Frågan var: Vad får dig att känna hopp?

Jag måste akta mig för att fördjupa mig i nyheterna just nu. Radion står på om dagarna, men jag undviker TV och kvällstidningar. Det är för mycket jordbävning, tsunami, krig och Migrationsverk. Inget blir bättre av att jag blir deprimerad och känner att allt är hopplöst. Jag kan inte vara medlidande med hela världen.

Dalai Lama har över 1,5 miljon följare på Twitter, varje dag twittrar han några  kloka och/eller inspirerande rader. Häromdagen skrev han: ”Overcoming negative tendencies and enhancing positive potential are the very essence of the spiritual path.”

Det går inte att känna hopp inför vad som ska hända om tusen år. Men om jag tar en generation i taget, eller två, går det alldeles utmärkt. Tänk så mycket som har hänt inom teknik och vetenskap bara de senaste 50 åren. 

Tänk så många kloka, intelligenta, positiva, kreativa och ansvarskännande barn som har vuxit upp de senaste 30 åren! Nu börjar de bli färdigutbildade och ersätta gamla knarriga bakåtsträvare och negodiler (tack Caroline på Allsports för det utmärkta ordet! ).

Förutom tekniska framsteg inom hållbar energiproduktion, så är alla nya sociala media det som gör mig mest hoppfull. Helt nya infrastrukturer för kommunikation och därmed förståelse mellan människor har vuxit fram på väldigt kort tid.  Facebook, Twitter, YouTube osv kan inte överskattas.

Kommunikation är lika viktigt för världens framtid som kärlek. 

Den här bilden på Sigge (med totalt fokus på husse) tog jag egentligen för temat Kontakt i gruppen Fotosöndag. Men temat kunde lika gärna ha varit Kommunikation, eller Kärlek! 🙂

Det är en märklig känsla att ha ett barnbarn som är 5 veckor och samtidigt en mamma som är 92.

Idag fick mamma träffa lilla Mini för första gången, det har inte passat tidigare på grund av sjukdomar och tidsbrist. Mamma älskar bebisar (och dockor), men hon är rätt så trött numera och nöjer sig med att posera med barnbarnsbarnet i famnen.  Tack vare lilla Mini har hon nu fått en anledning att beställa ännu en konstdocka från Bradford till sin samling.

Hon har redan bestämt vilken, den heter Min Baby och levereras med en liten tröja broderad med valfritt namn och födelsedatum etc.

Tänk, om drygt 30 år är jag lika gammal som min mamma, om jag har tur och håller mig frisk. Då kanske lilla Mini kommer och hälsar på hos mig med sin nyfödda bebis. Isåfall är hennes mamma pensionär då. Det är både skrämmande och fantastiskt. Att livet är så långt. Och ändå går så himla fort?

Det är mycket nu.  Schemat fram till sommaren är fullt av resor, jobb, möten, fotograferingar, mässa, Mammagala, kurser.

Inte en enda sak till kan jag klämma in. Idag när jag skulle boka in ett telefonmöte med en ny leverantör hörde jag mig själv säga: ”Tyvärr har jag inte tid att prata med dig förrän tidigast på förmiddagen den 18e april! ”  Jag hörde själv hur sjukt det lät!

Men ändå är jag faktiskt inte stressad, konstigt nog. Det har med min viktnedgång att göra, det är jag helt säker på. Varje morgon lyssnar jag en kvart på Xtravaganzas mentala träningsprogram i min Ipod, nästan varje dag går jag en långpromenad eller tränar. Min PT Caroline på Allsports har gett mig ett toppenbra träningsprogram som jag kan köra hemma.

Livet är helt enkelt lätt att leva, nu när jag är mer än 12 kg lättare än i början av februari!  🙂

Vad får dig att känna hopp?

De små skären utanför vår brygga kallas rätt och slätt ”böarna”. De är väldigt luriga om man kommer med båt när det är högvatten och inte känner till dem. De borde döpas om till Säleskären. För ett par år sedan tyckte vi det var häftigt när det låg två sälar där och guppade vid lågvatten. Tänk, sälar här inne, hur får de mat? Inte finns det nån fisk här?

Nu är två sälar ingenting. Igår morse när jag gick promenad med Sigge låg det sju sälar på skären! Jag fick bara med tre av dem på samma bild tyvärr.

Farmorsfrågan igår frös tyvärr inne. Jag hade en fråga på lut, men den får vänta tills på torsdag.  🙂

Den här artikeln i GP kommer att /borde väcka en ordentlig debatt om familjepolitiken i Sverige!

GP har spetsat till rubriken:

”En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka!”

För mig och många i min generation, födda på 50-talet, vrider artikeln om en kniv i själen. Det går ju inte att göra ogjort det vi gjorde på 70- och 80-talet med barnen. Dagis eller dagmamma så tidigt som möjligt var norm för den som hade jobb. Innan barnen kunde prata eller gå, lämnade vi dem hela dagarna till någon annan, eller rättare sagt till några andra.

