Ett berg av gröna stjärnfrukter i ett fruktstånd på Penang.

På söndag fyller Tiny 1 år. Det är obegripligt, hon var ju nyfödd alldeles nyss! Idag köpte jag två helt ljuvliga klänningar till henne på ett stort köpcenter i Georgetown. Det är verkligen trist att inte vara hemma och fira henne, men inget att göra åt.
För övrigt har dagen ägnats åt möten och studiebesök, det här är ju faktiskt en jobbresa också. 😉

I de små smala gränderna i Penangs äldsta stadsdel får bilar knappt plats. Cykelrickshan är vanlig och anlitas inte bara av turister. Idag fotade jag ett malaysiskt brudpar i ricksha!

Det är varmt och jag måste ha något svalare än min fina röda Gudrun Sjödenklänning. Efter en svettig timme i Little Indias smala gränder fulla av affärer med vackra saris i pygmestorlek hittar jag äntligen detta. ”Beautiful big size!” strålar den pyttelilla docksöta indiska expediten.

För 11 år sedan skulle jag aldrig ha drömt om att våga äta mat som tillagades på ett gasolkök på trottoaren, praktiskt taget under bar himmel, och där man först fick peka ut råvarorna i en isad plastlåda på en flakmoped. Men 1999 reste vi till Vietnam, och sedan dess äter vi alltid ”på gatan” när vi kan. Då har man faktiskt bäst koll på hur maten lagas och på råvarornas kvalité. Man kan vara säker på att maten är helt nylagad, och tillräckligt upphettad. Det kan man inte veta i en restaurangmatsal, hur lyxigt det än är upplagt.
”Peel it, cook it or forget it” är regeln. Aldrig buffet, aldrig sallader, aldrig is i drycker. (Jag tänkte skriva aldrig glass, men det vore lögn. Det har gått bra.) Att avstå från sallad betyder ju inte att avstå från tex tomater. Man måste bara skölja dem i vatten på flaska först.
Jag glömde ju nästan priset, en annan stor fördel. Ikväll åt vi en härlig middag med 4-5 rätter på en enkel utomhusmarknad för ca 200 :-, inkl Odds öl och min färskpressade ananasjuice.
En iskall kokosnöt med sugrör kostar 6 kr.

Så här se flygvärdinnorna på Malaysian Airlines ut. Jag tänker på uniformen, inte på kvinnan. Männen har djungelgröna kostymer med stora blanka guldknappar här och där. Jag vill bara glo, och fotografera, men nöjer mig med att slänga upp Iphonen och ta en snabb bild i flykten.
Kinesiska kvinnor tycker förresten att de är så fula jämfört med oss, säger vår vän Shy Ming. De anser att våra långa näsor är så mycket vackrare än deras!

Två timmar kvar till landning. I lurarna har jag Keith Jarrett och makalösa, underbara Köln Concert. Tidigare har jag lyssnat till flera avslappningsövningar samt sett en värdelös film på stolsryggens lilla skärm. ”Life as we know it”. Harmlöst skräp, som ändå konstigt nog får mig att gråta av rörelse precis där det är tänkt. Det vi ser och det vi hör påverkar våra sinnen lika direkt och självklart som skräpmaten påverkar våra kroppar.
Därför känns Köln Concert nu som en skön själslig dusch.
Malaysia Airlines är ett under av service och omtanke, men flygmaten är fruktansvärd. Snabba kolhydrater? Nej nej, här snackar vi redan halvsmält speedad kolhydratsoppa som lika gärna kunde slangas ner i magen. Jag besparar er detaljerna.
Tänk så fantastiskt att kunna sitta här på planet och skriva ett blogginlägg på min IPad. Förra gången jag flög såhär långt hade jag mycket mer övervikt, och kroppen gillade inte alls 12 timmar i en trång flygstol. Nu känns allt annorlunda.
Note to self: Fortsätta träna och inte slarva med maten. Kom ihåg att jag tävlar med Twitter vännen Stellan: Försten till 75! 🙂

Min mamma är 92 år. Hon har 4 barn, 13 barnbarn och 4 barnbarnsbarn. Hon har alltid älskat dockor och samlat på dem i hela sitt liv. Favoriten just nu heter Barack och är specialbeställd från USA.

Tiny är jätteförkyld, det rosslar i bröstet och snuvan rinner. Hon gråter och har ingen matlust, vill bara amma. Mamma L har hört ett modernt husmorstips att mörk choklad är slemlösande och lindrar förkylningssymptom.
Tiny blir åtminstone mycket gladare efter några bitar!

Mamma L får kläder till Tiny från många håll. Massor har hon köpt begagnat på Tradera, men hon får också ärva av kompisar och syskon. Det är så kul att känna igen plagg från när mina egna barn var små. En del kläder klarar förstås bara en slitvarg, men många överlever faktiskt flera generationer.
Rätt som det är upptäcker jag en kofta som min syster stickade till sin dotter, eller en jacka som min svärmor sydde till något av mina barn.
Tröjan som Tiny har på sig på bilden har mamma L fått av sin kompis, vars farbrors svärmor ( som jag känner) har stickat den. 🙂
Den är lika fin som ny, fast den är tvättad massor av gånger.
Jag älskar personliga barnkläder som har en egen historia.

– Posted using BlogPress from my iPhone