”Dart wejder”. Till farmor från lille L.

Hur hittar du glädjen igen?

– Posted using BlogPress from my iPhone

Minns du maträtten ”kasslergratäng”? Då är du nog i min ålder. Jag hörde ett inslag på radion där författaren Karin Thunberg intervjuades om sin nya bok ”En dag ska jag ta mig någon annan stans”

Hon berättade att hon hittat en dagbok från när hon var ung på 70-talet, med anteckningar om vad hon lagade till middag. Rätter som idag verkar helt omöjliga. Det kallas visst svensk husmanskost. Kasslergratäng minns jag tydligt. Jag brukade göra envariant med fläskfile som badade i massor av gräddsås, brynt lök och bitar av syltad ingefära i såsen. Och så kokt potatis naturligtvis. Möjligtvis lite gröna ärter som garnityr. Det var faktiskt det första jag bjöd min man på när vi nyss hade träffats. Jag var ju ensamstående mamma, så om vi ville träffas för att äta middag fick det bli hemma hos lilla A, 3 år och mig.

Fast trots den där fläskfilén är vi fortfarande gifta, 35 år senare! 😉

Idag ser våra måltider helt annorlunda ut. Nästan aldrig potatis, mest kamutvete och quinoa. Alltid mycket blandad sallad, med olivolja och topping av olika fröer. Fisk flera gånger i veckan. Äter vi kött så är det lamm eller kyckling. Ugnsstekta rotsaker som palsternacka och morot.

Men fast jag är väldigt noga med vad jag äter och aldrig skulle få för mig att stoppa i mig vissa saker, så är det ändå inte nyttigheten som avgör vilken som är den bästa maträtten jag vet.

Den kan bestå av nästan vad som helst, bara den också innehåller sällskap av den jag älskar.

Det kom en bild på mobilen från mamma A som lockade fram ett litet blänk i ögonen. Hon och Mini är på utflykt till Stockholm för att hälsa på mamma A:s bästis från skoltiden, Mia. Nu har Mia fått en liten Morgan som är nästan precis jämngammal med Mini.

Lilla fina Mia, som sov över hos oss så många gånger, och som jag följt lite på avstånd genom åren. Nu är hon också mamma!

Jag jämför förstås med min bästis och hennes son. När ens kompisar får barn som blir kompisar med ens egna barn, det är då man märker hur fort tiden går. Och hur mycket det betyder med vänskap som består.

Det är den tiden nu, när såna här varelser hittar in i huset. Flera gånger i veckan får jag lyfta ut någon från köket eller uterummet.

Den här tjusige besökaren placerade jag på en handskuren kinesisk ask, bara för att färgerna var så otroligt vackra ihop.

Tidigare i somras skrev jag om  BabyJogger City Mini som jag blev utvald av Alltforforaldrar att testa. Jag skrev om mina första intryck när vagnen kom med posten och Tiny som var hos oss på sommarlov fick prova sittdelen.

Några dagar senare var det Minis tur att ta över vagnen, och då var det förstås liggdelen som gällde.  Jag skrev om det här.

Nu har lilla Mini 7 månader redan vuxit ur liggdelen! Häromdagen skickade mamma A den här bilden på en mycket nöjd Mini på stockholmsutflykt med mamma. Än så länge har jag bara hört positiva kommentarer om hur praktiskt det har varit med vagnen på resa, jag återkommer med mer detaljer.

Vilka är dina bästa maträtter?

– Posted using BlogPress from my iPhone

Igår flydde vi nymålade sovrumsfönster och bodde i båten över natt. Vi har ett fint litet favoritskär bakom Björnholmen.

Vi pratade om rundvandringen tidigare på dagen på Hallberg Rassy varvet i Ellös, där vi bl a såg segelbåtar för 20 mkr under tillverkning.  Vad är det för människor som har så mycket pengar? Är de lyckligare än vi? Skulle vi vara lyckligare än vi är nu, om vi kunde köpa en båt för mer blygsamma 2 miljoner? Om vi kunde kasta loss från vardag och besparingskrav och göra precis vad vi ville?

Såna där diskussioner är intressanta. Det finns ju undersökningar som visar att folk blir lite lyckligare ett slag om de får en massa pengar. Lottomiljonärer till exempel. Men efter ett tag är de tillbaka på sin normala lyckonivå.

Det är varmt i havet igen, nästan 19 C. Vi simmade en lång stund och sen lagade vi mat på spritköket och softade i sittbrunnen medan regnet smattrade på kapellet, var och en med sin favoritlektyr. Dvs jag med Digital Foto och Odd med en vetenskaplig rapport som måste bli klar. Vi kanske skulle ha varit något lyckligare i en lite större båt där man sitter lite bekvämare, men säker är jag inte.

Bilderna är från imorse, strax innan vi lämnade skäret. Paret i tvåmastaren som mötte sälen såg den inte.  Om man har en sån där stor båt att hålla reda på hinner man kanske inte lägga märke till sådana små detaljer?

Så länge barnen var små avskydde jag verkligen att resa. Både med och utan barn. Det kändes som ett omöjligt ansvar att beskydda dem från allt som skulle kunna hända på en utlandsresa. Och tanken på hur de skulle klara sig utan mig, om något hände mig, var lika illa. Vi gjorde ändå flera fina resor hela familjen. Vi bilade till Danmark och England och vi båtluffade i Grekland. Vi reste till Thailand med sladdisen också och upplevde en verklig mardröm med sjukt barn i djungeln. Men det är en annan historia…  

Men när barnen blev vuxna och jag mer obehövlig började jag älska att resa. Numera finns det ingen bättre frihetskänsla än när planet lyfter och jag är på väg…  

Av alla resor jag har gjort hittills, ensam eller med Odd, är nog vår resa till Kina 2008 den som gjort allra störst intryck. Kanske för att jag drömt om att få se Kejsarens armé på riktigt ända sedan den första gången var på världsturné och ställdes ut  i Stockholm 1984.  Ingen utställning har någonsin gjort ett sådant intryck på mig som krigarna i terrakotta, alla med individuella utseenden. Jag måste faktiskt tillbaka till Kina bara för att se mig mätt på Kejsaren Shihuangdi av Qins 8000 soldater i lera, i naturlig storlek. Plus hästar. Vi hade bara en dag på oss när vi var där, det räcker inte.  

Men resan till Vietnam kommer inte långt efter. Eller resan till Prince Edward Island i Canada. Eller när vi bilade ner till Louisiana året efter Katrina. Eller när vi åkte buss tvärs över Malaysia. Eller när vi reste runt i Thailand bara några veckor efter tsunamin. Eller när vi cyklade i Montreal i somras.   

Jag samlar på mina resor och njuter av att titta på bilder och minnas. Det är med reseminnen som med kunskap. Man kan aldrig få för mycket, och ingen kan ta dem ifrån en.  

Nästa resa går till Rügen om några veckor. Nästa igen till Turkiet eller Sicilien senare i höst. Och jag längtar verkligen efter New York, det var länge sen nu.  

Vilken resa minns du som den bästa?