På söndag siktade vi äntligen land igen. Dagens ritual, att markera vår position på sjökortet, blev extra uppsluppen. Sista biten innan ankomst gick vi för motor. La Graciosa ingår i ett marint naturreservat med stränga bestämmelser om vad man får och inte får göra. Egentligen måste man ha tillstånd i förväg för att lägga till med båt. Men vi hade tur, det var den vänliga hamnpolisens dag och vi blev anvisade en ledig plats vid en ponton. Turbåtar löpte in och ut ur hamnen hela dagen med horder av turister från Lanzarote, Gran Canaria och de andra öarna. Sandstränderna är enorma, så någon trängsel blev det inte.

Måndag morgon hade vi skeppsråd och kom överens om att stanna här en dag extra för bad och ledighet. Återigen är det vädret som bestämmer. Natten till fredag väntas hård sydlig vind, dvs motvind. Innan dess vill vi vara framme i Las Palmas, dit det tar ungefär ett dygn. Alltså avsegling härifrån först på onsdag.

Lanzarote till vänster, La Graciosa till höger.

Vi har seglat till Kanarieöarna! Fram med bubblet!

La Graciosa tar bara emot ett begränsat antal övernattande besökare, och man får inte stanna länge. Vi fick tre dagar på oss.

Tidvattnet på mer än en meter gör stor skillnad.

Hamnbassängen är full av stora och små orädda fiskar. Fiske är förbjudet här. En kväll såg jag en jättestor (1,5 meter/diameter) rocka makligt flaxa iväg mellan stranden och pontonbryggan.

Även de som ligger på svaj måste ansöka om tillstånd. På den långa sandstranden inte en fimp, inte ett godispapper, inte en plastflaska i sikte. Underbart!

Inga asfalterade vägar, bara sand. Byn kändes mexikansk. Enstaka jeepar och lastbilar och massa mountainbikes för uthyrning. Väldigt många barn! Undrar hur det är att växa upp här?

Internet är fantastiskt, överallt kan man hitta nya kontakter som kanske utvecklas till vänskap. Bente från Norge och hennes man berättade hur de tagit steget att våga segla till Kanareöarna utan någon tidigare långseglingsvana. Nu är vi vänner på Facebook!

Det skulle bli ett personligt eldprov. Rädslan för stora vågor, starka vindar och nattseglingar skulle utmanas och botas. Flera av besättningsmedlemmarna var lika ovana vid nattsegling som jag, med samma ängslan. Jag såg mig själv kopplad bakom ratten medan vågor höga som hus bröt i nattmörkret akterut. Riktigt så blev det inte.

När stormen på Atlanten blåst ut och vi kunde lämna Rabat på Marockos kust hade vi fyra dygns segling framför oss rakt ut i Atlanten. Dygnet delades upp i rullande tvåtimmarsvakter, vi var alltid två samtidigt. Linda fanns på ropavstånd, men redan efter första dygnet fick hon sova ganska ostörd genom nattpassen. Såvida hon inte ingrep på eget initiativ. Som sista natten när genuan flaxade och slog i en allt svagare, vridande vind. Då stack hon upp huvudet, halvsovande, och fräste: ”Gör något!”

Det var i själva verket ett stort erkännande, eftersom förhållningsordern under de första dygnen hade varit att inga segeljusteringar fick göras utan att först konsultera/väcka Linda. Att göra fel vid segelsättning eller revning kan få svåra konsekvenser på en så stor båt. Risken för skador på människor eller material vid misstag är hög, eftersom det är så starka krafter i seglen. Jag har lärt mig massor, men är fortfarande osäker på vilka spärrar som är vilka om det är kolmörkt och jag inte ser att läsa. Som tur var slapp vi ta några sådana initiativ under våra nattvakter, Gunilla och jag.

Däremot var det tillåtet, till och med nödvändigt, att experimentera på egen hand med Aina, vindrodret. Jag är väldigt glad för det. Ett så dyrt vindroder till Ellem blir inte aktuellt, men nu när jag förstår principen tänker jag försöka mig på ”sheet-to-tiller-steering”, dvs att rigga upp ett eget vindroder med hjälp av rep och gummiband mellan skot och rorkult. Kolla här på Youtube! https://youtu.be/d5oXymClVDo

(Kolla fripassageraren som också ville styra.)

