Den här dagen började bra med en krya-på-dig-hälsning på Facebook och en länk från Dorte. Kram Dorte! 🙂 Länken gick till det kanske bästa tal jag någonsin hört. Det handlar om hur vi vuxna, och då speciellt skolan, dödar kreativiteten hos barn. Jag önskar att du ville klicka på länken och lyssna. Det är väldigt roligt dessutom, rena stand-up. Jag var tvungen att lyssna två gånger för att inte gå miste om något. Bland annat berättar han varför dans är lika viktigt som matte!

I skolan lär vi oss att det är en skam att misslyckas. Vi undviker sedan hela livet att prova saker vi inte kan, för vi är rädda att göra fel. På lektionerna i teckning, som jag ändå tyckte var roligast, lärde vi oss också hur fult och dåligt det är att härma eller rita av. Att kalkera med smörpapper var det värsta av allt, det var riktigt fuskigt. Gjorde man det så var det beviset på att man var riktigt hopplöst dålig i teckning.

Inte förrän på kursen i glasmålning hos Ewa Evers förstod jag hur det här gamla spöket från skoltiden har påverkat även min kreativitet. Eftersom jag inte kan teckna till exempel ett barnansikte  på fri hand så låter jag bli. Ewa visade hur man kan använda smörpapper för att rita av gamla foton, och sedan skrapa fram motivet på en svartmålad glasskiva. ”Men…får man göra så? Det är ju fusk!?” Men Ewa bara log. ”Det är väl svårt nog ändå? Varför ska du göra det ännu svårare för dig?”

Vilken befrielse! Sen kursen hos Ewa är jag helt fast i glasmåleriet. Varenda kväll sitter jag vid mitt ljusbord och skrapar och målar på mina glasskivor. Jag kommer att fylla varje fönster, varje vägg med glasmålningar av barn och barnbarn, jag har ju hur mycket fotografier som helst…

Han kom in i mitt liv när allting gungade, man kan nog säga att det var kaos. Jag hade förvandlats till en slugger, en som skulle bort och fram och som körde över och stängde av. En ensam rävhona som jagade och samtidigt bar med sig sin unge i nackskinnet. (Det var lustigt, har aldrig tänkt på mig själv som rävhona förut… ) Ungen var alltid hel och ren och mätt, hon var min första prioritet efter själva överlevandet, men jag hade berövat henne hennes pappa. Jag tänkte aldrig gifta mig igen. Och jag jobbade, som alltid, natt och dag.

Då stod han där plötsligt en dag, mitt i vägen när jag skulle fram med min bil. Nya tjänstebilen. Han höll på att lasta ur en gammal rutten stubbe ur bagageluckan på en rostig Volvo Amazon. Han log och undrade om jag hade bråttom.

Hur kunde jag uppfatta att detta var mannen i mitt liv? Hur kunde jag veta, där och då,  att han var Pappan jag behövde till mina ofödda barn, familjefadern min förstfödda saknade? Det är nog det största mysteriet i mitt liv. Han liknade inte någon av dem jag umgicks med. Mina kretsar var reklambyråbranschen på 70-talet. Han var akademiker. Marinbiolog. Om jag säger sandaler på jobbet så förstår ni vad jag menar… 😉

Idag på Fars Dag är det nog faktiskt inte min egen underbara pappa jag tänker på i första hand. Det är han med den rostiga Amazonen. Min man sen 34 år.

När min ogifta moster Greta dog för många år sedan tog mina syskon och jag vara på en kartong gamla brev som vi hittade i en amerikakoffert i källaren. Vi tittade som hastigast igenom kartongen, mest var det ointressanta saker som kunde slängas, men också några riktigt gamla kuvert  i botten. 

Nu när Johanna Wistrand och jag håller på och sammanställer Boken om min mammas liv har jag gått igenom alla breven i kartongen. De får nog bli ett helt eget kapitel. ”Breven till barnen”. I slutet av 1800-talet är det mormors mor Hanna som skriver vemodiga och längtande brev till sin dotter Ruth (min mormor) som går i husmorsskola i prästgården. 

Högst upp i hörnet på varje brev har hon nålat fast en färsk blomma. Den har torkat och missfärgat brevpapperet. Men efter mer än 100 år är blomman fortfarande vacker. 

Ruth gifter sig och får 8 egna barn, min mamma är näst yngst av dem. På 1940-talet skriver Ruth  tröstande och peppande brev till minsta dottern Rigmor som just flyttat hemifrån och har fått sin första tjänstgöring på Posten i Karlskrona. Rigmor vantrivs och längtar och skriver brev hem flera gånger i veckan. Mormor har fullt upp med alla sysslor, det är grisslakt och vinterbyk och konservering av frukt och älgkött… Det står: ”Jag orkar bara skrifva till dig en gång i veckan….”  Men då förbarmar sig min morfar, jag hittar 4 eller 5 brev med redogörelser för jakt, bröllop och kalas och ibland skickar han med en peng till lillflickan därborta i Karlskrona. 

