Många viktiga beslut har jag fattat i sängen på morgonen. Några innan jag ens öppnat ögonen.

Det har ofta varit stora, viktiga insikter och löften av karaktären: Aldrig mer ! Eller: Från och med nu !

Just när medvetandet når vakengränsen och i gränsmarkerna där omkring, händer det  märkliga saker i hjärnan. Jag ser klart vad jag vill. Inser vad som är problemet. Upptäcker ett samband.

Det gäller att fånga de där kloka tankarna direkt, få ner dem på papper helst innan man stiger ur sängen. Annars kan de vara bortblåsta när jag kommer tillbaka från badrummet.

Man kan också presentera den halvvakna hjärnan för en fråga, och se vad som händer.

Det första jag ser när jag vaknar är en julklapp jag fick av mina barn för några år sedan. Det föreställer helt enkelt ett alfabet som är tillverkat av en enda ståltråd i ett stycke. Den fanns med på julmarknaden som Högskolan för Design och Konsthantverk hade och jag blev helt förälskad men hade inte råd. Det är nog en av de finaste julklappar jag fått.

Varför känner jag så starka band till just det här konstverket?

Sådana frågor är intressant att leda in hjärnan på när man befinner sig mellan sömn och vakenhet.

Förra året vid den här tiden lovade jag mig själv dyrt och heligt att inte tillbringa en kall och mörk vinter till på Flatön.

Jag såg mig själv sitta i palmers skugga och jobba på distans. A och jag gick på bo-utomlands-mässa och reste till och med till Kroatien för att prova. Det bidde en tumme kan man säga. Imorgon reser jag till Las Palmas, på en sista-minuten-biljett  köpt av Ving för mitt byrålådsguld. Jag ska bo på ett litet enkelt hotell mitt i stan, nära hamnen där alla jordenruntseglare laddar innan Atlantpassagen.

Hotellet har varken pool eller Bamseklubb och kostar bara 300:-/natt. Perfekt! Den kommande veckan ska jag ägna mig åt att bli frisk, promenera längs stranden och inte minst skriva på min roman. Den är uppe i nästan 4000 ord nu. Jag borde skaffa mig en liten ordräknarwidget att ha på bloggen. 🙂 Undrar om det finns någon sådan färdig? Ungefär som den där magen med en baby som växer gradvis medan veckorna går. En roman är ju precis samma sak. 50000 ord ska utvecklas och mogna.

Nu ska jag packa och raka benen. Bort med vinterpälsen. Det mesta i min lilla väska verkar vara mediciner just nu. Dagsformen är tveksam. Bäst att ta en före-bild 😉

Den friske har många önskningar, den sjuke har bara en. Det stämmer verkligen. Med alla symptom på influensa ligger jag helt däckad i sängen. Bredvid mig ligger böcker, iPad, penna och block, skisser och mera böcker. Ingefärsthe står i en termos intill. Utanför fönstret vajar ekarnas vackra kronor och eftersom jag har en sån där höj- och sänkbar madrass kan jag sitta upp om jag vill. Men jag vill ingenting, utom att bli frisk igen.

– Posted using BlogPress from my iPhone

Det kommer alltid svarta dagar, mulna dagar, gråa dagar, tunga dagar, deppiga dagar. Alla drabbas av det, såklart även jag fast jag skriver en superpositiv blogg där det kanske verkar som om lyckan alltid lyser.

Men precis som lyckliga dagar försvinner alldeles för snabbt, så passerar även de deppiga. Man kan faktiskt bara vänta ut dem. Det viktigaste jag lärt mig om hur man hanterar en dålig dag, hörde jag av en arbetskamrat. Han sa: ”Fatta inga som helst avgörande beslut när du är arg, upprörd eller ledsen.”

Just idag vill jag kanske inget annat än att säga upp mig, sälja huset och företaget och flytta utomlands. Men imorgon är de tankarna försvunna. Hastigt mod är inte någonting att bygga på. Det hörs ju på uttrycket. Hastigt mod. Mod som går över.

Så vad gör jag? Först analyserar jag : Vad beror detta på? Håller jag kanske på att bli sjuk? Kvällen innan en förkylning bryter ut är jag sur, stingslig, argsint och ledsen. Det slår aldrig, aldrig fel.

