Idag blir det extra inlägg igen, för jag måste bara tipsa om vad Pernilla Wahlgren har skrivit på sin blogg.

Det är så på pricken rätt tycker jag.

http://www.bloglovin.com/m/49132223/2

Hon skriver detta som svar på ett fult påhopp i bloggen som gjordes dagen innan. Då hade hon visat bilder på trogna fans, bl a en dövstum tjej Malin som älskar Pernilla och har följt henne i alla år på turneer och shower. Malin är lite rund, vilket påpekades på ett fult sätt i en kommentar. Malin tog väldigt illa vid sig och svarade i bloggen, och så var stormen igång!

Heja Pernilla, Farmor gillar dig!

Nu byter Farmors blogg bilder, det går ju inte att ha iris, rosor och blåklockor i oktober 🙂

Håll tillgodo med lite vackra höstfoton istället. 🙂

För tre år sedan köpte jag 2 st amerikanska blåbärsbuskar på Lisebergs Trädgårdsdagar. Jag såg framför mig hur buskarna skulle bli trädgårdens största attraktion, klart överlägsen vinbär och jordgubbar, päron och äpplen. Jag tänkte mig att barnbarnen skulle slåss om bären.

I år blev det blåbär på buskarna för första gången. Massor av blåbär. Gigantiska blåbär som först nu är riktigt mogna.

”Jag gillar dom vanliga bättre!” sa lilla A sex år uppriktigt, efter provsmakning. Storasyster lilla S plockade snällt en full kopp för att göra mig glad.

Den trista sanningen är att hon har helt rätt. De amerikanska blåbären smakar som en blek kopia av de vilda i skogen. Inte blir man blå om fingrarna heller. Jag kokade sylt av dem, och den blev rätt så god, men absolut inte lika god som riktig blåbärssylt.

Lille L 2 år har ingen uppfattning om hur blåbär ska smaka. Han släpade lyckligt ut sin lilla stol och satte sig mitt i busken och åt tills han var mätt. Så jag behåller väl blåbärsbuskarna i alla fall.

När jag var liten fick man inte gå på gräsmattan i trädgården till huset där vi bodde, man fick inte plocka blommor i rabatterna, man fick inte plocka äpplen från träden eller vinbär från buskarna, och man fick absolut inte klättra i träden. I min trädgård får barnen göra allt det där, naturligtvis. Ju mer desto bättre. Finns det något underbarare än en blandad bukett med tulpaner, iris och maskrosor? 🙂

Jag måste bara skriva ett litet extra-inlägg och berätta om vad Evelina skriver på sin blogg. Hennes lillebror och hans klasskamrater räddade livet på sin slöjdlärare när han fick hjärtstillestånd på en utomhuslektion.  http://www.expressen.se/Nyheter/1.1733549/de-raddade-livet-pa-sin-slojdlarare

Så otroligt rådigt och rätt de handlade! Nu säger ni att jag generaliserar och drar alla över en kam, men 11-åringar är ofta underbara människor, kloka, modiga och mogna. (Sen blir de invaderade av sina hormoner några år och kan bli svåra att förstå sig på.)

Om man har en 11-åring i sin närhet tycker jag att man ska inspirera henne/honom att skriva ett brev till sig själv som vuxen. I det brevet ska det stå vad man gillar hos sig själv, vad man är bra på och vad man tycker är roligt.

Det brevet kan bli världens bästa vägvisare för barnet många år senare.

I går uppmanade Tonårsmorsan hela bloggvärlden till ett upprop mot rasism. När jag läser hennes blogg efteråt blir jag förtvivlad och undrar om vi bor på samma planet. Att det är så illa, så fruktansvärt illa? Jag tänker att det spelar ingen roll hur många upprop som skrivs, hur många demonstrationer som samlas. Samma människor kommer ändå att stå i samma frontlinjer och puckla på varann, verbalt och fysiskt.

Min slutsats blir den gamla vanliga. Jaques Brels ”Quand On n’a Que Lámour” http://www.youtube.com/watch?v=ezsXDSfaBI0 I den här videon sjunger Gunilla Backman den på svenska på en DN-Gala: ”Kanske kärlek är allt” . (Den är bättre med Eva-Britt Strandberg och Tommy Körberg, men jag hittade inte den.)

Det enda man kan göra är gräva där man står. Försöka göra skillnad i sitt eget kök, på sitt eget dagis, i sin egen skola, i sin egen vänkrets. Slåss gör jag inte. Argumentera kan jag inte. Men älska försöker jag alltid.

Detta är nästan hela min familj. Jag är så stolt över den. Alla är omistliga. Alla lika värdefulla. För mig och för Sverige.

PS. Läs den här artikeln om FN-rapporten som visar att invandring lönar sig!

   BRO Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet 2009

Du sparar väl på barnens handskrivna lappar och meddelanden? Jag har en hel låda hemma. Den innehåller dyrbar familjehistoria.

Där ligger namnförslagen vi satte upp på kylskåpet när lille sladdisen var nyfödd och alla ville vara med och bestämma hans namn. Där ligger ilskna lappar om rymning (”jag har rymit komer klokan 6”), lugnande upplysningar om vilken väg man tänker rida, önskelistor, till och med en ”fråga chansen”-lapp som jag hittade i en skolväska.

