Chokladpaj med klarbär
Klarbärsträden dignar av bär i år, vi hinner omöjligt plocka alla men jag har bestämt mig för att inte släppa in det dåliga samvetet. Fåglarna behöver bären bättre än vi.
Jag har gjort flera kg sylt och dessutom fryst massor. Den här chokladkolapajen är en blandning av två recept – fyllningen kommer från Arla , fast det är lingon i originalreceptet, och pajdegen från bloggen 56 kg.
En riktigt smarrig, glutenfri efterrätt. Ta bort eller ersätt sockret med Sukrin så blir det LCHF.
Pajskal:
Blanda 3 dl mandelmjöl, 0,5 dl kokosflingor, 1 msk fiberhusk, 40 gr smör, 1 tsk salt, 3 msk socker, 1 ägg. Tryck ut degen i en pajform. Ströa över med mer kokosflingor och tryck ut lite till.
Grädda i +175C tills pajskalet fått fin färg, ca 12 minuter.
Fyllning: koka upp 1,5 dl vispgrädde, 50 gr smör och 1,5 dl ljus sirap. Sjud i tio minuter.
Stäng av värmen och blanda ner 200 gr blandad ljus och mörk choklad som du brutit i mindre bitar. Rör tills smeten är blank och jämn. Häll i det avsvalnade pajskalet och lägg ca 3 dl urkärnade klarbär ovanpå smeten. Ställ i kylskåp över natten. Servera med vispgrädde.
Livets mirakel.
En liten flicka är född. Mitt 6-e barnbarn. 10 nya liv finns nu på jorden tack vare Odd och mig.
Det känns som i kyrkan, fast jag sitter ensam i båten. Stilla och fridfullt. Behöver min kokong, inga intryck, inga krav, inga förväntningar.
Hemma ser jag just nu bara ogräset, de skitiga golven, alla dignande bärbuskar och växthuset som fortfarande är fullt av förra årets mögliga tomatplantskelett och inget annat. Full fart hela dagen har numera sitt pris.
Vad jag har gjort? Ridpromenad med A på lånad tinkerhäst i morse, svartavinbärsplockning, musselfest i Lysekil. Lille L vann en jättetoblerone på tombolan. OA sjöng Cornelis så att ingen kunde stå still och jag skötte min funktionärsplikt med kameran bland tusentals musselätare. En väldigt bra förklädnad om man letar udda karaktärer för övrigt.
Så kom plinget i mobilen från BB och luften pyste ur mig fullständigt.
Nu vill jag bara gråta glädjetårar och dricka vin. Tyvärr får jag inte upp korken.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Novelltävling igen
Idag blev jag klar med ett bidrag till Hemmets Veckotidnings novelltävling. Första pris är 10 000:-, men det som lockar mig mest är att det är prisutdelning på Bokmässan i september. Nu kommer jag att hoppas hela hösten. Tyvärr kan jag inte avslöja varken vad novellen heter eller vad den handlar om. Man måste skicka in sitt manus anonymt, bifoga namn och adress i ett igenklistrat kuvert.
Det svåra med att skriva för sådana här tävlingar är att man A: Gärna vill vinna. B. Inte vill skriva någon typisk veckotidningsnovell. Oftast är dessa helt oläsliga.
Vi får väl se hur det går.
Godnatt från båten.
– Posted using BlogPress from my iPad
Skrämmer mig själv.
Inledningsscenen i en roman måste fånga läsaren så att hon helst inte vill lägga ifrån sig boken innan den är utläst. Den första boken av den sorten jag kommer att tänka på är ”Skumtimmen” av Johan Theorin.
Många bra deckare är bladvändare, jag vet att jag ibland har blivit så påverkad att musklerna i armar och ben börjat darra och jag har fått hjärtklappning.
Nu sitter jag med min egen inledningstext, där ett av offren/skurken långsamt dör medan han plågas av sina minnen och skuldkänslor.
Vinden sliter i riggen och en massa konstiga ljud uppstår i båten medan natten blir allt svartare. Det kommer att bli svårt att somna. Ikväll också.
Jag borde kanske inte skriva den här sortens scener så sent, ensam ombord? Eller också är det just därför de blir så ruggiga?
– Posted using BlogPress from my iPad
Min roman i tre meningar.
Igår kväll blev jag klar med baksidestexten till min roman. Den där korta, säljande texten som jag har skrivit hundra varianter av de senaste 18 månaderna. (Där kom en stor lögn av bara farten, jag har ju inte skrivit färdigt en enda, bara börjat och gett upp.)
Detta är standardövningen i varje författarhandbok, på varenda skrivarkurs:
”Beskriv temat i din berättelse med tre meningar.”
Lika svårt som:
”Skriv en kort baksidestext till din roman, som sammanfattar handlingen och lockar till läsning.”
I natt klockan halv två släckte jag lampan i båten efter att ha slagit två flugor i en smäll (klyscha som aldrig får smyga sig in i ett manus). Det blev en kort baksidestext vars två sista meningar beskriver bokens tema :
”Ett barn försvinner från sommarhuset på den lilla ön. Efter flera dygns fruktlöst sökande tror alla att hon har förirrat sig ner till havet och drunknat. Bara en handfull personer fortsätter att leta, eftersom de av olika anledningar är säkra på att hon lever. För alla handlar sökandet efter flickan också om att rädda sig själv. För en av dem innebär det att barnet måste offras. Vem hinner först, och vad blir priset för den som förlorar kapplöpningen?