Det är bara 10-12 mil mellan Bjärnum och Karlskrona. Men Rigmor, 19 år,  kunde bara komma hem några dagar till jul och på sommaren. 

Jag ryser när jag tänker på det. Det är så självklart att jag kan träffa mina barn i stort sett när jag vill, prata med dem så länge jag har lust i mobilen, lyssna hur de mår. Men det är en självklarhet som bara är ett par generationer gammal. Jag älskar min samtid.

Så här ser mitt krypin på jobbet ut. Nystädat. Mysigt. Kreativt!

Lägg särskilt märke till gubbkalendern från Jutis på anslagstavlan . Jag beställde tre stycken efter att ha hört Lotta Brommé berätta i radion om gubbarna i Jutis jaktlag i Norrbotten. De samlar in pengar till byastugan genom att sälja kalendern.

Jag tycker som du alltså förstår att den är helt underbar, men ingen annan på jobbet delar min förtjusning. Så de två andra kalendrarna har jag gett bort. Män som kommer in på mitt kontor brukar titta på kalendern med fasa. Jojo, så ser helt vanliga normala män faktiskt ut, och jag tycker dom är läckra!  I alla fall somliga. Som börjar på O. 🙂

Är du en mamma med småbarn? Har du en mamma eller svärmor som kan tänka sig att ställa upp som annonsmodell för LifeStone? I en ny annonsserie i Mama, Vi Föräldrar och norska Mamma använder vi riktiga mammor/kunder som modeller. När vi vill annonsera på samma sätt i M-Magasin uppstår lite problem… Det är inte alls lätt att hitta en mormor/farmor som vill vara med! ”Nej usch, jag blir så ful på bild!” är det vanligaste svaret… 🙁

Om du kan övertala din fina mamma eller svärmor att ställa upp, så är priset i modelltävlingen silversmycken med avgjutningar till både dig och henne! 🙂  

Är du mormor eller farmor? Du är vackrare än du tror, säger jag då. Det är personligheten som är det viktiga, och en del skavanker är lätta att dölja med Photoshop! Titta bara på bilden av mig i annonsen nedan! Riktigt så vita tänder har jag faktiskt inte i verkligheten. Det jag kan fresta dig med, mormor eller farmor, är ett sånt där fint halsband med barnbarnets avtryck som jag själv bär på bilden.

Maila bild och kontaktuppgifter till mig på katinka@lifestone.com

Idag behövde jag verkligen veta hur jag kan vara extra snäll mot mig själv. Huvudvärken molar fortfarande och febern ligger på lut, men jag VILL inte ligga i sängen en dag till. Men det är i alla fall uteslutet att gå på Zumban på Allsports ikväll, vilket jag annars ser fram emot hela veckan! 🙁

Vad gör jag då, för att må lite bättre?

Jo, jag tar på mig den helt nya tunikan jag köpte på Indiska i Stockholm, med benvärmare från samma ställe, och Gudrun Sjödens fina lilla väska (där jag har min Iphone om det inte finns någon ficka eller byxlinning att sätta fast den i). Jag kunde ha sminkat mig, men det struntar jag i, så därför blir det en bild utan huvud 🙂

Jag spelar min lista ”svenska tjejer” på Spotify på datorn medan jag jobbar. Det är Amanda Jenssen, Eva Dahlgren, Pernilla Andersson, CajsaStina Åkesson, Rebecca Törnqvist…

Jag kollar 4 avsnitt av Starke Man på SVTPlay på min Iphone och skrattar nästan ihjäl mig.

Sen har jag tagit upp laxfileer från frysen, lax som jag fryst in själv från purfärska laxfileer från fiskaffären i Henån. Går inte att jämföra med färdigfrysta laxbitar, det smakar tusen gånger bättre att köpa färsk lax och frysa portionsbitar själv. Fråga mig inte varför! Laxen ska vi ha till middag, jag har ett smarrigt recept på ostfylld, ugnsstekt lax. Eftersom jag just nu följer en 3-veckors GI-meny från en bilaga i Aftonbladet så finns alla ingredienser hemma. Gruyereost…mums!