Jag kom att tänka på min lappsamling när jag läste bloggen Heja Abbe. Den 24e september har Abbes pappa lagt ut en bild på en lapp som Abbes storebror har skrivit till tandfen. Titta på den, den är underbar!

Den rosa lappen här nedan till vänster är från stora L, idag 31 år och själv pappa. Den ska tydas såhär:

Jag är hos Kerstin och räddar en katt. Förklarar senare.

Lappen till höger är från hans lillebror, idag 20 år, till påskharen. Det står såhär:

Kära påskhare kan du vara så snäll att gömma mitt påskgodis lite svårare i år snälla påskharen hälsningar

”Fammo, ja e hääääär!” Sent fredag kväll stod han där i farstun så glad och kaxig. Det var så länge sen, jag var lite rädd att jag skulle vara bortglömd, minnet är kort när man bara är 2 år. Sist vi sågs kunde han bara prata tvåordsmeningar.

Men den oron var helt obefogad. En timme senare var det jag som skulle läsa saga, det var jag som skulle ligga bredvid i sängen och det var jag som fick uppleva njutningen att se de små ögonlocken darra och slutas, den lilla knutna näven öppnas och släppa greppet om snuttetrasan.

Igår hade vi tänkt grilla korv ute, köra traktor och ge fåren en ny storbal. Och så ösregnar det!  Riktigt busväder, som man faktiskt inte kunde vara ute i.

Lille L och jag läste Bamse i soffan i uterummet, framför brasan. Sen somnade han bland lammskinnen, tätt intill mig, medan jag skrev det här blogginlägget.  En stund att trä upp på det där skimrande pärlbandet i minnet 🙂 

 
 BRO Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet 2009

Här ser du mitt eget digitala Rosa Band. Jag använder det som ett digitalt brevmärke, det ligger längst ner i alla mina mail. Jag kan klistra in det i min profil på Facebook om jag vill, och som du ser också i bloggen.

Mitt Rosa Band är extra fint, det har en diamant i mitten 🙂 Därför kostar det lite mer, 100:- för en månad. Men man kan också välja ett Rosa Band för bara 20:- Då får man använda obegränsat antal ”mailbrevmärken”  i en hel månad!

Det fiffiga med ett digitalt brevmärke (eller Giversign) är att det är klickbart. Den som får ett mail från mig, kan klicka på märket i mailet och själv skaffa sig ett digitalt Rosa Band! Osv osv.

På så sätt fungerar det som ett snöskred på nätet, och det kommer in massor med pengar till bröstcancerforskningen!

Det är andra året i rad som det digitala Rosa Bandet kan köpas.

   BRO Bröstcancerfonden – Digitala Rosa Bandet 2009

Det börjar bli många spännande, gripande, underbara berättelser i Farmorsbloggens tävling! Alla historier är olika, och alla är underbara på sitt sätt. Det är så sant som Fjortisens Morsa kommenterade i början av tävlingen. ”ALLA har något att berätta!”

Jag är så glad att ni vill dela med er av dessa dyra erfarenheter! Du som läser detta, du har säkert också en alldeles unik, egen mammaberättelse! Skriv ner den, och lägg in den som en kommentar till Mammors Underbara Berättelser

Där finns redan (obs! jag nämner bara några exempel slumpmässigt!) berättelser av…

…en mamma som vägrade ge upp sitt barn trots att allt fostervatten hela tiden rann ut genom hålet efter fostervattenprovet, och som höll ut i 28 veckor tills barnet kunde tas ut.

…en mamma som överlevde en otäck trafikolycka med sin 2-åring och sin 4-åring.

…en mamma som fick kämpa för provrörsbefruktning IVF och till slut efter 5 år fick tvillingar.

…en mamma vars bebis måste hjärtopereras direkt efter förlossningen.

…en mamma vars bebis föddes med klumpfot och måste vara gipsad från födseln och upp till 1-årsåldern.

…en mamma som var nära att dö i havandeskapsförgiftning.

…en mamma vars bebis föddes i 26e veckan.

…OCH MÅNGA FLER!

För en tid sedan sa en av mina bästa väninnor till mig att hon tycker Farmorsbloggen är så bra, men att den också gör henne lite sorgsen. ” Ni verkar alltid ha det så fint och bra, jag blir lite avundsjuk, jag vill också ha det så.”

Det gjorde mig betänksam och ledsen. Inte vill jag att Farmorsbloggen ska få någon att börja jämföra sitt liv med det som jag visar av mitt liv på bloggen! Där har jag ju skalat bort det som är fult, fel och fattigt! Jag ljuger inte, men jag tar inte alltid med hela sanningen.

Farmorsbloggen är ingen dagbok över en perfekt tillvaro.  Jag har valt bort att beklaga mig, bikta misslyckanden eller lufta ångest i min blogg. Det finns förstås i mitt liv också, men jag förminskar det, låtsas inte om det om jag kan.

Med Farmorsfrågan vill jag demonstrera i praktiken hur enkelt man kan använda det positiva tänkandet som verktyg. Jag vill visa ett kraftfullt sätt att styra sig själv mot nya möjligheter och förändringar. Förändringar som naturligtvis är helt individuella för var och en av oss. Någon blir klar över att hon vill skiljas, en annan vill flytta till Thailand.

Inte minst hjälper jag mig själv med mina Farmorsfrågor 🙂