Mohitos, falafel och siesta
Dagens program: Joggat 8 km, skrivit 4 timmar, solat och badat, promenerat och druckit drinkar, ätit falafel i solnedgången, handlat utflyktsmat för morgondagens vandring i bergen.
Nr 18/365+1 foton 2012. Motljus.
Nr 19/365+1 foton. Par.
Posted using BlogPress from my iPhone
På väg till Las Palmas. Igen.
Imorgon kväll är jag tillbaka på mitt lilla guesthouse i Las Palmas. Den här gången har jag bokat rum 202 på 7 Soles Calle de Naval i hela två veckor. Planen är att jobba, skriva och koppla av. Odd är med mig första veckan.
Mina förväntningar är skyhöga. Tidigt på morgonen vill jag jogga längs stranden som är ca 4 km en väg. (Han har köpt nya träningsskor bara för den sakens skull 🙂 ) Sen köper vi yoghurt och frukt i supermercadon och äter frukost på någon av strandpromenadens bänkar, med utsikt över stranden. Sen svarar jag på mail och sköter mitt jobb och skriver på min roman fram till 13.00. Under tiden rekar Odd i Las Palmas, hittar hyrbil, kollar fina utflyktsmål och följer sina infall. Sen äter vi och slappar på stranden.
På eftermiddagen ser vi oss omkring på landsbygden med hyrbil. Kanske hittar vi en liten by med mysigt alternativt boende. Mitt enda krav är att det måste finnas internet. Jag ska skippa facebook, som stjäl för mycket tid, men vill hålla igång bloggen som alltmer övertar rollen som dagbok.
På kvällen har jag ett skrivpass igen på några timmar. Sen promenerar vi och äter middag, kanske på någon restaurang som han har hittat. Eller också letar vi reda på någon tillsammans.
Det ska bli intressant att se hur verkligheten stämmer med mina drömmar. Kanske blir någon av oss liggande i influensan på rummet hela veckan som straff för mina högtflygande planer… Nej. jag tror ju inte på den sortens straff.
Det är underbart att resa ensam och upptäcka en ny stad. Men det är faktiskt ännu roligare att resa ihop.
Frukostlyx.
Idag har jag lyxat till det med frukostbuffé på Reina Isabel, det flottaste och samtidigt mysigaste hotellet jag hittat hittills längs strandpromenaden. Visserligen har jag inte utforskat mer än en tredjedel av den 4-5 km långa promenaden, det kanske finns ännu finare hotel. Det som är så mysigt med Reina Isabel är den vänliga servicen och inredningen med mycket ljus, palmer och bambumöbler. Trådlöst internet öppet för alla gäster, inga koder eller annat krångel. När jag frågade frukostchefen om det var OK att betala bara för frukosten, och om jag fick sitta kvar och skriva, log han och sa ”be our guest madame, this is your home as long as you want” och såg ut att mena det! Jag kanske ser lite rik ut nu, eftersom jag fixade håret igår?
Detta väljer jag inte! Men jag ser gott om riktigt tjocka kvinnor i min ålder som lastar tallriken full. För att godsakerna ingår i priset? Vad jag tycker synd om dem!
Min skrivplats på morgonen några timmar idag. Sen ska jag nog sola och bada lite.
Förälskad i Las Palmas.
Restresan till Las Palmas bokade jag helt utan förväntningar på solbränna och bad. Jag ville bara bort från mörker och kyla för att kunna skriva på min bok helt ostörd en vecka. Jag valde staden Las Palmas för att slippa Sällskapsresans miljöer och människor, jag ville ha arbetsro utan pooler, röj och turistkommers. Nu är jag fast. Jag längtar redan hit igen, fast hemresan inte är förrän i övermorgon. Här finns allt. Spanskt vardagsliv, lagom mycket turister, vanliga affärer. Maten i kvarterets SPAR-köp kostar inte mer än hemma men sortimentet är roligare.
