Min syster har överfört familjens gamla 16 mm filmrullar från 50-talet till CD, och jag sitter här och nästan grinar. Hur tänkte Mamma och Pappa? Minut efter minut med vattenfall och forsar, snötyngda granar, fjälltoppar och utsikter, brasor som sprakar och båtar som seglar. Barn som vinkar också, föralldel, och barn som badar och plockar vitsippor och kör dockvagn. Och lillebror i babyfilt, nyss hemkommen från BB 1955.
Men var är de långa filmsekvenserna med bara Mamma och Pappa, var är närbilderna på deras ansikten? Hur såg de ut när de var unga och nyförälskade? De flimrar bara förbi, i hastiga, skakiga klipp. Barnen och utsikten är det som filmaren vill skildra, alltid barnen och utsikten.
Tyvärr har jag själv gjort precis samma misstag med min egen familj. När ett 30-tal 90-minuters videokassetter nyligen överfördes till DVD upptäckte jag att 75% består av ponnyhoppning, barn som tränar eller tävlar, ponnyer i hagen, nyfödda ponnyföl och ponnyer på utställning. Hundar och höns och får. Timme efter timme. Totalt ointressant 20 år senare. Även för barnen. Inte minst för barnen.
Våra älskade ungar – utan ponnyer – upptar kanske 25% av all videofilm jag producerade när de var små. Lite far- och morföräldrar finns också med. Av O. och mig syns inte ett spår. Varför? Hur tänkte jag?
Men från och med nu ska det bli en annan ordning. Bättre sent än aldrig. Du som är familjens filmare – kom ihåg att om 50 år är det kanske DU som är intressantast på filmen du tar idag!
Det är ingen hemlighet att jag har svårt för Stockholm. Det är något med folks ovänlighet som jag inte orkar hålla ifrån mig när jag är där. Den kryper innanför skinnet och jag blir liten och ledsen. Jag är van att få leenden tillbaks, när jag ler mot främmande människor. Jag vet, det FINNS massor av undantag, i lördags till exempel när vi stod och vred och vände på en karta på Söder så kom det fram en vänlig dam och frågade om hon kunde hjälpa oss! Jag blev så förvånad och glad. Det kändes synd att tacka nej. Vi borde ha hittat på något att fråga henne, så att hon vågar fortsätta att vara så ovanligt vänlig mot främlingar på gatan …
Men så kommer man till Sergels torg och får alla sina fördomar bekräftade. Igen.
Hemma igen – väldigt trött! Inte bara av att flänga med X2000 tvärs över landet fram och tillbaka. Utan också av spänningen, alla intryck och allt som hände under Finalen på restaurang Momma.
Juryns motivering till varför Farmorsbloggen vann sin kategori kommer här:
”En engagerad, positiv farmor som vill bygga broar mellan människor och generationer. En blogg som tar upp olika aspekter på att växa och utvecklas.”
O:s mingelbilder blev verkligen inget vidare 🙁 Du som är intresserad får titta in på www.dax.se , där kommer det proffsbilder inom kort.
Men EN bild lyckades O riktigt bra med i alla fall. Den får räcka som illustration för kvällen.
Nu ska jag njuta av söndagsfriden framför brasan och ägna mig åt Farmorsfrågan för imorgon.
Pustar ut på hotellet i Stockholm efter en omtumlande kväll. Det känns helt fantastiskt – Farmorsbloggen vann 1-a priset i DAX.se tävlingen om Sveriges bästa blogg 55+ i kategorin personligt! TACK till dig som har röstat på mig! I finalen vägdes antalet röster samman med juryns bedömning. Annika Jankell var proffsig och hjärtevarm konferencier och prisutdelare.
Ikväll kan jag bara lägga ut bilden på prisbuketten. Imorgon kommer fler bilder, när jag kan ladda över bilderna som min O tog med ”riktiga” kameran.
