Det finns ingen mamma som har varit så usel på att leka med sina barn som jag. Det går lite bättre med barnbarnen, men fortfarande får jag långt ifrån godkänt som lekkamrat. Jag tycker det är så otroligt tråkigt. Det kryper i mig av rastlöshet om jag blir ombedd att leka med lego eller bygga koja, möblera dockskåp eller leka affär. Pussla eller spela spel kan gå lite bättre om det inte är alltför enkelt. Korta stunder.

Det här har jag haft riktigt dåligt samvete för. Även om jag tycker att jag är ganska bra på att strunta i idealbilden av hur en riktig mamma ska vara. Men jag kan ändå inte låta bli att jämföra mig med de allra mest engagerade, de som syr godispåsar i tyg till barnkalaset och som verkar ha lika roligt som barnen. Medan jag bara längtar till tidningen eller boken eller trädgården.

Det enda jag har varit riktigt bra på är att läsa för dem, och spela bra barnmusik. Det fanns jättebra musik för barn för 20 – 30 år sedan. Det fanns Emil, Pippi, Barnkammarmusik och Älgarna demonstrerar och Yllet och Rövarna i Kamomilla stad och…ja, massor av bra musik.

Och så idag fick jag plötsligt syndernas förlåtelse genom ett radioprogram, Knattetimmen i P4. Där pratade en barnpsykolog om vad barn behöver. Hon sa att det barnen behöver är att veta att mamma eller pappa finns i närheten. Man måste inte delta i leken, eller försöka sysselsätta, det är inte ens önskvärt! Nej, det är helt tillräckligt att man finns i lägenheten, att man svarar om barnet vill något. Man kan laga mat eller städa eller pyssla med krukväxterna, kvalitetstid med barnen är att vara närvarande! Halleluja!

Genom Mymlan på Twitter fick jag tips om Solrosbloggen skriven av 15-åriga Björk, och därifrån hittade jag vidare till Baskertomten som skrivs av 17-åriga Hannah. Jag blev sittande klistrad vid datorn och bara läste, nej frossade i deras inlägg. Så långt från trams och flams, Kissies och annat skräp man kan komma. Björk är inget annat än ett språkgeni. Om 10 år är hon en känd skribent och/eller författare. Då är Hannah kanske en lika känd fotograf. Båda två bloggarna lämnar en underbar eftersmak av glädje, ungdom, livsvisdom, skratt och allvar.

Vilket även återspeglas i kommentarerna. Inget näthat här inte, inga fula påhopp som jag sett en hel del av på de ”stora” tonårsbloggarna. Nej, här råder samma varma tonläge som man finner på Heja Abbe och liknande vuxna bloggar.

Respekt och Kärlek till er, som jag har hört att man säger…

Jag lade omedelbart upp båda två som Favoriter. När jag känner mig lite nere och gammal ibland, vilket faktiskt kan inträffa, ska jag gå in där och hämta nytt mod och nya krafter.

Den här bilden tog jag på en ljudmässa i Sozhou i Kina. Tjejen gick omkring inne i en jättebubbla. Tänk att jag skulle få användning för den! 🙂

Odd kom hem med en fin present idag, från Maria på Mellby Lantgård på Tjörn, där han varit idag. Ett helt flak med nyvärpta bruna ägg. Men – hur såg de ut? Ett såg ut precis som ett bröst, komplett med en bröstvårta placerad precis på toppen. Ett annat såg ut som ett pytteägg från en dvärghöna, ett tredje var knaggligt som hopknycklat omslagspapper. De var riktiga konstverk, inget var det andra likt.

”Dom är inte godkända,” förklarade Odd. ”Det är inget fel på dom, men dom går inte att sälja i butiken när dom ser ut sådär. Dom får inte ens säljas till bagerier, för bagerier får inte hantera äggskal utan måste köpa färdigknäckta ägg. Hon måste kasta dom eller ge bort dom.”

Jag tror inte mina öron. Ägg från Mellby Lantgård är KRAV-godkända och hönsen är världens mest  ompysslade, fast de är 3000 till antalet. Alla runt omkring på Orust och Tjörn känner till Marias fina ägg. Men ingen har tydligen sett annat än idealägg. Ingen har sett ägg från en riktigt ung höna, eller ägg från en riktigt gammal höna, eller ägg från en höna som har en dålig skaldag.

Jag tror jag ska be Maria lägga undan alla riktigt originella ägg till mig. Sen blåser jag ur dem och fyller frysen med Sockerkakor, Solskenskakor, Holländska honungskakor och Apelsinkakor – alla med minst 4 ägg i smeten. Sen gör jag en äggskalsinstallation som ska heta ”Naturligt vacker”.

