Solen strålade och det var helt vindstilla. Jag tog färjan över till Lysekil och körde ut mot naturskyddsområdet vid Stångehuvud, en av de vackraste platser jag vet. Det är också en väldigt farlig plats när det stormar, både för dem som promenerar på klipporna och för den som försöker ta sig förbi med båt.

Här är dagens bild till fotoutmaningen 365bilder 2011 fotad.

Vi har inget bröd kvar, sa Odd. Så jag blev helt enkelt tvungen att baka, fast jag inte kan äta en enda smula själv.

Ända sedan jag gick den där kursen på Lyckans Stenugnsbageri för mer än ett år sedan, har jag bakat allt bröd vi äter. I kylskåpet står fyra glasburkar med surdeg. I bokhyllan i köket står kokboken med post-itlappar på favoritsidorna.

Det tar minst två dagar att baka ett gott bröd. Ofta tre dagar. Först blanda fördegen med surdeg på kvällen. Dag två blandar jag huvuddegen, men inte förrän fördegen är riktigt aktiv och bubblig, kanske inte förrän efter lunch. Sen ska degen jäsa i sin plastlåda med lock, jag vänder och ”spänner” den tre gånger under tiden, det tar minst 5 timmar innan jag lägger upp degen på bakbordet, delar den och lägger över i brödkorgarna. Godast blir brödet om det sen får kalljäsa i sina korgar över natten i matkällaren. På tredje dagens morgon värmer jag ugnen till 250C , välter ut bröden ur brödkorgarna och skjuter in dem på den heta bakstenen i ugnen med hjälp av svärfars fina bakspade.

OBS! Att baka surdegsbröd är verkligen ingenting för en småbarnsförälder, jag hade aldrig hunnit med det när barnen var små, tänk inte ens på det! Jag berättar detta bara för att påminna mig själv om hur livet ändrar sig hela tiden, och att man aldrig kan förutsäga riktigt vem man kommer att vara tio år framåt i tiden. Tänk, jag har blivit en kvinna som bakar allt matbröd själv, vem kunde tro det? 😉

Det tog lite tid för mig att komma igång med Twitter. Det är synd att jag inte kommer ihåg när jag började. Jag tror det var ungefär två år sedan. I alla fall har jag sedan starten skickat 7403 meddelanden, sk tweets. Jag har 435 följare, dvs personer som kan läsa mina tweets. Jag följer själv 435 personer. Vet du egentligen vad du har emot Twitter? Här är en väldigt bra Twitterskola: http://www.365saker.se/2011/02/12/805-internet-borja-twittra

Att twittra kan naturligtvis gå för långt, som allt annat. Jag ser personer i mitt ”flöde” (twitterspråk) som verkar vara närvarande jämt. Som tvångsmässigt meddelar att nu sitter de på bussen eller tunnelbanan, nu dricker de kaffe, nu kommer de försent till jobbet osv osv. Men man väljer ju själv, både vad man vill skriva på Twitter och vilka man vill svara.

Twitter kan vara ett fantastiskt sällskap. Du får faktiskt med tiden nya vänner, om du vill. Du kan enkelt få hjälp med olika problem. Du får intressanta inblickar i andra människors vardagsliv, inblickar som du aldrig skulle få annars.

Jag själv twittrar nästan varje dag. Ibland på morgonen, ibland lite då och då, det beror på vad som händer i mitt liv för övrigt. Du kan se exempel på vad jag twittrar om du bläddrar ner till vänster på bloggen. Där, i en blå ruta, ser du mina senaste ”tweets”. Tyvärr ser du inte hela konversationerna utan bara mina kommentarer, så det kanske kan verka lite obegripligt. Mitt bästa råd är att ge Twitter en chans. Eller två. Jag började, och slutade, och sen började jag igen. Nu är jag fast 🙂

Igår och idag har jag t ex följt mina twänner Therese och Marcin de Kaminski som twittrat från förlossningen i Örebro, där Therese födde deras tvillingar igår. Jag lånar en bild som Marcin har twittrat.

