Varje vecka får jag ett mail från Anders. Veckans Anders heter det. Det är alltid läsvärt, ibland finns där rena små guldkorn. Du kan också prenumerera på hans nyhetsbrev om du vill, de kostar inget.

Den här veckan handlade Veckans Anders om att bli medveten om hur man egentligen gör det man är riktigt bra på. Och hur man kan bli ännu bättre på det och dela med sig av det till andra. Sina barn till exempel.

Jag brukar ofta skriva om min färgstarka pappa på min blogg. Mycket av det jag är bäst på kommer från honom. Han var en orädd och oskolad entreprenör, som alltid såg möjligheter och alltid hittade utvägar när allt verkade som mörkast. Om han hade levat hade han varit 106 år nu. Under sitt liv provade han på allt från att odla champinjoner i Danmark till att starta järnhandel på Södra vägen i Göteborg (den finns fortfarande kvar) till att importera idén med roterande reklampelare från USA till att starta ett tryckeri som blev det första och största i sitt slag. Han kände ”alla” långt innan ordet nätverk var uppfunnet. Han trodde alla om gott och var världens mest givmilda person.

Nu tycker ni kanske att jag är orättvis mot min mamma. Men jag ska återkomma till henne en annan gång. 🙂

Genom att se tillbaka på hur min pappa var kan jag tydligt förstå vad jag är bäst på. Att spänna bågen. Att tänka positivt. Att prova nya saker. Att använda händerna.

Jag kan se vad som är mindre bra. Otåligheten. Lättsinnet. Egoismen och flyktigheten.

Jag kan också se vad jag behöver. Kravlös kärlek. Harmoni. Havet och naturen. Bekräftelse. Ensamhet.

Det har hänt många gånger i mitt liv att jag hamnat i sammanhang där inget av ovanstående erbjöds. Fel utbildning, fel man, fel jobb, fel vänner, fel boende. Jag trodde alltid att det var mig det var fel på, och försökte anpassa mig. Men det slutade varje gång med att jag misslyckades.

Nu tycker ni att jag låter som den värsta superegoisten, allt handlar ju bara om jag och mig och mina talanger och behov. Men den här farmorsfrågan handlade just om det. Det är tillåtet, ja önskvärt, att fördjupa sig i sin egen person ibland, att djupdyka i egot.  Hur ska man annars kunna veta vad det är man vill ge vidare? Och vad man måste vakta på.

Det är konstigt det där med reslust. Så länge mina barn var små var jag en ganska orolig och ängslig person när det gällde resor. Jag trivdes bäst med att vara hemma, helst med alla barnen i närheten.

Men efter 50 har reslusten satt in på allvar. Just nu känns det som evigheter sen vi reste nånstans, Odd och jag. Hela vintern har gått åt till att ta hand om min kropp och själ och försöka hitta en ny livsstil och bli en friskare människa. Att resa har inte varit att tänka på. Det har räckt med en tur till Oslo eller Kalmar för att stress och blodtryck ska slå i taket.

Men nu längtar jag verkligen. Till Thailand. Eller Vietnam. Eller Malaysia. Eller Kina. Eller Italien. Eller nästan vart som helst där jag kan se saker som jag inte redan har sett, och möta människor som lever annorlunda än jag, och göra saker som jag inte kan göra hemma.

Igår var nog första gången sen jag började med Farmorsbloggen som jag missade att skriva ett blogginlägg. Jag hann helt enkelt inte. Ändå har jag svårt att komma ihåg vad jag gjorde. I fredags var jag i alla fall i Göteborg och passade Tiny medan stora L. var på Friskis & Svettis. En hel timme drygt gick jag med Tiny sovande i barnvagnen och försökte hitta en ny overall till lille L. Hans vinteroverall  är för liten, och dessutom utsliten.

Först gick jag till Lindex på Kungsgatan. In med barnvagnen i hissen. Inga overaller i rätt storlek. Sen Åhlens. In med barnvagnen i hissen. Inga overaller i rätt storlek. Sen NK Kids. In med barnvagnen i hissen. Ingenting i rätt storlek. Men expediten var otroligt gullig och tipsade mig om Polarn och Pyret på Vallgatan. Och där, under över alla under behövde vi inte ta hissen. Allt fanns i gatuplan. Tiny vaknade och började gallskrika så snart vi kom in, men lugnade sig så snart jag tog upp henne ur vagnen. Det var stort. 🙂

Jag hittade ett jättesnyggt set med rutiga hängslebyxor och jacka i stl 98. Dyrt, dyrt, lille L:s  föräldrar hade aldrig haft råd själva, men det är det som är så lyxigt med att vara farmor. Man har mer pengar än när man var mamma…

En sak undrar jag mycket över. Hur tänker affärerna när dom placerar barnavdelningen på andra våningen?

