En älskad familjemedlem har fått tillbaka livet och är nu hemma från sjukhuset, med en ny kamrat inopererad i kroppen. En sorts personlig hjärtstartare som känner av om det blir stopp igen. Det kallar jag sjukvårdskonst. Kram till alla som brytt sig och skickat omtankar på bloggen och facebook!

Själv är jag alltså i båten på Samos igen, efter två veckors mormorstjänst i Göteborg medan barnbarnens pappa låg på sjukhus.  Med nyrenoverad motor, blankputsad upp till vindexen, låg Ellem och kluckade av iver att få kasta loss och komma ut på havet. Över en månad har vi legat i marinan nu, utan att komma iväg. Allt var äntligen klart för avfärd tidigt i morse, vi la till vid båtmacken på väg ut, skulle bara tanka diesel först. Det var ett år sen sist, tanken är kvartsfull fortfarande, men lika bra att fylla upp.

”Men va faaan!” (Odds favorituttryck börjar jag tro.) Tanklocket satt som fastgjutet. Alla knep, sprayer och verktyg användes under mer än en timme, utan framgång. Medseglare flockades för att hjälpa till. Mackgubben stängde in sig i sin lilla kiosk. Erbjudandet från en vänlig hjälpare att värma upp tanklocket med en gasolbrännare avböjdes artigt men bestämt. Jag hämtade Slatco, mekanikern. Han kom, provdrog, och bedömde att risken var stor för att tanklocket med skruvar, beslag och allt skulle dras loss från däcket om vi fortsatte. Odd måste demontera allt underifrån. Inte så lätt som det låter. För att komma åt måste man börja med att ta bort kylskåpet.

Detta kommer också att lösa sig. Vad betyder väl ett fastärgat tanklock, en krånglande motor och ändrade resplaner. Ingenting. Nu fick vi lite tid att träna backning in mot bryggan. Vi har hittills envisats med att göra som hemma och lägga till med fören, eftersom det känts enklast och man är mer ostörd i sittbrunnen. Nu har vi tänkt om, och tar seden dit vi kommit. Så svårt är det inte att backa in. Dessutom är det faktiskt trevligt att få mer kontakt med båtgrannar som går förbi på bryggan.

Den blå handduken är nedstoppad i tankröret under däck. Tanklocket med däcksfäste lyckades Odd till slut demontera underifrån med hjälp av avancerad båtyoga.

Att rädda någons liv förändrar ens eget. Kanske lika mycket som det förändrar den som överlevde. Det har jag inte förstått riktigt förut. Men igår fick jag kontakt med den som räddade livet på en av mina familjemedlemmar, och insåg att känslostormen och tankarna var lika omskakande för räddaren som för oss andra. Lyckan lika stor.
Livets värde blir så tydligt. Vad är värt något, i jämförelse? Att göra en resa, att skriva en bok, att äga ett hus eller en båt, allt blir futtigt i relation till att få ha sina kära i livet.
Jag tänker inte berätta om detaljerna, men det finns en viktig anledning som gör att jag ändå skriver om detta på bloggen. Det gäller en sak, som du och jag måste, MÅSTE, ta tag i. Nu, eller så snart som möjligt. Se till att du kan hjärt-lungräddning. Gå kursen igen, om du redan gått den. Öva igen, på en riktig docka. Du måste våga ta risken att knäcka någons revben för att rädda någons liv.

Den stunden det plötsligt händer, en alldeles vanlig dag, på en badstrand eller en gårdsfest eller i tvättstugan. Den dagen vill du inte se tillbaka på resten av livet och ångra att du inte hade lärt dig ordentligt hur man gjorde.

Tillfälligt avbrott i seglandet. Men livet fortsätter.

