Vem kände du senast beundran för?

Den här frågan fick aldrig något svar från mig, men den fick verkligt läsvärda kommentarer. Vad vill du att en resa ska ge dig? Jag skrev den när jag precis kommit hem från Montreal med kameran full av bilder och huvudet fullt av nya intryck.  Jag tyckte frågan var svår. 

Men nu, med en månads perspektiv, är svaret lätt. Upptäckter. Oväntade syner, lukter, smaker, möten som sätter helt nya spår. Att följa ett uppgjort program eller beta av sevärdheter i grupp passar inte alls min reslust. Vem bestämmer vad som är en sevärdhet? Jag vill minnas egna gränder, utsikter och marknader. 

Under mina fyra dagar i Paris i maj var jag aldrig inne i Louvren. Men jag cyklade förbi en tidig morgon och såg uteliggarna som letade pengar innan fontänen startade. 

Nu ligger jag så långt efter med fotoutmaningen 365 foton 2011 så här kommer flera bilder på raken för att jag ska komma ikapp. En bild om dagen är ju meningen… 

Nedanstående bild tog jag på gång- och cykelbanan till en helt fantastisk gammal bro i Montreal. 

 I Montreal betyder trappstädning nånting annat än hos oss. 

Nu tar jag mig i kragen och tackar livet. Ger mig själv lov att utan skuld njuta av det så länge jag har det.  Den här helgen har varit hemsk, minst sagt. Fast jag egentligen inte är drabbad alls personligen. Förutom att jag har en förkylning från helvetet. Men vad betyder väl det när jag har alla mina barn i livet?

Förutom att gråta, twittra, surfa och titta på TV har jag ”döstädat”. Dvs kört massor, MASSOR av saker, köksredskap, prydnader, böcker, möbler, prylar till loppisen i Flatö skola. Två fulla billass! Det känns helt underbart att se tomma ytor omkring sig.

Ja, du läste rätt, jag har tittat på TV också. Vi har slutligen gett efter för TV-trycket och tagit över en TV som store J tycker är för liten för honom. Jag tycker den är gigantisk. I detta nu är TV:n igång i vardagsrummet trots att ingen är där och tittar på den. Så är det ju alltid hemma hos alla andra, men så har det aldrig varit hos oss. Tills nu.

Vårt TV-liv började alltså med NRKs direktsändning från Oslo hela lördagen och söndagen. Fast egentligen skaffade vi TVn för barnbarnens skull. Och National Geographic. (Fast jag vet att Odd älskar det där programmet Myth Busters också. Och jag kommer säkert att kolla in ett och annat avsnitt av In Treatment.)

Och så var det svaret på Farmorsfrågan då. Vilka bra saker ser jag i min backspegel?

Det första jag kommer på är min viktminskning. Jag väger 26 kg mindre än för två år sedan. Det påverkar hela mig, varje dag. Tänk att kunna sova i  båten utan att fastna i sovsäcken när man vänder sig i sömnen. Tänk att kunna sitta bekvämt uppkrupen i en soffa med benen i kors. Tänk att kunna gå barfota utan att få ont i fötterna. Tänk att kunna hoppa från båten ner på en klippa. Tänk att inte gömma sig så fort någon tar fram en kamera. Min kropp är inte i vägen för mig själv längre.

Det andra bra jag ser i min backspegel är Mammas Bok. Den är inte färdig än, den blir bara mer och mer innehållsrik. Vi håller på och korrekturläser. Jag läser högt och mamma rättar när det behövs. Så fort min förkylning ger sig ska vi fortsätta.

Min syster A har scannat in ett 100-tal bilder från mammas gamla fotoalbum och jag har börjat restaurera dem med hjälp av DVD n ”Restaurera din historia” från Moderskeppet. Jag är nog Moderskeppets största fan, I love you Mattias Karlsson!! <3

Min mamma och storebror i början av 1920-talet hos fotografen i Hässelholm.

Omslagsbilden till boken om Mamma?

Som många andra kämpar jag med känslor av sorg, ilska, tomhet och förtvivlan idag. Norge är så nära, bara några mil bort.

Jag är så imponerad av statsminister Stoltenberg och hans justitieminister. Varje gång de har stått i TV på någon ny presskonferens har de sagt kloka, eftertänksamma, kärleksfulla saker. Som att det viktigaste nu är att ta hand om varandra. Att visa omtanke och respekt.