Man kan ha det mysigt utan mat. Chaithe, skön soffa framför brasan, liten hund och Ipad räcker långt. Nu blir Odd sur för att jag inte räknar in honom, men han läser ändå bloggen så sällan, så det spelar ingen roll. 😉 Han ingår förresten inte i fredagsmyset, han är ju vardagsmysig.

Det tuffar på med Xtravaganza, inga problem att vara  utan mat. Tvärtom faktiskt. Det är väldigt praktiskt att slippa tänka på mat över huvud taget. Inga inköp, inga kassar att packa upp, ingen tillagning, nästan ingen disk. Just nu känns det som om jag skulle kunna hålla på flera månader.

Men jag ska ta det lugnt med träningen. Idag var jag på gymmet och märkte att orken var mycket begränsad, och pulsen inte samarbetsvillig alls. Den ville aldrig gå ner på crosstrainern. Så jag ska nog skippa den sortens träning och bara ägna mig åt styrketräning och promenader. Jag är ju trots allt inte 40 år.

Här kommer min bild nr 42 i fotoutmaningen 365bilder 2011. Det är utsikten från Långesig ner mot bryggan en kall februarimorgon. Om bara ett par månader är det dags för sjösättning!

Idag har jag haft en telefontimme på Skype med min coach Eva som bor i Chicago, och jag vet precis vem jag skulle vilja likna. Fast inte nu, utan om sådär 25 år.

Eva föreslog nämligen idag att vi skulle göra en visualisering, där jag skulle få träffa mig själv som gammal. Jag satte mig bekvämt tillrätta i stolen, Eva började med en avslappningsövning, och snart fick jag möta och prata med mig själv som 85-åring. Jag var inte hypnotiserad, men kanske i ett förstadium, djupt avslappnad.
Visualiseringen går till så att Eva frågar vad jag ser och vad jag hör, och jag svarar.

Jag fick beskriva hur 85-åringen som är jag ser ut, vad hon svarar på mina frågor, hur hennes hem ser ut osv. Det är alltså mina egna inre bilder och önskningar om framtiden som blir tydliga, tankar jag har tänkt men inte uppmärksammat själv. Jag kommer ihåg precis allt som hände under den här visualiseringen. Det konstiga är att det kändes precis som om jag var därinne i mitt framtida hem, det kändes inte alls som min egen fantasi fast det naturligtvis var just det.

I mitt nu, idag, vill jag verkligen inte likna någon annan. Jag försöker aktivt låta bli. Pressen finns överallt, att jämföra sig med andras kroppar, framgång och lycka. Eller med andra bloggare för den delen.Det spelar ingen roll om jag har 100 eller 1000 besökare på Farmorsbloggen, den är lika värdefull för mig vilket som. Och det är det viktiga.
På Lyckobloggen kan du läsa om ny forskning som visar att barn blir olyckliga av reklam, just för att de jämför sig med omöjliga förebilder.

Visst är det konstigt att jag kan må så bra? Inte hungrig alls, inte arg eller trött heller. Femte dagen av tre veckor på helfart med Xtravaganza, dvs med enbart VLCD-soppor och vatten. Humöret är på topp och kreativiteten och arbetslusten också.

Just nu kollar jag Aljazeeras direktsändning från Kairo, och ryser över nyheterna, vad ska hända nu?

Dags att gå och sova. Men först dagens bild, nr 41 av 365 bilder 2011.  Jag köpte den på annons, inför en mässa i London för en massa år sedan. Den vackra kristallkronan som hänger på övervåningen, där det egentligen är alldeles för lågt i tak.

Men just där lyser morgonsolen in genom fönstret och kristallkronans prismor kastar reflexer i regnbågens alla färger över tak och väggar.

Vem skulle du vilja likna?

