Idag var det dags. Sista turen för säsongen går tvärs över sundet till Dragsmarks varv där Bengt har fullt upp med att lyfta upp båtar just nu. Vi hann, innan regnet och blåsten drog in från havet. Bengt placerade Tumlaren så fint på båtvagnen som Odd hade kopplat på traktorn. Sen körde vi hem.  

Nästa båt som skulle lyftas upp, ett mellanstort fartvidunder, låg redan vid bryggan och väntade. Men de hade inte riktigt samma inställning som vi. ”Kör du runt lite glykol innan du ställer in den?” sa mannen i mockajacka till Bengt. Sen gick han till en väntande bil. Kommer väl förmodligen tillbaka i juni. Ja ja, de skapar ju arbetstillfällen här ute åtminstone. 

Det är vemodigt och trist att ta upp båten. Samtidigt skönt när allt är klart och hon står stadigt i sin vagga under tak hemma i traktorgaraget. I år känns det roligt att skriva listan över allt vi vill ordna till nästa sjösättning. Det känns som om det bara är lyxdetaljer kvar: 

*Bättre ljuddämpning runt motorn. *Bekvämare sittplatser i sittbrunnen. *Montera ett bränslefilter till. *Nya madrasser i kojerna. *Ny plexilucka i taket. *Bättre belysning vid pentryt och i ruffen. *Få ordning på dieselvärmaren. *Göra klart för att äntligen kunna få upp masten så att vi kan segla också. 

Det är synd att det är så långt till Småland där ”mitt” glasbruk Studioglas Bergdala ligger. Å andra sidan skulle Magnus och Ola säkert tröttna på mig om det var närmare. Det finns inte mycket som är så fascinerande som processen att forma levande, glödande glas. Men det tar nästan 5 timmar att ta sig dit, antingen man väljer vägen över Jönköping eller E6 söderut längs kusten. Det är för långt att köra bara för skojs skull. Den här gången hade jag två ärenden. Dels ett experiment med ett nytt material. Det gick sådär kan jag avslöja. Tur att det var lördag morgon och ingen annan där när vi provade, den illaluktande röken låg tjock i hyttan och det stack i näsa och ögon. Men dessutom ville jag filma när Magnus och Ola gjuter våra glasskulpturer, för att visa på hemsidan. Vi har varit så hemliga av oss hittills, inte velat visa någonting av hur det går till. Men nu känner jag mig inte orolig för att hemligheten kan avslöjas. Nyckeln till hela mligheten finns faktiskt bara i mitt huvud.  Och det är roligt att kunna visa hur det går till på glasbruket, vilken otrolig hantverksskicklighet som ligger bakom varje enskild glasavgjutning.

Yippee! Jag hade den stora turen att bli utsedd till testbloggare för andra gången! Första gången var det Baby Jogger City Mini som testades av Tiny 1,5 och Mini 4 månader. Den vagnen är nu storfavorit på alla längre eller kortare resor. Robust och urpraktisk när man till exempel åker tåg, buss eller tunnelbana och väldigt enkel att ha med sig i bilen. Jag tänker återkomma till den vagnen i en senare bloggpost, för jag vill verkligen ta mitt testuppdrag på allvar. Mamma A tyckte ju att sittvagnen kändes lite för öppen framtill, att Mini sitter helt oskyddad. Men nu har hon sett på nätet att det finns en bygel som man kan köpa som tillbehör. Jag återkommer med rapport!

Förra veckan kom den andra testprodukten med posten. En BabyBjörn Matstol  ! Mini har hunnit bli 7 månader och vill gärna sitta med vid bordet och äta, så att testa en matstol är perfekt tajming. Mamma A blev väldigt glad, hon har visserligen en Stokke stol som de stora tjejerna har använt, men den känns inte säker för Mini som är lika livlig som hon är vinglig och ostadig.

Lilla A med kompis var ensam hemma med mamma och fick nöjet att packa upp och montera stolen.

Mitt första intryck av stolen är: Superbra att slippa lyfta barnet uppåt ur stolen (och riskera att få med sig hela stolen om bebin böjer benen eller råkar hålla fast någonstans). Här fäller man helt enkelt fram hela bordsplanet och lyfter barnet rakt ut ur stolen.

Lika praktiskt förstås när man ska placera barnet i stolen.  Vem har inte försökt pricka ingångshålet till barnstolen med en vilt sprattlande unge?