Den lilla liftaren var ganska orädd och tacksam för både brödsmulor och vatten.

Högtidlig provsmakning efter invigning av Watermakern. Den var monterad av leverantören för flera veckor sedan men fungerade inte. Triumfen var total när besättningsmedlemmen Jutta listade ut att två slangar var felkopplade.

Att försöka fiska i fem knop ansågs meningslöst, men jag ville ändå försöka. Det tog bara tio minuter att få ett kraftigt napp. Den första fisken som fångats från Peristera blev en bonito på dryga kilot. Det fanns ingen håv ombord, så jag fick kopplad i säkerhetssele ge mig ner på badbryggan och ta in fisken med en hink.

Efter den ganska tuffa seglingen mellan Gibraltar och Tanger, fick vi nu vänja oss vid svaga, växlande vindar. Väldigt växlande, ibland flera gånger i timmen. Det blev bra träning i att sätta segel, ta in segel, minska storen, skota storen, skota genuan, gå över stag, veva in genuan, flytta över genuan osv. Väldigt ofta blev järngenuan, dvs motorn, den enda möjligheten att komma framåt fortare än två knop.

Linda förklarar vindrodrets (Ainas) principer.

Efter varje vakt skrivs loggbok. Vaktlaget har ansvar för att hålla kursen, hålla farten, hålla utkik, passa AIS, VHF och radar om det behövs, samt väja om det blir nödvändigt. Allt ska dokumenteras.

Styrketräning.

Dieselpåfyllning.

Nattvakterna var drömlika, osannolika. Solnedgång eller soluppgång eller becksvart mörker, jag kan inte välja vilket som var mest fascinerande. På nätterna hörde vi ibland frustningar och plask utan att se var ljuden kom ifrån, andra gånger kom grupper av delfiner självlysande av mareld flygande genom vattnet som fyrverkerier. Under vindstilla vakter speglade sig stjärnhimlen i oljeblanka dyningar, när vinden kom och startade vågspelet misstog man marelden för stjärnblänk.

Alla (utom Gunilla) var rädda för sjösjuka, vi preparerade oss med plåster bakom örat och/eller tabletter. Jag mådde bra med Lergigan Comp och en och annan Marzinan, hade inga biverkningar. Några som använde plåster klagade över muntorrhet, men alla slapp vi sjösjuka trots att det stundtals gungade rejält.

Land i sikte! På fjärde dygnet ser vi La Graciosa och Lanzarote.

Vid högvatten imorgon drar vi, om vågorna har lagt sig och hamnkontoret ger klartecken. Dagen har varit tuff. Alla har gjort sitt bästa för att kunna lämna Marocko utan några överblivna Dhiram i plånboken. Bästa reseledaren Sofi hade hittat en lyxig Riad i medinan där flera valde att göra mer eller mindre omfattande rekond.

Själv ansåg jag att min pedikyr från Gibraltar ännu höll måttet, och spenderade mina sista slantar i Medinan på ett par fina örhängen och ett vackert överkast. Vilket inte hindrade mig från att njuta alldeles gratis av lugnet, vilstolarna och takpoolen i Riaden, eftersom jag var välkommen att vänta där medan de andra fick sina behandlingar.

En Riad är ett traditionellt marockanskt hus som byggts om till hotell. Huset är byggt runt en innergård med någon form av fontän eller rinnande vatten som håller luften sval. Golven är lagda i vackra mönster med traditionellt kakel, väggarna vitkalkade, inredningen av mörka träslag. Rummen har inga fönster mot gatan, bara mot innergården.  Öppna trappor leder upp på taket där det ofta finns en pool. Utanför porten finns medinans kommers och folkliv, men inne i huset råder fullkomlig tystnad förutom ett stilla vattenporl. Hit vill jag resa igen, med min älskling, eller min syster, eller med en skrivkompis. Vilken miljö!

