Alla barn älskar traktorer. Gäller även prinsesslika småflickor, som vi har ett par stycken i familjen. Det finns inget som går upp mot att få sitta bredvid, eller iknät och styra när farfars gamla gröna traktor skakar fram.

Traktorkärleken är alltså könsneutral så länge barnen är små. Senare faller flickorna ifrån, och efter 12-årsåldern är det bara äldre män som också dyrkar Grålle och Victor.

Igår var det traktor hela dan, och Lille L och farfar var lika glada.

Vi har haft småbarn i huset konstant sedan vi gifte oss. Inte en enda julafton utan jultomte.

Och knappt ett enda år utan någon liten traktorfanatiker.

Hur får man sina barn att älska varann? Hur gör man så att de fortsätter att umgås och vara vänner när de har flyttat hemifrån? Hur undviker man avundsjuka och ovänskap mellan vuxna barn?

Inte förrän nu förstår jag mina egna föräldrars, och svärföräldrars, ängslan över varje liten konflikt som uppstod mellan deras vuxna barn. Aldrig fick man minsta medhåll om man beklagade sig över en syster eller bror. Alltid fanns det någon förmildrande omständighet.

Vilken sorg det skulle vara om några av barnen blev bittra ovänner. Som om hela barndomens kärlek och omsorg varit förgäves, som om jag någonstans gjort ett katastrofalt misstag.

Det spelar ingen roll hur de väljer att leva, eller med vem. Bara de inte blir osams på allvar…

Den här helgen är jag på oljemålningskurs hos Ewa Evers på Bleket. Vi är 6 förväntansfulla och inspirerade kvinnor. Alla utom jag är helproffsiga och har målat i flera år. För mig är det första gången. Jag behöver en hobby och kan inte tänka mig golf.

Ewas plan är att vi ska öva oss måla spetsar och tyger. Hon har hängt upp läckra, broderade sidenunderkläder i taket och ställt fram korgar med vackra gamla spetsdukar. Hon har förberett allt i detalj och är mycket pedagogisk. Vi har hela hennes fantastiska atelje med allt material att använda fritt. Det är meningen att vi alla ska ha 3 dukar på gång samtidigt, med olika motiv.

Det svåraste är inte målandet, även om det verkligen är jättesvårt. Kanske visar jag här på bloggen hur det blev. Kanske.

Nej, det svåraste är att låta bli att känna sig avundsjuk och underlägsen. Alla de andra är så kreativa och skickliga.  Var man än fäster blicken hamnar den på något underbart. Jag kommer aldrig att bli så duktig.

Det är ett eldprov i konsten att inte jämföra sig med andra.

För det är ju så roligt. Jag vill verkligen fortsätta. Inte kan jag ge upp bara för att jag aldrig blir lika bra som Ewa.

Alla som spelar golf har väl inte ambitionen att bli en ny Tiger Woods?

Idag är det båtupptagning.

Det känns vemodigt. Helst skulle jag vilja ha båten i sjön året runt. Vi bor ju på en ö! Och tänk så många fina, stilla, soliga dagar det kommer att bli under vintern. Perfekta för en fisketur.

Men, det kommer stormar och islägg också, så båten måste helt klart upp på land 🙁 .

Lilla L. vill absolut åka båt en sista gång. Som tur är ligger flytvästen kvar i ruffen. Och lyckligtvis startar Tumlaren på första försöket, trots flera veckors stillaliggande. Det blir en kort tur bort till Handelsman Flink. Där brukar vi köpa glass i handelsboden och lilla L. brukar få en karamell av tant Siv bakom disken.

Men idag är det för kallt, de går inte iland utan vänder fort hemåt igen, till farmor som huttrar på bryggan.

Efterrätt enligt Wikipedia: mindre, oftast sötad maträtt som serveras efter huvudrätten.

Jag har aldrig gillat det där uttrycket att barnbarnen är livets efterrätt.

En läcker avslutning som man blir serverad…?

Nej, barnbarnen är istället livets doktorsavhandling. Ett livsprojekt som kräver för det första en gedigen grundexamen, dvs en bra relation till barnbarnets föräldrar. Den basen behöver underhållas och kanske uppgraderas.

Sen måste man nyfiket och oförtröttligt jaga nya fakta och kunskaper. Det som gällde om amning, sovvanor och uppförande när ens egna barn var små har ändrat sig. Till det bättre. Det bör i alla fall vara ens första hypotes.

Därefter gäller det att kunna presentera sig själv på ett tilltalande sätt, vara flexibel och öppen för att korrigera både i stort och smått. 

Utan att göra våld på den man innerst inne är, och vad man i själ och hjärta tror på.

Man blir inte automatiskt Fil.Farmor eller Fil. Mormor.

”Hur fattig man än är så kan man faktiskt ha råd med detta.” sa stora L. eftertänksamt. ”Ett paket korv och en brasa.”

Marken darrar under L. just nu, finanskrisen verkar sätta krokben för livets stora dröm. Åtminstone tillfälligt.

