Idag behöver jag verkligen ett bra svar på den här frågan. Hur gör jag för att få upp hakan och humöret igen, när den här jäkla förkylningen hindrar mig från allt roligt jag skulle göra mellan jul och nyår?

Jag skulle ha fotograferat. Det ser ut som ett vykort utanför fönstren, snön har förvandlat hela ön till ett sagolandskap och hur det ser ut nere vid bryggan i soluppgången kan jag bara föreställa mig. Det måste vara ren magi. Men jag hostar för mycket för att kunna fotografera. 🙁

 Jag skulle ha firat julafton i efterskott med lille L och hans mamma i Göteborg imorgon. Jag skulle ha hälsat på min gamla mamma och pratat med henne om hennes memoarbok, vi skulle ha valt ut bilder tillsammans.

Men nu sitter jag alltså här och hostar istället, och tröstäter pepparkakor och kvarblivet julgodis. Hur bra humör får man av dåligt samvete?

Förkylningen kan jag inte göra mycket åt, men sin inställning vet jag ju att man kan påverka. Idrottsstjärnor och artister gör det hela tiden. Ska man sjunga i Idol-finalen eller starta i OS måste man kunna hantera sin mentala dagsform, även om hunden dör eller pojkvännen gör slut.

Ledarskapscoachen Susanne Petersson som jag berättat om tidigare har skrivit en bok som heter: Bryt ihop och kom igen!  Den har jag inte läst, jag hittade den nu när jag kollade på hennes hemsida. Ska genast köpa på Adlibris! Hon har också skrivit en bok som heter ”Ta fram kraften inom dig!” som jag köpte av henne på kursen. Den finns också på Adlibris, och jag rekommenderar den verkligen.

I den boken beskriver hon bl a hur man skapar bra tillstånd. Det finns flera olika sätt, men det som passar mig bäst just nu är att dissociera mig från verkligheten och använda ett ankare som gör mig lycklig. Låter det som kinesiska? 

Att dissociera: Jag ser på mig själv utifrån, och ser att jag inte har någon anledning alls att tycka synd om mig själv egentligen. En liten förkylning kanske var vad jag behövde för att varva ned.  Mitt ankare är vågskvalpet från Andamanhavet, värmen från sanden och dofterna från en nyuppskuren ananas där jag ligger i skuggan av ett parasoll och läser i en fotobok.  Snart ska jag vara där igen.

Nu går det inte att vara nedstämd längre, ankaret fungerar osvikligt och ändrar min inställning från missnöje till lycka. 🙂

En bra sak med att vara lagom sjuk är att man kan ägna sig åt saker som alltid kommer i andra hand annars. Mina bilder från vår resa till Kina 2008 tex, som har legat i datorn i två år nu. Idag har jag äntligen börjat göra en fotobok om den fantastiska drömresan.
En anledning att jag inte kommit till skott är att jag inte hittat någon fotobok som jag gillar.
 

De fotoböcker jag har sett, och även provat, är av dålig kvalitet, med taskig bindning, fula kartongpärmar som slår sig, för lite plats för text, layouten bunden till fasta mallar osv. Inget alternativ alls för mig, då väljer jag hellre gammal hederlig scrapbooking.

Men så hittade jag Blurb efter att ha läst ett jämförande fotobokstest på nätet. Blurb från USA fick skyhöga betyg. Dessutom visade mig Joakim på Atelje Digital en helt underbar bröllopsbok som han gjort med Blurb. Högsta klass! Och inte krångligt alls, även om man får lägga lite tid på att experimentera med alla olika valmöjligheter som finns.

Jocke hade bara goda erfarenheter av sitt första inköp av fotobok från USA, han hade t ex reklamerat ett färgfel på omslaget och genast fått en helt ny bok skickad till sig.

Jag klickade hem Blurbs program som heter BookSmart, och sen har det legat i datorn tills idag.
Nu är jag igång, har gjort 24 sidor hittills, det blir nog det dubbla innan jag är klar. 🙂 

– Posted using BlogPress from my iPad

Vad gör du för att känna styrka i motgång?

– Posted using BlogPress from my iPad

Den julklappside som jag är mest nöjd med är min Kusinkalender. Jag fastnade för en annons som fanns här till höger om bloggen, från Önskefoto.
(Vill påpeka att det är AlltförFöräldrar som använder den platsen på min blogg i utbyte mot att jag får finnas på deras fina site. 🙂  Det är alltså inga annonser som jag kan påverka eller har någon ”nytta” av.)
Kusinkalendern är mitt namn på den fotokalender som jag tänker ge i julklapp till varje barnbarn i fortsättningen. Den ska innehålla bilder och kollage med barnbarnen från året som gått. En slags familjedagbok i sammanfattning.