Idag sitter jag på X2000 till Stockholm för att gå på bloggfest ikväll. Jag är ju finalist i Dax.se stora tävling om bästa blogg 55+! 🙂 Vinnarna i de olika kategorierna presenteras först på festen, så det är väldigt spännande… Dessutom undrar jag, som värsta lantisen, om jag kommer att få se några kändisar kanske? Gudrun Schyman och Birger Schlaug är också finalister, i kategorin Politik & Samhälle.
Ska se om jag lyckas blogga och skicka bilder med hjälp av min Iphone. Någon gång ska ju vara den första… 😉
Man kan förstås inte säga A utan att också säga B. 😉 Jag borde ha förstått att många skulle bli nyfikna efter mitt svar i inlägget om Awarden i förrgår. Så här var det:
Jag var 15 eller 16 år, mina föräldrar och minsta syskonet var på Kanarieöarna. Kusin Anders med sin snälla fru Lena var barnvakt hos mig och mina 2 andra småsykon. Nästan föräldrafritt med andra ord.
Min specielle vän och första stora kärlek Styrbjörn drev legendariska Cue Club i Göteborg. (Du kanske såg ”dokumentären” Upp till kamp av Peter Birro i TV? Det gjorde inte jag, stängde av i ilska och besvikelse efter halva första avsnittet.) Styrbjörn hade lyckats boka Cream för en konsert. Eric Clapton, Jack Bruce, Ginger Baker – de var så populära att det blev problem med inkvarteringen. Bandet ville bo ostört, utan skrikande fans utanför hotellet. Styrbjörn frågade mig, och jag lyckades övertala Anders att ta mina småsyskon och flytta hem till sig för en natt.
Hur jag bar mig åt minns jag inte. Förmodligen var det väl Styrbjörn som verkade pålitlig, och som gav garantier att ingen skulle få veta var Cream övernattade. (Och kanske fick Anders gratisbiljetter?:-))
Hur som helst, sent på natten efter konserten smög bilar in på uppfarten till villan i östra Göteborg och stjärnorna levererades av Styrbörn och någon mer. Jag minns hur alla satt i köket mitt i natten medan jag serverade the och berg av Hönökaka med ost och prickig korv. Jag minns också att jag inte vågade låta någon sova i mina föräldrars säng, så Ginger Baker fick vackert bo i bastun.
Jag var klädd i en egenhändigt sydd, hellång, snäv klänning i något möbeltyg. Och mitt långa, ljuslockiga hår var uppsatt i herdinnefrisyr. Säkert var jag väldigt söt. Och bara 16 år.
Men ingen gjorde något mer än kramade mig tacksamt. Och huset var lika välstädat när de hade åkt dagen efter.
Min lillasyster blev förstås väldigt sur när hon kom hem. På spegeln i hennes flickrum stod det med svart skrift som inte gick att tvätta bort: ”Love, Eric Clapton”.
Hon är ännu argare idag. För att hon inte har kvar spegeln…
Jag behöver inte åka till Stockholm på lördag! 😉 (obs! på förekommen anledning, skämt!) Jag har redan fått en Award 🙂 Den kom från Wojtans Blogg igår, och jag var tvungen att fråga henne hur man gör. Såhär är det. Som tack för denna stora ära skall jag svara på 10 frågor om mig själv, och skicka denna Award vidare till 3 bloggare. Lite kedjebrevsvarning tycker jag allt, men snäll som jag är…
Jag väljer att skicka denna Award vidare till Malin på GMLT för att hon är en riktig hjältinna. Till Sören på Sören Olssons Blogg för att trakassera honom. Samt till Galskap för att det är en otroligt rolig norsk blogg som jag älskar.
Svar på 10 frågor om mig själv. 1. Jag har två gånger i livet gått ner mer än 20 kg i vikt. 2. Den första boken jag läste var Robinson Crusoe där det stod ehuru 20 ggr på varje sida. 3. Jag älskar ostron. 4. Jag kan spela fiol. 5. Jag kan spela piano. 6. Jag kan spela dragspel. 7. Jag hatar maskerader. 8. Jag hatar allsång på fester. 9. Eric Clapton har sovit i mitt hus. 10. Ginger Baker har sovit i mina föräldrars bastu.