Sedan igårkväll, när jag först läste om morden i Norge på Twitter, har jag hängt som fastkedjad på Twitter och framför  NRKs sändningar på TV. Det går inte att slita sig, det går inte att hitta något som känns viktigare att göra än att få veta mer, försöka förstå.

Jag har tänt ett ljus på bordet framför TVn och med hjälp av Twibbon lagt till en norsk flagga i min profilbild på både Facebook och Twitter.

Men till slut mår jag bara illa av all sörja som kommer upp när jag försöker få reda på mer om den här AndersBBreivik.

Vad kan jag göra, konkret? Inte trösta alla sörjande, mammor och pappor, syskon, mor- och farföräldrar, kompisar. Inte någonting som ändrar det som redan hänt.

Men jag kan bli bättre på att säga emot när någon uttalar sig rasistiskt eller slappt fördomsfullt. Det är så lätt att bara tystna och se bort när det hoppar grodor ur munnen på någon man tycker om eller är beroende av på något annat sätt. 

Jag kan bli bättre på att berätta om vilken rikedom det är att leva i en mångkulturell familj. Snart ska jag lägga ut recept på N:s underbara Injeras och kycklinggrytan som han lärde mig laga i helgen.

Andra dagen med BabyJogger City Mini var det dags att montera liggdelen. Mamma A hade höga förväntningar, hon är rejält trött på den tunga kombivagnen hon använder till vardags. Men liggdelen som hörde till BabyJogger City Mini såg så liten ut att hon blev skeptisk. Skulle Lilla Mini, 4 månader, verkligen få plats i den?

Att ta bort sittdelen och istället koppla på liggdelen var inga problem, bruksanvisningen behövde inte packas upp nu heller. Liggdelen känns lätt och behändig, man lyfter den enkelt med bara en hand faktiskt, även med barnet i. Handtagen sitter så brett isär att korgen balanserar säkert.  

Mini placerades i liggdelen och fick plats! 🙂 Och det finns någon decimeter att växa på också. Man glömmer ju hur kort tid liggvagnen behövs. Det kommer inte att dröja många månader innan det är dags att montera sittdelen.

Mamma A:s intryck efter första dagen blev dessa: Vagnen är otroligt lätt och behändig att köra. Hjulen rullar så lätt att man absolut inte får gå ifrån vagnen utan att trycka ner bromsen! Mini ligger skönt i insatsen som lutar lite framåt och gungar behagligt i sin finurliga upphängning. Stötdämpningen är verkligen effektiv. Trots att framhjulen är svängbara är vagnen lätt att köra med bara en hand, inte alls jämförbart med mamma L:s trehjuling som jag tycker är helt omöjlig på det viset.

Det går inte att hänga tyngre saker på handtaget, även om det finns en krok för det. Skötväskan får ligga under vagnen. Vill man handla eller bära med sig större saker får man använda ryggsäck. Det är nog den största nackdelen med vagnen, men kanske priset man får betala för att den är så liten och behändig? Jag skulle inte heller gå ifrån den här vagnen med ett sovande barn mitt i vintern, jag tvivlar på att det går att behålla värmen särskilt länge i den lilla lätta insatsen.

Nu har mamma A med familj lastat in BabyJogger City Mini i bilen och gett sig iväg på nya semesteräventyr. Jag återkommer med fler testrapporter så småningom!

Vilka bra saker ser du i backspegeln?

Ivåras efterlyste Alltför Föräldrar bloggare som ville testa olika produkter, och jag anmälde mig genast. Förra veckan kom den första testprodukten, en BabyJogger City Mini med liggdel! Mamma A med lilla Mini 4 månader och mamma L med Tiny 18 månader var förberedda och väldigt förväntansfulla.

Mamma A är ganska trött på sin nuvarande liggvagn, som visserligen är bara ett år gammal, och väldigt stabil men också stor och klumpig och tung att lyfta i och ur bilen och bussen.

Mamma L  går miltals i stan med Tiny i en ny trehjuling med vändbar sittdel. Dessutom har hon en s k ”paraplyvagn” för resebruk.

Monteringen var en barnlek. Vagnen kom med posten i tre platta paket, jag skruvade ihop den på fem minuter. Utan bruksanvisning. (Jag läser aldrig bruksanvisningar förrän jag fastnar, gör du?)