Som jag själv minns det (Tack för bilden Gunilla!):

Som Jutta minns det:

Bild från Medinan i morse.

Hamninloppet tidigt i morse.

Överseglingen från Rabat till La Graciosa (norr om kanarieön Lanzarote) kommer att ta fyra dygn, från onsdag till lördag. Fyra dygn till havs ligger alltså framför oss. Vad ska vi äta? Vilka rätter är realistiskt att tillaga ombord när det kanske gungar ordentligt? Förutom Linda är det bara två av oss (inte jag) som har erfarenhet av atlantsegling och kan föreställa sig hur det kommer att bli.

Sofi och jag, som ansvarar för maten på torsdag, bestämde oss för att till lunch laga omelett med potatis, paprika och tomat/lök/persiljesallad, och till middag bjuda på risotto med parmesan och creme fraiche samt små stekta kryddkorvar. Hela förmiddagen ägnades åt matplanering, och därefter tog tre representanter för matlagen en taxi till Carrefour.

Kontraster, kontraster, överallt dessa olika verkligheter som möts och gnisslar mot varann. Den lyxiga marinan med uniformerade vakter vid grinden, den rostiga, buckliga taxin utan säkerhetsbälten, chaffisen med bara ett par, svarta tänder kvar, han pratar i telefon och släpper ratten hela tiden trots kaotisk trafik med cyklister och gångtrafikanter på vägen. Köpladan Carrefour med svulstigt överdåd av allt, superhygienisk charkavdelning och all världens ostar och korvar. Taxin tillbaka till båten, ännu rostigare och buckligare och med en baklucka som inte gick att stänga, jag fick sitta hela vägen och hålla i våra inköp för att de inte skulle trilla ut i något gupp. Vi for förbi eländiga skjul där man inte vill tro att det bor människor, men eftersom det hänger tvätt på tork utanför så… Tillbaka i marinan fick skrammeltaxin nådigt tillstånd av vakten att köra ända fram till båten, och så bar vi ombord kasse efter kasse efter kasse med mat och dryck efter att ha gett åtta kronor i dricks till taxiföraren så att hela resan kostade trettio kronor jämnt.

På eftermiddagen tog Gunilla och jag roddbåtstaxin över till Medinan. Innanför den gamla stadsmuren spinner trånga gränder ett nät av marknadsgator, delvis täckta av halmtak. Här finns allt, från koklövar och levande sköldpaddor till kläder, skor, skinnvaror, mattor, keramik, kryddor, smycken.

Bortsett från en smärtsamt fattig del i utkanten av Medinan, där en del av det som bjuds ut till försäljning direkt på gatstenen verkar vara loppis eller soptippsfynd, så var våra timmar där enbart trivsamma. Trångt och myllrigt, men aldrig påträngande eller närgånget. Man får fler knuffar under julhandeln hemma än här, fast trängseln är lika stor. Folk är experter på att undvika kroppskontakt, och skulle de råka nudda vid en, kommer genast ett förkrossat ”pardon”.  Nästan alla talar franska, det går att göra sig förstådd. Försäljarna är inte påstridiga, man kan stanna och bara titta utan bli påhoppad. Vi såg inte många andra turister.

Imorgon går jag tillbaka med Jutta och handlar kryddor och tyg. Hon och Linda och Sofi gick i en annan del av Medinan idag och hittade handgorda smycken, och ett lokalt kvinnokooperativ med vackra vävda textilier. Och ett hamam.

Planering ombord på Peristera.

Carrefour. Det gula är pasta och couscous.

Medinan.

Ute på atlanten ligger en storm och vrider sig i ilsket gula och röda virvlar i alla våra väderappar. Passageweather.com lovar lagom medvind mot Lanzarote framåt onsdag. Till dess ska vågorna också lägga sig. Från 4 – 5 meter till 2 – 3. Så vi väntar här.

Vi lider inte precis i den fina marinan i Rabat. Igår satt jag hela dagen i marinarestaurangen och skrev ikapp på bloggen. Jag vill inte glömma en enda dag av det här äventyret, måste skriva och lägga upp bilder så att jag kan minnas precis hur det var.

