Efter helgens orgie i porträttmålning hos Ewa Evers har livsandarna vaknat igen, trots mörker, vinter och allmänt svårmod.

Att måla tillsammans med andra väcker hopp, glädje och ren och pirrande lust i både kropp och själ. Nya planer smids och nya vänskapsband knyts. Livskurvan pekar uppåt igen.

Den här gången tänker jag fortsätta hemma, inte lägga undan penslarna bara för att kursen är över. Kanske vaknar skrivlusten också. Hittills i januari har jag bara orkat ägna mig åt sådant i nästa bokprojekt som inte kräver så mycket kreativitet. Utveckla synopsis och karaktärer, läsa och leta i gamla källor på bibliotek och i böcker, intervjua intressanta människor och rekognocera i olika miljöer.

Målarkurs. Då känns det helt rätt med lite färg på sig själv också.

Nyvänner.

Kanske på omslaget till nästa roman. Men bara kanske. Om porträttet blir klart. Om det blir bra. Det här är bara första stadiet, grundarbetet, den första undermålningen i akryl. Nu är det måååånga lager i oljefärg, många timmars jobb kvar.

Porträttet som aldrig blir klart. Tredje året gillt? Längtar efter att fortsätta.

Allt efter nu är bonus. Vilket år jag har haft. Så mycket kärlek, stöd och bekräftelse jag har fått från familj och vänner i samband med att min bok kom ut. En livsdröm förverkligades, och tacksamheten jag känner över allt som hänt går inte att sätta ord på. Egentligen borde jag ägna resten av livet åt att försöka tacka och ge tillbaka. Nyårsdagens känsla är tacksamhet. Jag måste lära mig att ta fram den oftare.

Igår, eller rättare sagt idag,  gick jag och la mig klockan tre. Jag minns inte när det hände senast. Förmodligen när något barn eller barnbarn var sjukt. Att jag orkar hålla mig vaken efter midnatt på en fest, det är inte bara ett undantag, det är helt osannolikt.

Idag har vi inte gjort mycket mer än vilat, ätit och promenerat långt. Första dagen på år 2017 har varit vindstilla och solig. Stämningen från nyårsfesten finns kvar i kropp och själ.  Vi hade bjudit två nya seglarvänner och två gamla grannvänner, okända för varann. Det sa klick mellan dom, precis som vi trott. Allt stämde. Odds whiskyflamberade musslor flammade lydigt, den chevrefyllda lammsteken var smältande mör och de vinkokta fikonen med vispgrädde fungerade perfekt som final. Samtalen och skratten kom igång direkt och uckespelandet tog inte slut förrän framåt halv tre. Nånstans i mitten klarade vi av tolvslaget med hjälp av radion. Mobilerna plingade med jämna mellanrum när barnen hörde av sig – alla kom ihåg oss!

Först nu, den första dagen på det nya året, känns det som om jag har en plan för hur jag ska använda den nya rikedomen av egen tid. Hittills har jag stressat nästan lika mycket som förr. Som om det är bråttom. Som om tiden är begränsad. Som om varje sak jag väljer att göra, innebär att jag måste välja bort något annat. I vår familj finns en anekdot om en bekant, en professor som var expert på svampar. Mot slutet av sitt liv vågade han inte lära sig något nytt, inte träffa nya människor med nya namn, eftersom han var rädd att det inte fanns mer plats i minnet, att han skulle tappa bort någon av sina svampar.

Nyfiken vill jag vara till min sista dag. Även om det sker på bekostnad av att jag tappar bort en eller annan svamp. Jag vill skriva böcker, lära mig spela bouzouki, segla runt i Medelhavet, lära mig nya dataprogram, lära känna nya människor, förhoppningsvis få nya vänner.

Familjeporträtt – barnens present till vår bröllopsdag. Fotograf Anneli Lindkvist

Flamberade musslor och fyra olika glas till varje kuvert – då är det en fin middag.

På gång.

Efter snart ett år som pensionär är jag alltjämt förvirrad. Jag som hade sån koll, sån struktur på vardagen förut. Tidiga morgnar med skrivande, långa promenader, tre dagar i veckan spinning eller gympa. Jag vill ha tillbaks det där!

