Valresultatet är helt ofattbart. Jag vill knappt skriva om det. Odd och jag ältar orsaker och följder utan att komma fram till någonting. Jag vill helst låtsas att det inte hänt, eller sopa alltihop under mattan. Förfaller till förtvivlan och farliga tankar. Typ: De är bara idioter och knäppskallar med hål i huvet.
Nu skriver jag inte mer om det, det är för stort och svårt. Jag ska handla efter bästa förmåga istället. Dela med mig och hjälpa när jag kan, och bli bättre på att bemöta smygrasisternas argument. Hardcore rasister och nazister tror jag är obotliga. Det är mer än demokratisk härdsmälta, det är ondskan förkroppsligad. Breivik är inte förledd, han är ond i djupet av sin själ. Så skrämmande. Smittar ondska?
Odd lyckades laga mitt trasiga bakdäck och vi gav oss ut på en lång cykeltur. I slutet av Tuilerierna, just där man ser Triumfbågen i slutet av Champs-Élysées, pajade däcket för gott. Vi fick en längre promenad än vi tänkt, men hittade mysiga genvägar längs kajerna.
Det är något särskilt med Paris, jag skulle vilja stanna länge här. Några platser längre bort ligger ett danskt äldre par med en motorkryssare av trålartyp. De bor här, har legat i marinan i nio år! Vinter och sommar bor de i en liten lägenhet i Köpenhamn. ”Vi har kört på varenda kanal i hela Frankrike”, sa mannen till mig, ”fråga bara om du vill veta något.”
Imorgon ska jag be dem om tips längs vägen till Nancy. Och fråga var det finns en cykelverkstad i närheten.

Enda bilden jag tog igår. Efter Eiffeltornet gick det inte att släppa ratten med någon hand.

Här ligger Ellem, nummer tre från vänster. Vi har morgonsol.

Solen skiner, det är varmt och skönt och blåser inte, strömmen är inte besvärande, slussningen har gått bra och pråmarna har vi inte haft några problem med. Vi ligger gratis för nionde natten.
Det är ungefär allt positivt man kan säga om dagens etapp mellan Compeigne och staden Creil där vi nu ligger, i den hittills sämsta natthamnen.

Den saknar alla bekvämligheter. Vi står på grund i leran längs med flodbanken nedanför ett sjukhus, förtöjda i ett stort träd och en pollare. Stranden är klädd med en vass och trasig plåtskoning som fenderbrädan fastnar i. Varje gång en pråm dundrar förbi tippar vågorna över oss in mot plåten, vi har klätt in hela styrbordssidan med allt vi har av fendrar. Stadskajen mitt emot, som var det enda alternativet, var ännu mer motbjudande.
Efter åtta på kvällen kommer inga pråmar mer, eftersom slussarna stänger. Sex i morgon öppnar de igen.
Vi har inte sett ett enda lockande alternativ till förtöjning på hela dagen. Oise flyter igenom det ena industriområdet efter det andra, inte någon gång idag har jag sagt ”åh så vackert!” till Odd.
Men detta är priset vi får betala om vi vill komma in i Paris från väster.

Det här dagens enda bild. Det var någonting med mannen, hans förfallna kråkslott och det fladdrande klädstrecket som var oemotståndligt.

Just nu sitter jag i caféet på Fotografiska museet och tankar energi efter gårdagens stora uttag på det kontot. Författarknytiskräftskivan med Ann Ljungberg och trettio andra författare – blivande och redan publicerade. Människor jag mött via nätet. Facebook och bloggar. Människor jag aldrig skulle ha träffat annars. Nu har jag lärt känna några av dem lite bättre. Internet är fantastiskt. (Det skulle kunna stå på min gravsten.)

Jag har klivit långt ut ur min komfortzon och spelat ukulele, stått upp och presenterat mig själv och mina drömmar inför alla, delat hotellrum med en kvinna jag aldrig träffat. Alltihop självvalt och inte alls påtvingat av någon annan, jag tycker inte det är hemskt, ändå kostar den här sociala ansträngningen otroligt mycket energi. Idag måste jag fylla på genom tystnad, visuella upplevelser och skrivande. Jag längtar till min ö. Klockan tre går tåget. Fram till dess mediterar jag på Fotografiska.

Det är sorgligt att det tagit så många år att komma fram till vikten av kontakt med sitt innersta. Att stress och prestationskrav och deadlines  har fått styra hela livet och ställa till det både för mig själv och min familj. Hur programmerar man om sina vuxna barn? Det är lite sent att komma nu och säga att de är älskade precis som de är, att de är perfekta oavsett vad de presterar. Det går inte att komma ifrån att jag mutade dem inför vartenda prov, att vi belönade höjda betyg med hisnande summor.