Det var en väntans dag. Motordelar hade skickats till Athen för bedömning och eventuell reparation. Vi hoppades att det skulle vara fel på dem, för det betydde att ett allvarligare fel kunde uteslutas.
Vi kunde ha stannat i marinan och fortsatt fixa. Båten är till exempel inte ordentligt städad inombords sedan vi startade. Gummiflotten är inte framtagen, nya solpanelerna inte monterade, oljekletet på aktern inte sanerat. Mitt manus inte skrivet. Med mera.
Men våra nerver behövde komma bort från båten, långt bort och gärna högt upp. Så vi hyrde en minibil och gav oss upp i bergen på västra Samos. På 370 m höjd, i slutet av en hisnande serpentinväg (tack Janita för att du varnade oss för att hyra scooter!) ligger Manolates. Det är en liten bergsby omgiven av vinodlingar, olivlundar, höga bergstoppar och med andra byar inom vandringsavstånd.
Detta är Mecka för vandringsturism, så någon levande åretruntby är det inte längre. De hus som inte är förvandlade till mysiga tavernor, keramikstudios och silversmedsbutiker har skyltar med Rooms to let/Zimmer eller For Sale. De flesta invånarna bor någon annanstans på vintern. Men det är så trångt, högt och svårtillgängligt att byn ändå har kvar sin genuina charm, det känns inte förstört av turismen, det är inte sönderrenoverat och inte uppköpt av folk med för mycket pengar. Vi köpte lokalproducerat vin i flaskor utan etikett, och åt världens godaste hemlagade glass.
Vi kombinerade delar av lederna M3, M4 och M2 så att vi kom tillbaka till Manoletes en annan väg, vilket tog oss nästan fem timmar. Vi var så rådbråkade och trötta efteråt att vi inte orkade laga middag i båten. Mobilen redovisade 17000 steg och 64 våningar. Men om vi blir kvar här längre vill jag tillbaka dit och vandra mer.

I lummiga fågelsångsraviner mellan bergen rann vatten som måste korsas hela tiden eftersom leden slingrade sig på än den ena sidan, än den andra.

Kanske fanns här ett boställe förr. Nu var bara apelsinträden kvar. Det blev en smaskig paus.

Utsikter går inte att fånga med mobilen. Men man måste försöka.

Vandringslederna är ursprungligen åsnestigar som användes under arbetet med oliv- och vinodlingarna.  Ibland är det så smalt och så brant att man inte förstår hur en åsna har kunnat ta sig fram. Inte just här dock.

Vi mötte Laban! Min barndoms älskade sköldpadda, och jag mindes exakt kärleken när jag klappade hans fula skalle. Dessutom såg vi ödlor och grodor. Men inga getter, konstigt nog, så mycket mat som det fanns för dem. Hela tiden vandrade vi i ett moln av fågelsång, vandringslederna kallas också för Nightinggale walks efter dalen nedanför Manolates.

Valborgsmässoafton är en underlig tradition om man inte är svensk. Vi försökte beskriva brasorna, manskörerna och de lössläppta vårkänslorna för ljumt intresserade seglare av olika nationaliteter under kvällens barbeque. I Grekland är det morgondagen som alla laddar för. Första maj. Då demonstreras överallt, även på Samos, och allting är stängt.

Zlatcos dom över Ellems motor innehåller garderingar. Det kanske bara är insprutarna som behöver rengöras och justeras. Tar en vecka. Det kan också vara ventiltätningar/styrning som måste bytas – inte så blodigt. I värsta fall är det kolvringarna som måste bytas. Det får vi inte hoppas, det tar en vecka till. Men vi kan inte göra annat än gilla läget och vara glada att vi är på rätt plats med tillgång till proffshjälp.

Nu är det försommar på Samos. Nästan inga turister i Pythagorion än.  Det blommar överallt, i krukor och rabatter och vägkanter. Inne i de smala och slingrande gränderna står luften stilla och sval och doftar av rosor, citronblom och lavendel. Vi måste verkligen ta oss upp i bergen för en vandringstur, nu har vi ju några dagar som vi inte räknade med.

Janita och Andre har slagit vad med Odd om att de kommer att sjösätta sitt nyförvärv Mayflower innan vi fått ordning på motorn. 

Pythagorions hamn. En Octopus kräver en brysk behandling innan den kan tillagas. Den ska bultas, bankas och torka i solen. Små calamares kan man grilla eller steka direkt.

Mitt i byn ligger den vackra slottsruinen, alldeles intill kyrkan och kyrkogården. Fästningsmuren ingår som yttervägg i bostadshusen som klättrar längs ytterkanten av slottsruinen.