Klippning, slingor och styling hos den unga och hippa frisören på hörnet kostade 50 Euro och blev minst lika bra som i Göteborg. Ögonbrynen färgade han gratis.
Om jag går ner i arbetstid kan jag faktiskt bo här en vecka i månaden under vintern. En flygstol med Ving eller Apollo kan man idag få för 495:- om man kan resa sista-minuten med en dags varsel. Rummet på mitt lilla Hostel 7 Soles är billigt och kan bokas på telefon dagen innan. Finns inte plats här så ordnar de rum tillfälligt på Hotel Paloma Blanco på gatan intill. Maten kostar mindre än hemma om man handlar och äter som en spanjor och inte som en turist.
Jag har redan investerat i en liten vattenkokare som ska få stanna kvar här tills nästa gång. 🙂
Tre dagar kvar.
Här, på lyxhotellet Reina Isabelle som ligger vid strandpromenaden, har jag absolut inte råd att bo. Men det går utmärkt att betala bara för den fantastiska frukostbuffen och sen sitta kvar så länge jag önskar. 🙂 Kanske ända tills middagsbuffen. Utmärkt gratis uppkoppling och vänlig personal som inte alls behandlar mig som den snyltare jag är. Jag tycker faktiskt jag är smart som kombinerar billigast billiga boende med höjden av komfort. (Det gick tyvärr inte att sitta kvar och skriva på mitt första lilla mysiga fik, det luktade för mycket cigarettrök.) Ann Ljungberg kom upp med buss från Maspalomas och vi hade vårt första textmöte i den här inspirerande miljön.
Efter lunch hyrde jag en solstol och ett parasoll på stranden och badade faktiskt, trots hosta. Vattnet var kanske 22 C, klart för att vara en sandstrand och rent. Över huvud taget ser jag inget skräp någonstans, varken på land eller i vattnet.
Det är en sån mysig stämning på stranden. Några pensionärer har burit ut en vanlig campingmöbel och sitter runt bordet och spelar kort. Rynkiga, tjocka, magra kvinnor solar eller spatserar, somliga topless andra inte. Gubbar (tyskar?) i helt osannolika tarzanbadbyxor, typ löst hängande tangas, strövar värdigt småpratande i vattenbrynet.
Den som inte vill lägga 25 kr på att hyra strandstol för en dag tar med en egen stol, eller bara en handduk.
Alla småbarn man ser är spanska, turistbarnen bor väl på södra delen av ön, all inclusive och med Bamseklubb. Och jag förstår barnfamiljerna, klart det är roligare om barnen snabbt hittar kompisar och kan sysselsättas.
Men själv väljer jag alla gånger Las Palmas, för att här finns spanskt vardagsliv och en strand för alla sorters människor.
Molnen hänger hela dagen regntunga och grå över bergmassivet i söder, men över staden och stranden är himlen blå och solen skiner.
Undrar om det är likadant i februari?
Nackdelen med att vara ensam är att ingen kan vakta ens saker när man badar, så jag hade bara med mig det jag måste i en tygkasse, och lite växel. Ingen telefon alltså och därmed inga bilder.
Godmorgon Las Palmas.
Hoppas antibiotikan börjar verka idag, för nu är jag rejält trött på hostan. Men det är i alla fall bättre att vara vissen här än att klättra på väggarna hemma. Utom att hemma kommer Odd med varmt honungsthe med jämna mellanrum och frågar hur jag mår. <3
Idag kommer författarcoachen Ann Ljungberg hit från Maspalomas. Vi ska gå igenom det jag har skrivit hittills och jag hoppas få lite kloka råd och synpunkter.
Jag älskar att gå i mataffärer när jag är på resa. Igår hittade jag först en välsorterad SPAR och sedan en lagom stor typ ICA Maxi. Så här såg det ut i deras charkavdelning:
Från min cell i Las Palmas.
