För 11 år sedan skulle jag aldrig ha drömt om att våga äta mat som tillagades på ett gasolkök på trottoaren, praktiskt taget under bar himmel, och där man först fick peka ut råvarorna i en isad plastlåda på en flakmoped. Men 1999 reste vi till Vietnam, och sedan dess äter vi alltid ”på gatan” när vi kan. Då har man faktiskt bäst koll på hur maten lagas och på råvarornas kvalité. Man kan vara säker på att maten är helt nylagad, och tillräckligt upphettad. Det kan man inte veta i en restaurangmatsal, hur lyxigt det än är upplagt.
”Peel it, cook it or forget it” är regeln. Aldrig buffet, aldrig sallader, aldrig is i drycker. (Jag tänkte skriva aldrig glass, men det vore lögn. Det har gått bra.) Att avstå från sallad betyder ju inte att avstå från tex tomater. Man måste bara skölja dem i vatten på flaska först.
Jag glömde ju nästan priset, en annan stor fördel. Ikväll åt vi en härlig middag med 4-5 rätter på en enkel utomhusmarknad för ca 200 :-, inkl Odds öl och min färskpressade ananasjuice.
En iskall kokosnöt med sugrör kostar 6 kr.

Kommentarer överflödiga. Lilla A strålar. Vilken tur att man inte tappar mjölktänderna i 15-årsåldern…;-)

Så här se flygvärdinnorna på Malaysian Airlines ut. Jag tänker på uniformen, inte på kvinnan. Männen har djungelgröna kostymer med stora blanka guldknappar här och där. Jag vill bara glo, och fotografera, men nöjer mig med att slänga upp Iphonen och ta en snabb bild i flykten.
Kinesiska kvinnor tycker förresten att de är så fula jämfört med oss, säger vår vän Shy Ming. De anser att våra långa näsor är så mycket vackrare än deras!

Två timmar kvar till landning. I lurarna har jag Keith Jarrett och makalösa, underbara Köln Concert. Tidigare har jag lyssnat till flera avslappningsövningar samt sett en värdelös film på stolsryggens lilla skärm. ”Life as we know it”. Harmlöst skräp, som ändå konstigt nog får mig att gråta av rörelse precis där det är tänkt. Det vi ser och det vi hör påverkar våra sinnen lika direkt och självklart som skräpmaten påverkar våra kroppar.
Därför känns Köln Concert nu som en skön själslig dusch.
Malaysia Airlines är ett under av service och omtanke, men flygmaten är fruktansvärd. Snabba kolhydrater? Nej nej, här snackar vi redan halvsmält speedad kolhydratsoppa som lika gärna kunde slangas ner i magen. Jag besparar er detaljerna.
Tänk så fantastiskt att kunna sitta här på planet och skriva ett blogginlägg på min IPad. Förra gången jag flög såhär långt hade jag mycket mer övervikt, och kroppen gillade inte alls 12 timmar i en trång flygstol. Nu känns allt annorlunda.
Note to self: Fortsätta träna och inte slarva med maten. Kom ihåg att jag tävlar med Twitter vännen Stellan: Försten till 75! 🙂

Hur viktig är din fritid för dig?

Min mamma är 92 år. Hon har 4 barn, 13 barnbarn och 4 barnbarnsbarn. Hon har alltid älskat dockor och samlat på dem i hela sitt liv. Favoriten just nu heter Barack och är specialbeställd från USA.

Häng inte upp er på numreringen, jag kan helt enkelt inte vänta med att lägga ut den här bilden, fast den egentligen är tänkt för fredag. Alltså bild nr 7 i min årsserie.

Tack vare en vän på Twitter som uppmanade mig att gå ut med kameran och titta på solförmörkelsen kom jag upp ur sängvärmen. Det var mulet och blåsigt, men ibland öppnade sig revor i molnen. Solen syntes för det mesta inte alls. Jag tog över 40 bilder, bara den här blev OK. Och det räcker ju.

Vilket syfte har jag med min familj? Vilken ovanlig fråga, jag tror faktiskt att de flesta aldrig reflekterar över det. 

Det blir som det blir, man blir kär och det blir barn och sen flyter det bara på. Man gör så gott man kan, försöker vara en bra förälder och en bra partner och strävar efter det som alla andra runt omkring också strävar efter. Ett bra boende, ett roligt jobb, vänner, lycka, pengar, resor. 

Jag skulle aldrig ha kommit på den här Farmorsfrågan om jag inte hade lyssnat på Susanne Pettersson på den där jobbkursen vi var iväg på. Susanne berättade väldigt rörande om ett par som kom till henne för att de hade problem med sin relation, och hon ställde precis den frågan. ”Vad har ni för syfte med er familj, varför är ni ihop?” 

Susanne berättade om Alice i Underlandet, hur Alice frågar en katt om vägen. ”Det beror på vart du vill gå”, svarar katten. ”Det spelar ingen roll vart jag går” svarar Alice. ”Då spelar det ju ingen roll vilken väg du tar”. 

Innerst inne vet man säkert ganska väl vilka värderingar som styr en, hur man vill leva och vad man vill med sitt liv. Men om man aldrig pratar om det, aldrig tar upp det till ytan och aldrig gör det riktigt tydligt för sig själv, kan man gå ganska länge åt fel håll utan att märka det. 

Mitt mål idag, när jag är 60,  är att barnen och deras familjer skall fortsätta hålla ihop med oss och med varann, att Odd och jag skall ha roligt tillsammans och att vi ska leva friska så länge som möjligt. 

Om jag hade formulerat och tänkt igenom detta för 20 år sedan hade jag nog valt annorlunda i många vägskäl. Kanske hade en del saker varit ännu bättre idag, i så fall?