Anna Lovinds blogg Happy Arty är ny på min lista över bloggar jag följer. Så här beskriver hon den själv: Happy Arty handlar om drömmar. Om att formulera dem och förverkliga dem. Det kan vara en vinglig och slingrig resa, även för ett modigt hjärta, och den här hemsidan kom till för att göra den resan lättare. Jag hittade Anna i tacktexten längst bak i Ann Rosmans bok Porto Francos väktare, nu blir hon min tredje lektör på manuset till Marvatten.

Läs Annas inlägg om stress och långsamhet, det hon skriver tände en lampa för mig idag.

Nu tar jag mig i kragen och skriver eftersom Gunnel, 80+ och synskadad, har hälsat att hon läser bloggen varje dag. Jag står inte ut med tanken att hon loggar in med näsan fem centimeter från datorn och inte hittar något nytt idag heller… Hej Gunnel, vi saknar dig (och din goda sockerkaka) här ute på ön 🙂

Igår hade vi vår första spelning i en kyrka. Hällevikstrands kyrka är en märkvärdig byggnad, väldigt vacker men på något sätt osvensk. Titta bara på dopfunten! Men även exteriören är spännande, kyrkan dyker upp i landskapet efter en kurva, som en explosion i färg och form, man får en riktig estetisk glädjechock.

Vi drog våra vanliga låtar där framme i koret, Folsom Prison Blues till exempel.  Alla utom ”Knö dig in” och ”Tom Dooley” som Oa ansåg det bäst att stryka. Applåderna ekade under valven, i halvtid höll sommarprästen en kort betraktelse. Musik i sommarkväll stod det på programmet. Det var vi som var musiken. Vilken häftig känsla när vi insåg det. Vi var huvudnumret! (Om man inte räknar med Gud, alltså.)

Vilket beroende det har väckt, det här att spela och sjunga. Jag kan inte vara utan det, tror inte det går en enda dag utan att jag tar upp ukulelen och spelar en stund, om så bara för att träna några särkilt knepiga grepp. C – G – C till exempel. Eller C#7 – F#7 som i All of me.  Enda sättet att få till det är att ta greppen om och om igen, tills de sitter  i muskelminnet och man slipper tänka. Sedan vi började spela för Oa på söndagkvällar för ett och ett halvt år sedan har vi tränat in ca 26 låtar, och nästan lika många olika ackord. Tänk vad mycket man hinner utvecklas på kort tid, bara man satsar några timmar i veckan.

Ikväll spelar vi på Henånkalaset, det lär vara tusen sålda biljetter och vi ska stå på en riktig scen, med riktig ljudanläggning. Tror förstås att publiken i Hällevikstrands kyrka var betydligt mer intresserade, uppmärksamma och nyktra än kvällens publik, så jag är inte särskilt nervös. Dessutom är vi långt ifrån huvudnumret. Det är Haaks och räkfrossan. Men vi står med på programmet! 🙂

Nu ska jag skriva upp vilka låtar vi har på repertoaren så här långt. Så att jag kan läsa tillbaka och minnas hur det var, den dagen när jag är lika gammal som du, Gunnel:

Knö dig in (Sten-Åke Cederhök), Det här är mitt land (Mikael Wiehe), Råd till dig och mig (Olle Adolphsson), Nu grönskar det, Det är vi ändå (Benny Andersson), Love´s gonna live here, Give me hope Joanna, Tom Dooley, Folsom Prison blues, Två mörka ögon, Säg inte nej (Sven-Ingvars), Vid din sida (SI), Jag ringer på fredag (SI), Önskebrunnen (SI), Sommar och sol (SI), Te dans mä Karlstatösera (SI), Fröken Fräken (SI), Min gitarr (SI), Börja om från början (SI), All of me, Ingrid Dardels polska (Evert Taube), Britta (ET), Vidalitá (ET), Pepita dansar (ET), Inbjudan till Bohuslän (ET)

Locket till dopfunten. Visst får man associationer till katolicismen med alla de små änglarna?

