Gårdagens utflykt till Vattenpalatset har dykt upp i tankarna många gånger idag. Det var så roligt, vi måste göra om det snart igen! 🙂

Jag kan inte heller släppa tankarna på det flera timmar långa besöket hos mamma på eftermiddagen. Jag hade med mig korrekturet till boken om hennes liv, för att hon skulle kommentera bilderna. Då tog hon fram en ny kartong som jag inte sett tidigare, full med svartvita negativ, brev och gamla ransoneringskuponger från kriget. Några bilder är från slutet av 1800-talet. Vi pratade och skrattade och drack thé, och när jag gick var hon mycket gladare än när jag kom. Hon säger ofta att det är tråkigt att vara så gammal. Alla gamla vänner och släktingar är borta, hon har svårt att röra sig och kan inte använda händerna särskilt bra. Om 30 år är jag i hennes situation, om jag har tur. 30 år känns så nära när man tittar framåt, och så väldigt långt bort när man ser bakåt – är inte det konstigt? Undrar hur många barnbarn jag får? Mamma har tolv. Det vill jag också ha!

Jag var inte  tillbaka på min ö förrän det var mörkt. Det var en perfekt lördag på alla vis. Fastän jag nu kan räkna upp flera saker som jag hade tänkt hinna med under helgen och som fortfarande är ogjorda. Till exempel plantera fyra stora chrysantemum (bollchryss) i krukor framför huset. De står nu sedan två veckor precis som de gjorde när jag tagit hem dem från ICA, i sina svarta plastkrukor. Ibland när jag går förbi reser jag upp dem som har blåst omkull. Snart blir det väl frost så jag slipper plantera om dom? Nej, imorgon ska jag!

Det blåser riktigt ordentligt, så att färjan gungar. Det är inte ofta det händer, på den korta biten över till Orust brukar inte sjön hinna bli så grov så att det påverkar färjan.

Egentligen har jag inte tid att blogga. För första gången på väldigt länge längtar jag bort från datorn och till soffan där en hel hög böcker väntar på mig. Brasan brinner redan, Odd har somnat och natten är min. Kerstin Ekman, Mari Jungstedt, Marie Hermansson. Meningen är att jag ska snabbläsa, skumma, för att försöka analysera hur författaren har byggt upp sin historia.

Jag började med Camilla Läckberg men känner att jag måste ha omväxling, orkar inte läsa bara henne. Det känns som att läsa Fantomen eller en serietidning fast i bokform och utan teckningar. Hon är en fantastisk deckarmaskin och jag beundrar verkligen hennes författarbygge, men jag tycker det är jobbigt att läsa.

Så nu smiter jag från bloggen, lämnar er med den här bilden jag tog av sommarens sista blomsterfluga som är på väg in i paradiset.

Hur vill du beskriva din personlighet?

Förmodligen regnar det hos dig också. Hösten är här, det är dags att mobilisera så mycket positiv energi som möjligt.

Just den här hösten undrar jag verkligen hur jag ska orka hålla humöret uppe, även om jag inte skriver om det som tynger mig. Bloggen känns ändå viktigare än någonsin, den blir som en sorts självterapi. Dessutom har jag bokat in två målarkurser hos härliga Ewa Evers i hennes atelje på Bleket och anmält mig till Skrivarprat hos den långseglande författarcoachen Ann Ljungberg, så förhoppningsvis är hösten räddad. 🙂

Nu har jag hittat ett sätt att göra bok av bloggen också, som inte kostar en förmögenhet. Det är möjligt genom www.blurb.com och deras fotoboksprogram. Det är samma program som jag använder för att göra Boken om Mamma som jag har skrivit om tidigare på bloggen. Den boken är uppe i 85 sidor just nu, och enligt prislistan på Blurb kommer en bok att kosta ca 60 USD. I stort format, med hårda pärmar och fint papper och med extra skyddsomslag.

Bloggboken blir väl förmodligen mycket tjockare eftersom det handlar om ca 2 års bloggande. Vi får se, jag lovar att återkomma om priser och annat.

Igår njöt jag den sista persikan från vårt persikoträd. I år har vi inte fått så många persikor, kanske 20 st, men de har å andra sidan varit i fullformat. Helt i klass med ICAs fast godare.

”Dart wejder”. Till farmor från lille L.

Tidigare i somras skrev jag om  BabyJogger City Mini som jag blev utvald av Alltforforaldrar att testa. Jag skrev om mina första intryck när vagnen kom med posten och Tiny som var hos oss på sommarlov fick prova sittdelen.

Några dagar senare var det Minis tur att ta över vagnen, och då var det förstås liggdelen som gällde.  Jag skrev om det här.