Att vara hemma med sina barn om man kunde få dagisplats var mossigt, tråkigt, själsdödande. Om man inte var religiös eller överpräktig vill säga. Då var man kanske medlem i HAR, en militant hemmafruorganisation. Vi mammor och pappor med spännande jobb och bra betalt rynkade på näsan åt HAR. Visserligen grät mitt barn hjärtskärande när jag lämnade på morgonen, men när jag ringde och kollade från jobbet var hon/han glad igen. Ingen skada skedd – eller?

Idag, med 40 års perspektiv på mina 4 barns uppväxt, kan jag helt enkelt inte fatta hur vi prioriterade de där första småbarnsåren. 

Vad var det vi var så rädda att behöva offra?

Jo jag vet, villalån skulle amorteras, man måste ha två bilar om man bor på landet (måste?) , ridning var familjens stora – och dyra – hobby. Men vi hade säkert kunnat växla ner några gånger i vårt liv, för småbarnens skull, utan att förlora jobbet eller sälja huset. Om vi verkligen hade velat och förstått att det var viktigt på sikt.

Våra barn blev inte psykiskt sjuka eller på annat sätt allvarligt skadade av sina många timmar med dagmammor och dagisfröknar. Men tiden vi förlorade tillsammans är borta. Jag saknar den, mitt liv är fattigare än det skulle kunnat vara. Kanske deras också.  Jag är avundsjuk så det värker på dagens föräldrar som drar ut på barnledigheten i över ett år, och sedan gör allt för att hämta tidigt på dagis. De har insett vad som är viktigast just nu i deras liv. Våra barn gör inte samma val som vi gjorde.

 Säkert är artikeln smärtsam läsning för massor av föräldrar även idag. Särskilt för enastående, heltidsarbetande mammor med ensam vårdnad. De är vår tids stora hjältar.

Heja GP och professor Annica Dahlström! Den här debatten är så viktig, hoppas den inte fastnar i genuskrig bara!

Plötsligt händer det, man ramlar på någonting som tar raka vägen in i mjuka själen. Det kan vara ett konstverk, en bild, en låt.

Idag hände det på fotosajten Flickr när jag gick igenom veckans fotobidrag till gruppen FotoSöndag. Det var den här bilden av signaturen elenoria2, eller rättare sagt texten under, som klickade direkt med mitt nuvarande själstillstånd. Ja kanske med hela min livsfilosofi över huvud taget?

-Det är omöjligt, sa Tvivlet
-Det är farligt, sa Rädslan
-Det är onödigt, sa Förnuftet
…Prova ändå…viskade Hjärtat ♥

 Jag har sökt efter upphovskvinnan/mannen på Google utan att hitta någon, den här lilla versen finns i massor av bloggar och facebookinlägg.

Idag skulle vi ha firat mammas 92-årsdag, men det kom förkylning i vägen. Inte min, men min systers.

Vi gick en låååång vårpromenad över ön istället, Odd och jag. 2,5 timme, inklusive bergsklättring och vandring i snårskog på rådjursstigar. Jag fick massor av fina bilder. Men jag börjar känna ett svårt begär efter ett bättre teleobjektiv. 300 mm räcker inte för att strandskatorna ska bli riktigt skarpa, inte ens med stativ.

Två viktiga vårpremiärer har hunnits med idag:

1. Vattnet i växthuset är påkopplat, nu kommer det vatten i kranen därute och jag kan börja så mina fröer som kommit från Impecta.

2. Jag eldade i mitt oljefat bakom växthuset för första gången i år. Det gamla fågelbordet och en massa grenar från fruktträden som just nu beskärs. Det är en väldigt speciell  känsla när det tar sig i tunnan, lågorna står som en kvast och röken bolmar.  Det är finast att elda i skymningen. Just när morkullan kommer. Då både luktar och hör man att nu är det vår. 🙂

Lilla Mini sover och sover. Ofta från kl 22 till klockan 7 nästa morgon. Mamma A ammar nattmålet  i sömnen. Sen har hon en vakenperiod på morgonen, innan det är dags att sova igen mellan 10 och 14. På kvällen kan hon vara lite gnällig, men aldrig skrikig. Mamma A skriver på Facebook om hur hon bakar surdegsbröd, stickar och går på promenader i solen.

”Jag har aldrig hört henne skrika,” sa jag till mamma A igår.

”Inte jag heller!” sa lilla A. Mamma A håller förnöjt med, det närmaste Mini kommer att skrika är lite missnöjda protesttjut på kvällarna. 

Jag minns tvillingarna, som Odd och jag turades om att bära nätterna igenom, galltjutande, i flera månader. Det finns bilder på Odd med två bärselar med en bebis i varje, och hörselskydd på huvudet!

Och jag tänker på  Tiny, som skrek och skrek och måste luftas med pipventil i stjärten flera gången per dygn. Att det kan vara så olika!

En del hänger säkert ihop med att mamma A är lugn och erfaren 3-barnsmamma. Men det skulle förvåna mig om inte lilla Mini redan nu demonstrerar sin alldeles egna personlighet.

Här kommer ett filmklipp från idag, när lilla A skulle visa mig hur långt hon hunnit i sitt nothäfte för blockflöjt. Jag lyckades inte ladda upp Youtube-klippet, hoppas länken fungerar!

pianoIMG_2607

Så här mysig är i alla fall pianohörnan hemma hos mamma A.