Regnet öser ner men jag ler konstant sedan två timmar tillbaka. Då hände nämligen följande: Jag gick in i delikatessbutiken och bad på min bästa skolfranska att få sex skivor av samma goda serranoskinka som sist. Jag tackade den vänliga innehavaren för tipset han då gav mig om det fantastiska boulangeriet två kvarter bort, på Rue d´Eglise. Jag frågade om han möjligtvis hade ingefärsmarmelad? (Erkänner, slog upp ordet ingefära, gingembre, i förväg). När han frågade hur länge jag stannar i Charleville, berättade jag om båten som ligger i gästhamnen, om vårt resmål och vägen dit. (Ooh, la Mere Noir!) Jag sa att vi kommer tillbaka till båten i slutet av augusti och att jag ser fram emot att handla hos honom då också. Han lovade att tills dess ska han ha skaffat fram ingefärsmarmelad. När jag skulle gå höll han upp dörren åt mig och påpekade att jag talar utmärkt franska!!!

Fånigt flinande går jag hemåt, när ett ord ploppar upp ur det undermedvetna, som en svavelbubbla från botten av hamnbassängen. Ett ord som jag alltid förknippat med personer som till exempel min entusiastiske franskalärare, magister Heurlin, förmodligen salig i åminnelse, det är ju över fyrtiofem år sedan han gav mig en fyra i slutbetyget. (Merci beaucoup!) Nu är jag själv en sådan. En frankofil.

Idag lämnade Åse och Tom hamnen trots ösregn och körde vidare med S/Y Sothis. Nu får de nästan två månaders försprång innan vi kastar loss härifrån. Kanske går de mot Paris, kanske inte. Jag vet inte vad jag hoppas. Om de väljer den vägen vi tänker gå, Canal des Ardennes, försvinner ju lite av upptäckarglädjen eftersom jag givetvis inte kommer att kunna låta bli att läsa deras roliga blogg (finns i listan till höger). Å andra sidan kan det ju vara bra att bli förvarnad om eventuella problem. Hmm. Svårt.

Åse kollar om det finns plats under bron. Regnet den senaste tiden har höjt vattennivån märkbart.

Vilken lyx det är att äga en kajak. Bara kunna ge sig ut en sväng på vattnet när helst man vill. Det tar mig tio minuter att sjösätta och vara iväg. I sommar kommer jag att bli stark i armarna.  Och så många hemliga, inspirerande ställen man kommer nära.

Belgien upptäckte oss inte. Eller struntade i oss. All min oro över att vi glömde klarera in var onödig, historierna vi hört om dryga böter och arga gränspoliser var förmodligen överdrivna. Att oroa sig i förväg är alltid att förstöra nuet, jag måste verkligen komma ihåg det. Det är inget fel att förbereda sig för eventuella problem, men att oroa sig är helt meningslöst. Så mycket tid och energi jag har slösat bort i mitt liv på att ängslas för saker som inte har inträffat. Aldrig mer ska jag!
Frankrike tog emot oss i Givet med två rara slussvakter som förstod allt jag sa och pratade långsamt. Vi fick gå upp till kontoret med båtens registreringsbevis och visa vår Vignette, biljetten som ger oss rätt att åka på kanalerna i ett år. Vår båt fanns redan uppe på deras dataskärm, de kollade bara att våra papper stämde med deras uppgifter. Vignetten kostade ca 230 Euro, vi köpte den på nätet i Anseremmes och skrev ut den på vår medhavda trådlösa skrivare. Internet är fantastiskt!
Vi fick en fjärrkontroll och en snabblektion för att själva kunna sköta slussarna, en stor del av slussnätet i de mindre kanalerna är automatiserat. Fjärrkontrollen ska vi behålla så länge vi är kvar här.

Sen rivstartade äventyret Fankrike med tunneln i Ham. Tio meter bred, drygt tre meter hög, över femhundra meter lång och ingen belysning… Den gick utan problem, och följdes av den första automatslussen. Vi hann dit fem minuter före sex och stängningstid. Pekade mot en blå skylt trehundra meter före slussen och tryckte på vår fjärrkontroll. En gul lampa började blinka, signalerna tändes vid slussen och snart öppnades slussporten och vi fick grönt ljus. Inne i slussen förtöjde vi i vår egen takt, och när vi var klara flyttade vi ett blått reglage i slussväggen, varpå portarna stängdes och vattnet började fyllas på. När nivån var uppe i rätt höjd öppnades utporten. Lätt som en plätt!
Nu ligger vi vid kajen i den lilla orten Vireux-Vallerand. Dagens tropiska värme har byggt upp ett åskväder som blixtrar och regnar i bergen runt floden, svalkan och doften av våt grönska sveper undan kvalmet och värmen ombord. Det är riktigt skönt, synd bara om Sigge som tror att åska är hemskt farligt.