Tiny fick börja testa sittvagnen och hon klättrade genast glatt upp alldeles själv. Klart godkänd! 🙂 Efter ett par dagars användning har mamma L nu följande synpunkter på Baby Jogger City Mini: Den är väldigt smidig och lättkörd och drar inte snett åt något håll. Regleringen av hur man fäller ryggstödet bakåt är genialt enkel och helt steglös. Suffletten är väldigt bra, den räcker  långt fram och kan dras fram så att Tiny ligger helt dold. Sittdelen verkar väldigt bekväm att ligga i eftersom upphängningen med remmar dämpar alla stötar och gör att Tiny ligger och gungar skönt även om man kör på ojämnt underlag.

Men med ryggstödet i helt uppfällt läge vill Tiny vill hela tiden dra sig framåt, hon behöver faktiskt en hopvikt filt bakom ryggen för att sitta bekvämt rakt upp. Mamma L önskar sig också en bygel fram, nånting för Tiny att hålla sig i och som håller kvar t ex en filt när man stoppar om. Det känns oskyddat att det inte finns någonting alls framför barnet som tar emot, särskilt om man inte alltid vill spänna fast bältet. Mamma L vill också ha mer lastplats. Hon är van att hänga stora skötväskan över styret bakom suffletten och dessutom ha plats för en kasse och prylar under vagnen.  Men man kan kanske inte få allt ? 😉

Jag skulle i alla fall gärna ha den här vagnen hemma som ”gästvagn” när barnbarnen kommer på besök. Den funkar ju lika bra för bebisar som för 4-årige L. Och det där med City behöver man ju inte hänga upp sig på. Det gick utmärkt att ta sig fram på våra grusvägar och skogsstigar också.

Imorgon ska jag berätta hur BabyJogger City Mini uppför sig som liggvagn.

Ja, vem lyssnar jag på egentligen?

Frågan kan tolkas på flera sätt: Den kan handla om musik, om politik, om religion, eller kanske om mina relationer till familjen. Lyssnar jag riktigt bra på barnen? Hör jag vad Odd säger, alltså även det han inte säger?

Men jag väljer att svara ur ett mer filosofiskt perspektiv. Jag är ju inte religiös, tror inte på någon gud. Men jag tror att det finns en mening med livet och att man har ett ansvar för hur man lever det. Därför är jag väldigt nyfiken på allt som handlar om livsåskådning och andlighet. Fast inte hur andligt som helst. Medier och schamaner är inget för mig. Jag vill inte höra något budskap från någon släkting i ett annat liv. Eller, det kanske handlar om att jag inte vågar?

Däremot läser jag böcker av Paulho Coelho, Bodil Jönsson och Dalai Lama. Och Tage Danielsson.  Jag prenumererar på Veckans Anders som är ett väldigt konkret och spännande nyhetsbrev från en lifecoach. Jag läser Lyckobloggen så ofta jag hinner. Jag lyssnar på Ewas kloka råd i telefon från Chicago.

I några dagar nu har alla barnbarn med föräldrar bott i vårt hus. Själva har vi bott i båten. Tiny med mamma och pappa har fortfarande jetlag och timmarna när det är tyst i huset är lätt räknade. I alla sovrum ligger extramadrasser på golvet, även i vårt. Det är skönt att dra sig undan till en kluckande koj på kvällen. Det är också härligt att känna att barnen kan husera fritt och bo helt på sina egna villkor. Det blir inga konflikter om mat eller städning eller annat. Vi blir bjudna på lunch och middag och hjälper till där det behövs. Lite som att vara gäst hos sig själv.

Igår var det dessutom försenat födelsedagskalas för lilla S, och mamma A hade bjudit sammanlagt 21 kusiner, sysslingar, mostrar och annat löst folk 😉

Så barnvänlig som trädgården är nu har den nog aldrig varit. Helt inhägnad mot rådjur, alltså inga fästingar. Gungor och sandlåda och lekstuga och stor altan med segeltak som skydd mot sol och regn.

Så vanskött har den inte heller varit på många år. Överallt står stora krukor tomma eller fulla av ogräs. Jag har inte orkat/hunnit med den vanliga krukprakten av pelargoner och fuchsior. Men det är ganska fint ändå, fullt av rosor och liljor och clematis i rabatterna. Och jag tröstar mig med att ingen besökare i min trädgård behöver få dåligt samvete över sin egen i alla fall.

Vem lyssnar du på?