Att koka sin egen marmelad är faktiskt väldigt lättköpta husmorspoäng. Den här är en riktig fullträff. Den går snabbt och enkelt att göra. Alla älskar den, så den går alltid åt innan den blir för gammal. Och det är en jättebra present att ta med sig om man går bort. Dessutom är den nyttig! Den innehåller ju morötter! 😉 Men smakar inte morot alls!

Receptet kommer från Saltå Kvarn, jag har lagt till kardemummakärnorna.

4 stora ekologiska citroner (eller vanliga, men tvätta o borsta noga), 1 kg tvättade morötter, 1 kg strösocker, 4-5 kapslar grön kardemumma (eller 1 msk vanlig hel kardemumma).

Riv morötterna grovt. Dela citronerna först i 4 klyftor, skär sedan varje klyfta i tunna skivor tvärs över. Blanda alltsammans med sockret i en kastrull och rör om tills sockret har löst sig någotsånär. Tillsätt kardemummakärnorna. Låt stå med lock tills nästa dag.

Nästa dag kokar du marmeladen sakta utan lock i 40 minuter. Lägg på locket och puttra sakta ytterligare en halvtimma. Klart! (Om du inte hinner koka förrän en dag senare, inga problem! Ställ bara kastrullen i kylen, med lock på.)

Fyll marmeladen på glasburkar. Barnmatsburkar är perfekt. Skruva på locket medan marmeladen är riktigt het, så har du vakuum i burken när den kallnat!

Bröden på bilden bakade jag igår efter recept från Martins bok Surdegsbröd, min nya bibel.

Vaknade till pipet av ett MMS, och drog en suck av lättnad när den här bilden kom upp. Stora A med familj tog tåget till Åre i lördags kväll. Det skulle vara framme tidigt söndag morgon.
Lilla S och lilla A såg fram emot tågresan lika mycket som skidskolan. Men tågresan blev längre än planerat, mycket längre… Söndag eftermiddag var de fortfarande inte framme i Åre! Ledningsfel! Jag kan tänka mig besvikelsen över en hel förlorad skiddag. Och fick de någon mat på tåget? Men slutet gott, allting gott. ”Utsikt från vårt köksfönster” står det i hennes MMS från Åre Björnen.

Tiny har det besvärligt med magen. Efter de första idylliska 2 -3 dagarna i livet har hon skrikit väldigt mycket, mest på nätterna men även på dagarna. På MVC har de rekommenderat en liten plastmanick som stoppas in i stjärten och låter gasen pysa ut. Det fungerar bra, men får inte användas för ofta.

Jag minns när stora L och hennes tvillingbror store L var lika gamla. De skrek mellan 22 – 05 i tre veckor står det i mitt gamla fotoalbum. Vi var helt färdiga. Pysventiler var inte uppfunna. Titta på den här bilden från 1978 där O sitter med Stora L i bärsele. Lägg märke till hörselskydden!

Detta är kanske inte en av de mest djupsinniga farmorsfrågorna, åtminstone inte vid första anblicken.

Jag frågade en mycket nära vän vad hon ansåg – vilket djur är jag?

Hon svarade utan minsta tvekan: ”Du är en bäver. Du sliter och jobbar jämt, du månar om din familj och du ger dig aldrig utan fortsätter att gnaga och bygga vad som än händer.”

Själv såg hon sig som en hamster. En som jobbar och är aktiv och sällskaplig på nätterna. En som helst vill sova hela dagarna. En som är ganska asocial och väljer tillfällena själv när den vill umgås och vara trevlig…

Jag är inte riktigt nöjd med bilden av mig själv som en bäver. Måste försöka göra något åt det.

Ledig fredag med Tiny i stan, dvs Göteborg. Stora L längtar efter att gå till gymmet för första gången efter Tinys födelse för fem veckor sedan. Tiny bäddas nymatad och sovande ned i vagnen, och vi bestämmer att träffas om en timme. Stora A, som också har en ledig dag, följer med. Tillsammans baxar vi barnvagen genom snömodd och över isvallar, hela tiden ängsligt kikande upp mot taken efter hotande snöras och farliga istappar.

Vi tar oss till cafe Hängmattan i Majorna, det mysiga och väldigt barnvänliga vegetariska lunchfiket vid Musikens Hus. Så snart barnvagnen rullar över tröskeln vaknar förstås Tiny. Hon får sitta i knät medan vi äter. Hon har sin härliga varma och vackra overall från Lilla Mys på sig. Den köpte jag på nätet innan hon var född, den sys upp speciellt för varje kund och man får välja färg och applikationer själv.

Vilken lycka det är att se mina barns liv som småbarnsföräldrar. Jag förstår förstås att problem och sorger känns lika mycket som när jag själv hade småbarn, att ekonomi och relationer inte är enklare att hantera för mina barn än de var för mig. Men ändå, så mycket samhället har förändrats under dessa 30 år, till fördel för dem som har små barn.

Vilket djur är du?