Förra veckan bytte jag min trogna Iphone3 till en 4s. Allt skulle bli så mycket bättre, jag har verkligen väntat på att bindningstiden skulle gå ut. Bättre kamera, bättre antenn, bättre allt möjligt samt snyggare. Dessutom kostade den bara 1:-.

Men fy som jag har strulat med att få den att funka lika bra som den förra. 🙁  Värst var det nog när appen för alla mina lösenord plötsligt var helt tom efter synkningen mot iTunes. DÅ var paniken väldigt nära. Inte blev det bättre när familjens datasnille store L sa i uppfostrande ton: ”Men du har väl googlat för att kolla hur man gör?” Vadå googlat, det ska ju funka att bara synka, det sa dom i affären!!

Till slut fick jag faktiskt det mesta att fungera (tack vare store Ls tips om att resetta nya luren och synka mot en äldre backup, tack!) Men fortfarande funkar inte BlogPress, bloggprogrammet som jag använder jämt.

Vet du hur många appar du har? Jag vet inte, men det var 10 skärmar fulla på gamla telefonen. Fast jag hade många samlingsikoner. Nu har jag rensat bort massor, en del kom jag över huvud taget inte ihåg syftet med. 6 skärmar fulla känns mer överblickbart. Fast alla är i en enda röra efter bytet. Jag som hade sån ordning och struktur på mina appar! Dessutom funkar fortfarande inte BlogPress som jag bloggar med, och inte Twitterappen heller. (Ja, jag har börjat smygtwittra igen. 😉 )

Nej, Apple, detta duger inte, här finns ny mark att bryta. Jag vill kunna lämna in min gamla Iphone när det är dags att byta, och hämta ut den nya klar att bara använda, med samma appar i samma fina ordning. All inclusive!

Idag för 35 år sedan gifte vi oss i Fiskebäckskils kyrka. Sedan tågade hela bröllopsföljet med riksspeleman i spetsen till festlokalen mitt emot brandstationen. Där puttrade 12 fonduegrytor så högt att alla tal drunknade i ljudet. Vi bjöd på köttfondue, av ekonomiska skäl var oxfile det billigaste eftersom vi kunde betala den med hopsparade rikskuponger.

Någon dag snart ska jag våga prova brudklänningen igen, den hänger faktiskt kvar i källaren.

Genom Twitter har jag en bloggkompis på Sicilien. Helena på Citronodlingen. Hon har också en blogg som heter Tredje Gången gillt!  eftersom hon och hennes man Peppe förlorat två barn i sena missfall, men nu försöker en sista gång.

För några dagar sedan föddes deras två små tvillingflickor Matilde och Clara, alldeles för tidigt. Matilde med hjärtproblem.

Vi är många, många som följt deras kamp genom glädje och sorg på nätet. Det har varit många turer med sorgliga besked, felaktiga besked, förhastade besked men också glada besked.

Nu sitter jag i alla fall här med tårarna rinnande nerför kinderna och glor på en film där Helena, som jag aldrig träffat, klappar sin lilla minibebis i kuvösen.  Jag är väl inte riktigt klok. Men det är jag inte ensam om.

Vill du det du gör?

Snart ska vi gå på pingvinfilm men först MacDonalds. Lilla S och lilla A och min bästis och hennes K. Båda tjejerna dissekerar sina hamburgare noga. ”Bläh va mycket ketchup” ”Gurka! Äckligaste som finns!” När hälften av maten torkats bort lägger sig lugnet. Pommes friten är god.

Det ringde. Det var min syster. ”Var är ni? Jag kan inte hitta er?”

Hon var där vi skulle ha varit. På en helt fantastisk, underbar, efterlängtad konsert i Göteborg med Ale Möller. Som jag köpte biljetter till för en månad sedan, och som vi har sett fram emot ända sedan dess. En konsert som vi verkligen behövde för att komma upp ur vintergropen som vi redan grävt ner oss i. Både Odd och jag hade skrivit upp ”ALE MÖLLER 19.00!” i kalendern på köksväggen och i våra mobiler och sett fram emot en helkväll i Göteborg direkt efter min kursavslutning.

Istället satt vi hemma och gjorde ingenting. Glömde bort Ale Möller! Odd utmattad efter diverse reparationer och en sista dust med TV-antennen uppe på taket. Jag precis hemkommen från målarkursen och full av entusiasm över allt jag hunnit med. Jämmer och elände vilken oförlåtlig miss, och inte kan jag skylla på någon! Jo förresten, jag skyller på Ewa Evers! Hon måste ha hypnotiserat mig.

Det har varit två dagar helt tömda på precis alla tankar utom de som handlat om färg och form. Ingenting blev riktigt färdigt den här gången heller. Oljefärg tar tid, den måste få torka mellan lagren. Men nu har jag ju en egen atelje här hemma och allting kan stå framme. Och efter den här repetitionen känns det som om kunskaperna från förra kursen för ett år sedan faktiskt har fastnat. 

Så här såg mina barnporträtt ut idag. Lite mer än halvfärdiga tror jag. Kan knappt bärga mig innan jag får fortsätta, men nu måste oljefärgen torka innan man kan lägga på fler lager färg.

Den här helgen är jag på kurs i oljemålning igen, hos konstnären Ewa Evers på Bleket, Tjörn. Temat är barnporträtt, precis som förra gången för lite mer än ett år sedan. Ursvårt och underbart roligt. Jag är så nöjd med dagens arbete, fast det bara är halvfärdigt och knappt det.