Sen skämmer jag bort mig själv. Inte med choklad längre. Men med ingefärsthe, brasa, musik och böcker. Med motion, inget hjälper så bra som en joggingrunda. Chansen är stor att jag kommer på varför jag deppar medan jag springer.

Just nu har jag väldigt många olika böcker igång samtidigt: Morlandas Hembygdsbok nr 1, Tomas Tranströmers samlade dikter, Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf, Brev i Bohuslän berättar av Johan Pettersson. I hyllan på vänt står Blodläge av Johan Theorin, Min Kamp 1 av Knausgård och Kapten Corellis Mandolin av Louis de Bernieres.

Det är som om jag nu försöker ta igen alla år av för lite läsning. Men nu läser jag på ett helt nytt sätt, sedan jag börjat mitt skrivarprojekt. Det har både fördelar och nackdelar. Pocketböcker på ICA som är bästsäljare kan kännas helt oläsliga redan efter de första sidorna. Medan Selma Lagerlöfs böcker som stått oöppnade och samlat damm i min hylla i decennier plötsligt framstår som rena njutningsmedlet.

OBS!  Information till känsliga: Vi hade väldigt kul när jag tog den här bilden i lördags, innan monsterförkylningen gick till attack. Store L och hans E ordnade min uttänkta scen tack vare styrka och vighet. Bilden föreställer E som lyfts av store L, rygg mot rygg. Fast allt det där ser man förstås inte på bilden, den är starkt beskuren… Bilden, som jag kallar ”The Letter” är mitt bidrag till fotoprojektet Fotosöndag, där temat denna veckan var ”film noir”.

313/365 foton 2011. Eget tema: Film Noir

Inte ens jag kan hålla humöret uppe när förkylning och feber lägger krokben. Bacillerna gick till attack med tungt artilleri sent igår kväll, och att jag ändå efter en svettig febernatt  kom iväg till andra dagen med glasmålning hos Ewa Evers får ses som en ren trotshandling. Fast jag fick ge upp redan efter lunch, för att hinna hem innan orken tog helt slut. Har hostat  i armvecket och hållit mig på min kant, så jag tror ingen annan kursdeltagare blev smittad.

Bilder från helgens kurs finns här i mitt Facebookalbum. Om någon undrar vill jag påpeka att vem som helst kan gå en sån här eller liknande kurs hos Ewa. Man kan börja med noll förkunskaper och har man prestationskomplex får man hjälp att komma över det.

Vi diskuterade idag varför man så gärna jämför sig med grannen och sällan är nöjd med det man själv åstadkommer. Ewa trodde att en orsak kan vara att vi får och ger alldeles för mycket beröm hela tiden. Vi har blivit beroende av beröm och bekräftelse, och tycker inte att skaparglädjen räcker som belöning. Ewa säger aldrig: ”Åh, så fiiint!” Istället säger hon kanske:” Har du tänkt på att du kanske skulle ha en mörkare färg här uppe, som kontrast?”

Lite glad blir jag i alla fall när jag betraktar helgens ”skörd”. Alla består av tre glasskivor bakom varann, där var och en målats och dekorerats på olika sätt för att ge djup åt hela montaget. Egentligen ska de stå i ett fönster så att ljuset lyser igenom, jag ska ordna med hyllor i fönstren i veckan.

( Farmorsfrågan till imorgon känns helt självklar: Hur hanterar du en deppig dag?)

Undermålning på glas kallas tekniken som Ewa Evers har utvecklat till fulländning under många år. Det är andra eller kanske tredje gången jag deltar i hennes speciella glasmålningskurs. Vi är sju deltagare, fler får inte plats i ateljen i huset på Bleket.

Det är svårt att beskriva vad en sån här helg gör med en. Det är dels som meditation, där man helt sjunker in i sig själv och allting runt omkring försvinner. Samtidigt är det väldigt intensivt för man måste vara så uppmärksam hela tiden och kan inte göra någonting av gammal vana. Ewa går igenom olika tekniker och ger oss uppgifter.

Idag har vi målat kyrkfönster och ikoner. Det är märkvärdigt hur olika resultat det blir, fast vi alla har samma färger och material och i stort sett samma mönster.

”Det är som med rösten”, säger Ewa, ”Den är också alldeles personlig och inte likadan som någon annans.”

Varför är det så svårt att gilla sin egen röst och sitt eget uttryck? Varför är det så lätt att snegla på grannens målning och tänka:” Guuuud, så snyggt, sådär blir det aaaldrig för mig!”