När man är gravid ser man barnvagnar och bebisar överallt, och när man är farmor ser man artiklar och kommentarer om svärmorsproblem överallt.

När jag blev  farmor var jag från början övertygad om att det inte skulle vara någon som helst skillnad mot att vara mormor. Svärmor var jag ju redan, till min dotters man.

Varför skullle relationen med min sons fru vara svårare och mer komplicerad än den med min dotters man? Varför skulle relationen med min sons barn bli annorlunda än den med min dotters barn?

Jag tror att det där bara är gamla fördomar som antagligen går tillbaka till det gamla bondesamhället, när det var oundvikligt med en maktstrid mellan svärdotter och svärmor.  Den nya, unga hustruns uppgift var ju att med tiden ersätta mor i huset , och den äldre kvinnans uppgift var att lära upp och förmedla sina erfarenheter.  Klart det blev konflikter.

Alla klyschor, dåliga skämt och allt prat om svärmorsproblem gjorde mig rädd att störa när jag blev mormor. Det kändes som om  vad jag än gjorde så kunde det tolkas som att jag la mig i, försökte bestämma, tog parti eller kom med kritik. Det berodde inte alls på de nyblivna föräldrarna, det var bara jag som var så osäker i min mormorsroll.

Stackars barn, först fick hon ta smällarna när jag var förstagångsmamma,   sen när jag blev förstagångsmormor…

Nu vet jag att det enda man behöver anstränga sig för att vara som svärmor, mormor eller farmor är älskvärd. Man har ingen automatisk äganderätt till det nya barnbarnet. Man måste vara värd att älska. Göra sig uppskattad och efterlängtad. Det är upp till var och en att komma underfund med hur det ska gå till.

Sen behöver man inte vara särskilt rädd för att störa.

Oslo är min favoritstad i Sverige.  Jag älskar folket, gatorna, uteserveringarna, Aker Brygge, ljuset, havet, de vackra statyerna som står överallt. Det tar knappt 3 timmar med direktbuss som kostar under 200:- tur/retur. Det är för dyrt att shoppa i affärerna, men fika och flanera kan man kosta på sig. Det är för dyrt att bo också, men i veckan hade jag turen att kunna snylta på min Odd som var på konferens i Oslo och bodde på fint hotell. Det var en underbar solig dag och det bästa av allt var långlunchen med Josefine och Ella. Ni känner Josefine, det gör ju alla, hon med Prinsessans Dagbok.

Josefine är precis så social, närvarande och varm som hon låter på sin blogg, om nu någon trodde något annat. Fast jag kunde vara hennes mamma känns det alltid som att prata med en väninna. Vi är på samma våglängd direkt. Jag tänker ofta att vägen mellan två kvinnors  innersta är otroligt mycket kortare än samma sträcka mellan två män. Med Josefine blir det väldigt tydligt. Det tar 10 minuter att komma in på livets väsentligheter, och sen pratar vi bara om viktiga saker i flera timmar tills det är dags att skiljas.

Lilla Ella var inte stilla i två sekunder men fick ändå i sig både det ena och det andra, som en äkta norsk jente älskade hon musslor, räkor och syltade cornichons!

Lille L:s mamma är på en spännande resa i Thailand. Resan går ut på att koppla ihop efterfrågan av konsthantverk i Sverige med ett hantverkskollektiv i norra Thailand. Tanken är att ge  fattiga flickor och kvinnor i Thailand möjlighet att  tillverka konsthantverk som både designas och säljs i Sverige. Det är en resa som har planerats och förberetts under lång tid och ibland stor vånda – det är inte lätt att åka ifrån lille L i 10 hela dagar, även om han har det hur bra som helst med pappa.

Nu är det bara 3 dagar till mamma kommer hem. Lille L är bara knappt 3 år, han förstår inte hur lång tid 10 dagar är. Vi pratar om mamma varje dag, håller upp fingrar i luften för att visa hur många dagar som återstår. Idag var det roligt – tummen…..pekfingret……..på långfingret kommer mamma och hämtar på dagis!

Jag följer inga TV-såpor, men jag har hört diskussionen i lunchrummet om ett föräldrapar som åker ifrån sin lilla bebis för att delta i en TV-tävling som går ut på att starta ett värdshus i Italien. De lämnar tydligen barnet hemma i 10 veckor för att de ser tävlingen som ”sitt livs chans”. Om detta är sant blir jag alldeles matt. Bortsett från att jag inte alls kan förstå hur föräldrarna prioriterar, så undrar jag hur TV-bolaget vara så cyniskt? Räknar man med ”bra TV” när föräldrarna bryter ihop av längtan efter sitt barn?