Igår kväll tog vi spårvagnen in till Rabats stadskärna och en restaurang som Sofi letat upp. Vilket folkliv! Lika packat som under chalmerskortegen på Valborg i Göteborg. Vi plankade på ditvägen eftersom vi inte lyckades lista ut hur man betalar. På hemvägen hade bara två av oss biljetter, naturligtvis kom det på en kontrollant. Vi kom undan genom att hoppa av en hållplats tidigare under stort flams och trams.

Idag letade vi oss upp till högsta utsiktspunkten i Kasban, fästningen som vaktar inloppet till Rabat. Ska ta med mig riktiga kameran imorgon eftermiddag. Vilka miljöer! Vill också hinna med Medinan innan vi lämnar Rabat. Det är lätt att röra sig här, även ensam. Alla talar franska, det känns som en modern stad även om allt är totalt annorlunda mot hemma och väldigt orientaliskt.

Tillbaka till marinan valde vi båttaxi tvärs över floden.

Här kom vi in i förrgår.  Så här ser det ut vid lågvatten. Gunilla och Sofi högst upp på Kasban.

Jutta passade på att fylla år och bjöd på bubbel.

Vid vår ponton ligger en riktig kändis, den svenska Vegan Maja som seglades till Västindien av Sven Yrvind och Tomas Gran. Läs boken om resan: Den unge, den gamle och havet. Vart är hon på väg nu?

Ungefär hundratrettio sjömil låg framför oss. Det blåste lagom för att koppla in vindrodret när vi lämnade Tanger på förmiddagen. Rodret är döpt till Aina, efter den svenska seglaren och äventyrerskan Aina Cederblom

Mot eftermiddagen och kvällen mojnade vinden, och när solen försvann bakom en molnbank var havsytan en böljande, oljeskimrande, guldglänsande  oändlighet utan synlig gräns mot himlen.

Vi var nu uppdelade i tvåtimmarsvakter. Linda tog själv hundvakten mellan två och fyra. Gunilla och jag fick vakterna åtta till tio på kvällen och fyra till sex på morgonen.

Ensamma satt vi i sittbrunnen med ansvaret för allas trygghet medan Peristera gled fram i mörkret för sex knop. Visserligen hade vi AIS och radar, visserligen var vågorna bara ett par meter och kom i  långa, lugna atlantandetag, visserligen fanns Linda inom ropavstånd. Men ändå. Månen var halv och inte till mycket hjälp, inte marelden i bogsvallet heller. Marockos kust låg sex sjömil bort.

Att det kan finnas så många fiskebåtar? Och att de inte kan lära sig nyttan av att placera sina sidolanternor enligt vedertagna sjöregler? De stora trålarna syntes på AIS och höll sig längre ut. Men alla dessa mindre flytetyg! Så små att vi såg ljusen långt innan de dök upp på radarn. Oftast var det omöjligt att avgöra i vilken riktning de rörde sig. De flesta använde rött och grönt ljus ungefär som om det handlade om en juldekoration. En enda blinkande lampa placerad i aktern, eller fören, eller i masttoppen, visade omväxlande rött och grönt sken. Vilken sorts redskap de eventuellt släpade efter sig fick man gissa och ta med i beräkningen om det var nödvändigt att väja eller ej.

Vi lyckades undvika närkontakt, men fick väja tre gånger under våra pass. Efter varje gång växte självförtroendet. Wow, vi klarar det! Utan att väcka Linda, utan att avvika mer än tillfälligt från rutten. Framför allt – utan att drabbas av panik och fatta dumma beslut.

Efter lunch ombord var vi framme vid inloppet till Rabat och Linda kunde ropa upp marinan på VHF. Att ta sig in själv var otänkbart. Atlantvågorna som böljade så lugnt och beskedligt ute på havet förvandlades till enorma svallvågor när de bröt mot den klippiga kusten. En följebåt skickades ut från marinan och mötte oss en bra bit ut. På den här filmen får man en vag uppfattning om kraften i baksuget från vågorna. Linda fick order på radion att gå för full maskin. https://youtu.be/gZuT1ZEmLZ4

Efter tull, polis, knarkhund, blanketter, redovisning av allas yrken och rar välkomstkommitte med the på silverbricka blev vi anvisade en plats inne i själva marinan. När jag frågade hamnpolisen om jag fick ta en bild försäkrade han att jag som journalist var fri att ta vilka bilder jag ville.

