Jag är hemma på studs. För ett år sedan bokade jag plats som paying crew ombord på Peristera, en Oceanis 47 på långsegling med Linda Lindenau som skeppare och fyra andra kvinnor som medbesättning.

På söndag mönstrar jag på i Gibraltars gästhamn. Vi hinner med några hamnar i Marocko innan jag mönstrar av i Las Palmas den 5 november. (Mer om Peristeras segling runt jorden (nästan) kan du läsa www.tarodret.nu om du klickar vidare på Långseglingen.)

För ett år sedan visste ingen att Miliam, vårt sjunde barnbarn, skulle födas i slutet av augusti. Om jag hade vetat det hade jag säkert inte gett mig iväg på detta äventyret. Nu är det redan bokat och betalt. Och som jag ser fram emot det! Min första atlantsegling. Snart får jag veta hur det känns. Miliam väntar på mig, liksom de andra sex älsklingarna.

För ett år sedan visste jag inte heller att det är så mycket jobb med en bok efter att den är skriven och tryckt. Jag borde verkligen stanna hemma istället för att ge mig iväg och segla igen. Jag borde ägnat hösten åt att jobba med marknadsföring och försäljning av Diktaren. Nätverkat på bokmässan, bokat signeringar och författarbesök. Dessutom borde jag skrivit varje ledig minut på uppföljaren, istället för att segla runt i Egeiska havet.

Det finns tid. Det kommer en dag imorgon, ett nästa år. Och gör det inte det, så är det ändå meningslöst att stressa idag. Jag lyssnar till mitt hjärta. Om ett år finns en ny roman. Om ett år kan jag spela bouzouki hjälpligt. Om ett år finns det kanske ännu ett barnbarn – vem vet? <3

Söndag kväll, imorgon bitti flyger vi hem. Delade känslor förstås, det är trist att lämna den här varma, vänliga och vackra platsen och samtidigt underbart att komma hem till väntande familj och vänner.

Jag tänker på alla flyktingar som bara lämnar allt, sätter sig i en liten båt utan att veta vad som väntar, utan att ens vara säkra på att komma fram. I morse hade vi ett långt samtal med Aris som berättade att det börjar komma spridda flyktingbåtar igen. Erdogan har ju hotat att släppa på gränsbevakningen i oktober om inte EU går med på visumfrihet för turkiska medborgare.

Aris är bitter på resten av Europa. Bitter på turisterna som svikit Samos i två säsonger nu. ”Vad är de rädda för? Flyktingarna var inget hot mot någon, de kysste marken när de kom iland och kramade oss, allt de bad om var vatten. Sen frågade de efter vägen till Samos stad och började gå dit till fots, för att anmäla sig hos polisen. Om turisterna vill att Grekland ska fortsätta vara ett paradis som de kan resa till på semester, borde de komma hit och se till att vi kan försörja oss.”

Flyktingtrafiken från Turkiet upphörde i slutet av mars. Det har varit en helt vanlig vår, sommar och sensommar i Egeiska havet. Utom att turisterna inte vågat sig hit. ”De tror väl att det flyter lik i havet”, fräser Aris. Arbetslösheten i Grekland är nu över 25 procent. Ungdomsarbetslösheten över 40 procent. Den som blir pensionär måste ansöka om pension och bereda sig på att vänta flera år innan den börjar betalas ut.

Det känns hopplöst att höra Aris berätta. Fast han säger själv att hopplöst, det är det i Syrien, inte i Grekland. Jag hittar inga ord att svara honom, vi blir sittande tysta. Sen vill han prova min nya bouzouki och jag skäms över det nya, fina fodralet när jag ser hans slitna, trasiga. Som tur är, är hans bouzouki mycket finare och har en rundare, djupare klang.

Min enklare bouzouki får godkänt, och han ger mig några förmaningar om skötsel innan han börjar spela ett traditionellt grekiskt stycke som jag får i uppgift att lära mig tills vi ses igen i april. Jag filmar och har lagt upp allt på Youtube.

Det kostar fyra euro att köra en tvättmaskin. Min maskin hänger upp sig, Aris flyttar över all min tvätt till en ny maskin, lagar den första och säger att nu kan jag fylla den också om jag vill, gratis. Jag passar på att tvätta våra sängkläder. Vi fortsätter att prata musik medan maskinerna går, jag får hjälp att översätta vad som står i min grekiska nybörjarbok för bouzouki. När det blir dags att torktumla får jag inte betala det heller, fast jag försöker.

Bakom tvättstugan med Aris. 

