Vad hände den här söndagen? Jag minns inte, fast jag skriver detta på måndag kväll! Namn på pråmar, orter och slussar virvlar runt i huvudet. Igår? Hur såg det ut där? Odd minns inte heller, som tur är, annars skulle jag nog bli rädd. Tillsammans kommer vi fram till att vi fick vänta länge vid två slussar innan det dök upp en pråm att ha sällskap med. En gång slussade vi ensamma, och eftersom slussoperatören bara fyllde upp den lilla kammaren (en trehundrameters sluss kan delas av i två) gick det hur bra som helst.

Natthamn blev enligt planen en liten båtklubb i Mainstockheim där vi hade en ljuvlig söndagskväll, tog färjan över till en bierstube på andra stranden innan middagen och såg två bävrar leka med varann i vassen när solen gick ner.
Och så minns jag förstås att mina älsklingar hörde av sig på Mors dag, och att min egen lilla mamma äntligen fått plats på ett äldreboende och ser fram emot att flytta dit.
Sigge och jag på färjan som hade parksoffa och tog två bilar.

Min hjärna är för tillfället likt en tiggande hund parkerad vid tyska websidan för Pegel och aktuellt vattenstånd. (Pegel är en slags nollpunkt varifrån man räknar ut hur hög vattennivån är.) Ungefär en gång i timmen måste jag kolla om nivån fortfarande är på väg neråt i samma takt av ungefär fjorton centimeter per dygn. Varje centimeter (nåja, varje halvmeter) betyder mindre motström. Allt vatten som regnade över Tyskland för en vecka sedan håller fortfarande på och letar sig ut i havet genom Rhen.
Gårdagens sensation av att vid full gas jazza framåt med en hastighet av 1,5 knop är ingenting jag har lust att uppleva under elva timmar. Så lång tid skulle vi behöva för att ta oss till Sankt Goar. Där den verkligt besvärliga passagen förbi Lorelei börjar.
Vi bestämde oss alltså för att stanna en natt extra i Koblenz. Dels för att vänta ut sjunkande vattenföring, men också för att det är en mycket vacker stad i lagom göteborgsformat. Fästningen högt där uppe lockade, liksom linbanan över Rhen och promenaden ut på Deutsche Ecke där Mosel och Rhen förenas.
Vi har ju bestämt att inte ha bråttom. Ändå tycks vi ha det. Varför flyttar vi annars på oss varje dag?
Därför att planen är att vara i Frankfurt den 17 maj. Dagen efter ska Odd flyga till ett möte i Köpenhamn. Men sen. Då ska vi ta det lugnare.
Koblenz är egentligen värt flera dagar, åtminstone som idag när solen sken och sommarvärmen kom. Glass på trappan till Kaiser Wilhelmstatyn, ett fascinerande vinmuseum och en sagolik utsikt från fästningen är minnen jag tar med mig härifrån. Om det nu blir så att vi går härifrån imorgon. Pegel, Pegel i paddan där…

Utsikten från fästningen. Kolla hotellpråmen. Vi ser tio om dagen. De små svarta lådorna som svävar ovanför floden är linbanan. Ingenting för höjdrädda.

Utsikt genom fönstret i linbanans kabin.

Hemsida med hypnotisk effekt.

Vacker fontän som vi betraktade länge. Koblenz utveckling under 2000 år. Historien börjar hela tiden om, varje ny tid föregås av en katastrof. Ur askan föds något helt nytt och oförutsägbart. 

Det är vackert så det värker. Men var är invånarna? Det verkar inte finnas mycket till levande stadsliv i den berömda stadskärnan utan turister. Många butiker och restauranger är stängda eller har begränsade öppettider. Det mesta, ja allt, är tillrättalagt för vinköpande besökare.
Samtidigt berättar varje byggnad, varje litet insmuget torg, om ett helt annat, levande vardagsliv sedan flera hundra år tillbaka. Det blir lite sorgligt, som att promenera runt i en kuliss.
Om en månad tror jag inte att man får sådana här tankar när man går genom stan. Det är de tysta gatorna som skapar en känsla av övergivenhet. Vart har alla normala vardagsljud tagit vägen? När torgen mumlar av ätande och drickande människor och fontänerna skvalar tänker man nog inte på att nittiofem procent av alla människor bara är tillfälliga besökare.
Vi ligger lugnt och bra i gästhamnen en kilometer från centrum. Vind och vatten har lugnat sig, även om strömmen på sina ställen gav oss nästan tre knop extra skjuts. Idag har vi mött tre pråmar och en utflyktsbåt.

