Min första Krönika är publicerad! Den handlar om att vara Svärmor. Eller nej, den handlar mer om att vara en medälskande. Du kan läsa krönikan på www.alltforforaldrar.se
Jag har skrivit krönikan eftersom jag – hör och häpna! 🙂 – från och med torsdag denna veckan kommer att ingå i AlltförFöräldrars Expertpanel, dit man kan maila olika frågor. Fråga Svärmor tror jag att det kommer att heta. Jag hoppas på många frågor om relationen mellan svärmor och svärdotter. Min ambition är inte att lösa problem åt någon. Men jag hoppas att jag genom att ifrågasätta, vinkla problemet från ett annat håll, kanske ge lite perspektiv, kan hjälpa den som frågar att hjälpa sig själv.
Hemma igen efter en heldag med dop i Göteborg. Tiny döptes enligt etiopisk ortodox sed, vilket bl a betyder att hela hon sänks ned i ett bad. Gudstjänsten med dopet tog över 3 timmar och var otroligt fascinerande. Det hela var som en rituell teater, så annorlunda med massor av rökelse, smörjelse med olika oljor, mässandet på arabiska och grekiska. Hela den lilla kyrkan var fullsatt, och så är det varje söndag förmiddag och ofta även lördag, då det är bibelstudier. För mig som är en otrogen själ känns det helt overkligt att gå i kyrkan halva söndagen, varenda vecka. Men fastän gudstjänsten var väldigt formell och strängt koreograferad, så rörde sig barn och vuxna hela tiden ut och in i kyrkan. Det var en ovan blandning av stränga regler och frihet. Kvinnorna måste täcka huvudet, man fick inte ha skor, men för oss ”otrogna” besökare var det inte så noga, och de små barnen sprang ut och lekte ibland för att sedan komma in och vara med igen. Jag tog hur mycket bilder som helst.
Idag blåser det så det skakar i huset. Det är kallt och ruggigt ute. Men i växthuset är det varmt och mysigt. Jag har tvättat och spolat och skurat med algtvättmedel så nu har man den rätta känslan av att vara i ett glashus. Jag är så glad att jag valde ett glashus och inte plast!
Jag köpte mitt växthus för pengar som jag fick av morbror E för fem år sedan. Det är nog den finaste present jag någonsin fått. De första åren hade jag förstås prestationsångest och odlade tomater och gurkor och paprikor och chili så jag kunde ha försörjt halva ön. Jag isolerade med bubbelplast på vintrarna och höll temperaturen på plus 5 hela vintern för att inte alla blommor skulle frysa ihjäl. Citroner, fikon, aprikos, oliv, Afrikas blå lilja, you name it, det var fullproppat med exotiska blommor. Jag köpte fröer i december och började med frösådder redan i januari, hade extrabelysning och värmemattor under alla sådder. Att hålla växthuset över fryspunkten hela vintern kostade över 4000:- räknade Odd ut.
I år kan jag le överseende åt mig själv och mitt fanatiska odlande. Jag kan se att det var en ventil, en flykt från stressen som spårade ur. I år ska jag nog inte ha några tomater alls. Jag har tänkt flytta ut citrusväxterna och hibiscusarna och några pelargoner – kanske ganska många pelargoner – och göra växthuset till ett ställe för avkoppling. Ställa dit några bekväma stolar och ett litet bord. Så att jag kan njuta av sommaren hur regnig och kall den än blir.
Nu måste jag gå och stryka min röda finklänning, imorgon döps Tiny i Göteborg!
Idag fick jag höra en historia som jag först skrattade gott åt, och sedan började vrida och vända på i tankarna. Var det bara roligt, och varför i så fall?
Lille L 3 år och hans pappa store L mötte Tito Beltran i trapphuset där de bor. Tito sa: ”Hej lilla bebis!” till lille L. Som förnärmat svarade: ”Dumgubbe!”