Aldrig har jag bott i ett så litet hotellrum. Toalettdörren går inte att öppna helt eftersom den stöter emot toalettstolen. Det enda fönstret står öppet in mot gården. Egentligen är det ett hostel, dvs ett slags vandrarhem, och kostar därefter. Bara 300:- dygnet. Ingen frukost.
Jag bor på nr 71, om jag tar till höger genom porten är det bara ett par hundra meter till stranden. Utan att man behöver korsa någon trafikerad väg är man plötsligt uppe på strandpromenaden som sträcker sig så långt ögat når. Men jag behövde bara gå några steg innan jag hittade en utsiktsplats som inte gick att motstå, inte menyn heller förresten. Grillade zucchini med stekt ost…mmm!
Enda motgången hittills är min förkylning. Halsen gör ont, hostan skräller och ögonen svider illröda, trots att jag har pumpat dem fulla med gul antiseptisk ögonsalva. Imorgon får jag försöka hitta ett söndagsöppet Pharmacia och se om de kan erbjuda någon dundermedicin.
Imorgon Las Palmas!
Förra året vid den här tiden lovade jag mig själv dyrt och heligt att inte tillbringa en kall och mörk vinter till på Flatön.
Jag såg mig själv sitta i palmers skugga och jobba på distans. A och jag gick på bo-utomlands-mässa och reste till och med till Kroatien för att prova. Det bidde en tumme kan man säga. Imorgon reser jag till Las Palmas, på en sista-minuten-biljett köpt av Ving för mitt byrålådsguld. Jag ska bo på ett litet enkelt hotell mitt i stan, nära hamnen där alla jordenruntseglare laddar innan Atlantpassagen.
Hotellet har varken pool eller Bamseklubb och kostar bara 300:-/natt. Perfekt! Den kommande veckan ska jag ägna mig åt att bli frisk, promenera längs stranden och inte minst skriva på min roman. Den är uppe i nästan 4000 ord nu. Jag borde skaffa mig en liten ordräknarwidget att ha på bloggen. 🙂 Undrar om det finns någon sådan färdig? Ungefär som den där magen med en baby som växer gradvis medan veckorna går. En roman är ju precis samma sak. 50000 ord ska utvecklas och mogna.
Nu ska jag packa och raka benen. Bort med vinterpälsen. Det mesta i min lilla väska verkar vara mediciner just nu. Dagsformen är tveksam. Bäst att ta en före-bild 😉
Inte konstigt att man längtar bort nån gång…
Svar på Farmorsfrågan nr 187.
Ibland blir det bara för mycket grått och trist och för mycket kyla. När jag inte kan värja mig mot pessimister och glädjedödare och lyckosabotörer, då rymmer jag någon annanstans.
Vart jag flyr, det beror på var jag är. Om jag är fast på ett tåg eller någonstans där jag inte kan flytta mig rent fysiskt, då tar jag fram hörlurar och Ipod, Ipad eller Iphone. Musiken sviker aldrig, kan alltid lugna, trösta och lyfta humöret.
Om jag är hemma och längtar bort för en stund, tänder jag en brasa i kaminen i uterummet och kryper upp under ett fårskinn i soffan. Snart får elden fäste i björkveden och värmen från kaminen sprider sig i hela rummet. Nu kan jag jobba med datorn i knät, eller läsa, eller blogga, eller redigera bilder.
Men uterummet i all ära, jag har nästan alltid en längtan att resa längre bort. Alldeles oavsett om jag känner mig lite låg eller inte. Just nu fantiserar jag om södra Turkiet, Thailand eller Vietnam. Men Kanarieöarna vore inte heller fel, jag har hört berättas om fantastiska vandringsleder i bergen. Det ska vara lagom varmt och lagom spännande. Jag är inte någon äkta äventyrerska, ingen som tar farliga risker. På Adlibris hittar jag boken ”Vandra på Kanarieöarna – 50 vandringsturer på Kanarieöarna ” och klickar förstås genast hem den. Kommer i brevlådan om ett par dagar. Internet är fantastiskt.