– Posted using BlogPress from my iPad

Ikväll är synminnet fullt av slott, klippor och lummiga flodkrökar. Sex lätta slussar klarade vi av, men idag slapp vi pråmsällskap. Istället var vi åtta nöjesbåtar som följdes åt. Det är så kort sträcka mellan slussarna och slussvakten är mån om att få plats med så många som möjligt, så följden blir en konvoj. En äldre farbror från Schweiz har vi lärt känna. Han har köpt en splitter ny motorkryssare i Holland och kör den helt ensam till Frankrike. Där ska han ha den liggande. Hans fru delar inte alls hans båtintresse, han hoppas på barnbarnen. Det är riktigt tufft att slussa helt ensam, vi förstår inte hur han har klarat det. Men han är så gammal och så vänlig så alla vill hjälpa honom.

Floden Meuse är så otroligt vacker, precis som vi föreställde oss. I natt ligger vi i en liten klubbhamn  i Anseremme söder om Dinant. Vi cyklade tillbaka en bit för att titta närmare på operettlandskapet vi just passerat, och för att proviantera.  Cykelvägen går alldeles i flodkanten, kilometer efter kilometer, ibland är den bara en stig, ibland en smal ojämn väg av kullersten som kanske lades för flera hundra år sedan. Folk överallt i skogsdungar och på grässlänter, de fiskar, tältar, grillar, badar, spelar musik.

Så stora är de normalstora pråmarna. 85 meter.

Två timmar medströms i rasande fart på floden Waal är vad vi kommer att minnas från idag. Plus den ljuvliga ankomsten till Jachthaven Boxmeer i en liten, liten insjö mitt på landet flera timmar senare på kvällen. Näktergalen har just börjat knäppa och flöjta.

Tio knop kanske inte uppfattas som särskilt fort av alla. Men när båten bara gör sex knop för egen maskin och resterande fyra är flodens eget tryck i aktern känns det ganska okontrollerat. Plus att vi mötte jättelika pråmar var femte minut, varav flera låg i omkörning av varann. Den största var 176 meter lång. En del blåskyltare kunde vi hålla oss undan genom att gå utanför de röda farledsprickarna, men ett par gånger blev vi tvungna att korsa Waals upprörda vågor och möta pråmarna på fel sida i de snävaste kurvorna.

Det vanligaste vi sagt till varann idag är: ”Herregud vilken tur att vi installerade AIS!” Tack vare det ser vi alla mötande pråmar som små lysande trekanter i plottern långt innan vi möter dem. Man kan klicka på symbolen på skärmen och se hur stort fartyget är, hur fort det går, mm mm. Ingen pråm dyker upp som en överraskning i en flodkrök.

En annan välsignelse som Odd fixat idag är en backspegel vid förarplatsen. Han har varit motsträvig länge, en backspegel är nämligen inte båtmässig. Men när man kämpar med att styra med eller mot strömmen och samtidigt måste koncentrera sig på mötande pråmar finns inte marginaler att vända på huvudet och titta bakåt. Det är inte roligt att upptäcka en omkörande hundrameterspråm först när man hör bogsvallet några meter bakom sig. Lyckligtvis var det Odd som körde när det hände. Annars kanske backspegeln inte hade kommit på plats lika fort.

Idyllen när vi under viss dramatik tagit oss av flodmotorvägen och slussat in på Maas-Waal kanal. Dofterna, koltrastarna. Kossor och flockar med mörka små ponnies. Överallt fiskande gubbar med sina tält. Lyckan när vår utvalda natthamn otippat visar sig vara den hittills mysigaste. En båtklubb mitt ute i ingenstans, med vänliga människor som tar hand om oss när vi lägger till 21.30. Bjudskålar med lakritskonfekt hos den kvinnliga hamnkaptenen. Vi har redan bestämt att vi stannar här en dag extra och fortsätter till Maastricht tidigt på måndag.

Inget spännande att berätta idag. Vinden har tjutit, Odd har gnisslat tänder och jag har flängt omkring på en massa ärenden, som till exempel att hitta wifi för att ladda hem AIS programmet och köpa krympslang och ovanliga säkringar. Till slut förbarmade sig en bilverkstad.
Wifi verkade däremot länge helt hopplöst. I kväll upptäckte jag i alla fall ett nätverk utanför en pub och lyckades övertala den unga killen bakom disken att ringa sin chef för att fråga efter lösenordet. Alla gäster rökte öppet och självklart.
När jag äntligen sniglat hem 24 mb var jag förvandlad till en levande fimp och fick knappt komma ombord för att hämta handduk och schampoo.
Men nu har vi snart AIS och trådlöst Internet!