Strömtagna är en roman om hur svek och lögner kan påverka en familjs liv i flera generationer, hur våld och förtryck från personer som levde för hundra år sedan kan styra tankar och handlingar hos den som lever idag. Det är också en roman om människans möjlighet att befria sig från sin historia och själv skapa sitt liv, och hur försoning och kärlek är möjlig ända till det sista andetaget.”
Bilden är tagen från min skrivplats i båten. Den ska hjälpa mig i vinter.
– Posted using BlogPress from my iPad
Vilken tur!
Jag körde slalom mellan de gröna prickarna i den smala serpentinpassagen in mot Bassholmen. Sakta, inte ens de tillåtna 5 knopen eftersom det var så tät båttrafik. Det finns ingen specialare över den här delen av Nordströmmarna i sjökortet, vill man ha en större förstoring än 1:50000 får man lita till sjökortet i Gps-en. Och eftersom det också är Sjöfartsverkets så litar man på det.
Det var kanske 4e eller 5e gången i sommar jag körde samma väg. I sjökortet går 3-meterskurvan en bra bit utanför den gröna pricken, så jag höll ut ordentligt för mötande. Här är nämligen tråååångt. Kände mig kapabel och hade full kontroll, Odd pratade med Joar i mobilen.
Pang, krasch så körde vi in i en vägg, världen brakade ihop med skrammel och dån och jag befann mig plötsligt med tänderna i Garmin och kinden och ögat på något annat väldigt hårt och vasst ställe. Odd låg på magen halvvägs ner i salongen. Det var hemskt. Motorn gick fortfarande fast vi stod still, och jag kände att blodet rann nerför hakan. Läppen och tänderna kände jag inte alls.
Odd fann sig snabbt, stängde av motorn och inspekterade mitt ansikte. En orolig och hjälpsam man i motorbåt erbjöd hjälp.
Men Odd fick loss båten från stenen och jag fortsatte köra ända hem. Vill inte bli feg. Detta kan hända alla intalar jag mig.
På vår ”bana” som finns sparad i gpsen står det att djupet där jag gick på är 9,8 feet. Gott och väl 3 meter.
Nu vet jag A: att man inte kan lita blint på djupkurvans dragning och
B: att man absolut inte ska gå utanför farleden där man inte har gjort det förut. Det finns ju flera ställen i Nordströmmarna där jag vet att man kan ta prickarna på valfri sida. Det såg ut på kortet som om man kunde gå en bit på sidan om farleden här.
Men verkligheten visste bättre.
Idag är jag trött och seg. Men glad att det inte var värre. Odd kunde ha brutit armar och ben. Nu linkar han med en lårkaka. Jag kunde ha slagit ut tänder och skadat ögat. Men kom undan med trasiga glasögon och ont i ansiktet. Båten är förhoppningsvis hel, Odd ska snorkla idag.
Ödet var på vår sida.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Lycka
Att vakna i båten en solig morgon. Bara mitt manus och jag.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Äntligen sommar!
När höskörden är avklarad, då kan man börja njuta av sommaren.
Från och med nu är det bara jag som jobbar på LifeStone. All annan personal har gått på semester. Jag tänker ta det lugnt och bara göra det allra nödvändigaste. Ta mig tid att redigera min roman några timmar varje morgon, besegra ogräset i trädgården och njuta av barnbarn och båt.
Livet är så härligt just nu att det måste vara en parentes. Det gäller att ta vara på varje minut.
Plötsligt händer det
Tio km är vääääldigt långt om man väljer Kuststigen runt Bohus Malmön upp och ner i alla gamla stenbrott. Halvvägs mitt ute i ingenting stod plötsligt en kylbox med kalla drickor. Tack okända Emelie för att du räddade mitt humör!
”Plötsligt händer det. Lägg pengarna i burken. Tack. Ha en bra dag. Emelie.”
Några km senare kom vi förbi en liten damm med röda näckrosor. Sällsynta, har jag för mig?
Nu sitter jag i båten med fötterna högt och vilar darrande vadmuskler. Odd fortsatte hela vägen runt, jag avbröt. Hoppas han slipper bära Sigge hela vägen .
– Posted using BlogPress from
my iPhone
Bohus Malmön
Vi styrde utomskärs från Skärhamn i fin vind, sommarvärme, lagom sjögång och blå himmel. Det känns fortfarande magiskt att ha en båt där man känner sig trygg ute vid Bonden även om vindprognosen säger 6-10 m/ sek. När jag var liten var just Bonden det värsta, yttersta tänkbara målet för en fisketur med snipan. Otänkbart för pappa att han skulle ta med något barn på den turen. Tänk om det skulle blåsa upp. Då fanns förstås varken Sjöräddningens väderapp eller gps.
Vi strök tätt förbi Måseskär i sydlig bris och när vi sneddade över Brofjordens angöring kom regnet. 25 sjömil blev det totalt.
Det positiva med det dåliga semestervädret är att det finns gott om plats i hamn även om man kommer sent. Vi spanade in en bra plats med boj och vinden i fören och genast dök det upp en hjälpsam norrman ur en jättelik Storebro för att ta emot förtampen.
”Tack!” sa vi. ”Bare göj” sa han.
Bohus Malmön väntar på att upptäckas. Jag har aldrig varit här, försöker trycka ner mina förutfattade meningar om ”den röda ön” längst ner i kölsvinet.
– Posted using BlogPress from my iPhone