Sen gillar jag att bordsskivan är så bred och har kanter. Och att man slipper mixtra med säkerhetsselar.

En möjlig nackdel är att spärren som man måste lossa för att fälla bordsskivan kräver att man är rätt stark i nyporna för att orka trycka och vrida samtidigt. Lilla A klarade inte av det utan hjälp. Men det kanske var meningen? För barnsäkerhetens skull är det kanske bäst att småsyskon inte kan öppna stolen av misstag eller på lek.

Jag var tvungen att åka innan huvudpersonen var hemma, så därför såg jag inte vad som hände när Mini placerades i stolen första gången.

Men jag återkommer med mera feedback när stolen har varit i bruk ett tag. Mina egna dåliga erfarenheter av barnstolar har varit A: att man alltid snubblar på dem  B: att de är så himla svåra att hålla rena C: Att de kan välta. De ska bli intressant att se hur BabyBjörn Matstol klarar de här kritiska punkterna.

Tills vidare kan jag rapportera ett förtjust MMS från mamma A som lyder: ”TOPPENSTOL!” och så den här bilden:

Idag har jag skrivit första sidan på min första roman. Det känns helt overkligt. Inte just den sidan, den finns ju faktiskt, men de kommande 299 sidorna, hur ska jag få till dem?
Hoppas kursledaren författarcoachen Ann Ljungberg kan tala om det för mig imorgon innan skrivarkursen ”Den medvetne romanförfattaren” avslutas.

Eftersom gruppen är så stor hade Ann kallat in två hjälpledare bl a  Dag Öhrlund, bestsellerförfattare, fotograf mm.  

Hans redogörelse för en författares ekonomiska villkor var minst sagt intressant, och ganska nedslående misstänker jag för några på kursen. Fenomenet Camilla Läckberg har nog gjort att en del tror att det är rätt lättförtjänta pengar att skriva bästsäljare. Ha ha!

Tur att jag kan försörja mig på mitt jobb och bara ha skrivandet som hobby.

Här hittar du förresten början på Kapitel 1 scen 1. Jag tror att den ska heta KvinnaMinne. Eller kanske Zumba på måndagar. Vi får se. Förlaget bestämmer visserligen. Jag får väl hoppas att jag blir refuserad då, så jag åtminstone får bestämma titeln själv.

Hur som helst så tar det minst två år innan boken är färdig även om jag skriver fort. Det här är det enda smakprovet jag kommer att lägga ut på bloggen. Jag gör det bara för att jag vill ha ett historisk bevis hösten 2013.

Omutifall att.

Nåja, inte riktigt. Men nästan. Hon hade på sig ett par stövletter i onsdags som jag kände att jag bara måste ha. De fanns i en butik i Gamla Stan, Fröwi. Förutom att de är röda och jätteläckra så får mina hålfotsinlägg plats. De är underbart bekväma. Och de har klack! Knappt jag tror det är sant att det är mina fötter på fotot.

Sitter på tåget mot Stockholm och filosoferar. Läser nyheter på Ipaden och funderar över mitt korta samtal mellan fyra ögon med Amelia Adamo i onsdags.
”Hur går affärerna?” frågade hon. Och jag berättade om försäljningssiffror som sedan i januari ligger på 2008 års nivå. Om besparingar och neddragningar i arbetstid för personalen, och motsvarande ökning av arbetstiden för ägarna (mig).
”Det är likadant för hela handeln, det handlar om att folk skjuter på sina inköp. Folk blir uppskrämda av det som händer i Grekland och av allt som skrivs i tidningarna. Det kommer att vända.” tröstade Amelia. Dagen efter läste jag i GP om KappAhls ras. Där sitter Amelia i styrelsen.
Medias makt att påverka är skrämmande. I alla fall blir jag lätt påverkad både av vad jag läser och vad jag hör. Därför har jag slutat läsa tidningen varje dag, och jag sätter inte på radion när jag kommer ner i köket till frukosten. Varför ska jag börja dagen med en dos missmod och pessimism? Till vilken nytta?
2008 jublade vi över våra fina försäljningssiffror. Samma siffror som vi oroas över idag. De kunder vi faktiskt har fyller Gästboken på hemsidan med beröm. Min familj mår bra, alla har jobb så de klarar sig, mat på bordet och kläder på kroppen. Barnbarnen är friska och min älskling och jag har det fint ihop. Fast lite för stressigt just nu.
Amelia fick frågan av intervjuaren Jessica vad hon gör för att vara ”mindful”, om hon använder någon teknik för att leva medvetet i nuet och fånga dagen.
”Asch det har jag inte tid med,” sa hon. ”Men min vän Patricia Tudor Sandahl som är en förtjusande person (hon uttrycker sig så) har lärt mig vilken kraftfull känsla tacksamhet är. Så varje kväll innan jag somnar tänker jag på några saker som jag är tacksam för. Det tar bara någon minut och det får mig alltid i balans även efter en dålig dag.”
Tack för påminnelsen Amelia. Det var flera månader sen jag slutade fylla i min Tacksamhetsdagbok i mobilen varje kväll. Nu är det dags att börja igen.