I morgon förmiddag ska vi leta reda på någon lokal, mindre vinproducent att handla av.

Svanmamma som tror på framtiden mitt i Bernkastel.

Pråmen Amalia ville mötas på fel sida, dvs styrbord mot styrbord. Det gäller att ha kikaren i beredskap och kolla efter den blå skylten längst bak vid styrhytten , på styrbordssidan. Om den är uppfälld får man se till att genast förpassa sig över på fel sida i farleden. Inte så lätt alltid i kurvorna eftersom pråmen är så lång och skylten sitter längst bak.

Jag bara väntar på den första hånfulla kommentaren på Facebook eller här i bloggen. Den som ska ta sikte på min naiva glädje över att ha kunnat göra skillnad för några människor i jul. Den som ska påpeka hur lite den där insatsen egentligen kostar mig, hur självgod och hycklande jag är. Den spydiga bloggläsaren som påpekar att jag inte offrar mer än lite tid och en bit komfortzon, när ska hen höra av sig?

Det är ju sant. Jag bjöd inte osjälviskt hem några romska uteliggare som inte pratar ett ord engelska.  Jag gjorde egentligen ingenting som påverkade min egen bekvämlighet. Jag tog ingen risk. Efter att ha besökt flyktingförläggningen och spelat ukulele med ganska många av de boende där valde jag några som jag tyckte om, som jag kunde känna någon sorts själslig anknytning till. Det var en impulshandling, en idé som dök upp några dagar för julafton. Hela min familj tyckte dessutom att det var en utmärkt idé, det blev som en slags må-bra-julklapp till oss allihop.

Borde jag ha tagit bättre reda på vem som mest behövde min välvilja? Förutsättningslöst försökt välja ut dem som upplevt de största tragedierna, förlorat mest på vägen hit? Jag vet att det finns personer på förläggningen som mist familjemedlemmar i Medelhavet. Men skulle jag orka möta dem, räcka ut en hand till dem? Man kan ju inte bara dra tillbaks den efter några dagar om det skulle kännas övermäktigt.

Många svåra frågor kan man plåga sitt ömtåliga ilandssamvete med. Men nu har jag bestämt mig för att täppa till munnen på min personlige indrivare av samvetsskulder. Varför bry sig? Att jag blir glad av att hjälpa minskar inte mottagarens nytta. Win, win liksom, hur cyniskt det än kan låta. Det finns ingen möjlighet att jag, en bortskämd, frisk, vit medelklasskvinna uppvuxen i ett av världens rikaste länder, ska kunna förstå lidandet hos en afrikansk kvinna som flytt för livet från sitt land med bara delar av sin familj i sällskap. Varför ska jag kräva det av mig själv?

Jag är väl en hycklare då, som får en kick av att känna mig snäll. So what.

Idag har vi varit på Torp för att leta efter en laptop. Som asylsökande får man 24 kronor per dag om man bor på en förläggning där mat serveras. Tack vare alla generösa människor i Ellös har massor av kläder samlats in och skänkts till förläggningen, ”vår” familj har kunnat lägga undan pengar från första månaden till en dator. Den är nödvändig för att de ska komma igång att lära sig svenska. Någon svenskaundervisning har man inte rätt till förrän uppehållstillståndet är klart, och det kan dröja många månader.  R, som är duktig på datorer, hittade snart den perfekta laptopen på Elgigantens mellandagsrea och hon fick bra hjälp av säljaren. Efteråt firade vi med kaffe och kaka på Ikea.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men jag såg bara vänlighet och respekt överallt, även när jag höll mig diskret i bakgrunden.

Det tar fyra timmar att laga en traditionell etiopisk middag. Injera, Dorowat med kyckling och ägg och en god rotsaksröra av vitkål, potatis och palsternacka. Samt Niter Kibbeh, ett delikat kryddsmör med bl a kardemumma, ingefära och kanel. Smeten till Injera, de tunna surdegspannkakorna som man använder istället för bestick, måste förberedas tre dagar i förväg. Tur att jag har en specialist i familjen.

Soffan framför kaminen i uterummet blev favoritplatsen. Värme! Fem minusgrader och snöfall utanför fönstren.

Alla vet att de bästa julklapparna är dem man ger bort. Känslan när man lyckas hitta den där mittiprickpresenten. Den ligger länge, länge och tickar lyckligt i själen. Inte är det särskilt osjälviskt att ge, i alla fall inte om man har så det räcker själv. Det blev väldigt tydligt i år. Jag har redan fått höra flera gånger hur snälla och generösa vi varit i jul, men i själva verket har vi bara gjort något som fick oss att må väldigt, väldigt gott.

