Rimfrostrosens tagg
ett flyktigt meddelande
som osloplanet

 34/365+1 foton 2012. Tema: Vinter

Haiku enligt Svenska Haikusällskapet

1. Är skriven på en rad
2. Ska bestå av sjutton teckenljud (jion).
3. Ska helst följa teckenljudsrytmen 5-7-5.
4. Ska innehålla ett årstidsangivande (kigo) och helst ett avskiljande uttryck (kireji) som delar dikten i två delar.
5. Innehåller ofta svåra kinesiska tecken och äldre former av de japanska fonetiska systemen hiragana och katakana.
För haiku oavsett språk gäller:
Den är inte sentimental
Den för samman naturbetraktelser med livets villkor
Den ska vara fåordig och undvika upprepningar
Den ska helst inte innehålla personliga pronomina
Den ska undvika alltför starka adjektiv
Den ska sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga Formen bör underordnas det poetiska innehållet

– Posted using BlogPress from my iPhone

Idag har jag inte joggat, inte ens promenerat, inte skrivit, inte gjort någonting meningsfullt över huvud taget. Bara jobbat med en totalt hjärndöd arbetsuppgift som ”måste” göras. Hela tiden kände jag hur jag kokade inombords. Jag har ju lovat mig själv att inte kasta bort dyrbar livstid på meningslösa saker som jag inte vill göra.
Men det var sista gången, det är en sak som är säker. Den här gången tänkte jag inte efter innan det var för sent.
EN rolig sak har jag i alla fall gjort. Skypat med Mini i över en halvtimme. 🙂 Hon pratar lika självklart med mig via datorn som i verkligheten. Och imorgon ska jag hämta lille L på dagis redan kl 13. Sen ska vi hälsa på mamma och därefter fortsätta hem till Flatön, han ska sova över.

Här väntar jag ut mörkret och kylan. Framför brasan i uterummet, med baggskinnet under fötterna. Oftast ligger Sigge där också. Vackra Sylvia som mamma A skulpterade och gjöt i betong när hon gick på konstskola och sedan gav mig i present väntar lika tålmodigt. Jag älskar henne, men mamma A pratar varje gång hon ser Sylvia bara om hennes fula (?) nästipp som måste fixas till.
Jag blir så lugn när jag betraktar hennes stilla, avslappnade nakna kropp som speglar sig i glasrutan, det är lika effektivt som ett mantra.
Just nu läser jag fyra olika böcker här i soffan. Oates Svart flicka, vit flicka. En liten piga minns, av Elsa Johansson, Med segel, åror och hästkrafter, av Göran Pettersson samt Mellan sommarens längtan och vinterns köld, av Leif GW Persson. Sedan hemkomsten från Las Palmas i lördags har jag inte skrivit en rad. Men imorgon…

Så här gillar jag vintern. På bild med glada barn. Lilla A delar Minis allra första upplevelse av att åka pulka.

Ja, ännu bättre hade förstås varit om jag själv hade varit med, istället för att stora A skickade bilden på mobilen.

Men jag fanns ju i deras tankar just då, det är också stort! 🙂

I senaste numret av M-Magasin finns en intervju med mig på sidan 48. Häpp… den hade jag helt glömt, det var så länge sedan den gjordes. Men den blev helt OK, som tur är.

Den korsvägen befinner jag mig just nu mitt i. Den är i flera plan. En sån där planskild fyrvägskorsning.

Ska jag gå hit eller dit? Upp eller ner?

Ska jag lämna företräde eller gasa på?

Kan jag göra en liten avstickare in till höger och kolla först, innan jag bestämmer mig?

Det enda jag är verkligt rädd för när det gäller livets korsvägar är att jag ska missa dem. Dundra på rakt fram utan att se chansen att byta riktning och hitta nya mål.

Hellre en återvändsgränd för mycket än en sumpad möjlighet.

Nr 30/365+1 foton 2012. Tema: Utsikt

Jag fick fönsterplats på resan hem, långt bakom vingen.