Tack för min fina klänning och att jag kommer i den!
– Posted using BlogPress from my iPad

Igår träffade jag Amelia Adamo. Det känns faktiskt så, väldigt personligt fastän jag minsann inte var ensam med henne. Vi var nog närmare 100 kvinnor eller kanske fler som hade nappat på Jessica Catos inbjudan. ”Det motvilliga åldrandet” var rubriken på kvällens samtal.

Eftersom Amelia inte bara är tidningsdrottning utan också farmor, är hon kund hos LifeStone, så jag har haft kontakt med henne via mail förut. Men aldrig träffat henne personligen. Som alla andra som bara sett henne på TV (Skavlan t ex) undrade jag förstås:

Är hon så där snygg i verkligheten? Är hon sådär trevlig på riktigt? Är hon sådär frispråkig i vanliga fall?

Svaret på alla frågorna är JA! Hon är skitsnygg, urtrevlig och säger precis vad hon tycker fast på ett vänligt och roligt sätt. Till exempel: ”Vi singlar i 60-årsåldern och uppåt är blomstrande och villiga och ingenting hindrar oss att ha ett aktivt sexliv. Utom att karlarna som tänder på oss är i 70-årsåldern och då händer det kanske inte så mycket mellan lakanen. Men då får dom väl skaffa Viagra så dom får upp sin blomsterpinne?!”

Det handlade förstås inte bara om sex utan samtalet kom in en massa annat också. Allt från utseende och relationer till gamla mammor, ekonomi och mikrolån till kvinnor i Etiopien. Amelias avskedsreplik till oss var: Grattis till att ni tillhör det starka könet!

Lokalen i det gamla Sockerbruket i Göteborg var väldigt mysig med massor av levande ljus. Tyvärr gjorde det att bilderna jag tog med min Iphone blev helt oanvändbara. Säkert blev det likadant för Amelia som fotade publiken. Men gå in och läs på Amelias blogg, gör det!

Det har varit en helt fantastisk helg på Rügen. Vi hyrde cyklar, som vi alltid gör när vi kommer till en ny plats. Här kostade det bara 14 Euro för två bra cyklar en hel dag.

Odd gjorde först en lång tur på egen hand medan jag slappade i en strandstol, vårdade min förkylning och läste klart deckaren av Mari Jungstedt. Sen cyklade vi tillsammans ett par timmar på eftermiddagen. Nätet av cykelvägar är lika utbyggt som på Gotland, eller mer, vi blir sugna på cykla längre. Kanske ända till Polen?

Varför finns det inte såna här smarta strandstolar i Sverige? Som små hyddor, perfekta att krypa upp och boa i. Som en skog av solrosor vänder sig alla stolarna under dagen efter solen och vinden. Folk bygger små familjebyar genom att gruppera stolarna och komplettera med filtar på marken och låga skärmar i glada färger. Sen ligger man där hela dagen och gör inget annat än läser, äter glass och dricker öl och medhavd picnic.

Det är svensk sommarvärme på stranden och i havet är det +18 C. Hur kan det vara så stor skillnad bara några timmars båtresa från Sverige?
Imorgon måste vi åka hem igen, det känns alldeles för tidigt. Jag vill dåsa i min strandstol med en deckare minst en dag till…
Det är inte bara cykelhyran som är billig. Maten är inte heller dyr. Vi äter på fina restauranger och notan slutar på hälften av vad det hade kostat hemma.
Jag kommer bara på en nackdel (förutom uselt internet på hotellen) och det är språket. ”Vanligt folk” på gatan pratar bara tyska, ingen engelska. Bara några i hotellpersonalen kan hjälpligt prata engelska.

