Svar på Farmorsfrågan nr 132.
När blev jag senast riktigt glad och stolt? Det första jag kommer att tänka på är berömmet jag fick av DN-fotografen Robert Henriksson på bloggen Fotosöndag. Av de fyra bilder han valde ut bland alla hundratals inskickade bilder, var två mina!
Jag kan återkalla känslan när som helst. Jag var inte alls förberedd, läste bara den där artikeln lite halvt engagerad, det var ändå spännande att läsa hur en yrkesfotograf ser på sitt arbete. Och så på slutet fanns plötsligt mina bilder där, med hans kommentarer och beröm. Det var en glädjechock jag inte glömmer i första taget!
Jag kan känna den där varma, glada, starka känslan igen så fort jag tänker på artikeln. Det kallas för ankring, och Susanne Pettersson har skrivit om det i sin bok ”Ta fram kraften inom dig.” Tanken på artikeln kopplas ihop med (ankras) med känslan av glädje och stolthet. På idrottsspråk kallas det också för ”triggers”. Om jag nu vill framkalla ett positivt tillstånd inombords i någon helt annan situation, behöver jag bara tänka på fotoartikeln. Kanske ska jag tala inför många människor, eller göra en viktig presentation. Ankring är ett väldigt användbart verktyg för att peppa sig själv.
Tänk efter när det kändes härligt att vara du, och lagra de minnena extra noga!
365 bilder nr 24. Tema Stund.
Munken i det vackra indiska templet mitt i Kuala Lumpur hade varit strängt upptagen med att välsigna besökare och utföra olika ceremonier inne i templets allra heligaste.
Så fick han avlösning och kunde ta en välförtjänt paus. Han satte sig på det blanka marmorgolvet mitt inne i templet och satt en lång stund försjunken i djupa tankar. Jag tror inte han märkte att jag fotograferade.
365 bilder nr 23. Tema Offentlig inrättning.
Incheckningshallen på Kuala Lumpur International Airport.
– Posted using BlogPress from my iPad
365 bilder nr 22. Kvinnlig.
Sex timmar på flygplatsen i Kuala Lumpur? Knappast. Vi tar snabbtåget in till stan, till Pasar Seni och letar oss fram till det indiska templet i kvarteret bakom den ganska hemska basargatan. Vi har varit här en gång förut och känner oss övermodiga, här hittar vi! 😉
Bland alla snidade skulpturer finns flera sådana här superkvinnor. Vackra, gudomliga och med fantastisk kapacitet och simultanförmåga. Precis som i det verkliga livet!
– Posted using BlogPress from my iPad
Bebislycka!
Hemma hos Shy Ming Tee, Hoc och Bing Shen i Georgetown. En liten lillebror föddes för bara fem dagar sen, och vi blir hembjudna för att titta på underverket. Medan vi äter hembakade kinesiska nyårskakor och beundrar bebisen ringer det på dörren, och en sjuksköterska från BVC kommer på hembesök. Precis som hemma i Sverige!
Bing Shen 3 år är väldigt mammig, han som alltid brukar somna med mamma har nu fått somna ensam med Ammi, farmor, i flera nätter när mamma var på sjukhuset.
Lillebror snusar och sover och är väldigt vacker och dessutom unik, han har inte mindre än FYRA hårvirvlar på huvudet! 😉
– Posted using BlogPress from my iPad
365 bilder nr 21. Tema: Spegling.
Gränsen mellan Malaysia och Thailand. Alla blir ganska bryskt utkörda ur tåget, med allt bagage, konduktören skriker otåligt på trögfattade och långsamma resenärer men ler vänligt mot oss, som han kallar ”mama and papa”.
Sen står vi länge i kö för att få våra stämplar i passet och visa upp väskorna för Immigration. Alla utom munken i saffransgula skynken och diverse knyten. Han går bara självklart förbi hela kön och ställer sig vänligt leende längst fram. Varje gång. Det finns munkprivilegier alltså. Men han måste visa passet som alla andra.
