Mamma A vill ha sällskap när P är bortrest, och jag kommer så gärna.
Igår körde jag lilla S till orkesterövning. Hon spelar kontrabas, en jättelik pjäs som hon knappt kan bära själv och som bara går in i bilen om man fäller tillbaka framsätet. Hon har fått låna den av skolan, vilket jag tycker är fantastiskt. Jag är beredd att förlåta en hel del av en skola som lånar ut dyra instrument till nioåringar.
Nu har lilla S haft sitt instrument mer än ett år, och har blivit riktigt duktig. Hon läser noter och spelar i en riktig stråkorkester. Det svänger mäktigt när de brakar loss i ”Chokela och bullar”.
På kvällen läser jag godnattsaga, Roald Dahls bok om jättepersikan.
Målning av väldigt högt kyrktorn i Georgetown, Malaysia. Ingen skyddslina, ingen ställning. En håller i stegen, en håller i färgburken, en håller i den långa, långa stången med rollern fastsatt längst ut. Det var knappt jag vågade fotografera.
Vilka livsmål är det dags att byta ut?
Jag ska inte bli en gammal 100-årig tant som bor ensam i mitt hus på Flatön.
Det har i och för sig aldrig varit något livsmål. Men jag har alltid sagt att jag ska bo kvar här i hela mitt liv.
Det är jag inte så säker på längre.
Platsen där jag bor har blivit mindre viktig. Människorna i mitt liv betyder allt mer. Den väg du går ensam leder bara bort.
Det är inte heller viktigt att bli framgångsrik eller ens rik.
Däremot är det viktigt att njuta av livet, att skapa, skratta och ha roligt. Att älska. Varje återstående dag.
Om knappt en månad kommer nästa barnbarn. Nummer fem. Han eller hon är redan färdig, en egen individ som bara behöver lite tid till i magen för att vara helt redo för Livet. Alla väntar och längtar. Särskilt de två blivande storasystrarna.
Brudparet i cykelricksha passerade förbi i vimlet i Little India i Georgetown. När jag kastade upp kameran gjorde brudgummen V-tecknet.
Hela kvällen har jag suttit och sorterat, justerat och slängt bilder från resan till Malaysia och Thailand. Om du vill titta så finns det nu ett album på min Facebook-sida, du kan titta i det här: http://www.facebook.com/album.php?aid=265388&id=756548526&l=85ed3e0395
Jag känner att det är en resa som har förändrat mig. Jag var lite orolig innan resan hur jag skulle klara av stressen. Oväntade situationer. Påfrestningar. Min hjärna funkar ju inte riktigt likadant som den gjorde innan jag blev sjuk förrförra hösten. Även om jag är frisk så är jag inte samma tuffing som förr, inte på långa vägar.
Men allting gick över förväntan. Jag känner ett nytt sorts lugn. När vi flög hem på natten var det helt stjärnklart och molnfritt, jag tittade ner på jorden medan vi passerade över det enorma Ryssland (fast det heter väl inte Ryssland längre). Små och stora ljuspunkter under oss vittnade om städer, byar, människor. Så många liv, så många historier. Och alla dessa människor, varenda en, är medelpunkten i sitt liv. Jag är ingenting i det stora sammanhanget, min betydelse i denna världen hänger bara ihop med mina närmaste. Det finns inget att prestera, inget att klara av, inget att uppnå, utom detta: att försöka vara lycklig och god, och sprida lycka och godhet så långt jag kan i min omgivning.
Det låter nästan som om jag borde konvertera till buddhism? 😉
Sitter vid datorn och sorterar bilder. Inte det lättaste när man har över 350 foton med sig hem. Ni kommer att få se en hel del av dem i serien 365 foto 2011.
Den här bilden tycker jag har en alldeles speciell stämning. Mormor passade sitt lilla barnbarn hela dagarna. Mamma arbetade i receptionen på Bulone Resort där vi bodde. Det lilla barnet är 11 månader, bara en månad yngre än Tiny.
Mormor är 65, bara 5 år äldre än jag. Är jag verkligen så gammal? När hände det?
Blomma i rabatten utanför vårt hotell Cheong Fatt Tze Mansion i Georgetown.