Jag vinglar omkring i tillvaron, fladdrar från projekt till projekt, från uppgift till uppgift. Börjar spela bouzouki, seglar runt i grekiska övärlden, håller föredrag, signerar min roman i olika bokhandlar, börjar lära mig att bokföra själv, engagerar mig i Kryssarklubbens medelhavsgrupp, producerar fotoböcker, läser tre romaner samtidigt, startar ett ljudboksprojekt, målar porträtt i olja, seglar till Las Palmas. Samt skriver på min andra roman, med allt vad det innebär av research, besök på museum och i tidningsarkiv och samtal med gamla människor.

Jag försummar barnbarnen, de träffar inte mormor/farmor oftare idag än när jag jobbade heltid. Jag hinner aldrig vara med på några uckespelningar. En annan sak jag försummar totalt är motion. Nio månader nu, i stort sett sittande. Nio månader räcker för att skapa en helt ny kropp, som alla vet.

Hur blev det såhär? Jag är ju äntligen fri. Inget ansvar, inga krav, inga mail, ingenting. Hela dagarna att disponera efter eget val. Vad såg jag framför mig de där långa åren när jag längtade så intensivt till den här tiden? Jo, jag minns. Jag drömde om tidiga skrivmorgnar framför datorn, långa inspirationspromenader, gym eller spinning tre gånger i veckan…

Obruten tid. Planering. Heliga förmiddagar. Facebookförbud. Innerst inne vet jag hur dagarna borde ordnas. Det är jag själv som förvandlar livet till plockepinn och saboterar friheten. Nu tar jag en lång promenad ner till Bua brygga och runt Kattemyra, låter hjärnan ostörd sortera upp i röran.

Rubriken är lånad från favoriten Bodil Malmstens bok ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”.

Fotografera hinner jag inte heller med längre. Den här bilden tog jag i alla fall med mobilen i förrgår natt  när månen lyste så fantastiskt och röken steg upp ur skorstenen.

Blir det någonsin klart, det här porträttet?

På Bohusläns museum i Uddevalla finns alla nummer av Bohusläningen sen tidernas begynnelse på mikrofilm. Man kan gå dit och läsa dagens tidning från augusti 1904. Här finns även Nya Lysekils Kuriren, Lysekils Posten och flera andra lokaltidningar.  Nu har jag suttit i det lilla arkivrummet i två dagar och läst tills ögonen inte orkar mer.

Annonserna är intressantast, tätt följt av arga insändare från strejkande stenhuggare. Nu vet jag till exempel att en biljett till Amerika med världens största ångare Hvita Stjernlinjen kostade 60:- Jag har lärt mig att en normal månadslön för en fabriksarbetare kunde vara 80 kr. Många annonsörer söker arbetsvilliga jungfrur. Pigor söker bättre familjer. Hem på landet finns för fosterbarn. Gift ladugårdskarl får hyra gratis mot att hustrun hjälper till med mjölkning. Hösten är rätta tiden att bekämpa vägglöss.

Bara män med viss inkomst har rösträtt 1904, och vår kung Oscar är även Norges kung. Prima hästkött säljes. Det varnas för vit slavhandel, fattiga flickor köps för 1000kr och utlovas falskeligen arbete som guvernanter i Sydamerika.

På museet fick jag också tips om boken Husmödrar i Bohuslän 1938. Tidsstudier av 13 vanliga kvinnor på småjordbruk i Bohuslän, utförda på beställning av en statlig kommitté. Bara i en av de studerade gårdarna finns indraget vatten och el. Alla har utedass, eller ”avträde”.  Boken går inte att sluta läsa. Där beskrivs en dag hos änkefru Gren med åtta barn 5 – 17 år i ett ”ganska förfallet” boningshus utan vatten, el eller avlopp, med kor, grisar och höns. En fru Berggren har sju hemmavarande barn mellan 4 månader – 16 år, utan el, vatten eller avlopp, ingen källare, skafferi i vedboden. Det bärs in vatten i hinkar till hus och stall, det bärs ut smutsvatten som hälls på marken, det matas höns och kalvar, tvättas blöjor, bakas, diskas, mjölkas, lagas mat, packas matsäck till skolan, stoppas strumpor. Och hela dagen hålls elden i köksspisen vid liv. 1938!

