Du vet det säkert redan, att februari är Alla barnhjärtans månad. Jag tycker förstås de kunde ha valt en månad med fler dagar, varför ta den kortaste? 

Förra året hade Farmorsbloggen ett eget klappande hjärta som samlade pengar på bloggen, men i år har det helt enkelt inte blivit av. 

Jag skickar pengar till Heja Abbes bultande röda hjärta istället. Det är busenkelt. Bara skicka ett SMS till 72901. Skriv ”Barnhjärta 543 ditt namn” som meddelande. Det kostar bara 30:-  

Vips kommer Tack ”ditt namn” upp i det röda hjärtat hos Heja Abbe! 🙂 

Det finns också fina saker från Hjärt-Lungfonden att köpa i AlltförFöräldrars nya shop.  Pengarna går förstås oavkortat till forskning för att rädda barnhjärtan. 

Den här gulliga reflexen köpte jag just flera stycken av, den tyckte jag var riktigt fin! 

Du kan också gå in på Heja Abbe och bjuda på någon av hans auktioner. Just nu ligger hans blogg som nummer två i tävlingen om vilket hjärta som samlar in mest pengar!

Vad fyller dig med livslust?

Jag klarar det! Nu har det gått två veckor sedan jag började med Xtravaganza. Eftersom jag går i en grupp som inte ska väga sig förrän efter tre veckor, så vet jag inte alls var min vikt står nu. Caroline på Allsports säger att man kan räkna med 7-8 kg minus på tre veckor. När man slutar med pulversopporna går man direkt upp 2 kg, eftersom glykogendepåerna fylls på igen och binder ca 2 kg vatten.
Men jag tänker fortsätta längre än tre veckor, tills jag nått min målvikt. Nu börjar ett nytt skede i mitt liv. Ett där jag tar hand om både kropp och själ.
Mitt mål handlar inte om utseende, utan om att leva frisk så länge jag lever.
Idag har Odd och jag promenerat nästan 3 timmar på klipporna väster om Lysekil. Alla mina bilder från den promenaden blev suddiga och konstiga, antingen beroende på alla minusgrader, eller på objektivet.
Men den finaste bilden låg ändå och väntade på mig hemma i mobilen. Herregud så fort det går!

Solen strålade och det var helt vindstilla. Jag tog färjan över till Lysekil och körde ut mot naturskyddsområdet vid Stångehuvud, en av de vackraste platser jag vet. Det är också en väldigt farlig plats när det stormar, både för dem som promenerar på klipporna och för den som försöker ta sig förbi med båt.

Här är dagens bild till fotoutmaningen 365bilder 2011 fotad.

Vi har inget bröd kvar, sa Odd. Så jag blev helt enkelt tvungen att baka, fast jag inte kan äta en enda smula själv.

Ända sedan jag gick den där kursen på Lyckans Stenugnsbageri för mer än ett år sedan, har jag bakat allt bröd vi äter. I kylskåpet står fyra glasburkar med surdeg. I bokhyllan i köket står kokboken med post-itlappar på favoritsidorna.

Det tar minst två dagar att baka ett gott bröd. Ofta tre dagar. Först blanda fördegen med surdeg på kvällen. Dag två blandar jag huvuddegen, men inte förrän fördegen är riktigt aktiv och bubblig, kanske inte förrän efter lunch. Sen ska degen jäsa i sin plastlåda med lock, jag vänder och ”spänner” den tre gånger under tiden, det tar minst 5 timmar innan jag lägger upp degen på bakbordet, delar den och lägger över i brödkorgarna. Godast blir brödet om det sen får kalljäsa i sina korgar över natten i matkällaren. På tredje dagens morgon värmer jag ugnen till 250C , välter ut bröden ur brödkorgarna och skjuter in dem på den heta bakstenen i ugnen med hjälp av svärfars fina bakspade.

OBS! Att baka surdegsbröd är verkligen ingenting för en småbarnsförälder, jag hade aldrig hunnit med det när barnen var små, tänk inte ens på det! Jag berättar detta bara för att påminna mig själv om hur livet ändrar sig hela tiden, och att man aldrig kan förutsäga riktigt vem man kommer att vara tio år framåt i tiden. Tänk, jag har blivit en kvinna som bakar allt matbröd själv, vem kunde tro det? 😉

Det tog lite tid för mig att komma igång med Twitter. Det är synd att jag inte kommer ihåg när jag började. Jag tror det var ungefär två år sedan. I alla fall har jag sedan starten skickat 7403 meddelanden, sk tweets. Jag har 435 följare, dvs personer som kan läsa mina tweets. Jag följer själv 435 personer. Vet du egentligen vad du har emot Twitter? Här är en väldigt bra Twitterskola: http://www.365saker.se/2011/02/12/805-internet-borja-twittra

Att twittra kan naturligtvis gå för långt, som allt annat. Jag ser personer i mitt ”flöde” (twitterspråk) som verkar vara närvarande jämt. Som tvångsmässigt meddelar att nu sitter de på bussen eller tunnelbanan, nu dricker de kaffe, nu kommer de försent till jobbet osv osv. Men man väljer ju själv, både vad man vill skriva på Twitter och vilka man vill svara.

Twitter kan vara ett fantastiskt sällskap. Du får faktiskt med tiden nya vänner, om du vill. Du kan enkelt få hjälp med olika problem. Du får intressanta inblickar i andra människors vardagsliv, inblickar som du aldrig skulle få annars.

