Detta skrivs som en förklaring till mig själv när jag i framtiden läser min bloggbok och undrar varför det står så lite i december 2014. Jag bekämpade mörkret, skaffade mig fullt upp, samlade på mig nya projekt.

Någonstans i källaren låg kassettbanden som pappa talade in där han berättade om sin barndom i början av 1900-talet, och om hur han startade Billes tryckeri med sin bror på 50-talet. Tillsammans med banden vi spelade in i fjällstugan när barnen var små, banden från bilsemestern till södra England på 80-talet. Familjeklenoder i mögliga burkar längst bak på översta hyllan i samvetet.

Var fanns de? Och vad skulle jag göra med dem när de eventuellt hittades? Någon bandspelare finns inte i huset längre.

Så tog jag ett djupt andetag och började famla bland kartongerna. När jag väl satte igång var det vattenrutsch hela vägen. Jag hittade genast dyrgriparna. Googlade och klickade hem en billig manick för att konvertera banden till MP3-format. Listade ut hur den funkade. Fixade ett konto på SoundCloud, laddade upp och skickade länkar till syskonen.

Det gick till slut men det tog ändå sin tid. Säkert en hel dags arbete.

Det är precis samma sak med ukuleleprojektet på Sjögårdens asylboende i Ellös. Det går som på räls men det tar mitt fokus och min tid.

Bokskrivarprojektet får alldeles för lite tid. Jag vaknar för sent, har tappat bort mina rutiner och lagt disciplinen underst i högen på skrivbordet. Men jag tröstar mig med att det ändå samlas ideer i huvudet. Jag går långa promenader flera gånger i veckan, då öppnas dörren till det kreativa inre rummet och jag står på pass med anteckningsboken och fångar upp allt som kommer över tröskeln.

I senaste numret av Tidningen Skriva  fick jag en riktig författarsmocka. I en  artikel med rubriken ”Städa ditt manus” läste jag: ”Ett manuskript med stora brister i karaktärsteckning, dramaturgi eller logisk helhet fixar du inte genom att putsa på prosan. Att fokusera på språket i ett manus med den typen av grundläggande brister är bara bortkastat arbete.// Det kan liknas vid att rätta till solstolarna på Titanic.”

Där fick jag. Efter jul ska jag ta itu med projektet att stabilisera Titanic och få min roman sjösäker. Det senaste brevet med lektörsutlåtande från Bonniers pekar ju faktiskt med hela handen ut vad jag måste göra. Det känns inte ens motigt att sätta igång, det blir bara inte av, julen och ukulelespelandet och allt möjligt annat kastar hela tiden grus på min fina skrivarbana.

Vi har bjudit in tre gäster från Sjögården till vår julafton. Det fick en konstig effekt på mig. Från att ha suckat och segat med julförberedelserna satte jag plötsligt högsta fart med pynt och matlagning. Varför? För att imponera? Det vore verkligen hjärtlöst i så fall. Hoppas att det bara är projektledaren i mig som väcks till liv. Nya maträtter på julbordet är till exempel roligt, jag har gjort kryddstarka köttbullar, flera olika orientaliska röror och en smaskig sesamdipp med dadelsirap att doppa frukt och kex i till efterrätt.

Samt bakat struvor. Det dubbla struvjärnet har hängt som prydnad på väggen i alla år. Impulsen att försöka använda det kom med GöteborgsPostens julbilaga. Där fanns recept och instruktioner. Igår kväll hjälptes vi åt Odd och jag att fritera. Han höll koll på att oljan inte blev varmare än 180C och jag hanterade struvjärnet. Mot slutet blev det plötsligt omöjligt att använda, smeten vägrade fästa vid järnet. Hade det blivit för varmt? Mormor visste säkert.

Släktklenod som hängt i Odds morfars gran på 1800-talet.

Andra fornfynd som dyker upp när man börjar gräva i gamla minneslådor i källaren.

Du som brukar läsa min blogg vet att jag har det svårt med vintern. En del av mig vill bara stänga av, dra sig undan, krypa ihop till en boll och gå i ide. Eller begrava sig i böcker av författare som är ouppnåeligt fantastiska och just därför deprimerande. Eller drunkna i Facebook.

När man inte har några småbarn som håller en igång märker man hur svårt det är att andas under det tunga mörka vintertäcket. Om jag hade kunnat skulle jag ha rymt till Las Palmas i år igen.

Men då hade jag missat det viktigaste som hänt mig på länge. Nybörjarkursen i ukulele på Migrationsverkets nyöppnade asylboende i Ellös. 150 flyktingar flyttade in för några veckor sedan, de flesta från Syrien.

Idén kom från Oa Gunnarsson, vår egen ö-trubadur, grundare och ledare för uckegruppen jag är med i sedan två år: Oa´s Uckegrupp  – ”Sveriges största turnerande band”. (Hm. Men siktar man mot stjärnorna så når man åtminstone grantopparna.)

För Oa är tanke och handling samma sak, några dagar efter att han fått sin idé körde vi en liten minikonsert på Sjögårdens asylboende och tog upp intresseanmälningar för en nybörjarkurs. Vi fick trettiotvå namn i blocket, det fick bli två kurser.

Var skulle vi få så många ukuleles ifrån? Ibland är det extra roligt att vara företagare, jag bestämde att LifeStone skulle sponsra med femton instrument. Billigaste märket, men helt acceptabla och roliga färger.

Sen startade vi, måndagar och torsdagar. Det är en större utmaning än vi kunde ana. De flesta talar bara arabiska. Instrumentet är helt okänt liksom noterna. Ingen har någonsin hört våra enklaste nybörjarlåtar. Broder Jakob och Ja må han leva.

Men vi kör med kroppsspråket, visar handgripligt och skrattar mycket. Jag skulle inte velat missa den här erfarenheten för all sol i Spanien.

Så lite det krävs för att tända ett ljus i mörkret både för sig själv och andra.

Här är länken till ett youtubeklipp som jag spelade in igår.