Yannis Loulourgas. Bouzoukivirtuos, musiklärare och instrumentmakare i Pythagorion på Samos, specialiserad på byzantinsk musik. Inbjuden att undervisa på musikkonservatoriet i Utrecht i vår. 

Sista morgonen. Samos Marina när solen går upp. 

Pythagorion och Paradise beach har inte vaknat än.

Början på något nytt. Odd är uppmuntrande och positiv som vanligt. ❤️ Om en månad har vi varit gifta i fyrtio år!

Dagen började med en magisk och helt förförande träff med Aris bakom tvättstugan. Han och hans kvinna driver Blue Bubble som sköter tvätten åt charterbåtarna i marinan. Odd hade sett honom sitta och spela bouzouki för sig själv medan tvättmaskinerna gick. Igår tog jag mod till mig och frågade om han ville visa mig instrumentet, och i morse kom han förbi och hämtade mig när vi åt frukost i båten.
Han visade mig några grepp och lät mig prova några enkla övningar. Förälskelsen dränkte mig omedelbart, som en oväntad våg när man just slappnat av och blundande flyter på rygg med vatten i öronen. Vilken resonans, vilka villiga, mjuka strängar, vilken inbjudande och greppvänlig hals. Det kändes som om bouzoukin ville spela med mig, inte alls som om den gjorde motstånd. Det gick inte att stå emot, fast jag faktiskt redan bestämt mig för att INTE börja spela ett nytt instrument som jag bara kommer att hinna lära mig halvbra. ”Why not?” sa Aris. ”Life is so short. I know a man who can teach you more.”

Alltså har jag ikväll varit hos Yannis Loulourgas, instrumentmakare, musiklärare och professionell bouzoukimusiker sedan fyrtio år, och valt ut min första bouzouki. Det vill säga han valde ut en åt mig. Imorgon ska jag hämta den. Jag har videofilmat ett antal övningar att träna på under vintern. När vi kommer tillbaka i april ska han ge mig lektioner.

Tidigare idag gjorde vi en lång utflykt upp i bergen. På en hyrd 125 cc scoter. 500kr för tre dagar. Egentligen vågade jag inte, jag bara gjorde det ändå. Ännu en komfortzon som utmanades och utvidgades. Odd körde lugnt och sakta och tog hänsyn till mina pipanden som så småningom upphörde. Som tur var var det nästan ingen trafik alls, en buss som kom efter oss fick jag syn på i en serpentinslinga längre ner, så vi kunde köra in till vägkanten och släppa förbi.

700 meter över havet, inga vägräcken… Så högt att det blev tio grader kallare och helt annan växtlighet, barrskog. Makalös utsikt, vi såg alla öar vi seglat till; Agathonisi, Arki, Lipsi, Patmos, Leros, längst bort i diset Kalymnos.
Vi passerade flera små byar och köpte honung, presenter och grappa i en affär med den mest fantastiska keramik. Till våren kör vi hit igen, då tar jag med min Nikon och lite större plånbok.

Två dagar före hemresa har min förälskelse i Samos förändrats och fördjupats. Egentligen har jag knappt sett någonting av den stora ön. Det finns så mycket kvar att upptäcka.

Och idag skulle min pappa ha fyllt 112 år. Så tydligt jag ser och hör honom.

Första trevande försöken bakom marinans tvättstuga. Nu är jag redan fast.

Herregud, vad har jag gett mig in i?

700 meter över havet och man kunde se hur långt som helst. Tyvärr hade jag bara mobilen med mig.

Nej, jag körde inte själv. Bara posering.

Yannis Loulourgas. En stjärna. Sök på Youtube! När jag kom till hans atelje pågick en lektion.

På torsdag ska Ellem lyftas upp på land, innan dess är det massor som ska hinnas med. Odd slipar och lackar bordet i sittbrunnen, dörrarna in till doghouse och skåpluckor mm i pentryt.

Jag ägnar mig åt däcket. Sol och värme går hårt åt nåten (det svarta gummit mellan teakstavarna i däcket) som torkar och spricker och släpper in vatten. Metervis av nåtning måste bytas ut i höst, precis som förra hösten. Håller man inte jämna steg med slitaget är teakdäcket förstört på några år i det här klimatet.  Vi har med oss en eldriven handfräs, men det mesta jobbet måste ändå göras för hand med en mattkniv, innan det är dags att trycka in nytt sikaflex. Jag skär och svär.