Nödvändig research eller prokrastinering (=konsten att uppskjuta)? Det blir mer och mer spännande ju djupare jag dyker i de gamla källorna. Jag vill ju att detaljerna ska bli rätt och tidsmarkörerna trovärdiga, även om berättelsen är påhittad. Snart måste jag nog ge mig upp till ytan igen, annars blir det ingen bok skriven.

”Protest mot dagens recension i GP!” stod det i ett mail idag. En läsare hörde av sig och tyckte att Diktaren blev orättvis bedömd. Va? GöteborgsPosten har ju recenserat en gång redan, i somras? Inte precis den bästa recensionen jag fått, men att över huvud taget bli uppmärksammad i GP är stort. Av någon anledning publicerades den idag igen. De har väl inga journalister kvar utan är tvungna att återanvända gammalt material…

PS Idag kom magasinet På Kryss med en artikel som jag skrivit och fotat. Så snyggt layoutad över två hela uppslag. Dessutom en artikel på deras webbsida : http://www.pakryss.se/ombyttaroller

Tomt i kalendern, ensam i huset, ändå blev det inte bra. I alla fall inte lika bra som Diktaren och inte i närheten av vad jag vill uppnå. Det blev vanilj. Det krävdes några dagars städande, flyttande av bokhyllor, läsande av favoriter (Åsa Larsson, Johan Theorin, Maj-Gull Axelsson). Ett par sena nätter med rätt mycket Marabou, Marianne och Bob Dylan på ensamhemmavolym. Men nu tror jag att jag har hittat tonen igen.

Kanske är det så att jag blir tvungen att börja från början varje gång. Att det helt enkelt inte finns några genvägar, trots synopsis och löpande intrigskiss och hjälpsam författarcoach. Det viktigaste jag lärde mig genom att skriva Diktaren kanske inte handlar om teknik och planering. Det kanske handlar om att skapande måste få ta tid. Att det är vägen som är det viktiga. Jag kanske måste skriva mig igenom lika många onödiga karaktärer och överflödiga sidointriger en gång till, för att komma fram till den glödande kärnan. Eller som konstnären svarade när han fick frågan hur han gjorde för att skulptera fram en elefant ur den oformliga lerklumpen.”Jag måste ta bort allt som inte är elefant”.

Nu har jag i alla fall ett städat och mysigt arbetsrum. Och jag har skrivit en inledning som jag är riktigt nöjd med. Hela tvåhundranittioåtta ord. Bara hundratjugotusen kvar. Soundtracket till boken är självklart. I see my light come shining.

Det händer ibland att folk undrar: Hur hinner du med allt? De skulle bara se mig vissa dagar… Förr fick jag skuldkänslor de där dagarna när jag bara drev omkring, seg och håglös, låg på sängen och stirrade i taket eller slumrade, åt saker direkt från kylskåp och skafferi, inte klädde på mig, glömde laga mat och glömde gå och lägga mig på kvällen.

Nu vet jag att det handlar om omställning. Det är energikrävande att byta fokus. Äventyret att segla till Kanarieöarna är slutfört. Nu är det Skriva Nästa Bok som gäller. Ledtid heter det visst enligt Bodil Jönsson.
Idag är min sista dag i Las Palmas, och idag har jag … nä, vi skippar det. Jo, jag har bytt hotell. Annars ingenting, bara deg och dimma och oföretagsamhet.
Igår hände något riktigt stort. En tung recensent på nätet, Bengt Eriksson, utnämnde Diktaren till Årets Deckardebut! Jag har aldrig blivit så glad och stolt över ett omdöme.
Det känns magiskt att det kom just nu, just här i Las Palmas där jag skrev största delen av manus. Igår gick jag med en signerad bok till Casa Suecia, fiket där jag satt så många timmar med min laptop och skrev. Varje vinter i tre år! Anette, den svenska servitrisen, blev glad på riktigt, det såg jag, när hon läste dedikationen. Hon trodde nog inte att det skulle bli någon bok. ”Som du har kämpat”, sa hon.