(mer…)

Lördag kväll, och vi är tillbaka på Samos med en oljeläckande motor, efter 54 distans återfärd nonstop från Cykladernas östra utpost Levitha. Vi får räkna med 1 – 4 dagars fördröjning innan vi kan ge oss av igen. Imorgon står Zlatco, mekanikern beredd att hjälpa oss, fast det är söndag och sen första maj.

Men shit happens, nu vill jag berätta om Levitha. Tack till Rolf på Blue Pearl som tipsade om den här ankringsviken. Som en blindtarm ligger den omfamnad av steniga kullar där hundratals getter skuttar och bräker. Deras bjällror klonkar och plingar hela tiden. Här finns ingen mobiltäckning, ingen befolkning utom en getfarmare och hans fru, inga vägar utom getstigar, ingen hamn utom några bojar som getbonden lagt ut. Vi var aldrig iland, eftersom vår dinge fortfarande är nedpackad i lastrummet.

När vi förtöjt som enda båt gled en märklig katamaran in efter oss. Utan storsegel men med två vridbara master som fungerar som segel. Vi bjöd in Jerry och Tim från Colorado på ett glas vin i sittbrunnen, och de berättade att de ätit middag i getbondens ”taverna” för sexton år sedan, och nu ville göra det igen. ”Vi satt i deras kök, och delade deras middag, och jag fick mata en killing med nappflaska vid bordet”, sa Jerry. De försvann uppför en getstig för att anmäla sin ankomst. Sent på kvällen såg vi dem lysa sig tillbaka med ficklampa. Nästa gång ska vi också!

Vi hade en fantastisk segling från Patmos till Levitha, och därför märkte vi inte oljeläckaget i motorn förrän vi lagt till i viken. Det var +20C i vattnet, ner med badstegen. Men herregud som det ser ut runt avgasröret! Svart, sotigt klet i hela aktern! Det blev en orolig natt innan vi bestämde att vända hemåt igen.

Idag har det varit stiltje hela dagen, havet helt blankt, ett och annat delfinbesök, tio timmars motordunk. Men motorn höll hela vägen, Cykladerna ligger kvar och imorgon är vi bjudna på barbeque!

Så här års kan man ligga långsides kajen i Patmos. El och vatten kostar 10 € för ett dygn och det finns nästan inga turister. Vi startade tidigt från Agathonisi och fick gå för motor mesta tiden.

Den här gången blir det ingen promenad upp till den vackra choran, klosterbyn som klättrar högst uppe på berget. Vädret har äntligen bytt från kyla, blåst och regn till sol och värme, vi vill hinna över Egeiska havet innan det vänder igen och vi blir liggande inblåsta. Det finns dessutom mycket kvar att ordna med båten fortfarande. Biminin ska upp, gummiflotten sättas i skick, hela överdelen tvättas, rubbas och poleras.

Så här ser öluffandet för den kommande tiden ut:

Levitha – Amorgos – Schoinoza – Paros – Siros – Kythnos – Evia (Megalo Petali)

P.S. Det är +18C i vattnet. Jag väntar lite till.