Två bilder som visar vår närmaste omgivning. På den översta syns, om man tittar noga, en svensk flagga i aktern på den yttersta segelbåten. Det är Froggy, med Lou-Lou och Pelle, som ankrat upp i viken utanför Pythagorion. Man ser också gästhamnen där inne med många master, och till höger Paradise Beach, undrar just hur många det finns? Utmed badstranden går gångvägen till Samos Marina som syns på den understa bilden. Gångvägen går längs vattnet, jag har klättrat högt upp i berget för att få den här överblicken över marinan.

Vi hade sträckbog från Arki och njöt stundtals av härlig segling. Sista seglingen för den här säsongen om man fick tro prognosen. Nästa dag skulle vi få motvind hela vägen hem till Samos. Med vinden ”lagom snett framifrån” går Ellem som allra bäst. Däremellan fasade vi för att vinden skulle avta innan vi kom tillräckligt nära Agathonisi. Motorn hade nämligen krånglat ordentligt när vi skulle lämna Arki. Den svek oss i ett kritiskt skede, stannade plötsligt när ankaret skulle upp alldeles nära den farliga grundstenen, och var svår att starta igen.

När vi närmade oss hamnen i Agathonisi hade det börjat blåsa upp ordentligt, vi fick fallvindar på 15 m/sek på oss samtidigt som en jättestor färja körde ikapp och också ville in i hamnen. Tanken på att motorn kunde stanna när som helst fick oss att avbryta angöringen och svänga 90 grader in i en trång vik där vi ankrade.

Odd växlade över till det andra oljefiltret, väldigt nöjd med att ha installerat dubbla filter, och sen gick motorn som en klocka igen.

Efter en stund fick vi sällskap i vår vik av en stor segelbåt med australiensisk flagg. Den gled upp tätt intill och släppte sitt ankare tio meter framför oss. Odd gick upp på däck och protesterade, och skepparen svarade att han skulle släppa ut mer kätting, varpå han blev liggande kanske 25 meter bakom oss. Tönt. Det blåste hårt under natten som blev orolig. Tidigt på morgonen stillnade vinden och vred sedan 180 grader. Australiensaren tog hastigt upp ankaret, endast iförd pyjamas. Då var fören på hans båt någon meter ifrån Ellem.

En envis blåst håller oss kvar på Arki, men egentligen finns ändå ingen vettig anledning att lämna den här perfekta ön. Det skulle vara bristen på vatten förstås, men som tur var tankade vi 250 liter innan vi lämnade Lipsi. Det räcker minst en vecka om vi hushållar med vattnet, diskar snålt och duschar snabbt på akterdäck. El har vi fått genom att Nicholas på tavernan låste upp en stängd sommarkiosk och anslöt oss via en vanlig stickkontakt.
Vad vi gör? Badar, läser, skriver, mailar, fotar, fiskar, promenerar, cyklar, umgås med Lena och Kjell som också ligger här.

Kvällarna är svala även om det är sommarvarmt på dagarna. Bara +22C i vattnet nu efter allt blåsande.

Det finns lite etter i glädjebägaren. Min underläpp är helt skinnflådd av sol, vind och saltvatten. Jag kan inte snorkla, äter med svårighet och har ont hela tiden. Nu börjar det bildas sårskorpor och läka, sedan jag kom på att använda munskydd. Folk tittar lite konstigt när jag kommer cyklande som en kines med bacillskräck, men sånt har aldrig hindrat mig.

Efter tre dygn inblåsta på underbara Lipso tog vi mod till oss, uttnyttjade en väderlucka på några timmar när det bara skulle blåsa runt tio meter per sekund och satte kurs norrut, mot den lilla ön Arki. Det blev den bästa seglingen hittills, Ellem forsade fram i fem knop på kryssen i tio, tolv sekundmeter. Vi flyttar våra gränser. Hemma var tio m/sekund min gräns för att ge sig ut på sjön över hvud taget. Nu är det idealisk seglingsvind. Om det inte är för höga vågor förstås.

Hamnen på Arki är osannolikt idyllisk. Inseglingen går i blindtarmsform in mot en smal kaj där det bara får plats femton båtar, tätt packade. Här ligger man helt skyddad mot vinden. Ett dieseldrivet elverk ger ström till tre tavernor och ett 25-tal hus. Varken el eller vatten till båten men däremot bra wifi tack vare Nikolas taverna. Vi får in signalen via vår antenn. Jag sitter alltså mitt i kolsvarta natten efter middagen och bloggar. Nu har vi just avslutat middagen ombord, hemlagad jättegod moussaka, och ska gå iland för att äta efterrätt på tavernan. Det förväntas man göra som en sorts hamnavgift.

