Vad gör man inte för en bild? Plockar ihop blomkål, ananas, kålrabbi, kiwi, bananer, vindruvor i en antik träbunke, arrangerar externa blixtar, bakgrund och kameran på stativ.

Som sagt. Bakom kameran gör jag nästan vad som helst…

Idag var det invägning på Xtravaganza efter fem veckor på helfart. I min grupp på Allsports gym i Henån är vi bara två som har hållit ut med våra pulversoppor hela tiden. Det är jag och en man som dessutom tränar för Göteborgsvarvet.
Jag hade gått ner 9,9 kg på den här tiden! Yippee! Det känns på kläderna och syns i spegeln, så jag var lite beredd.
Men det roligaste av allt var värdet på min ”metaboliska ålder”.
När jag började var den 70 år, dvs tio år äldre än min verkliga ålder.
Idag var siffran 52 år! Att gå ner i vikt är alltså rena föryngringskuren också!
Undrar om jag kan gå ner till 45 år? Då kommer jag ungefär i takt med hur jag känner mig på insidan. 🙂

– Posted using BlogPress from my iPad

Ofta svär jag över fåren, särskilt på vintern. 10 dumma tackor och en sur och opålitlig bagge som man ofta måste tjudra om man har ett ärende in i fårhagen.
Det är en massa besvär och passande med vatten och foder, stängsel och tillsyn.
Men när lammen kommer på våren är det roligt igen. Och när lammskinnen så småningom kommer i en stor säck med postbilen är det fest. Alla barnbarnen har legat på mjuka, lockiga, varma lammfällar från våra gotlandsfår. I sängen, i babysittern, i barnvagnen. Tvättbara förstås. Det finns inget skönare. När jag ser de s k ”lammskinn” som säljs på Ikea och i barnbutikerna tycker jag lite synd om dem som inte får uppleva hur ett lammskinn verkligen ska kännas.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Nu skall det ske, det har varit dags länge! 

Alla mina hästböcker ska bort. Jag har inga känslor längre för alla de där böckerna, de är bara just … böcker. 

När barnen var små, och under deras tonårstid, betydde de där böckerna mycket mer. De var en hel livsstil. Jag kunde allt som stod i dem. 

Under en period hade vi fem eller sex ponnyer, vi födde upp tre egna föl. Jag filmade när de föddes och tränade dem fram till inridning. Vi körde land och rike kring och hopptävlade med barn och ponnier. Vi drömde om att ha pengar nog att köpa tillräckligt bra hästar, en riktig hästbuss, bättre träning… Gudars så mycket pengar vi spenderat på ponnyer, hovslagare, veterinärer, träning, utrustning! 

Vi hade väldigt roligt, och vi upplevde otroligt mycket tillsammans med våra barn tack vare hästintresset. Då kändes det som om hela livet kretsade kring ridsporten och hästarna. Men det var bara en period på kanske 15 år. 

Undrar om jag får 1200:-? 

 Och det här är bara faktaböckerna om ridning, hoppning etc. Faktaböckerna om skötsel, hälsa och sjukvård säljer jag för sig. 

…mer pengar, mer tid, bättre kontakter, bättre utbildning, snyggare kropp, mäktigare vänner, finare familj.  Då skulle jag ha det självförtroende som krävs för att våga ta steget och göra det jag drömmer om. Eller?

Nej, det är klart att det bara handlar om hinder inombords, om man inte vågar.

Min mamma och pappa reste till Amerika 1949 nästan utan pengar, men med ett stort bagage av smörkylare som pappa hade uppfunnit och tänkte sälja over there.  De var nygifta och hade bara känt varandra en mycket kort tid. De tog sig med Greyhound tvärs över hela USA till Californien och tillbaka igen. De bodde på billiga motell och hos utvandrade kusiner och andra avlägsna släktingar, och var borta i sex månader. De fick låna pengar till båtbiljetten hem igen av en svensk tandläkare. Pappa sålde inte en enda smörkylare. Mamma kräktes hela vägen hem över Atlanten, hon hade mig i magen.

Hur vågade de? Det fanns inga mobiler, inga ATM-maskiner, inget Internet. Inga mödravårdscentraler. När de kom till Sverige igen var hon redan i femte månaden.

Jag tror att de helt enkelt hade oceaner av äkta självförtroende och tillit. Tro, hopp och kärlek. Det blev ingen succé med de där smörkylarna, inte med de andra affärerna som pappa hade hoppats på heller. Men det blev inte katastrof. Livet gick vidare och de fortsatte att satsa på nya drömmar. Det gick ändå rätt bra till slut, och jag vet att pappa var väldigt nöjd med sitt liv när han dog.

Han ångrade inget han inte hade gjort.

Hur kan du välja idag för att komma närmare ditt mål?

Bild nr 66/365 foton 2011. Eget tema: Ömtålig.

Vilken lycka att vara 10 år och få en lillasyster. Lilla S håller och gosar ofta, ofta. När jag sa att det var lite synd om mamma och pappa som inte fått sova på hela natten, log lilla S bara och slog fast: ”Så är det när man skaffat en bebis.”

A och jag är på mässa i Göteborg. Nordens största mässa om utlandsboende. Jag kommer först, och ödet styr mig rakt i armarna på Mimmi. En kvinna i min ålder, född i Kroatien och nu vd för KroatienSolresor. Hon bor i Örebro och på den lilla ön Brac utanför Split.
Det tar mig högst 30 minuter att inse att jag har hittat min nästa plats på jorden. Kanske vet jag det redan efter några sekunder. Efteråt är det svårt att veta exakt när blixten slog ner.
En ö. Med färja.
I april åker vi på visningsresa! 🙂

– Posted using BlogPress from my iPhone

Ska det aldrig bli vår? Idag stod jag inte ut med den hemska, kalla vintern längre, jag måste fylla ögonen med något annat än grått. 

På vår närmaste handelsträdgård som är Orust Blommor öppnade Pelargonmuseet för säsongen i helgen. Tusentals små sticklingar av pelargoner, fuchsior och annat  fyller plantborden och det är väldigt svårt att stå emot, men jag väntar. Jag vill inte fylla fönsterbrädorna hemma utan vänta på att växthuset tinar. Det går inte ens att öppna dörren än eftersom det ligger en stor driva av is och snö framför.

Jag fotograferade desto mer, här nedan kommer ett litet urval.

För övrigt den här dagen gjorde jag ikväll en jättesats morotsmarmelad med kardemumma och mandel som brände fast i kastrullen och blev helt misslyckad. En liten burk kanske jag kan rädda till mamma A som jag hade tänkt, men det mesta får slängas. 🙁   Kanske orkar jag göra en sats till imorgon, efter ett annat, enklare recept.

Jag bakade också tre surdegsbröd som visserligen är goda, men inte alls så fluffiga och luftiga som jag vill. Mjölet gillar inte heller vintern.

Oj så kul, LifeStone skänkte ett silversmycke till Abbes Pappas nätauktion  till förmån för Alla Barnhjärtans månad, och det går som smort!

Redan första dagen är buden på god väg mot fulla värdet på smycket, och det är inte dåligt! 😉

Gå in du också och lägg ett bud på någon av de pågående auktionerna. Eller skicka iväg ett SMS och se ditt namn i det bultande röda hjärtat.