Dagens program: Joggat 8 km, skrivit 4 timmar, solat och badat, promenerat och druckit drinkar, ätit falafel i solnedgången, handlat utflyktsmat för morgondagens vandring i bergen.

Posted using BlogPress from my iPhone

Dagens middag. Små stekta sardiner. Jättegoda. Man äter dem hela, allt utom stjärtfenan.
Idag har det varit mest mulet men ändå ganska mycket sol. Mitt på dagen har vi slappat på stranden några timmar, jag har fotat vågsurfare. Min roman växer med ca 2000 ord om dagen. Odd har varit hos doktorn och fått en spruta med cortison och voltaren. Varpå han genast kände sig så frisk att han bokade en bergsvandring på fredag, 5 timmar. Han ska ha en spruta om dagen för sitt överansträngda ledband. Jag har bestämt mig för att bara jogga varannan dag för att undvika samma åkomma.
Imorgon ska jag förresten ta mig i kragen och hitta på en Farmorsfråga.

Nr 16/365+1 foton 2012. Tema: Lunch

Idag har det varit väldigt mycket svensk sommar. Dvs regnskurar omväxlande med sol. I morse när jag sprang min 8 kmrunda norrut blev jag helt genomvåt ett par gånger i korta regnskurar. Det gjorde ingenting utom att min fina frisyr från igår blev helt förstörd. Odd har väldigt ont i sitt knä och övar sig i invalidens roll. Stackars han missade alltså den här regnbågen över Sydatlanten.
Imorgon ska jag inte springa utan vila ben och knän och ta med min riktiga kamera och gå på fotopromenad istället.

Att gå till frisören i Las Palmas kostar mindre än hälften mot hemma. När jag var här i november blev jag klippt, slingad och fixad för 500:- Det kostar närmare 1500:- hemma. Det är svårt att förstå varför det är så billigt just hos frisören, för prisnivån på andra saker är ungefär samma.
Idag gick jag tillbaka till samma salong, blev klippt och fick utväxten färgad för 31 Euro. Det är ett mysterium.

Medan jag satt och skrev på Romanen igår upptäckte Odd en ny promenadstig utmed havet, bortanför själva stranden Las Canteras. Imorse joggade vi den vägen tillsammans. 8 km fram och tillbaka alldeles i strandlinjen medan höga vågor bröt och rullade in mot de vassa lavaklipporna. Stranden är vild och ogästvänlig på de flesta ställen här, otänkbar som badplats. Ett gäng surfare i våtdräkt höll till en bit ut, jag fattar inte hur de vågar. Kommer de inte av vågen i tid blir de ihjälslagna mot klipporna. Jag är så avundsjuk på de där unga starka kropparna som kan klara av att leka där ute bland jättevågorna. Varför har jag aldrig provat? Å andra sidan är det underbart att känna hur lätt det är att jogga 8 km, det har jag aldrig kunnat förut i hela mitt liv.

Nr 15/365+1 foton 2012. Tema:Träning

Klockan är 19.15 och vi är tidiga middagsgäster på en mysig italiensk restaurang i kanten av den långa strandpromenaden i Las Palmas. Det blåser rejält, så trots +22C och sol på dagen så är det inte riktigt sommarvarmt. Odd har (naturligtvis) varit uppe på högsta toppen och träffat norska skärmflygare medan jag har skrivit. 2000 ord om dagen är målet.
Jag har med mig några böcker också. ”Jag minns att jag sprang” av Ron McLarty och ”Små citroner gula” av Kajsa Ingemarsson. Läsupplevelserna kan liknas vid oxfilé jämfört med Bullens pilsnerkorv. Det värsta är mindrevärdeskänslorna som kommer krypande när jag äter pilsnerkorven. ”Gör det bättre själv då”.

Imorgon kväll är jag tillbaka på mitt lilla guesthouse i Las Palmas. Den här gången har jag bokat rum 202 på 7 Soles Calle de Naval i hela två veckor. Planen är att jobba, skriva och koppla av. Odd är med mig första veckan. 

Mina förväntningar är skyhöga. Tidigt på morgonen vill jag jogga längs stranden som är ca 4 km en väg. (Han har köpt nya träningsskor bara för den sakens skull 🙂 ) Sen köper vi yoghurt och frukt i supermercadon och äter frukost på någon av strandpromenadens bänkar, med utsikt över stranden. Sen svarar jag på mail och sköter mitt jobb och skriver på min roman fram till 13.00. Under tiden rekar Odd i Las Palmas, hittar hyrbil, kollar fina utflyktsmål och följer sina infall. Sen äter vi och slappar på stranden. 

På eftermiddagen ser vi oss omkring på landsbygden med hyrbil. Kanske hittar vi en liten by med mysigt alternativt boende. Mitt enda krav är att det måste finnas internet. Jag ska skippa facebook, som stjäl för mycket tid,  men vill hålla igång bloggen som alltmer övertar rollen som dagbok.

På kvällen har jag ett skrivpass igen på några timmar. Sen promenerar vi och äter middag, kanske på någon restaurang som han har hittat. Eller också letar vi reda på någon tillsammans. 

Det ska bli intressant att se hur verkligheten stämmer med mina drömmar. Kanske blir någon av oss liggande i influensan på rummet hela veckan som straff för mina högtflygande planer… Nej. jag tror ju inte på den sortens straff.

Det är underbart att resa ensam och upptäcka en ny stad. Men det är faktiskt ännu roligare att resa ihop. 

Den första tanken som poppar upp är konstigt nog en strof av Bo Kaspers : ”Vi tar en dag, ett ögonblick i sänder, och hoppas innerligt att inget händer.” 

Min familjs lycka är numera helt utanför min kontroll vilket är ett hemskt och ovant tillstånd som det tog tid att vänja sig vid. 

Plötsligt låg de bakom mig,  alla dessa år när jag kunde känna mig säker på vad som skulle glädja var och en av dem. Och när jag dessutom hade makt att se till att det hände! Från de rent basala sakerna när de var små, som att hålla dem varma och mätta och tröstade. Till svårare krav allt eftersom de växte upp, som handlade om kompisar, skolor, ensamhet, ponnies och mopeder. 

Min lilla behändiga flock på fyra ungar (och en man förstås, men honom lämnar jag utanför den här frågan) har nu utökats till en okontrollerbar folkmassa på 11 – 12 människor, varav det alltid är någon eller några som är mer eller mindre olyckliga av någon orsak som jag oftast inte kan påverka. Fast trösta kan jag förstås fortfarande. 

Deras glädjeämnen handlar numera om allt från nya bebisar till nya jobb och husbyggen. Inget jag är direkt ansvarig för. 

Det fyller mig med tacksamhet varje dag,  att alla mina barn blev vuxna, kloka, modiga och självständiga individer. 

Jag vet att de är glada för att jag också blev det. 

 För övrigt gläds jag åt att kaprifolens gröna vingar bara väntar på att få slå ut. Först av alla som vanligt. 

 Nu kom jag förresten på ett säkert kort om jag vill glädja någon lite extra. Ett surdegsbröd! För en stund sen tog jag ut tre stycken ur ugnen. 

Nr 10/365+1 foton 2012. Tema: Vad gör dom?