Äldst på kursen är Ulla som fyllde 70 alldeles nyss. Man blir glad när man träffar kvinnor som inte alls motsvarar bilden av – ja just det – äldre kvinnor. Kvinnor som helt enkelt fortsätter vara sig själva fast åren går, utan att ta på sig gammalgumma-rollen.  Professor Bodil Jönsson som skrivit bla boken ”Tio tankar om tid” är en sådan kvinna. Ulla är en annan. Hon bloggar varje dag på www.lillasolberga.blogspot.com Gå in där, läs och njut av ett annorlunda pensionärsperspektiv,  och kolla hennes fina glasmålning av hjärnan.

Undermålning på glas är en annan konst som Ewa undervisar i, jag har bloggat om den kursen  två gånger tidigare, i september 2010 .
Två nya barnporträtt har jag påbörjat idag, plus att jag hoppas att  äntligen få färdigt de två halvfärdiga målningarna från kursen för ett år sedan. De har blivit stående hemma utan att jag vågat röra dem, av rädsla att förstöra om jag målar utan ledning. Jag kan ju absolut ingenting.

Mitt första ”konstverk”, från den allra första kursen jag gick hos Ewa, har jag lovat mig själv att inte måla över. Det är roligt att ha ett minne av utgångsläget. Uppgiften var att måla hur ett tyg faller, alltså försöka måla skuggor och veck på en duk, en schal eller kanske en gardin. Jag valde att måla en beduin i öknen. (Nej, jag tänker inte visa något foto.) Pannån står och skäms med baksidan utåt på en hylla. Motivet liknar mest av allt en ilsken kirurg, om man vill vara välvillig. Allt man ser är två arga ögon mellan ett åtsmitande munskydd och en lika tight operationsmössa.

Dagens nya barnporträtt är dels en bild av min mamma, ungefär 3 år gammal, med busig blick och finklänning. Jag målar av fotot som pryder omslaget på ”Boken om Mamma”.

Dessutom har jag målat av ett foto som jag själv tagit av en tankfull Mini, ca 3 månader, i pappas famn. På båda målningarna är endast underarbetet färdigt. Färgläggningen återstår, och en del korrigeringar förstås. Mini är verkligen inte så skelögd som man kan tro av min målning…

Idag har jag skickat en påse gamla guldsaker till Guldbrev.  Jag hade tänkt fotografera den lilla högen innan den gick iväg med Posten men glömde bort det. Ett par tunna kedjor som jag aldrig använder, en ring som jag inte gillar, ett gammalt armband som jag fick i konfirmationspresent och några saker till.

Jag tror verkligen inte att det räcker till en restresa till Kanarieöarna i november. Men jag hoppas.

Helt däckad lördag kväll, efter tredje dan på raken till Göteborg. En liten sväng till IKEA Bäckebol blev inte riktigt som vi trott, inte tänkte vi på att det var barnbidragslördag.

Men vi fick med allt på listan, skön vilfåtölj till uterummet och tavellister till nya ateljen. Plus en massa värmeljus förstås. Finns det någon som lämnar IKEA utan värmeljus?

Viktigast av allt, vi hann äta lunch hemma hos en förkyld liten Tiny som blev jätteglad när vi kom. Hon dansade runt och tjoade och hämtade famnen full med sina gosedjur som hon kastade framför våra fötter. Gladast blev hon kanske över att träffa Sigge, men det dröjde inte många minuter innan hon ville upp i morfars knä och rita.

Förutom att jag alltså är väldigt trött just nu så är jag jätteglad över ett inlägg som jag hittade på Amelia Adamos blogg.

Tre saker att skriva på dagens tacksamhetslista: Tack för mina underbara barn och barnbarn. Tack för min nya, helt egna ateljé som snart står klar. Tack för Amelias fina ord. (Det fina med en daglig tacksamhetslista är att man kan blanda högt och lågt, stort och smått.)

I somras blev jag tillfrågad om att testa en BabyJogger City Mini liggvagn med sittvagnsinsats.  Jag antar att det berodde på att jag då hade två barnbarn i lämplig storlek, så att Tiny kunde testa den som sittvagn och lilla Mini passade perfekt i liggvagnen. Två testare i en smäll liksom. Första intrycket av vagnen var väldigt positivt, och jag kände  mig nöjd med att ha en lätt och smidig  ”gästvagn” hemma när barnbarnen kom på besök. Jag räknade med att varken Mamma L eller Mamma A skulle vilja byta ut sina egna, noggrant utvalda vagnar permanent. Det här var ju ändå en lättviktare i jämförelse, det hördes ju inte minst på namnet.

Men tji fick jag, mamma A tog med sig vagnen till stan efter sommaren eftersom hon gillade den bättre för varje dag som gick. Och där blir den kvar, verkar det som.

Här är våra SMS från igår :

”Har köpt åkpåse, passar perfekt. Selen sitter inuti är trädd genom hål i påsen. Det står att man ej får hänga väskan över handtaget men det gör jag o går jättebra. Mini gillar åka framåt.”

Ängslig mormor:

”Var försiktig med väskan över handtaget!”

”Absolut ingen fara!”

Ängslig mormor:

”Är det inte vingligt med de små hjulen när du går fort?”

”Mycket lättare och smidigare när man åker buss plus inte lika tungt att svänga. Känns ledigare.  Dock mindre bagageplats om man tänkt handla. Går till stan nu. Låser hjulen när det är ojämnt o man går snabbare.”