Det blev förstås många glada kommentarer på Facebook. Lille L är i sin fulla rätt tycker jag, det är inte konstigt att han kände sig förolämpad. Kallar man en 3-åring ”lilla bebis” får man vara beredd på ett hugg. Ungefär som om någon skulle kalla mig för ”lilla gumman”, vilket iofs kanske inte är så aktuellt längre, i min ålder.
Men varför blev det en sån väldigt rolig anekdot, som genast gjorde succé? Hade vi tyckt att det var lika roligt om det varit en vanlig svensk snuskgubbe, dömd för samma avskyvärda brott som chilenske operasångaren Tito med sitt patetiskt stora ego? Tycker vi att det är extra roligt när ett litet barn får in en fempoängare på honom, för att han är lovligt byte och har förverkat sina möjligheter till respekt?
Skadeglädje är problematiskt tycker jag. Det är samma sak med en ”rå men hjärtlig ton” som många älskar att gilla. Eller ”den ironiska generationen” som mina barn tillhör. Jag upptäcker ofta att jag inte kan skratta åt samma saker som de. Ibland när de kiknar av skratt, känner jag mig bara beklämd. ”Svensson, Svensson” tyckte jag bara var en dum serie. (Fast jag gillar Susanne Reuter och älskade pjäsen ”Geten” med henne och Jakob Eklund.) ”Borat” fattade jag inte heller. ”Solsidan” har jag däremot upptäckt och kollat alla avsnitten i efterhand på datorn – fruktansvärt roligt. Och Mia & Klara har jag på DVD.
Jag vill inte vara en glädjedödare men jag känner mig faktiskt ofta som en. Det är väl tantfaktorn. Vad tycker ni? Vad är hjärtlös humor? När kan man skratta med gott samvete?
Ibland när jag läser i bloggen vad jag skriver att jag tycker. Så märker jag att jag inte tycker så. (Fritt lånat av Nalle Puh 🙂 )
Det gäller till exempel mitt svar på förra Farmorsfrågan. När jag läser det nu så låter det så tillbakadraget och lite melankoliskt. Stämmer inte alls på mitt humör idag, efter en euforisk morgonpromenad med musik i lurarna och gps-tracking via Iphone fastspänd på armen. Solen sken, fåglarna sjöng och när jag gick stigen ner från Kattemyra fångade jag i ögonvrån några vita stänk under fjolårsgräs och björnbärsris. Just i södersluttningen där bäcken gör marken fuktig och berget fångar solvärmen. Vitsippor! Som jag har längtat efter de första den här våren.
Är det någon som kommer ihåg när snön försvann? Jag gör det inte, fast jag tittat i kalendern. Men det kan inte ha varit mer än några veckor sedan.
Idag ska jag öppna locket till sandlådan i trädgården, låta solen torka sanden och rensa bort gamla löv. Fylla på med nya, fräscha spadar och hinkar och andra sandleksaker. Nästa gång lille L kommer har han förstås med sig födelsedagscykeln med stödhjul. Men sandlådan har han säkert inte vuxit ur ändå.
Idag är en dag för eftertanke. Igår var jag nämligen på Fotomässan i Göteborg.
Å ena sidan kan alla dessa fantastiska kameror och tillbehör och ännu mer fantastiska fotografer få mig att vilja låsa in min älskade Nikon D60 systemkamera längst in i garderoben och begrava mina fotoambitioner på ett ännu mörkare ställe. För hur ska jag någonsin kunna åstadkomma en enda bild som kommer i närheten av det som visades på mässan?
Mitt underläge är omöjligt, om jag så börjar fotografera på heltid från och med nu, hinner jag aldrig ikapp den sämsta av de där fotograferna under min livstid.
(Det är samma känsla som drabbar mig när jag ibland tänker att jag kanske skulle försöka bli författare. Varför ens försöka, när Bodil Malmsten, Heinrich Böll och Astrid Lindgren redan har gjort det så perfekt?)