”If you see her, say hello, she might be in Tangier.” Bob Dylans röst och mitt känsloläge från tonåren kom och gick i nostalgiska flashbacks hela dagen idag. Hit borde jag tågluffat som artonåring.  Alla andra gjorde såna saker efter studenten, tog ett sabbatsår innan de fortsatte på högskolan. Själv gick jag ut med måttliga betyg eftersom Cue club, killar och hästar varit mitt fokus under hela gymnasiet. Istället för att tågluffa bet jag mig fast vid att komma in på Journalisthögskolan. De hade intagningsprov på talang och inte betyg. Jag kom in, och när jag var färdig växte min äldsta dotter i min mage. Bye, bye äventyr, livet rivstartade.

Bättre sent än aldrig, Tanger finns ju kvar, och som vissnande ros har jag nu en helt annan rörelsefrihet än jag skulle haft som artonårig rosenknopp. Det är riskfritt att följa med upp på läderbutikens övervåning, och gubben i kryddboden får inga baktankar när jag pratar och ställer mig in. Precis som min pappa alltid gjorde överallt när vi handlade, trots att jag skämdes och blängde och gick ut ur affären…

Reseproffset Sofi guidade oss till kultfiket Cafe de Paris där Alan Ginsburg, Jack Kerouac och William Burrows, och vem vet, kanske också Bob Dylan suttit.

Nej tack, jag vill varken ha tupp, sköldpadda eller kanin till middag idag.

Va, ser hel gurkmeja ut så?

Vi gick från Gibraltar i soluppgången. Dagens etappmål: Tanger på Marockos atlantkust. På vägen ut lockades vi ur kurs av delfinhopp och hade snart hela flocken lekande runt båten. Jag filmade, klicka på länken så förstår du vilken upphetsning som rådde ombord. https://youtu.be/2LHGTDL6Qkw
Euforin slocknade snabbt när vi upptäckte en gles rad oansenliga plastkoppar runt omkring oss i vattnet. Vi hade sånär kört in i det fisknät som lockat delfinerna till sig. Ett tag trodde vi att vi hade nätet i propellern, en stor fisk sprattlade och vred sig och verkade sitta fast under akterspegeln. Men det visade sig vara någon sorts putsarfisk som käkade goda alger i Peristeras vattenlinje. Med hjälp av plottern kunde vi lyckligt och väl leta oss ut samma väg som vi kommit in i fållan.

Vi hissade segel och fortsatte ut genom Gibraltar sund. Linda delade upp ansvaret ombord. Styra, Navigera, Hålla utkik, Trim 1  och Trim 2 samt Ledig. Vi byttes om i halvtimmespass eftersom det var första seglingsdagen och alla skulle pröva på allt. Sjögången i sundet kan bli riktigt besvärlig eftersom det råder en ständig inström till Medelhavet, samtidigt som ebb och flod påverkar. Det gäller att invänta både rätt vindriktning och rätt tidpunkt, dvs undvika de starkaste tidvattenströmmarna.

Vinden tilltog, det blåste runt 12 m/sek, vågorna reste sig och kom ibland från alla håll, strömmen var med oss, det blev en fantastisk segling. Stundtals var vi uppe i över elva knop och surfade fram på vågorna. Jag hade turen att få ett styrpass just då, och känslan i kroppen när jag stod bakom ratten och med alla krafter försökte få 47 fot segelbåt att göra som jag ville, den känslan är obeskrivlig.

Övriga sensationer under seglingen: Vi såg en hajfena, en svart trekant som rörde sig genom vattnet precis som på film. Det blev dimma. Gibraltar sund är ett av världens hårdast trafikerade sund, trafiken i mitten är reglerad och reserverad för yrkestrafik, ungefär som en motorväg bara för långtradare.  Man är tvungen att passera rakt över, får inte snedda. Vi påbörjade korsningen av trafikregleringszonen när inga fartyg syntes till på AIS. Naturligtvis dök de upp från båda håll så snart vi var halvvägs över.