Lilla L. upplever en katastrof av större och mer permanent natur. Snutten är borta! Alla har letat precis överallt, men snutten med kaninhuvud är och förblir borta sedan i morse. Han är köpt i en leksaksaffär i Chicago för 2,5 år sedan, sliten och med bara ett öra, men helt oersättlig. Kanske har Sigge stulit honom och grävt ner i rabatten?

Farmor har hittat en helt ny, mycket finare snuttekanin i gömmorna. Han fick godkänt i dagsljus och soligt humör, och fick följa med på korvgrillningen. Få se hur det går ikväll…

 ”Titta mormor jag är en prinsessa!”

Lilla A är glittrande glad, strålande nöjd med sig själv. Och hon får allt gensvar hon kan önska sig.

”Ja, vad fin du är! Jättevacker! Du ser precis ut som en riktig prinsessa!”

Varför slutar vi uppmuntra, peppa och bekräfta? Varför börjar vi plötsligt tycka att det är lite opassande, lite skämmigt, lite besvärande, när någon framhäver sig själv och sina fördelar? Varför snålar vi med beröm och komplimanger istället för att vara generösa med lovorden?

Jag fick just ett mail från en flyktig bekant i USA som skrev ”I think you are a wonderful person…” och det kändes lite förbjudet, lite falskt – hur kan hon säga så som knappast känner mig?

Vilken dum reaktion.  Jag borde såklart tacksamt ta emot, njuta av att känna mig som en prinsessa igen. Och ge tillbaka.

Idag står en notis i Expressen som är en stor nyhet för alla som tänker föda barn i framtiden.

http://www.expressen.se/halsa/1.1741967/nytt-lakemedel-gor-forlossningen-kortare 

Man har lyckats utveckla ett läkemedel som ger inte bara mindre utdragna, utan också mindre plågsamma förlossningar. Den här ”bieffekten” av läkemedlet Heparin upptäcktes av en slump. Forskare la märke till att kvinnor som behandlades med det blodförtunnande medlet Heparin, fick lindrigare förlossningar.

Nu har man alltså lyckats utveckla ett läkemedel som bara ger lättare förlossning, och inte är blodförtunnande.

Bra jobbat!  🙂

”Deras barn dör i magen. Deras underliv går sönder.” Så börjar artikeln i M-Magasins första nr 2009.

Jag glömmer aldrig den artikeln. Den illustreras av en bild där Amelia iklädd plastmössa och munskydd med omålade ögon och bleka kinder stirrar skräckslagen medan operationen pågår.

Amelia reste till Fistulasjukhuset i Addis Abeba i Etiopien och fick vara med när 85-åriga doktor Hamlin opererade en ung flicka. Bortgift vid 11 års ålder, gravid så snart hon fick mens, barnet kunde inte födas utan dog under förlossningen, och när det döda barnet togs ut hemma i byn skedde det så brutalt att flickans underliv sprack totalt. Efter det kunde hon varken hålla urin eller bajs och blev utstött.

På Catherine Hamlins sjukhus opereras hon gratis. Inte bara hon. 2500 unga flickor per år!!! Man räknar med att det i Etiopien finns ca 40 000 drabbade kvinnor. På sjukhuset finns också en skola, där flickorna utbildas under konvalescensen. De flickor som inte kan återvända hem tas om hand.

Fistulasjukhuset startades av doktor Catherine Hamlin och hennes man redan på 60-talet. Det drivs helt av insamlade pengar. Oprah Winfrey är en av de största donatorerna. M-Magasin har samlat in pengar i flera omgångar.

Jag hoppas M-Magasin lägger ut artikeln på sin hemsida! Jag ska be Amelia om det på hennes blogg.

Idag blev det offentligt att Catherine Hamlin får Right Livelihood-priset, som även kallas för det alternativa Nobelpriset. Det är mer än någonsin läge att utbrista: ÄNTLIGEN!

Läs dagens artikel i DN om Fistulasjukhuset och priset!

I tisdagens Göteborgs-Posten finns en artikel om Mindful Parenting.

Artikeln handlar om en bok som just kommit ut. Boken heter ”Mindfulness för föräldrar” och är skriven av Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg.

Det gör lite ont att läsa artikeln. Mindful parenting fanns inte när jag var småbarnsmamma. Jag har gjort precis alla fel som beskrivs. Det allvarligaste felet i artikeln minns jag nästan som ett konstant tillstånd. Att inte vara närvarande. Jag byggde motvilligt lego och tänkte på jobbet. Läste saga och tänkte på ekonomin. Satt på stranden och tänkte på husbygget. 🙁

Fast nej, riktigt så illa var det nog ändå inte riktigt hela tiden. 😉

Men om det hade funnits en sån bok när jag var småbarnsmamma, så hade jag säkert blivit frälst direkt och mycket hade blivit annorlunda.

Fast det är aldrig försent. Jag ska köpa boken nu och bli en mindful farmor och mormor.

PS. Det finns fler boktips i artikeln. Åsa Nilsonne: ”Vem är det som bestämmer i ditt liv? – om medveten närvaro.”  och  Anna Kåver: ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig.”