Bengt Erikssons recension hittar du här. Jag har dessutom kopierat in hela texten nedan, för säkerhets skull.

Ӂrets svenska deckardebutant

Ska jag utnämna Katinka Bille till årets svenska deckardebutant?

”Diktaren” (Black Skerry) heter Billes debutdeckare. Intrigen har placerats på och kring Flatön i Bohuslän, den ö där Evert Taube sommarbodde på 40-talet och diktade visor om Maj på Malö (en grannö), Huldas Karin och handelsman Flink.

Deckarens huvudpersoner är väl två eller tre: Paula (äldre kvinna som blivit änka) och Cattis (ung, vikarierande journalist på tidningen Bohusläningens lokalredaktion) samt Gerda (gammal kattgumma som liksom är med utan att vara med trots att hon verkligen är den som varit med.)

Kanhända i omvänd ordning mot min uppräkning och kanske att ”Diktaren” själv är den fjärde huvudpersonen?

Tre yngre barn är ensamma hemma: två pojkar och deras lillasyster. Pojkarna ska vara barnvakt åt Angela, fem år, men de är mer intresserade av att titta på förbjudna filmer som de inte fått se om föräldrarna varit hemma.

Så Angela öppnar ytterdörren, försvinner ur huset och ut i höstkvällens motvind och ovädersmoln. Hon stretar på neråt Svarteskär. En enda observerar detta, katten Fjodor, som följer efter.

Och sen försvinner Angela…

Så börjar det. Eller rättare sagt: så börjar det inte alls eller blott till viss del. För grunden till Katinka Billes debutdeckare ligger längre bakåt i tiden, i de olika personernas svunna liv och relationer.

Mer som händer också: en sommargäst och advokat (pappa till Angela) dricks till medvetslöshet på öns höstfest, en äldre tant samarbetar med den lokala polischefen om att sätta dit trafikfarliga bilister, en gammal man i rullstol råkar (eller…?) köra omkull och ihjäl sig vid sin båt, företaget Fisherman Retreat & Spa fortsätter att exploatera Kosteröarna, ett medium förmedlar budskap från Angela/Angelina och en tidigare misstänkt pedofil tas in till förhör av polisen.

Mycket mer, alltså. Så pass att det först blir många trådar att hålla i huvet. Vilket nog också författaren insåg – annars hade hon väl inte skrivit rubriker i form av ett personnamn på vissa kapitel (så att läsaren inte ska missa vem det handlar om).

Trådarna förenas allt mer, tvinnar sig tajt och hårt med växande spänning runt varann. Och miljöskildringen är mycket bra, så atmosfärrik att nu har jag besökt Kosteröarna fast jag aldrig varit där. Personskildringarna kommer inte långt efter, varje romanperson blir en människa.

Och så Katinka Billes språk. Hon är något så ovanligt som en verkligt välskrivande deckardebutant och som till råga på allt gett ut sin debutdeckare på eget förlag. Då brukar det ju vara en regel med få undantag att språket kärvar, mindre ibland men oftast mer.

Nej, inte här. Inte vad gäller Bille. Man kunde tro att ”Diktaren” är hennes tredje, fjärde roman.

Här finns en extra epilog också. Den var kanske inte nödvändig men jag tycker den är fyndig. Epilogen blir hörnstenen till deckarhistorien men även nånslags kommentar till skrivandet som sådant, hur verklighet påverkar fiktion och fiktionen laborerar med verkligheten.

I epilogen kommer Diktaren in (utan citattecken). Han själv – verklighetens store visdiktare.

Ska jag nu utnämna Katinka Bille till årets deckardebutant? Det kan ju finnas någon annan debutdeckare – för alla svenska deckare som getts ut under året har jag förstås inte läst eller ens fått syn på – som är snäppet bättre än ”Diktaren”.