Jag själv twittrar nästan varje dag. Ibland på morgonen, ibland lite då och då, det beror på vad som händer i mitt liv för övrigt. Du kan se exempel på vad jag twittrar om du bläddrar ner till vänster på bloggen. Där, i en blå ruta, ser du mina senaste ”tweets”. Tyvärr ser du inte hela konversationerna utan bara mina kommentarer, så det kanske kan verka lite obegripligt. Mitt bästa råd är att ge Twitter en chans. Eller två. Jag började, och slutade, och sen började jag igen. Nu är jag fast 🙂

Igår och idag har jag t ex följt mina twänner Therese och Marcin de Kaminski som twittrat från förlossningen i Örebro, där Therese födde deras tvillingar igår. Jag lånar en bild som Marcin har twittrat.

Visst är det konstigt att jag kan må så bra? Inte hungrig alls, inte arg eller trött heller. Femte dagen av tre veckor på helfart med Xtravaganza, dvs med enbart VLCD-soppor och vatten. Humöret är på topp och kreativiteten och arbetslusten också.

Just nu kollar jag Aljazeeras direktsändning från Kairo, och ryser över nyheterna, vad ska hända nu?

Dags att gå och sova. Men först dagens bild, nr 41 av 365 bilder 2011.  Jag köpte den på annons, inför en mässa i London för en massa år sedan. Den vackra kristallkronan som hänger på övervåningen, där det egentligen är alldeles för lågt i tak.

Men just där lyser morgonsolen in genom fönstret och kristallkronans prismor kastar reflexer i regnbågens alla färger över tak och väggar.

Så här dags sitter jag i soffan i vårt uterum med laptopen i knät. Brasan sprakar i kaminen och Sigge ligger i sin fåtölj under stora kaktusen.

Jag har jobbat som vanligt  och sedan varit på gymmet och haft en pt-timme med Caroline. Eftersom jag inte behöver laga middag, bara blanda till en påse Xtravaganzapulver, blir kvällen extra lång. Det finns några saker jag vill hinna med varje dag.

1. Ringa mamma A och kolla hur hon och hennes familj har det, nu är det nedräkning, bara tre veckor kvar tills bebisen kommer.

2. Ringa Mamma L och kolla hur Tiny mår och om de lyckas få i henne penicillinet.

3. Kolla på Facebook hur  L och J har det. Den ene åker snowboard med älsklingen i Sälen, den andre har just flyttat in i ny studentlägenhet i Kalmar. Ibland ringer jag, ibland inte.

4. Skriva bloggen. Det har blivit ett måste, nej förresten, det är ett rent nöje. Äntligen har jag hittat en dagboksform som passar mig som är både reflektion och kommunikation.  Dessutom är jag säker på att bloggen kommer att bli ett fint dokument för barnen med tiden. Det går ju att göra en bok av den. En fotobok! 🙂

5. Läsa andras bloggar. Mammabloggar förstås, men även fotobloggar. Dessemellan kollar jag Twitter.

Om det blir tid över vill jag verkligen kolla några saker på SVTPlay. Klass 9A  till exempel, och Solsidan. Härom kvällen fastnade både Odd och jag framför en dokumentär om Jussi Björling, som ledde till en lång diskussion mellan oss om våra föräldrars olika musiksmak. Måste man betala TV-licens om man bara utnyttjar SVTPlay?

Imorgon börjar jag på Xtravaganza. Det är Caroline som är PT på mitt gym Allsports som har inspirerat mig. Det blev en plats ledig i en testgrupp, och jag kunde inte stå emot. Fast jag lovat mig själv att aldrig mera banta utan acceptera min kropp som den är och bara försöka äta rätt och röra mig mer.

Men jag önskar varje dag att jag vägde 10 kg mindre, nu ska jag sluta önska och göra något åt det. Och sen ska jag behålla en vikt runt 70 – 75 kg. Det är egentligen där utmaningen ligger. Att gå ner i vikt är ju egentligen inte svårt, det har jag klarat förr med en kombination av Viktväktarna och Cambridge. Nu SKA jag lära mig hålla min målvikt. Tänk att kunna jogga igen, det längtar jag efter. Och att kunna hoppa iland från båten på en klippa utan att vara rädd för att paja knäna eller bryta benen. Ett sånt där mjukt och spänstigt hoppiland som jag minns från förr! 🙂 

Idag packade jag upp paketet från Butik Citronodlingen som kom igår. Olivolja, citronkräm, citronmarmelad, citronkaramaller, blomsterhonung och pistaschkakor.

På den där citronodlingen med utsikt mot vulkanen Etna jobbar Helena, som jag lärt känna på Twitter. Hon hör till en av mina trognaste twänner, varje dag kan man vara säker på att komma i kontakt med henne. Hon är också en väldigt duktig fotograf, och startade gruppen Fotografer för Livet på Flickr efter att hennes pappa drabbades av cancer och akut fick tas in på sjukhus i Bangkok.

Om jag inte hade börjat twittra hade jag aldrig kommit i kontakt med Helena och aldrig kommit på idéen att beställa delikatesser från en citronodling på Sicilien. Det är synd att jag inte kommer ihåg såna här exempel när någon anklagande frågar vad det är för mening med att twittra…

Helena hade packat ner en liten extra present, en burk Pesto Rosso. Hur kunde hon veta att just pesto är en favoritkrydda i salladsdressingen? 🙂

Sen är det en annan femma att jag börjar min Xtravaganzaperiod imorgon, så alla de här godsakerna får vänta några veckor till på att avnjutas. Fast en pistaschkaka har jag redan provsmakat.

 Den här bilden är nr 35 i fotoutmaningen 365foto 2011  jag deltar i, och temat är Hälsokost. Självklart! 🙂