Vi har avskaffat vuxenklapparna, ändå låg där en försvarlig hög under granen. Fem barnbarn väntade rastlöst på att det skulle bli mörkt och tomtelyktan äntligen börja synas bortåt vägen.

Vi saknade några familjemedlemmar, ändå var vi fjorton runt bordet. C och A från Syrien och M från Eritrea gjorde att vår julafton 2014 kommer att stanna kvar i minnet mycket längre än någon annan julafton. En har kvar sina gamla föräldrar instängda i brinnande krig, en har lyckats fly med hela sin familj utom pappan, en måste lämna sin fru med två små barn kvar för att rädda livet och hitta en trygg plats för framtiden.

Tack vare ukulelekursen på Sjögårdens flyktingförläggning har jag lärt känna dem. Det var ett lätt beslut att be dem fira jul med oss, alla i familjen var överens om att det var en bra ide. Det svåra var att begränsa sig till tre personer, de fick bli dem jag tyckte att jag kände bäst och som pratade bäst engelska.

Vilken julafton vi fick. Julbordet berikades med många goda tillbehör från Mellanöstern (hummus och labne och baba ganosh och halva), julköttbullarna av lammfärs hottades upp med etiopisk berberikrydda. Och vilken tomte!  Ingen kände igen honom bakom skägget och ingen märkte att han bröt på arabiska när han frågade: Finns det några snälla barn? (Ingen tyckte heller det var konstigt att det var det enda han sa.)

Medan barnbarnen lekte med sina julklappar pratade vi vuxna till kaffet och godisbordet om saker som aldrig diskuterats hos oss tidigare en julaftonskväll. Inte mycket om krig och flykt och fasor, desto mer om drömmar och möjligheter och framtidsval. Var i Sverige är det bäst att bo? Hur fort kan man lära sig svenska?

Idag har vi gått en långpromenad bara Odd och jag. På vägen fastnade vi som vanligt i samtal med andra öbor som också var på juldagspromenad. Den goda känslan från igår växer sig allt starkare.

Vi är många, vi är flest, vi som vill hjälpa och som tror på samma Sverige som flyktingarna som kommer hit tror på. Det humanaste landet i Europa. Det är vi. Och vi har både plats och användning för dem. De berikar oss. I stort som i smått. Ingen av oss saknade julkorven och de kryddstarka lammfärsbullarna tog slut först av allt.

PS. Glöm inte dagens Vinterpratare Mustafa Cahn. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/476814?programid=2071

Förutom gästerna var nog laxrökningen årets mest lyckade julprojekt.

Tidernas mest lättsmugglade tomte!

Han hade väldigt svårt med julklappsrimmen, tomten.

Detta skrivs som en förklaring till mig själv när jag i framtiden läser min bloggbok och undrar varför det står så lite i december 2014. Jag bekämpade mörkret, skaffade mig fullt upp, samlade på mig nya projekt.

Någonstans i källaren låg kassettbanden som pappa talade in där han berättade om sin barndom i början av 1900-talet, och om hur han startade Billes tryckeri med sin bror på 50-talet. Tillsammans med banden vi spelade in i fjällstugan när barnen var små, banden från bilsemestern till södra England på 80-talet. Familjeklenoder i mögliga burkar längst bak på översta hyllan i samvetet.

Var fanns de? Och vad skulle jag göra med dem när de eventuellt hittades? Någon bandspelare finns inte i huset längre.

Så tog jag ett djupt andetag och började famla bland kartongerna. När jag väl satte igång var det vattenrutsch hela vägen. Jag hittade genast dyrgriparna. Googlade och klickade hem en billig manick för att konvertera banden till MP3-format. Listade ut hur den funkade. Fixade ett konto på SoundCloud, laddade upp och skickade länkar till syskonen.

Det gick till slut men det tog ändå sin tid. Säkert en hel dags arbete.

Det är precis samma sak med ukuleleprojektet på Sjögårdens asylboende i Ellös. Det går som på räls men det tar mitt fokus och min tid.

Bokskrivarprojektet får alldeles för lite tid. Jag vaknar för sent, har tappat bort mina rutiner och lagt disciplinen underst i högen på skrivbordet. Men jag tröstar mig med att det ändå samlas ideer i huvudet. Jag går långa promenader flera gånger i veckan, då öppnas dörren till det kreativa inre rummet och jag står på pass med anteckningsboken och fångar upp allt som kommer över tröskeln.