Det vet jag inte – än så länge. I väntan på att den där andra deckarromanen, högst eventuellt, uppenbarar sig: Katinka Bille utses härmed till årets bästa svenska deckardebutant.

Idag har vi varit gifta i fyrtio år. Det går inte att fatta. Av dig och mig har det blivit en flock på sjutton människor. Vi har dragit den ena vinstlotten i livet efter den andra. Jag oroar mig ibland över att det måste vända, snart får olyckan syn på oss och inser att han glömt bort oss. Så tänker aldrig du.

Jag sitter ensam på en uteservering i Las Palmas med en skål kanariska kokta potatisar och ett glas vin framför mig. Vi var överens om att skjuta upp firandet till nästa vecka. Nu längtar jag efter dig och tänker att det var dumt, jag borde försökt komma hem i tid.

Nu är det som det är, vi har ringt och smsat med massa hjärtan och kärlek och mitt vemod just nu är bara tillfällig ensamhet. Men i fortsättningen tänker jag inte resa ifrån dig så långa perioder.

För en stund sedan letade jag upp bilder i paddan med dig och oss. Kanske gör jag ett kollage av dem och ger dig i present. ❤️

Det tog tolv timmar att förflytta sig från Flatön till Gibraltar. Allt funkade, men det blev lite väntetid både på två flygplatser och busstationen i Marbella. Hellre det än att det går för fort och man glömmer en jacka här eller en ryggsäck där.
Första natten bodde jag på hotell med Ann och Gunilla, medbesättning på Peristera. Vi är sex besättningskvinnor förutom skepparen Linda Lindenau.
Idag gjorde vi tillsammans det man måste på Gibraltar, det vill säga tog kabinbanan upp till toppen på The Rock, drygt fyrahundra meter över havet.
Här fladdrar historiens vingslag öronbedövande, men det är svårt att koncentrera sig på något annat än att vara uppmärksam på var närmaste apa befinner sig. När vi steg ur linbanans kabin anföll några stycken direkt, kastade sig upp på axlarna och huvudena på ett par förskräckta besökare. Man blir noga upplyst innan att inte mata, att hålla hårt i väskor och ryggsäckar, inte ha något ätbart i fickorna. Ändå kastar folk bröd och godis och försöker klappa ungarna.
Ann fick sin ryggsäck söndersliten, hon hade med sig en mellanmålspåse nötter och russin som en apa tydligen kunde lukta sig till. Jag fick springa för livet tillbaka in i cafeterian med en apmamma galopperande efter mig. Jag hade köpt en Snickers som låg i jackfickan.
Utsikten var helt magnifik förstås. Men aporna förtog lusten att promenera omkring däruppe. Jag såg flera gånger hur de helt enkelt hoppade upp på folk, klängde sig fast i kläderna och rotade i fickor och väskor och överallt. Hu!
På kvällen flyttade vi in i Peristera, båten som är vårt hem tre veckor framåt. I Gibraltars marina Ocean Village befinner man sig i ett helt annat sällskap än i de marinor vi låg i i Egeiska havet. Här är jordenruntseglarland. Inga charterflockar av bavarior. Egensinniga skepp av alla möjliga modeller utrustade till topplanternan med allt som kan tänkas skruvas eller surras fast. Skogar av master och antenner på biminibågen, burkar i riggen, dävertar och solpaneler och vindroder och extrastag. För att inte tala om all säkerhetsutrustning och fastsurrade
Peristera har vimpeln hissad som talar om att hon deltar i ARC 2016, Atlantic Race for Cruisers. Efter Las Palmas fortsätter Linda med ny besättning över Atlanten till Karibien. Flera båtar i marinan har likadan vimpel, de är också på väg till starten i Las Palmas i november.
Mörkret föll medan vi satt i sittbrunnen denna första kväll och bekantade oss med varann. Linda, Ann, Sofie, Gunilla, Annika, Jutta och jag. Med jämna mellanrum dånade ett flygplan förbi på bara ett par hundra meters avstånd. Start- och landningsbana är byggd ut i vattnet utanför marinan. Trafiken inne i stan måste stängas av varje gång ett plan landar eller startar.