Vad är en farlig risk? Jag både gick och cyklade ensam i timmar, sena helgkvällar i Paris och Montreal i våras. Helt utan ängslan, kände mig aldrig osäker. Men när jag tänkte ta tunnelbanan till södra Stockholm i lördags natt och promenera sista biten till hotellet, blev jag varnad av hela mitt sällskap och övertalad att ta taxi istället. Är det verkligen så farligt i Stockholm och så fridfullt i Paris?
Ibland undrar jag om min längtan bort helt enkelt beror på att det händer för lite här hemma på ön?
Sommar igen!
Det har varit en helt fantastisk helg på Rügen. Vi hyrde cyklar, som vi alltid gör när vi kommer till en ny plats. Här kostade det bara 14 Euro för två bra cyklar en hel dag.
Odd gjorde först en lång tur på egen hand medan jag slappade i en strandstol, vårdade min förkylning och läste klart deckaren av Mari Jungstedt. Sen cyklade vi tillsammans ett par timmar på eftermiddagen. Nätet av cykelvägar är lika utbyggt som på Gotland, eller mer, vi blir sugna på cykla längre. Kanske ända till Polen?
Varför finns det inte såna här smarta strandstolar i Sverige? Som små hyddor, perfekta att krypa upp och boa i. Som en skog av solrosor vänder sig alla stolarna under dagen efter solen och vinden. Folk bygger små familjebyar genom att gruppera stolarna och komplettera med filtar på marken och låga skärmar i glada färger. Sen ligger man där hela dagen och gör inget annat än läser, äter glass och dricker öl och medhavd picnic.
Det är svensk sommarvärme på stranden och i havet är det +18 C. Hur kan det vara så stor skillnad bara några timmars båtresa från Sverige?
Imorgon måste vi åka hem igen, det känns alldeles för tidigt. Jag vill dåsa i min strandstol med en deckare minst en dag till…
Det är inte bara cykelhyran som är billig. Maten är inte heller dyr. Vi äter på fina restauranger och notan slutar på hälften av vad det hade kostat hemma.
Jag kommer bara på en nackdel (förutom uselt internet på hotellen) och det är språket. ”Vanligt folk” på gatan pratar bara tyska, ingen engelska. Bara några i hotellpersonalen kan hjälpligt prata engelska.
Strandpiren är hjärtat i Bintz. Den är förlängningen av huvudgatan där det ligger massor av affärer, boutiquer, cafeer och restauranger. Här kan man köpa smycken av bärnsten, hälsokost och skönhetsprodukter av havtorn, kläder och hattar. På tvärgatorna hittar man keramikaffärer och konstnärsateljeer.
263/365 foton 2011. Tema: I min bil.
Det är bra att vara i god tid vid färjan på hemvägen. Vi såg fel en hel timme på klockan, så vi var tidiga inne på Border Shop som ligger innanför grindarna när man checkat in till färjan. Det var tur visade det sig, för efter en halvtimme dundrade bussarna in, fullastade med hemresenärer som måste handla. Vi tyckte vi slog på stort och fyllde bakluckan, men det var ingenting mot vad som åkte in i bussarnas lastrum och släpvagnar. Jo, somliga bussar hade en liten extra husvagn påkopplad bara för att få plats med allt. Hur håller de reda på vem som äger vad när de lastar av? Men jag kan förstå att folk handlar, det går säkert att tjäna in hela kostnaden för resan om man har lite skickebud med sig hemifrån på vin och öl också.
Nu såg jag att man kan förbeställa på nätet på Border Shop och slippa köa, det ska jag göra nästa gång. För detta var inte sista gången vi tar bilen till Rügen, det är ett som är säkert. Men två dagar är lite för kort för att man ska hinna varva ner ordentligt. Nästa gång vill jag stanna ett par dagar till och upptäcka mer av landsbygden och människorna. 🙂