Vi blir nog kvar här minst tre dygn, om man får tro väderleksrapporten. Det ska blåsa rejält. Bra, då får jag tid att komma ikapp med bloggen och med mig själv. Massor av bilder från vår cykeltur på Lipso ligger och väntar i kameran. Alla nya intryck gör att hjärnan liksom domnar, som rumpan efter en lång cykeltur med för hård sadel. Jag hinner inte smälta allt som kommer in och blir väldigt trött av det. Idag sov jag middag nästan två timmar efter att vi hade lagt till. Vad liknar det???

Odd påstår att jag liknar en kines.

Bilder från Lipsi. Andlöst vackert. Nyper mig i armen. 

Våra nya hemmavatten. Utsikt från toppen på Lipso.

Toppenlunch på Lipso. Härifrån räknade Odd till 19 kyrkor.

Utsikt över Lipso hamn.

Lipsi var ju målet för regattans andra segling, och vi hade fått mersmak av det korta besöket. Eftersom blåsten höll i sig blev vi kvar i tre nätter. Hamnen är blåsig och skvalpig, men vi fick bästa platsen längst in på insidan piren.

Lipsi hamnar högt på favoritlistan. Sömmerskan Lula lagade min klänning och sydde nya fickor i mina favoritshorts, all vår smutsvätt lämnades till Poseidon laundry och kom tillbaka samma dag ren, vikt och doftande, vi gjorde en lång cykeltur med andlöst vackra utsikter och hittade en paradisvik för kommande ankringar.

Sist men inte minst hann Odd snickra färdigt det nya vinskåpet ombord. Istället för ett omöjligt, bottenlöst schakt i pentryt har vi nu fått två praktiska och användbara stuvutrymmen. Heja honom.

Jag frågade efter sömmerskan. Där är hennes man! sa någon. Jag fick skjuts till Lula.

Den badande minihästen förblir ett mysterium.

Rödlistad haj blir dyr middag ( inte vår!) på tavernan.

Lula lagade mina älsklingsplagg.

Under hela kanalresan genom Europa, utmed Donau, i Turkiet och ända fram till Samos träffade vi många trevliga och intressanta människor, men inga andra svenskar förutom två kanotister.

Den här hösten i Dodekaneserna har vi fått fler nya svenska seglarvänner på tre veckor än under de senaste tre åren. Alla är hjälpsamma och delar med sig av erfarenheter och smultronställen till oss som är gröna och nyanlända. Ingrid och Rolf, Ghita och Anders, Lou-Lou och Pelle, Birgitta och Anders, Lena och Kjell är alla veteraner i Medelhavet. Göran Schildt regatta och musikn underlättade förstås kontakten. Många kvällar har slutat med spel och allsång på någon taverna. Rolf och Pelle kompar på gitarr och jag på ucke.

Till tavernan Artistico i den vackra viken Emporio på Kalymnos nordvästsida kom vi i Ingrids och Rolfs hyrbil. ”Alla” var där, i bukten låg flera svenskbåtar för ankar. Det blev ännu en glad och musikalisk sen kväll som vi inte glömmer, med god mat, bra samtal och evergreens. Tavernaägaren strålade och kompade sin sjungande fru, en israelisk gäst sjöng solo med fantastisk röst.

När vi körde hem över bergen till Vahti på natten fick Rolf väja flera gånger för getter på vägen.

”Hur i himlens namn fick vi med oss fyra barn ända hit?” När Odd fyllde femtio firade vi genom att åka hela familjen på båtluffning till Grekland. Vi kom bara till Kalymnos. Där hittade vi byn Myrties på nordvästra kusten och där blev vi kvar hela veckan. Från Myrties gick en liten passagerarbåt över till ön Telendos där vi fann Paradise beach allra längst bort, förbi parasollstränder och tavernor, efter en svettig snubbelpromenad på en smal bergsstig. Varje dag hela veckan gick vi sen dit och snorklade. Joar lärde sig simma.

Idag gick vi den stigen igen, tillsammans med Ingrid och Rolf och Fred och Ina från Holland. Allt var sig precis likt.
På kvällen blev det sång och musik till sena natten på Solas taverna i hamnen. Loves gonna live here! Äntligen kommer uckarna i båten till användning.

Båten till Telendos. Lägg märke till skepparen!

Varpa på Paradise Beach. Först till 10 poäng. Rolf vann. Förstås.

Coola killar på fördäck.