Å andra sidan blir jag pirrande lycklig vid tanken på allt som finns att lära, göra och inte minst – skaffa sig. 🙂 Så mycket roligt jag skulle kunna ha med min kamera som jag inte haft en aaaaning om. Vilka fiffiga lösningar det finns som kan skapa ordning i min flera generationer stora hög av osorterade bilder. Vilka häftiga hjälpmedel som faktiskt inte behöver kosta så mycket, men som sparar massor av tid och underlättar. Både själva plåtandet och att sedan ordna bilderna så man hittar tillbaks till dem.
Och vilka UNDERBARA fotomänniskor det finns som faktiskt lever på att såna som jag behöver hjälp och stöd. Killarna och tjejerna på Moderskeppet till exempel. De lär ut bildbehandling (Photoshop) och bildsortering/lagring (Lightroom). Du kan lära dig gratis på deras hemsida eller köpa hem kurser på DVD.
Gubbarna och tjejerna (ja, det var meningen att skriva så!) på Scandinavian Photo som säljer kameror och utrustning och dessutom håller gratiskurser i hur man hanterar sin nyköpta kamera. Alltid är de snälla och tålmodiga mot mig i butiken i Mölndal, fast de inte kan veta att jag kör 9 mil enkel väg för att jag blir så bra bemött just där. Jag kör gärna förbi flera stora köpcentra med Expert och Ljud&Bild och OnOff för att bli bemött med vänlighet, respekt och intresse av proffsen i Mölndalsbutiken. (De finns i Stockholm, Bankeryd, Malmö och Norge också.)
Nej, jag tänker inte drabbas av prestationsångest. Nu ska jag börja lära mig det här, en sak i taget. Och njuta hela resan, så länge den varar.
Idag ska jag på Fotomässa i Göteborg. För att hinna träffa Tiny och stora L körde jag hit igår kväll och övernattade. Jag kan inte få nog av att hålla henne och snusa på henne, men jag får passa på när hon sover för när hon är vaken är hon världens största mammagris. Dessutom en rastlös och otålig person som inte vill vara stilla, alltid vill något som man sällan förstår. Om man inte är mamma. Hon ler och pratar förstås också långa långa ramsor. Men mest ser hon obeskrivligt förvånad ut, med lätt uppspärrade, jättestora bruna ögon. När hon får syn på min mobil t ex, när jag ska försöka fotografera hennes glada leende. Eller när hon får syn på sin egen hand.
Suck. Jag hade glömt hur det var. På söndag fyller lille L 3 år och vi är bjudna på bajskalas. Vi ska få bajstårta och bajsballonger och bajskorv med ketchup.
Undrar om det är lagom att ge honom en 3-hjuling i bajspresent?
Det kommer fortfarande in bidrag till Mammors Berättelser då och då, även om tävlingen är avslutad. Missa inte denna som skickades in under påskhelgen! Den handlar om en hästflicka som inte ville ha barn, men som blev tvungen att ändra sig. Mormor S. har skrivit och berättat, helt fantastiskt! Klicka på länken och bläddra allra längst ner på sidan. Berättelsen ligger som kommentar nr 47.
Idag har barnbarnen och hunden lekt och lekt och lekt. Både ute och inne. Jage och gömme och kittla och lego och pussla och klä ut sig och påska. Det känns som om hela huset är fullt av lego, ytterkläder och omplacerade möbler. Vi vuxna har varit lite mer trötta. Lite dagen efter kanske, inte pga av festande, men sådär som man blir när en höjdpunkt har passerats. Det är så bra med Påskdagen, precis som med Juldagen. Det finns alltid färdig mat att bara plocka fram ur kylskåpet. Man kan ta det lugnt och låta dagen passera, kanske till och med sova middag en stund.
Stora A och jag hade planerat att besöka några olika ateljéer under Konstrundan i södra Bohuslän. Ewa Evers i Bleket till exempel. Men vid lunch bestämde vi att skjuta upp det till imorgon. Vi orkade inte. Och på eftermiddagen upptäckte jag att Konstrundan slutar idag kl 18.00.