Har du upptäckt Echinagard? Extrakt av växten röd solhatt. Finns på Apoteket och på ICA,  läs mer på Netdoktor. Jag har alltid minst två flaskor hemma, den ena brukar försvinna mystiskt varje gång  J är hemma på besök. 🙂

Echinagard har sparat många sjukdagar åt både Odd och mig. Ofta kan man stoppa en förkylning helt och hållet, men om det inte lyckas kan man nästan alltid förkorta sjuktiden.

Knepet är att börja ta dropparna i tid. Man kan inte vakna mitt i natten, känna att det svider lite i halsen men strunta i det. På morgonen är det försent, då hjälper inte dropparna. Alltså måste man ha flaskan lätt tillgänglig i badrumsskåpet, så att man kan vackla upp klockan 02.00 och ta sin dos halvsovande.

Jag kände redan på söndagskvällen att lille L:s förkylning hade drabbat mig. Så jag tog droppar på kvällen och flera gånger under natten. Fortsatte igår ett par gånger under dagen.  Nu känner jag mig i stort sett frisk, utom att jag hoppar över träningen ikväll.

Idag har varit en seg dag. Mitt huvud är en vattenmelon, min hals ett rivjärn och dessutom fryser jag. Barnbarnsbaciller! Jag borde kanske ha hållit lite avstånd till lille L:s snoriga näsa? Men nej, det var inget alternativ! 🙂

Som tur är bestämmer jag själv när/var/hur jag jobbar, och därför har jag kunnat göra en del nytta ändå idag. Jag kan ju svara på mail, skriva annonstexter och redigera bilder även om jag mår pyton och sitter i morgonrocken hela dan.

Idag har jag också svarat på två nya frågor till Fråga Svärmor som du kan läsa här. Jag funderar alltid ganska länge på de här frågorna, innan  jag sätter mig och skriver ett svar. Det är viktigt för mig att vara både snäll och uppriktig. Med snäll menar jag att jag vill försöka ha medkänsla med den som frågar.

Ofta känns det som om jag skulle vilja ruska om personen, säga: Men för Guds skull, sluta vara ett sånt offer! Men det skulle säkert inte vara till någon hjälp för den som ledsen och bitter sätter sig och skriver ett mail till Fråga Svärmor hos AlltförFöräldrar! Så jag behärskar mig och försöker tänka ett varv till, sätta mig in i situationen.

Ofta undrar jag om mina svar är till någon hjälp. Klart är i alla fall att det är nyttigt för mig själv att träna mig i medkänsla och saktmod, det har inte precis varit mina bästa grenar.

Idag har Odd och jag varit gifta i 34 år. Jag läste om skilsmässostatistik häromdagen. 30 % av alla som gifter sig första gången skiljer sig. 50% av alla som gifter sig andra gången skiljer sig. 70% av alla som gifter sig för tredje gången skiljer sig!

Eftersom jag har varit gift en gång tidigare var alltså chansen 50/50 att det skulle sluta med skilsmässa även andra gången. Hittills har det inte hänt, hittills har det varit som i Bo Kaspers låt: ”Jag väljer dig varenda dag.” . 🙂

Många har frågat mig hur man gör för att ha det så bra ihop, så länge. Jag vet inte. Förmodligen har vi haft massor av tur. Vi passade nog för varandra redan från början, fast hur vi kunde veta det är en gåta.  Jag var ensamstående mamma, han hade inga barn men var ändå en underbar pappa från första stund. Det är klart att det betydde mycket.

Det finns nog saker man ska undvika om man vill ha ett långt och lyckligt äktenskap. Otrohet, tystnad och intolerans till exempel.

Däremot finns nog inget säkert recept för hur man lyckas. Ibland måste man kanske helt enkelt tro på ödet. Eller nåt. Det är hur som helst märkligt och nästan lite skrämmande hur jag blir mer och mer lik Odds mamma ju äldre jag blir. Och hur han blir mer och mer lik min pappa. Fanns de likheterna under ytan redan när vi var 25 år?  Var det våra föräldrar vi såg  i varann redan när vi blev kära den där sommaren 1975?

Idag gav jag mig själv en ledig dag från jobbet och följde med Odd, mamma L, Tiny, lilla S och lilla A till Havets Hus i Lysekil  . Solen sken och det kändes faktiskt genast mycket bättre än igår. Alla barnen hade roligt och ingen gnällde det minsta. Vi åt lunch i restaurangen högst upp i Havets Hus, och det var fantastiskt gott och vällagat, inte alls den tråkiga snabbmat man kunde ha väntat sig.

Nu ikväll är huset fullt, även pappa L och lille L är här.  Store J har kommit på besök från Kalmar. Och i matkällaren har jag sett en jättebukett röda rosor som Odd har gömt inför imorgon. Då har vi varit gifta i 34 år.