Bilder kommer senare.

Vi ligger förtöjda mitt i MammaMia-land. Hamnen Pithagorion på Samos är en fulländad grekisk kliche’ med blåmålade små fiskejollar och tavernor på rad ända ut till kajkanten. Vi kom hit efter några timmars omväxlande segling. Som mest susade Ellem fram i sex knop för undanvind. Men det blev en hel del kanande i två knop också. Då blir jag rastlös och vill starta motorn. Odd vill vänta på mer vind. ”Tänk på Göran Schildt!” säger han. Men jag har inte läst den boken.

Turkiet har överraskat oss, vi var inte beredda på att bli så charmade. Envist hårda nordvindar höll oss kvar i Kusadasi sex dygn, vi hann bekanta oss med marinan och stan och trivdes med båda. Om vi vill parkera Ellem där i vinter har vi fått ett riktigt pressat pris från marinachefen. Där finns dessutom volvopentaverkstad och alla tänkbara tillbehör och hantverkare man kan behöva. Fast så lågt som till offerten från Samos Marina kommer de förstås inte. Det är en hård kamp om de fåtaliga kunderna i östra Medelhavet nu. Vi kommer tillbaka till Turkiet. Men först ska vi utforska Sporaderna och Dodekanesos, Tolvöarna.

Det känns som om vi har kommit fram. Till Samos kan barn och barnbarn enkelt och billigt flyga direkt. I den här grekiska Bullerbyn kan barnbarnen röra sig fritt i gränderna och badstranden gör verkligen skäl för namnet Paradise Beach. Härifrån kan vi också göra korta dagsutflykter till fina badvikar med små och stora gäster.

Sist men inte minst så känns det helt rätt att vara här. Folket på ön, och de har det verkligen inte fett, gjorde en ofattbart stor insats för att hjälpa flyktingarna som kom hit i tiotusental. Nu behöver de få tillbaka turisterna för att överleva själva.

Fast just nu är det full rulle i Pithagorions hamn. Det låter nästan lika mycket som i Lysekils gästhamn en natt i juli. Musik, sorl och skratt, det blir svårt att somna i natt. Vi får nog stänga luckan till förpiken. Två dygn ska vi ligga här mitt i MammaMiaföreställningen har vi bestämt. Tio Euro per natt inklusive el och vatten kostar det. Sen flyttar vi oss till Samos Marina.

Samos marina ligger avskilt en kilometers promenad från Pithagorion. Den är fin och modern men pontonerna är inte belagda ens till hälften. Vi hittade tre svenskflaggade båtar, de första vi sett sedan vi lämnade Tyskland!

Drömmen om Grekland…

Rorsman speglar sig i sjökortet.

Vi ligger äntligen i vattnet. Tyvärr ligger jag dessutom i sängen, genomförkyld och oanvändbar till något som helst. Huvudet spränger, ögonen rinner, näsan är helt igentäppt.
Vi hann precis ta oss från kajen och lägga till vid gästbryggan innan viruset däckade mig helt.
Innan dess hade det uppstått en del dramatik eftersom bogpropellern inte funkade. Marinachefen Mate visade sig då vara proffsdykare och fixade raskt problemet.
Hur har jag kunnat bli så här sjuk när vi har varit ute i friska luften hela dagarna och befinner oss hundratals mil från alla barnbarn? Kan det vara alla äckliga sedlar vi tvingades hämta ut från olika bankomater för att betala marinan för allt arbete med bland annat renskrapning av all bottenfärg, epoxibehandling, bottenmålning med mera? Faktura var inte populärt. Vi betalar alltså ungefär fyratusen bulgariska Leva i tjugor, den högsta valören som bankomaterna levererar.
Nu ber jag bara till högre makter att inte Odd blir sjuk också. Jag har flyttat ut från förpiken för att inte smitta och ligger bekvämt nerbäddad i salongens dubbelkoj.
Det har åskat och regnat nästan hela dagen.
Hit ut till vår nya plats når inte marinans wifi, det ligger en lyxkryssare i vägen för antennen. Därför får bilder vänta till imorgon.