Medan vi närmade oss Tanger och dimman tätnade blev utkikens uppgift, med radarspaning, det mest spännande arbetspasset. Färjetrafiken till Tanger är frekvent, och det är inga långsamma farkoster som tornar upp sig i dimman om man inte har koll på AIS och radar. Dessutom trafikeras Tanger av de största kryssningsfartygen.

Det finns ingen marina i Tanger, inget capitainerie man kan ropa upp på VHF, så vi letade oss in mellan vågbrytare på vinst och förlust. Linda hade legat här en gång tidigare, för flera år sedan. På en stenpir inne i fiskhamnen, bakom färjeterminalen stod två män och vinkade. Det blåste minst tolv m/sek från kajen, platsen vi vinkades in till var minimal och det var nödvändigt att lägga till långsides med ” fel” sida (alla båtnördar som vet vad propellerverkan mot rodret är, förstår vad jag menar). Allt fungerade vid första försöket, jag blev trevligt nog utnämnd till dagens kastningshjälte eftersom jag lyckades perfekt med min uppgift att kasta iland aktertampen till mannen på kajen. Om jag missat och tampen inte nått fram hade ett besvärligt läge uppstått i den hårda blåsten och Linda hade fått göra om hela angöringen. ( Till dig som läser detta och tror att ”det är väl bara att kasta” vill jag bara säga att nej, det är det inte, det är en speciell teknik. Om man glömt den läxan eller inte gått kursen är risken överhängande att linan hamnar i vattnet och på vägen dit ger infångaren på land näsblod.)

Resten av dagen gjorde vi gamla stan i Tanger. Jag köpte en ryggsäck och en sittpuff i läder, vi strosade runt i övertäckta gränder där det såldes bröd och sötsaker, grönsaker, frukt, kryddor, kött och fisk. Vi åt middag på en osannolik fiskrestaurang som reseproffset Sofi hittat på nätet.

Trötta, mätta och överväldigade kom vi tillbaka till en båt som nu låg två meter under kajens nivå. Hamnvakten lät förstå att han hade tittat till Peristera och justerat tamparna och blev glad för en slant som tack. Vi klättrade ner på en repstege Linda riggade upp, och avslutade kvällen med diskussion om den fortsatta planen.

Hårt väder, storm till och med, är på väg över Atlanten och väntas nå hit på lördag. Då vill Linda ligga i en trygg hamn som finns i Rabat, ett dygns segling härifrån. Men först ska vi vara lediga imorgon och utforska Tanger.

P.S. Upptäcker nu att bilden nedan inte alls är tagen i soluppgången utanför Gibraltar, utan i solnedgången på väg till Rabat. Vill ju inte luras.

”Var är den riktiga kaptenen?” Nja, inte fullt så illa, men nog höjdes det på ögonbrynen när Peristera lagt till med sju kvinnor ombord. Alla var vänliga och tillmötesgående, men inklareringen blev en mindre pärs för Linda. Medan vi pustade ut ombord fick hon sitta hos polisen och fylla i blanketter om allt möjligt och omöjligt. Bland annat vilka yrken alla hade. Jag blev i hastigheten journalist (?!?) vilket jag nu bär med mig resten av vistelsen i Marocko. Det är tydligen oerhört prestigefyllt, tullpolisen ville ha adressen till På Kryss där jag (kanske, om redaktionen gillar den) ska skriva en artikel om min segling med Peristera. 

Inte en köksinteriör. Det var gästerna som skulle tvätta händerna, innan maten. Den skulle ätas med hjälp av händer och brödbitar. Vi fick be om bestick, som bestod av enkla trägafflar.

Menyn var fast, dvs alla åt samma rätt. Först aptitretare, sen förrätt, huvudrätt och dessert. Bordsdrycken husets specialitet, hälsosam och god, en smoothie gjord på fikon, russin med mera enligt vår servitör, en gammal farbror, kanske ägaren. Bordsskick oväsentligt.