 Strandpiren är hjärtat i Bintz. Den är förlängningen av huvudgatan där det ligger massor av affärer, boutiquer, cafeer och restauranger. Här kan man köpa smycken av bärnsten, hälsokost och skönhetsprodukter av havtorn, kläder och hattar. På tvärgatorna hittar man keramikaffärer och konstnärsateljeer.

 263/365 foton 2011. Tema: I min bil.

Det är bra att vara i god tid vid färjan på hemvägen. Vi såg fel en hel timme på klockan, så vi var tidiga inne på Border Shop som ligger innanför grindarna när man checkat in till färjan. Det var tur visade det sig, för efter en halvtimme dundrade bussarna in, fullastade med hemresenärer som måste handla. Vi tyckte vi slog på stort och fyllde bakluckan, men det var ingenting mot vad som åkte in i bussarnas lastrum och släpvagnar. Jo, somliga bussar hade en liten extra husvagn påkopplad bara för att få plats med allt. Hur håller de reda på vem som äger vad när de lastar av? Men jag kan förstå att folk handlar, det går säkert att tjäna in hela kostnaden för resan om man har lite skickebud med sig hemifrån på vin och öl också.

Nu såg jag att man kan förbeställa på nätet på Border Shop och slippa köa, det ska jag göra nästa gång. För detta var inte sista gången vi tar bilen till Rügen, det är ett som är säkert. Men två dagar är lite för kort för att man ska hinna varva ner ordentligt. Nästa gång vill jag stanna ett par dagar till och upptäcka mer av landsbygden och människorna. 🙂

Idag är jag på Usedom, en liten ö väldigt nära Polen, faktiskt bara några hundra meter från gränsen. Man kan ta en morgonpromenad på stranden så är man i Polen om några minuter. Det här alltså landet vi kallade Östtyskland när jag växte upp.

Det tog bara 4 timmar hit med färjan från Trelleborg. Det blåste rätt friskt men det märktes inte ombord som tur var, jag som har så lätt för att bli sjösjuk. Vi fick ett fönsterbord i restaurangen och där parkerade vi hela resan, njöt av en fantastisk frukostbuffe och läste sedan. Jag deckare och Odd förberedde sin föreläsning.

När vi körde iland var vi i en annan värld, med milslånga sandstränder och ett badortsliv som är lika intensivt som vid Medelhavet, fast med kortare säsong förstås. Men än badar folk i havet här, uteserveringarna är fullsatta och rosorna blommar.

Idag på hotellet googlade jag lite på Rügen och hittade det här blogginlägget från en kvinna som varit i Bintz alldeles nyss. Precis den badorten vi ska köra till imorgon och sen stanna över helgen. Kolla hennes fina bilder! 🙂

Igår kväll missade jag galamiddagen på forskarsymposiet som Odd var inbjuden till. Jag var så förkyld att jag stannade på hotellrummet och skrev romansynopsis istället.
Idag när jag såg forskarnas lunchbuffe’ förstår jag att jag inte missade något. Korv är korv, inga konstigheter. Men de vita kulorna är inte glass, det är bollar av ister. Fläskflott! 🙂

Idag är Odds uppdrag avklarat och vi har bilat upp till den lilla badorten Binz på Rügen. Det blev många stopp i de små byarna på vägen, det finns så mycket fint att titta på. Så här vacker kan en ful transformatorstation bli om någon konstnärssjäl får tänka lite fritt. Huset är egentligen en fyrkantig låda utan fönster. Korsvirke, mur, hästen i porten – allt är målat på betongen!

Nr 262/365 foton 2011. Tema: Redigerad

Vi har hittat ”vårt” hotell Arkona som vi bokat genom Stena och installerat oss på rummet. Här finns pool och spa med en massa olika behandlingar som skulle vara väldigt lockande om jag inte vore så förkyld. Jogga längs stranden är inte heller att tänka på med min rossliga hals, det hade varit perfekt annars. Stranden är flera kilometer lång åt alla håll. Hotellet ligger precis vid den kullerstenslagda, vackra strandpromenaden som också verkar vara oändlig, med affärer, restauranger och hotell. Men inga bilar. Väldigt mysigt! Här är fortfarande mycket folk i rörelse men ingen trängsel.
Imorgon ska jag gå upp med solen och fotografera den gamla vackra piren som går ut i havet utanför vårt hotell.
Så här sprallig var portieren som visade oss vår P-plats.

– Posted using BlogPress from my iPad

Vem tror du att du är?