När vi flyttade till vår lilla ö på 80-talet, upptäckte jag att en del saker skilde sig väldigt mycket från hur det var i stan, där jag vuxit upp. Kalasen till exempel. När man hade barnkalas kom alla mammorna också. Och stannade hela tiden! Det var väldigt svårt att vänja sig vid. Men jag var tvungen.
Lite senare upptäckte jag att barnens tjejkompisar – aldrig killarna! – ofta och gärna använde uttrycket: ”Men Guuuud, va dum jag e!” Det vande jag mig aldrig vid. Jag sa till, med sträng röst, varje gång. Då blev de stackars flickorna ännu mer blyga och osäkra. Jag lärde mig att säga med snäll röst: ”För varje gång du säger att du är dum, måste du säga två gånger högt och tydligt Gud vad jag är smart! ” Det tog bättre skruv.
Jag hör fortfarande de där orden ganska ofta: ”Guuud, va jag e dum!” Alltid från tjejer eller kvinnor. I affären, på gymmet, på festen, på gatan…
Men aldrig i mitt hem, och aldrig på mitt jobb. Där är de förbjudna.
IT-ansvarige på Allt för Föräldrar är en riktig klippa! Han trollade tillbaka alla mina bilder i de gamla inläggen på ett kick imorse. Han räddade min dag 🙂 ! Det är ju väldigt barnsligt att bli påverkad av så världsliga saker som att bilderna inte syns på ens blogg, men så var det. Det kändes som att vara på party utan make up.
I krig och kärlek är alla medel tillåtna, så därför skriver jag i dag om bloggtävlingen där Farmorsbloggen är utsedd till en av fem finalister. 🙂 Idag är nämligen sista dagen som röstningen är öppen!
Jag hoppas förstås att just du som läser vill lägga din röst på Farmorsbloggen här . Fast det vore nästan too much om jag vann… Att både bli Toppbloggare på Allt för Föräldrar och Sveriges bästa 55+ bloggare samma månad, det är definitivt för mycket begärt av livet. Men… om man inte försöker så blir det inget alls, den saken är i alla fall säker. 🙂
Eftersom jag är en obotlig tävlingsmänniska vill jag förstås väldigt gärna vinna! Mina medtävlare är 1. Nemo – en blogg för beroende En dagboksblogg av en man som skriver om relationer, alkohol, musik, böcker och film. 2. Skatans tankar Blogg med funderingar om stort och smått, om familj och vänner, om böcker, konst och musik. 3. Darkangel och Mumma En personlig bildblogg av en kvinna och hennes hund (Mumma). 4. Gunvors Bildblogg Ännu en bildblogg med många vackra bilder, djur och natur och resor.
Det är siten dax.se som har utlyst tävlingen. Det finns fem kategorier, Personligt, Politik & Samhälle, Kultur&Fritid, Övrigt samt Dax-bloggare. Farmorsbloggen är nominerad i Personligt. I kategorin Politik och Samhälle finns t ex både Gudrun Schyman och Birger Schlaug med sina bloggar!
Vinnarna i de fem kategorierna presenteras på en stor fest i Stockholm den 28e november. Rena Oscarsgalan med andra ord 🙂 Allt är hemligt fram till dess. Jag är så illa tvungen att chansa med både tågresa och hotellövernattning. Men hur det än går så blir det åtminstone ett roligt minne.
Vad man vinner? Jag vet faktiskt inte – det nämns HP-datorer och hotellövernattningar.
Men för mig räcker det absolut med Äran!
Här är länken igen: http://www.dax.se/index.php?id=6877&no_cache=1&tx_jkpoll_pi1[uid]=16