Vi tog tabberas på nästan allt. Istället för magsjuka fick vi med oss varsin speciell pkeramikmugg som ska fyllas med vatten och sen fungerar som flugavskräckare. Tyvärr utsöndrar även en tom mugg en sådan odör att den måste förvaras i flerdubbla plastpåsar. Jag har gömt min mugg noga för att förhindra att den kastas överbord.

Fler seglingsbilder.

I morgon Tanger. Idag har Linda gått igenom allas ansvarsområden, visat hur olika instrument fungerar, pratat tidvatten, strömmar och vind och berättat hur hon tänker sig rutten mot Las Palmas.
Om vi seglar raka vägen fortast möjligt är vi framme på en vecka. Det vill ingen. Alltså har vi vå veckor på oss att tillbringa i hamnar på vägen dit. Tanger, Rabat, Agadir, Lancarote.
Idag har vi också gjort en del nytta. Tankat vatten, hissat upp Linda i riggen, handlat, med mera.
Och jag tog hissen till spa-avdelningen högst upp i det kombinerade hotellet/casinot i marinan och fick en timmes pedikyr.

Det tog tolv timmar att förflytta sig från Flatön till Gibraltar. Allt funkade, men det blev lite väntetid både på två flygplatser och busstationen i Marbella. Hellre det än att det går för fort och man glömmer en jacka här eller en ryggsäck där.
Första natten bodde jag på hotell med Ann och Gunilla, medbesättning på Peristera. Vi är sex besättningskvinnor förutom skepparen Linda Lindenau.
Idag gjorde vi tillsammans det man måste på Gibraltar, det vill säga tog kabinbanan upp till toppen på The Rock, drygt fyrahundra meter över havet.
Här fladdrar historiens vingslag öronbedövande, men det är svårt att koncentrera sig på något annat än att vara uppmärksam på var närmaste apa befinner sig. När vi steg ur linbanans kabin anföll några stycken direkt, kastade sig upp på axlarna och huvudena på ett par förskräckta besökare. Man blir noga upplyst innan att inte mata, att hålla hårt i väskor och ryggsäckar, inte ha något ätbart i fickorna. Ändå kastar folk bröd och godis och försöker klappa ungarna.
Ann fick sin ryggsäck söndersliten, hon hade med sig en mellanmålspåse nötter och russin som en apa tydligen kunde lukta sig till. Jag fick springa för livet tillbaka in i cafeterian med en apmamma galopperande efter mig. Jag hade köpt en Snickers som låg i jackfickan.
Utsikten var helt magnifik förstås. Men aporna förtog lusten att promenera omkring däruppe. Jag såg flera gånger hur de helt enkelt hoppade upp på folk, klängde sig fast i kläderna och rotade i fickor och väskor och överallt. Hu!
På kvällen flyttade vi in i Peristera, båten som är vårt hem tre veckor framåt. I Gibraltars marina Ocean Village befinner man sig i ett helt annat sällskap än i de marinor vi låg i i Egeiska havet. Här är jordenruntseglarland. Inga charterflockar av bavarior. Egensinniga skepp av alla möjliga modeller utrustade till topplanternan med allt som kan tänkas skruvas eller surras fast. Skogar av master och antenner på biminibågen, burkar i riggen, dävertar och solpaneler och vindroder och extrastag. För att inte tala om all säkerhetsutrustning och fastsurrade
Peristera har vimpeln hissad som talar om att hon deltar i ARC 2016, Atlantic Race for Cruisers. Efter Las Palmas fortsätter Linda med ny besättning över Atlanten till Karibien. Flera båtar i marinan har likadan vimpel, de är också på väg till starten i Las Palmas i november.
Mörkret föll medan vi satt i sittbrunnen denna första kväll och bekantade oss med varann. Linda, Ann, Sofie, Gunilla, Annika, Jutta och jag. Med jämna mellanrum dånade ett flygplan förbi på bara ett par hundra meters avstånd. Start- och landningsbana är byggd ut i vattnet utanför marinan. Trafiken inne i stan måste stängas av varje gång ett plan landar eller startar.

Bilder kommer senare.