Just nu sitter jag i bankettsalen på hotel Bristol i Oslo och är helt proppmätt. Som medföljande hustru behöver jag bara le, fråga intresserat om fiskodling och musselklister och stoppa i mig av buffén som täcker en fotbollsplans yta. Jag njuter och överäter bara för att det är så otroligt gott. Det är värt att hålla igen lite extra några dagar efteråt. Har bara min Iphone att fotografera med, så ni får hålla tillgodo med en ganska dålig bild på ett litet, litet hörn av buffebordet.

Imorgon ska jag äta lunch med Josefine som skriver Prinsessans Dagbok och hennes lilla Ella kommer också. Få se om jag har hunnit bli hungrig till dess! 😉

Nu ska jag skriva några reflektioner om beröm som ni kanske inte väntar er..;-)

Min pappa var världens bästa på att ge beröm. Han hade bara gått 7 år i folkskolan och hade aldrig läst några böcker i psykologi eller barnuppfostran. Han var helt enkelt en naturbegåvning när det gällde att ge positiv feedback, varenda dag, i vardagslag, som en del av det normala tilltalet. Eftersom han var född 1904 och ett barn av sin tid berömde han naturligtvis sina döttrar på ett vis och sin son på ett annat, men det är en annan historia…

Jag märker att jag låter precis som han gjorde när jag pratar med mina barnbarn. Jag säger ”Åh vad du är duktig!” och ”Titta, vad bra du kan!” i varannan mening. Det skrämmer mig ofta. För jag vet ju att det viktiga är att man känner sig uppskattad och älskad för vem man är, och inte för vad man kan eller gör.

För beröm kan ju aldrig ersätta villkorslös kärlek. Det får inte bli så att man som barn måste vara duktig eller göra något bra för att få ett kärleksfullt ord, ett leende och en kram.  Kanske är det en generationsfråga? Jag fick helt klart en överdos av beröm som barn, jag lärde mig tidigt hur man gjorde för att få något i håven. Jag är också den typiska storasystern, pappas flicka med alltför höga prestationskrav på mig själv, och med ett stort behov av bekräftelse utifrån.

När det gäller beröm till barnbarnen måste jag alltså försöka behärska mig.

Men när det gäller beröm till alla andra i min omgivning är det härligt att ösa på. Den glädje jag ser i förvånade blickar och generade kommentarer, säger mig att alla inte är så bortskämda med beröm som jag.

Min mamma fick äntligen träffa sitt fjärde barnbarnsbarn. Först var det förkylningar och tidsbrist som gjorde att de nyblivna föräldrarna inte kom iväg till gamlamormor med familjens nyaste bebis, sen var det snön och ishalkan. Men till slut fick hon hålla lilla Tiny. Inte förrän jag tittade på den här bilden kom jag att tänka på mammas dockor. Hon samlar på dem. Det går inte att fotografera någonstans i hennes hus utan att några dockor kommer med på bilden. Jag tror att det finns 5 stycken i soffan hon sitter i på bilden! 🙂

Tiny sov precis hela tiden, vilket förstås var en liten besvikelse för gamlamormor. Men å andra sidan skrek hon inte. Stora L avstår från alla mjölkprodukter sedan mer än en vecka för att se om det hjälper mot Tinys gasiga och onda mage.

Igår blev vi tvungna att slakta vår nye bagge fast han knappt är 2 år. 🙁

Bortsett från att det betyder ett vackert och varmt fårskinn på golvet framför kaminen, och (blunda nu alla vegetarianer) ett tillskott i frysen, så betyder det också att rävar, korpar och rovfåglar får ett ordentligt skrovmål på allt som ”blir över”. När såna här saker händer lägger vi ut slaktresterna på en särskild klippa nere vid vattnet. Allt brukar vara helt försvunnet efter en dag eller två.

Jag gick dit med kameran i morse så snart det ljusnade, för att se om jag kunde fånga något av kalasandet på bild. Tyvärr var det ganska dimmigt. Tyvärr hade dessutom flera sommargäster kommit på idén att titta till sina hus just idag, så det var gott om störningar nere vid vattnet också. Jag försökte att gömma mig och vänta ut de här tre havsörnarna som satt på Råholmen mitt emot. Det fanns gott om mat kvar på klippan. Men örnarna lyfte och försvann när sommargrannen kom gående med sin hund… 🙁

Imorgon är jag där igen, hoppas dimman lättat. Mannen med hunden har i alla fall åkt hem igen. 🙂