Liket var för tjockt. Focken som var nysydd i Sverige, och som vi släpat med oss på flyget ner till hemmahamnen på Samos, gick inte att få på plats i upprullaren. Förtvivlan, ursinne och apati ställde sig på kö. Vi som redan hade bott i båten på landbacken nästan en vecka medan vi rubbat och polerat friborden de dagar det inte ösregnade. Vi som planerat att påbörja seglingen tvärs över Egeiska havet direkt efter sjösättning. Nu hade vi plötsligt inget användbart försegel.
Ett telefonsamtal till Anitta, segelsömmerska från Finland som träffat kärleken och stannat på Samos, löste problemet. Egentligen hade hon inte tid, april är en hysterisk månad för segelsömmare. Men hennes son Costas lovade att försöka hjälpa oss. Han kom inom en timme, tog mått och försvann med seglet. På kvällen ringde han, jobbet var klart, ett klenare likband var på plats.
Hurra, vi skulle komma iväg imorgon (idag) åtminstone. Bara en dag försenade. Planen i vår är att ta oss tvärs över Egeiska havet, genom Cykladerna och vidare norrut till Skiathos, ön där filmen Mammamia spelades in. Ska man passera Cykladerna gäller det att passa på när vädret är fint, det är långa passager och ofta blåsigt. Vi vill vara på Skiathos 20 juni, när Neta, mn syster, och hennes Bosse kommer dit på en charterresa.
Tidigt imorse var det åter dags att sätta den nu omsydda focken. Odd och jag slogs med de motsträviga segelmassorna i den tilltagande brisen. Två centimeter i taget gick upp i likskenan, med tre varv på vinschen och massor av vantskruvsolja (typ vaselin) på förliket. Tjong! sa det innan det fastnade halvägs upp i furlexen. Det fanns ingen möjlighet att få upp seglet. Liket passade nu visserligen perfekt, men det fanns ett hinder där uppe i likrännan. Någonting måste ha hänt med skenan under vintern. Här nere står ju båtarna på land med masten uppe, riggen skakar i vinterstormarna och både sand och salt lägger sig överallt. Enda sättet att ta reda på vad som hänt, var att låta sig hissas upp i masten i båtsmansstol och halvvägs upp likt Tarzan svinga sig över till förstagets lian.
Nä nä, inte Odd. Det finns gränser, trots allt, när man fyller 69 nästa gång. Istället kom Gabriel, marinans harbourmaster till vår hjälp. Några skruvar inne i skenan hade gängat upp sig under vinterns vibrationer. Han fixade snabbt felet och erbjöd sig sedan att hjälpa oss med att hissa upp focken i likrännan. Man kunde tro att seglet var sytt av masonit, så tungt och stelt var det. Helt normalt för ett nytt segel lugnade Gabriel oss. Vi hade aldrig klarat det ensamma, den saken är klar.
Nu var klockan nästan tolv. Att starta mot Patmos, drygt sex timmar bort, kändes inte aktuellt. Man ska inte ge sig av med andan i halsen, och inte komma fram trött och hungrig i kvällningen. Särskilt inte första dagen efter vinteruppehållet.
Vi gick till Agathonisi istället, en liten ö halvvägs till Patmos. Här har vi kastat ankar i en vik, lagat kycklinggryta och ätit upp banankakan som jag bakade som terapi igår när vi trodde att vi inte hade något användbart försegel.

Bilder kommer imorgon när vi har wifi i Patmos.

Tack vare segelstrulet och den uppskjutna avfärden kom jag iväg till Pavlos, instrumentmakare i Samos stad, och fick köpt en tzouras. Min stora bouzouki fick stanna hemma, tar för mycket plats. En tzouras är i princip en mindre bouzouki. Den ska bo i båten, så att jag kan öva här också.

Med ett fruktnät i taket är vi långseglare på riktigt.

Aris, tvättföretagare och duktig bouzoukmusiker som känner alla och alltid har med sig bouzoukin till jobbet. 

21 april, Samos.
Ettusenfemhundra ord. Och klockan är tre på eftermiddagen. Så långsam är jag. Det finns författare som är ännu långsammare, jag vet. Och så finns det Nora Roberts som skriver färdigt en roman på 45 dagar. Då är den klar att tryckas, alltså.
Men jag har vridit och vänt på vartenda ett av de där femtonhundra orden, och är rätt så nöjd med resultatet. Det var ett bra beslut att stänga av facebook. Tillfälligt, men ändå.
Det har ösregnat hela natten, Odd kör polermaskinen på utsidan, en kylig vind får riggen att skramla, det är så kallt att vi måste ha värmen på i båten. Å andra sidan. Det ligger en doft av apelsinblom över hela marinan.
Imorgon kommer vi förhoppningsvis i sjön. Det ska gunga när man sover i båten, inte skaka.