Nu har lilla Mini 7 månader redan vuxit ur liggdelen! Häromdagen skickade mamma A den här bilden på en mycket nöjd Mini på stockholmsutflykt med mamma. Än så länge har jag bara hört positiva kommentarer om hur praktiskt det har varit med vagnen på resa, jag återkommer med mer detaljer.

Igår flydde vi nymålade sovrumsfönster och bodde i båten över natt. Vi har ett fint litet favoritskär bakom Björnholmen.

Vi pratade om rundvandringen tidigare på dagen på Hallberg Rassy varvet i Ellös, där vi bl a såg segelbåtar för 20 mkr under tillverkning.  Vad är det för människor som har så mycket pengar? Är de lyckligare än vi? Skulle vi vara lyckligare än vi är nu, om vi kunde köpa en båt för mer blygsamma 2 miljoner? Om vi kunde kasta loss från vardag och besparingskrav och göra precis vad vi ville?

Såna där diskussioner är intressanta. Det finns ju undersökningar som visar att folk blir lite lyckligare ett slag om de får en massa pengar. Lottomiljonärer till exempel. Men efter ett tag är de tillbaka på sin normala lyckonivå.

Det är varmt i havet igen, nästan 19 C. Vi simmade en lång stund och sen lagade vi mat på spritköket och softade i sittbrunnen medan regnet smattrade på kapellet, var och en med sin favoritlektyr. Dvs jag med Digital Foto och Odd med en vetenskaplig rapport som måste bli klar. Vi kanske skulle ha varit något lyckligare i en lite större båt där man sitter lite bekvämare, men säker är jag inte.

Bilderna är från imorse, strax innan vi lämnade skäret. Paret i tvåmastaren som mötte sälen såg den inte.  Om man har en sån där stor båt att hålla reda på hinner man kanske inte lägga märke till sådana små detaljer?

Tänk att man kan bli så glad av ett MMS mitt under ett arbetsmöte! 🙂

Posted using BlogPress from my iPhone

Hur beskriver jag mitt liv om någon frågar? 

En person talade om för mig att han/hon inte längre läste min blogg, bland annat eftersom jag satte alldeles för höga och orealistiska mål.  Till exempel hade jag i våras skrivit en lista som var höjden av orealisiska förväntningar. Listan beskrev allt jag ville hinna med i sommar. 

”Livet är ju faktiskt mest en massa ärenden,” sa den här personen till mig. 

Först blev jag väldigt häpen och tyst. Det här var ju sanning för den här personen. Sen började jag fundera.  Är jag en sämre människa som inte tycker att livets huvudsakliga innehåll och mening är ärenden,  plikter, strävanden och måsten? Är det egoistiskt och omoraliskt att sträva efter personlig lycka och självförverkligande,  istället för att i första hand försöka leva upp till omgivningens förväntningar? 

Som så många gånger förr tar jag hjälp av LyckoBloggen, som drivs av några lyckoforskare vid Lunds Universitet, för att se om jag kan hitta svar.  

Jag hittar en recension av boken Lyckans verktyg , skriven av psykologiprofessor Sonja Lyubomirsky, en av världens ledande lyckoforskare. Boken är strikt baserad på forskning om vad som fungerar och vad som inte gör det, när det gäller vad du kan göra för att bli lyckligare. Den kostar 44:- i pocket på Adlibris! Jag har just klickat hem den. Kanske ska jag köpa en var till alla på jobbet? 

Här är en sammanfattning av de viktigaste knepen: 

Lyckostrategierna
1. Uttryck tacksamhet.
2. Tänk positivt.
3. Jämför dig inte med andra.
4. Var snäll.
5. Vårda sociala relationer.
6. Lär dig härda ut.
7. Lär dig förlåta.
8. Sträva efter flow.
9. Njut av livets glädjeämnen.
10. Sätt upp mål och sträva dit.
11. Utöva religion eller andlighet.
12. Ta hand om din kropp 

När jag tänker igenom den här listan blir det lätt att svara på frågan om det är fel att söka lyckan istället för att uppfylla livets plikter och ärenden? 

Nej. 

Mitt liv är ett äventyr, fullt av möjligheter till underbara upplevelser som jag vill hinna med.  Det gör mig inte till en sämre människa. 🙂 

Idag lyssnar jag på minnesgudstjänsten i radion för alla offren på Utøya, och får samma klump i halsen som den hemska dagen 22/7 när det hände. Samtidigt sitter jag framför datorn och bläddrar bland de glada bilderna jag tog igår på lilla A:s 8-årskalas. ”Ta vare på varandre” säger rösten i radion och mer finns inte att tillägga. Jag är så lycklig över min fina familj och tacksam över att alla är något sånär lyckliga och friska.