I senaste numret av Tidningen Skriva  fick jag en riktig författarsmocka. I en  artikel med rubriken ”Städa ditt manus” läste jag: ”Ett manuskript med stora brister i karaktärsteckning, dramaturgi eller logisk helhet fixar du inte genom att putsa på prosan. Att fokusera på språket i ett manus med den typen av grundläggande brister är bara bortkastat arbete.// Det kan liknas vid att rätta till solstolarna på Titanic.”

Där fick jag. Efter jul ska jag ta itu med projektet att stabilisera Titanic och få min roman sjösäker. Det senaste brevet med lektörsutlåtande från Bonniers pekar ju faktiskt med hela handen ut vad jag måste göra. Det känns inte ens motigt att sätta igång, det blir bara inte av, julen och ukulelespelandet och allt möjligt annat kastar hela tiden grus på min fina skrivarbana.

Vi har bjudit in tre gäster från Sjögården till vår julafton. Det fick en konstig effekt på mig. Från att ha suckat och segat med julförberedelserna satte jag plötsligt högsta fart med pynt och matlagning. Varför? För att imponera? Det vore verkligen hjärtlöst i så fall. Hoppas att det bara är projektledaren i mig som väcks till liv. Nya maträtter på julbordet är till exempel roligt, jag har gjort kryddstarka köttbullar, flera olika orientaliska röror och en smaskig sesamdipp med dadelsirap att doppa frukt och kex i till efterrätt.

Samt bakat struvor. Det dubbla struvjärnet har hängt som prydnad på väggen i alla år. Impulsen att försöka använda det kom med GöteborgsPostens julbilaga. Där fanns recept och instruktioner. Igår kväll hjälptes vi åt Odd och jag att fritera. Han höll koll på att oljan inte blev varmare än 180C och jag hanterade struvjärnet. Mot slutet blev det plötsligt omöjligt att använda, smeten vägrade fästa vid järnet. Hade det blivit för varmt? Mormor visste säkert.

Släktklenod som hängt i Odds morfars gran på 1800-talet.

Andra fornfynd som dyker upp när man börjar gräva i gamla minneslådor i källaren.

Jag har ju redan en, dessutom en som jag har varit fullkomligt nöjd med hittills. Snygg, tålig, samarbetsvillig och av rätt sort.

Men det hjälpte inte, så fort jag kom innanför dörren till musikaffären och fick kontakt var jag förlorad.

Lite starstruck blev jag kanske. Fender, det är fina grejer. Dessutom är jag tyvärr en sån som faller för utsidan. Skönhet. Äkta hawaianskt koaträ. En sorts akacia som är fridlysta och inte får avverkas, man får bara använda stormfällda träd.

Men det var klangen och greppet som fällde avgörandet. Mjuka, runda och mörka lyfte tonerna likt fulländade såpbubblor från strängarna, fast jag bara tryckte helt lätt.

”Jag har ju redan en”, sa jag vädjande till mannen bakom disken. ”Egentligen kom jag bara hit för att köpa strängar.”

”Jomen sådär är det”, sa han och log.” Man behöver alltid bara en… till.”

En dag såg vi vattenskidåkare som tränade. De höll fast i handtag som drogs runt en sjö av en linbana. När de tappat taget och ramlat gällde det att snabbt ta tag i, och få grepp om, nästa tomma handtag som kom studsande över vattenytan. Det såg väldigt svårt ut.

Just nu ligger jag där och trampar vatten. Men jag försöker inte ens fånga handtagen som kommer farande, jag skyddar huvudet med båda händerna och dyker. Sju veckor utan vardag är slut. En hel del måsten har samlats på hög. Några riktigt roliga projekt, som jag har sett fram emot, väntar också. Till exempel lektörsrapporten av mitt manus. Hela dagen har jag slunkit än hit, än dit mellan apati och arbetslust.

Det är som om kanalresan behöver mer utrymme, mer tid. Som om allt det jag upplevde egentligen inte fick plats under de där sju veckorna. Nu vill jag titta igenom mina bilder, ta fram kartorna, tänka efter var vi varit och vad vi gjort. Läsa bloggen baklänges och upptäcka vad jag glömde berätta om. Ställtid kallar Bodil Jönsson det.

Nån gång nästa vecka ska jag försöka få tag i ett nytt handtag, och resa mig upp. Koncentrera mig på att hålla balansen, inte försöka mig på några avancerade konster än på ett tag.