Så här dags sitter jag i soffan i vårt uterum med laptopen i knät. Brasan sprakar i kaminen och Sigge ligger i sin fåtölj under stora kaktusen.

Jag har jobbat som vanligt  och sedan varit på gymmet och haft en pt-timme med Caroline. Eftersom jag inte behöver laga middag, bara blanda till en påse Xtravaganzapulver, blir kvällen extra lång. Det finns några saker jag vill hinna med varje dag.

1. Ringa mamma A och kolla hur hon och hennes familj har det, nu är det nedräkning, bara tre veckor kvar tills bebisen kommer.

2. Ringa Mamma L och kolla hur Tiny mår och om de lyckas få i henne penicillinet.

3. Kolla på Facebook hur  L och J har det. Den ene åker snowboard med älsklingen i Sälen, den andre har just flyttat in i ny studentlägenhet i Kalmar. Ibland ringer jag, ibland inte.

4. Skriva bloggen. Det har blivit ett måste, nej förresten, det är ett rent nöje. Äntligen har jag hittat en dagboksform som passar mig som är både reflektion och kommunikation.  Dessutom är jag säker på att bloggen kommer att bli ett fint dokument för barnen med tiden. Det går ju att göra en bok av den. En fotobok! 🙂

5. Läsa andras bloggar. Mammabloggar förstås, men även fotobloggar. Dessemellan kollar jag Twitter.

Om det blir tid över vill jag verkligen kolla några saker på SVTPlay. Klass 9A  till exempel, och Solsidan. Härom kvällen fastnade både Odd och jag framför en dokumentär om Jussi Björling, som ledde till en lång diskussion mellan oss om våra föräldrars olika musiksmak. Måste man betala TV-licens om man bara utnyttjar SVTPlay?

Efter tre dagar med penicillin är Tiny feberfri och piggare, även om hon matvägrar eftersom hon tror att all mat innehåller penicillin. Inte ens glass eller choklad funkar. Hennes pappa har nu uppfunnit ett smart sätt att peta i henne medicinen medan hon sover.

Den som upptäckte penicillin måste väl ändå ha fått Nobelpriset? Jag kollar Wikipedia… och JA!

Såhär står det:  Alexander Fleming upptäckte penicillinet 1928. Detta skedde genom en slump eftersom han lämnade en odiskad bakterieodling när han åkte på semester. Svampen i bakterieodlingen, vilken egentligen var penicillin (Penicillium notatum), dödade bakterierna och kvar blev en kal fläck i burken. Fleming förstod, när han kommit tillbaka från sin semester, att han upptäckt något intressant. Han forskade vidare och uppfann således penicillinet. Först 1941 började dock penicillinet att användas på människor.Fleming blev en mycket hyllad och känd person. 1945, bara fyra år efter att penicillinet börjat användas på människor tilldelades han Nobelpriset tillsammans med Florey och Chain.

När jag ska beskriva för en ny bekantskap hur vi bor och lever, brukar jag drabbas av väldigt motstridiga känslor. Hur mycket ska jag berätta? Ska jag beskriva precis som det är, eller dra bort en del av det mest idylliska?

Jag behöver kanske inte berätta att vi har får? Eller att vi bor bara fem minuter från vår båtplats?

Men sen berättar jag ändå som det är. Om vår lilla ö dit man bara kan komma med färja. Om hur jag har min arbetsplats tvärs över gårdsplanen. Om barn och barnbarn och hund och lammungar och kvällsturer med båten efter jobbet.

Det fyller mig med glädje och tacksamhet att berätta.  Jag målar upp en bild av det som är fint och underbart, och njuter av min ofattbara tur i livet.

Fast jag tiger förstås om det svåra och besvärliga. Inte berättar jag om helvetesåren med barnens miserabla skolgång, om skolskjutsbråk och bygglovstvister med badgäster eller trängseln och färjköerna under sommaren.  

Numera förstår jag att så här är det för de flesta. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag skönmålar lite. Det ingår. Alla gör det.  🙂