– Posted using BlogPress from my iPad
Vad heter frukterna?
Det här blev vår frukost tidigt i morse när vi fortfarande trodde att tåget från Hat Yai i Thailand mot Butterworth i Malaysia skulle gå kl 7. Sen blev det försenat en timme så vi hann få i oss en omelett från ett gatustånd i alla fall.
På själva tåget finns ingen mat, men på alla stationer säljs stekta kycklinglår, grillspett och ris. Det vågar vi inte äta eftersom det är tillagat i förväg och inte riktigt varmt. Så vi har med oss frukt och cashewnötter. Och vatten förstås. Tågresan tar 5-6 timmar, vi får lite olika besked och det spelar ju ingen roll.
Det är ett Special Expresståg vilket nog betyder extra långsamt. Dieseldrivet, bara fyra vagnar. Mellan Bangkok och HatYai var det sovvagnar, men nu är alla sängar uppfällda mot taket.
Kaffe och the kan man köpa på tåget. Starkt, ångande varmt och sött, med en bottensats av kondenserad mjölk. 5:- koppen.
Bananerna är förstås inga problem att känna igen, men vad är det andra? De små bruna runda frukterna har ett tunt skal som man liksom trycker bort, innanför finns ett vitt saftigt fruktkött och en svart kärna. Som Rambutan fast mindre.
Den gula plommonliknande frukten äter man hel. Jag tvättade dem med flaskvatten på hotellet. De smakar som Sharon och har en ganska stor kärna.
– Posted using BlogPress from my iPad
Svar på Farmorsfrågan 131.
Vad har jag för mål för min fritid det här året?
Den var lätt. Jag ska ha roligt på min fritid. Det betyder att göra roliga saker med Odd, med mina barn och barnbarn eller för mig själv.
Här kommer en lista, men den är inte färdig :
Glasmålningskurs hos Ewa Evers, keramikkurs med stora A i sommar, lära mig dansa tango i juli på Krokstrandsfestivalen Man Must Dance med Odd, övernattningsresa med barnbarnen i båten, Kinaresa i vår med Odd, fortsättningskurs i foto i sommar, göra färdigt mammas memoarbok, bo i båten två veckor, bara blommor och sittgrupp i växthuset i sommar (inga krävande odlingar!!), passa nyfött barnbarn, fortsätta anlita RUT för månadsstädning, fotografera mera osv osv
Hat Yai Bangkok Hospital.
Efter en timma i Rids båt och två timmar i taxi var vi framme i Hat Yai, där vi ska ta tåget till Butterworth i Malaysia imorgon.
Efter hotellincheckning blev det direkt tuc-tuctransport till sjukhuset med Odd och hans onda öra. Det hjälper inte med Panodil och Ipren längre och han hör ingenting.
I vår Lonelyplanet guide från 2004 står det att det är ett utmärkt sjukhus, och det var en underdrift.
Efter inskrivning och fotografering i receptionen följde en sjuksköterska med oss till doktorn, en öron/näsa/hals specialist. Doktorn förklarade att han hade en inflammation i hörselgången men att trumhinnan var normal. Hon sög ut en massa var ur örat, det slurpade som bara den och Odd sa att det kändes som om hela hjärnan sögs ut. Sen förde hon in en tunn sond med en fiberoptisk kamera och vi fick se hur det såg ut i Odds onda öra på en bildskärm. Inte vackert.
Hon skrev ut antibiotikadroppar, antibiotikapiller och smärtstillande, samt förbjöd vatten i örat på en vecka. Absolut inget petande.
Sen följdes vi återigen av en sjukvårdare ner till apotek och kassa, där vi fick medicinen, papper till försäkringsbolaget samt betalade motsvarande 500:-. Alltsammans tog en timme.
Det är inte första gången vi går till doktorn i Thailand. Det har hänt tre gånger förut. Varje gång har vi blivit lika snabbt och väl omhändertagna. Varför blir vi så förvånade?
– Posted using BlogPress from my iPad
