos min bästis Kristian på Brödragatan. Där hade vi gömt en stor rund sirapsburk i papp, köpt för pengar som han hade knyckt av sina föräldrar. Vi åt sirap genom att doppa fingrarna i burken.
Nuförtiden har jag andra anspråk på ett bra gömställe. Det viktigaste är att man måste kunna vara ostörd av andra. Gärna se men inte synas.
Fotograferandet kan vara ett slags gömställe har jag insett. På gott och ont. Bakom kameran kan man vara ganska ostörd mitt i vimlet.
Vackra Evelina skriver bloggen Happilyeverafter.se och henne fotograferade jag för en av LifeStones annonser.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Hellre en fyr i hamnen än på armen…
Store J tänker låta tatuera sig igen. Det är tydligen någon sorts inre tvång. Motivet den här gången är vår lilla fyr på berget utanför Svarteskär. Hans hemmahamn. Han bad mig skicka ett fotografi som underlag till tatueraren.
Ja, vad gör man inte för sina barn?
Ska han fortsätta i den här takten kan jag inte föreställa mig hur han kommer att se ut om tio år. Men han gör som han vill med sin kropp, den är hans.
Världens goaste ettåring just nu.
Hemma på Flatön igen efter stadsresa. Hjärtat varmt av dagens händelser. Vilken tur att Iphonen alltid är med och kan fånga ögonblicken.
Först gick vi en promenad med mamma på isfria trottoarer. Äntligen. Sen firade vi Minis 1-årskalas med alla kusiner och många fler.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Långväga gäster.
Vi har haft långväga affärsgäster till lunch. De kom från längst bort i Kina, från staden Dalian vid Kinas östra kust. Till vårt uterum på Flatön. 🙂 Vi åt Odds fisk- och musselsoppa, vilket var tursamt, de förklarade att fisk och skaldjur bjuder man bara sina mest betydelsefulla gäster på. ( Ja, det sörplades högljutt! ) Jag hade bakat levain på surdeg samma morgon, det var också väldigt uppskattat, allt gick åt vilket överraskade mig (fråga mig inte varför, varför skulle inte kineser gilla surdegsbröd?).
Odd visade hur man knäcker en pepparkaka och får önska sig något om det blir tre bitar. Efter det åt de ganska många pepparkakor… Vi hade stängt in Sigge på övervåningen, men besökarna förklarade att de älskade hundar så han fick komma ut och hälsa. Då hoppade han upp i knät på en av dem, vilket kanske var lite för mycket. Tyckte i alla fall jag.
Man har så fåniga fördomar. Till exempel blev jag också förvånad när alla gästerna tävlade om att duka av och bära ut och in grytor, brödfat, glas osv till uterummet. De praktiskt taget slet tallrikar och brödkorg ur händerna på mig, som om de inte vore förstagångsbesökare utan familjemedlemmar. Av någon anledning hade jag inte väntat mig den hjälpsamheten.
De var ytterst intresserade av vårt hus, gick omkring och tittade nyfiket på tavlor och möbler, kikade diskret in i vardagsrummet och i mitt arbetsrum, ville veta vilka alla var på fotografierna som hänger på våra väggar. Jag ångrar verkligen att vi inte gick en ordentlig husesyn med dem, det får vi göra nästa gång. Tänk så spännande det skulle vara för oss att komma till ett kinesiskt hem och bli visade runt. Varför tänkte jag inte på det?
När de gav sig av i sin hyrbil efter mer än fyra timmar hade vi hunnit med en promenad ner till bryggan också. Det kändes som om vi kommit varann riktigt nära. Jag vet i alla fall flera här hemma i vår lilla kommun, som för mig framstår som betydligt mer främmande och obegripliga än de här gästerna från andra sidan jorden som spred en vänlig och avslappnad stämning omkring sig hela tiden.
Lyckans minut.
Idag för 34 år sedan föddes mina tvillingar på Uddevalla lasarett. Jag glömmer det förstås aldrig. Inte heller glömmer jag den underbara barnmorskan Ulla Bredberg, som jag lärde känna ordentligt eftersom man på den tiden låg inlagd från 7e månaden. Dessutom återsågs vi när det var dags för store J några år senare, sällan har jag blivit så förvånad som när Ulla kom in genom dörren till förlossningsrummet då också! 🙂
Lyckans minut
”Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och speglar mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.”
Erik Lindorm
Lillasyster!
Mini växer från bebis till småflicka innan man hinner vända sig om. Just nu njuter hon alla fördelar av att ha två storasystrar. Alltid någon som vill leka eller läsa eller bara kånka på henne. Nyss har hon lärt sig låtsasgråta, dvs hon ger ifrån sig små bräkanden som betyder att nu behöver hon kramar och uppmärksamhet, genast! Tänk vilken skillnad det gör om man föds först eller mittemellan eller sist i en syskonkull.
Posted using BlogPress from my iPhone