Det är klar himmel över hela Portugal och jag sitter med näsan tryckt mot rutan, fotar då och då med mobilen. Som alltid blir jag alldeles gripen av det jag ser. Berg, åkrar, slingrande floder, utspridda byar med massa små hus. Byar som förmodligen legat på samma plats i hundratals år, där människor levt generation efter generation. Och för alla dessa människor kretsar universum runt just dem. De är världens mittpunkt, deras föräldrar och barn och onda ryggar och husbyggen och skulder och examen och husdjur och middagar och vänner är det viktigaste av allt.
Planet som jag sitter i över deras huvuden är bara ett streck på himlen.
Det är hisnande tankar.
Jag är icke existerande i de flestas medvetanden. Min tillvaro är inte alls viktig. Världen kan ha eller mista mig.
Jag är bara betydelsefull för mig själv och en mycket liten krets människor.
Så skönt och så retfullt.
Ändå tror jag ju verkligen att det finns någon slags högre mening med livet. Mitt liksom alla andras. Och att allting hör ihop. ”No man is an island, entire of itself …/ therefore never send to know for whom the bell tolls, it tolls for you.” (John Donne)

Boken ”Eat, pray, love” av Elizabeth Gilbert finns med i ryggsäcken. En bästsäljare över hela världen, översatt till 35 språk. Och filmad med Julia Roberts i huvudrollen. Den tror jag inte jag vill se, nu när jag har läst boken. Elizabeth beskriver hur hon försöker hitta sig själv efter en livskris med skilsmässa och djup depression. Under ett år reser hon till Italien, Indien och Indonesien. Hon lever några månader i varje land.
Det är en läsvärd, rolig, tänkvärd bok, läs den! Den heter ”Lyckan, kärleken och meningen med livet” på svenska, vilket är synd, det låter så banalt, och boken är långt ifrån banal.
Jag blir förstås också grön av avundsjuka och drabbas av akut tvivel på min skrivförmåga när jag läser den.

Jag vill också komma på såna fantastiska metaforer som att ” bussen hostar ut mig i det kalla regnet” eller ” när man anar minsta möjlighet till lycka efter såna mörka tider, då måste man greppa den om fotlederna och inte släppa taget förrän den har släpat ut en på mage ur smutsen. ” (sid 125 i pocketutgåvan om sinnenas njutning som en plikt mot livet)
Men sen hittar jag en tröst och får tillbaka självkänslan. Hjälpligt åtminstone. Det finns ju redan en Elizabeth Gilbert. Jag är ingen härmapa.

Den här bilden tog jag under min sista morgonpromenad i Las Palmas, för veckans tema på Fotosöndag som var Himmel/helvete. En kåk bortom all ära och redlighet där det faktiskt bodde folk.

Jaha, packad och klar för att ge mig ut på gatan och ta en taxi till flyget. Jag har 3 timmar på mig, tänker äta frukost och kanske hinna skriva lite på flygplatsen. Tack vare Ipaden och ipod med Paul Simon kan jag ju skriva precis var som helst. Fast vissa ställen är mysigare än andra. Här till exempel. Jag hoppas hinna med en resa till innan maj.

 
– Posted using BlogPress from my iPhone

Sista kvällen i mitt lilla hotellkrypin. Egentligen hade jag tänkt avsluta med pannacotta och cappuccino på en restaurang som Odd och jag åt jättegott på. Men jag fick sånt flyt med skrivandet så jag kom aldrig ut från rummet. Det blev oliver i tandborstmuggen och en kvarbliven ostbit istället.
Idag räknade jag ut hur långt jag har hunnit, i ord räknat. På de här tio dagarna har jag skrivit i genomsnitt ca 2160 ord per dag. Sammanlagt har jag nu fått ihop ca 100 sidor av min roman. Hurra! 🙂
Efter den senaste föreläsningen som Ann Ljungberg har lagt ut på sin författarkurs tror jag att mitt skrivande kommer att gå ännu fortare. Där ger hon tips om hur man redigerar sitt manus. Hennes viktigaste råd är att inte fastna i redigerande medan man skriver, utan först skriva igenom hela boken i ett svep, så att man har ett första utkast.
Oj, oj, mitt kardinalfel. Vad gör en gammal copywriter annat än skriver om, filar, väger olika ord mot varann, byter ut meningar, kastar om stycken…
Nu byter jag körstil, nu lägger jag in inte-titta-bakåt-växeln.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Nr 28/365+1 foton 2012. Tema: Svåråtkomlig