Det var elva grader i huset och ingen ved inne när vi kom hem med halvettfärjan i natt. Odd febrig och förkyld. Dålig planering. Men bra att det var fredag i alla fall, och inte arbetsdag nästa morgon. Jag har laddat vedkällaren och eldat och fyllt flaskor med sprit och franska slånbär. Packat upp datorn och ukulelen. Handlat mat för en förmögenhet. Ringt barnen.

Men mest har jag suttit och stirrat frånvarande med tankarna på annat håll.

Det var en treochenhalvmeters sluss. Med bara en stege i slussväggen att lägga fast i, pollarna var uppe på kajen högt ovanför våra huvuden. Vi la fast i stegen vid mittknapen och Odd klättrade upp, jag räckte honom linorna från för och akter med hjälp av båtshaken. Du kan stanna där uppe, sa jag. Jag klarar resten själv. Hellre än att se honom klättra på de där slippriga pinnarna.
Vattnet släpptes på och det gick galant tyckte vi båda, det räckte att jag tog hem på aktertampen som låg runt skotvinschen. Men efter ett tag kom vattnet väldigt fort och Odd ville inte vänta däruppe. Samtidigt som han kom ner på däck upptäckte vi båda att båten lutade konstigt. Som om den fastnat på mitten. Styrbordssidan drogs inåt nedåt mot slussväggen, en kastrull ramlade ner från spisen.
Hjälp, mittknapen! Förtöjningen i stegen! Vattnet steg i slussen men båten satt fast och kunde inte följa med. Odd lyckades i sista stund lossa på repet, hela båten reste sig som en badleksak man försökt trycka ner under vattnet. Några sekunder till och mittknapen hade varit under vattenytan. Det vill jag helst inte tänka på. Jag hann inte bli rädd och vill inte få ångest efteråt. Odd har svårare att komma över detta. Hur kunde vi båda göra ett så fatalt misstag? Efter etthundratjugofyra slussar? Den förklaring vi kommit fram till är att vi plötsligt och på impuls ändrade en invand rutin genom att Odd stannade kvar uppe på kajen. Vi hann inte prata igenom noga innan hur vi skulle göra.
Fortfarande omskakade och bleka om själen lade vi till inne i Meaux och gick för att handla. När vi kom tillbaka låg en huspråm förtöjd akter om oss. Med svensk flagga!
”Jag tog mig friheten att ändra på er förtöjning”, hälsade skepparen Johnny Magnusson, kanalresenär sedan åtta år och dessförinnan världsomseglare i tolv. ”Ni låg bara på en lina, den andra hade hoppat av.”
Den missen kan bara förklaras med hjärnsläpp. Att förtöja utan att trä igenom tampen, bara lägga den över en rak pollare med hål i mitten… Vi hade gjort likadant både Odd och jag, fast det var ” min” tamp som hoppat av, kanske av vågorna från en förbipasserande.
Hur kul hade det varit att stå där på kajen med kassar i händerna och se Ellem flyta iväg mot vattenfallet längre bort?

Vi flyttade oss till ett lugnare ställe. Fick våra första riktiga kanalkompisar i Johnny och hans Laura som bjöd hem oss till sitt fantastiska pråmhem senare på kvällen. De bor där permanent och flyttar runt på Frankrikes kanaler efter årstid och lust. Pråmen har samma standard som vilken modern lägenhet som helst. Bilden har jag lånat från Johnnys hemsida www.spicetoo.se

Igår fick jag sällskap av E. Idag har vi gjort Paris hela dan. På en dag hinner man upptäcka hur mycket man aldrig kommer att hinna med. Vi köpte båtbiljetter  som ger rätt att åka obegränsat mellan Jardin des Plantes och Eiffeltornet med flera hållplatser emellan. Båtarna avgår var tjugonde minut. Samma princip som hop-on hop-off bussarna men man slipper avgaser och stadstrafik.

Innan E kom igår köpte jag en selfiepinne. Jag visste inte att det hette så. Den är väldigt vanlig bland turisterna, och när jag såg en i ett skyltfönster var det klippt. Det är en teleskophållare till mobilen som fungerar med bluetooth. Man kan alltså ta bilder på sig själv eller filma på längre avstånd. Avtryckaren sitter i handtaget.

Det kommer att krävas lite övning innan jag behärskar detta. Svårt att ställa in rätt vinkel på hållaren, svårt att hålla pinnen stilla, svårt att se motivet på skärmen på så långt avstånd. Nedanstående är inte precis några snapshots…