Odd har framgångsrikt klarat första tekniska sammanbrottet. Före frukost dessutom. Laddaren till båtens driftbatterier slutade fungera. Det kanske inte låter så dramatiskt, eftersom vi fortfarande står på land och har en landströmskabel kopplad. Och det är ju skönt att brödrosten, mixern, vattenkokaren och mobilladdarna är oberoende av båtens batteri. Men mindre roligt om allt annat slutar att fungera när batterierna töms. Vattenpumpen, kylen och värmaren till exempel. Men han hittade felet, en dålig kabel, och hade allt som behövs för att byta ut den och göra ett nytt montage. Vi tröstar oss med att allt går sönder på alla båtar hela tiden. Femtiofotare inte undantagna. Ju mindre båt, desto mindre problem. (Fast Odd säger att med en större båt hade han kunnat få plats med en riktig verkstad istället för fem tunga verktygslådor som måste stuvas undan varje gång.)
Det är kallt, inte mer än +11 och gråmulet med regnstänk. Turistsäsongen har inte startat, många tavernor är stängda och badar i Medelhavet gör inte ens tyskarna ännu.
Igår cyklade jag omkull och slog mig ordentligt på höger underarm. Jag kan skriva, men knappast polera med den vibrerande och kastande polermaskinen, så Odd måste göra allt polerjobbet själv. Vilket betyder att vi inte hinner sjösätta idag.
Igår var räkenskapens dag, mekanikern och varvet skulle betalas för vinterförvaring och arbete. Här fungerar det så, att kostnaden för ev arbete som marinan gör med båten under vintern, till exempel bottenmålning, polering eller annat underhåll, dras ifrån kostnaden för uppställning på land. Vilket betyder att man tjänar på att låta marinan göra arbete så att det går åtminstone jämnt upp med uppställningskostnaden. Väldigt förmånligt.
När vi lagt ihop alla kostnader visade det sig att det är billigare att ha båten i Medelhavet än att ha den hemma. Jag ska skriva en artikel i Odysse om det. ”Vad kostar det?” är en fråga som alla vill ställa men som sällan får något detaljerat svar, konstigt nog. Kanske är det känsligt?

Det har gått ett år sedan releasefesten för Diktaren. Mitt livs roligaste dag, näst efter bröllopet med Odd. Jag borde sammanfatta det här året, tänkte jag igår. Göra ett slags bokslut. Vad har hänt, förutom att min första roman kom ut? När blir nästa releasefest?

Stopp där, vänta lite, en sak i taget. Alltså. Vad har jag gjort under det här första året som pensionär och arbetsbefriad? Seglat fyra månader i Grekland. Marknadsfört Diktaren, sålt och signerat boken i bokhandlar och på mässor. Talat in den som ljudbok. Uppfyllt drömmen om att segla till Kanarieöarna. Börjat lära mig spela bouzouki. Målat porträtt. Blivit farmor igen. Skrivit seglingsartiklar och fått ett fint pris. Byggt ett gästhus som snart är klart. Hittat en bra skrivcoach, påbörjat nästa roman, gjort massor av research, skrivit en detaljerad synopsis.

Varför är jag inte nöjd? Därför att piskan fortfarande hänger på väggen. Prestationspiskan. En läsare undrar: När kommer nästa bok? Andra författare, som började skriva samtidigt som jag, kommer ut med sin fjärde roman. Och jag hugger direkt, får idiotiska skuldkänslor för att jag beskär rosorna när jag ”borde” skriva. I alla skrivarhandböcker och på alla författarsajter är nämligen det första och viktigaste rådet: Prioritera! Försaka, dvs välj bort även det roliga – trädgården, familjen och eventuella andra intressen! Gå in i en bubbla och bara skriv! 

Diktaren skrevs medan jag fortfarande arbetade. Utan de där råden om att prioritera! hade det inte blivit någon bok. Det tog ändå fyra år. Jag tog ledigt i perioder och reste till Las Palmas där jag skrev maniskt hela dagarna och knappt pratade med en enda människa. Stängde in mig i en lägenhet eller satt på Cafe Suecia och skrev. Reste hem och skrev om, under tidiga morgnar och helger. Jag räknade ut hur många böcker jag skulle kunna hinna med innan jag blev gammal och senil. Alldeles för få. Jag drömde om pensioneringen. Jag ville ha en karriär till. Ta igen den där tiden som gått åt till att driva företag när det egentligen var författare jag alltid velat bli.

Det är dags att sluta budgetera och bokföra timmarna. Jag behöver inte längre skriva tidrapporter. Det jag gör behöver inte löna sig. Ingenting behöver bevisas eller rättfärdigas. Min andra bok kommer att bli färdig, i sinom tid, men inte på bekostnad av bouzoukin, båten, barnbarnen, böckerna och måleriet. Eller rosorna, för den delen.

Fint pris från Kryssarklubbens Medelhavssektion.

Mitt livs alla konstverk. Jag målar lika långsamt som jag skriver!