Nästa år ska jag lägga ner lite arbete på att göra kollage till varje månad, så att det får plats fler bilder.

Den första Kusinkalendern blev väldigt uppskattad. Även om Tiny 11 månader inte fattade poängen så gjorde hennes mamma det!

Fick ett sms från mamma L att Tiny är förkyld med feber. Vilket förklarar varför jag mår som jag gör, så mycket som jag pussade på henne under juldagarna.
Men jag klagar inte. Ligger i sängen (som är höj- och sänkbar i huvud- och fotända) omgiven av IPad, laptop och tidningar. På byrån bredvid står en bricka med the i thermos, saffransskorpor som mamma L bakat och pepparkakor. Odd kom upp med brickan för en stund sedan. Jag stannar nog i sängen resten av dan. 😉

Det första jag gör när min Iphone väcker mig på morgonen är att stänga av larmet.  Sen knappar jag in koden för att öppna den, ibland kollar jag Twitter innan jag stiger upp.

Men i morse när jag vaknade hade jag glömt koden. Den var bara borta. Jag måste ha använt den tusentals gånger, men den var helt raderad ur mitt minne.

Utom mig av stress tryckte jag alla varianter jag kunde tänka ut, korkat nog utan att skriva upp dem. Därför gjorde jag säkert samma fel om och om igen. Till slut fick jag inte fler försök, på skärmen stod det: ”Din Iphone är avaktiverad.” 

Nu blev jag helt panikslagen. Alla mina bilder, alla mina koder, alla mina kontakter, alla mina program, det kändes som om hela mitt liv var avaktiverat.

På skärmen fanns nu en symbol som uppmanade mig att ansluta Iphone till Itunes. När jag gjorde det synkade den med säkerhetskopian jag gjorde på datorn bara för någon dag sedan. Efter flera timmars kris var allt nästan som vanligt igen. Alla bilder jag tagit på julafton, inklujsive filmen med Tinys första steg, var borta. Men som tur är hade jag redan laddat upp den på YouTube.

 Vilken otrolig lättnad! Nu är jag inte alls lika orolig för att bli av med min Iphone längre, när jag vet hur det fungerar. Men det blir inte någon ny säkerhetkod!

Idag för 39 år sedan blev jag mamma för första gången. Det blev en flicka, hon föddes på Östra Sjukhuset i Göteborg efter att jag hade tagit ricinolja hemma hos min mamma på julaftons kväll.

Snart blir hon mamma för tredje gången, till mitt femte barnbarn.

Som vi längtar allihop efter den nya människan som växer i hennes mage! Vem är det? Har du hört den här underbara, knäppa låten med LillBabs?  Eller var du inte ens född då? 🙂

Jag får i alla fall en klump i halsen bara jag tänker på den.

Först av allt. Vi kunde hämta Sigge på Blå Stjärnan. Ingen operation behövdes.  Hela planeringen av julafton fick göras om eftersom det tar nästan 3 timmar att köra fram och tillbaks till Göteborg. För första gången i historien missade nästan allihop Kalle Anka eftersom julbordet blev så försenat.. (Kan man hoppas på att detta är ett trendbrott? Nästa år slipper vi kanske planera allt efter Kalle?)

Sen kom i alla fall Tomten och allt blev som vanligt. Nästan. Tiny tog sina första steg, 11 månader gammal. Här är bilderna.

 Tiny gillade inte tomten alls. Hon såg inte att det bara var pappa L.

På julaftons kväll, alldeles nyss, bestämde sig Tiny för att ta sina första steg på egen hand! 🙂

– Posted using BlogPress from my iPhone

Vad var nu frågan? Vilka 3 traditioner jag inte vill vara utan?

Efter den här kaosdagen dan före dan, känner jag just nu att jag struntar i alla traditioner bara alla får vara friska och tillsammans. Inklusive hunden.

Framförallt kommer jag i framtiden att strunta i traditionen med glitter i julgranen.

När vi kom tillbaka från Djursjukhuset utan Sigge hade allting fortsatt hemma precis som om inget hänt. Skinkan var ute ur ugnen, bröden var bakade, kolan, knäcken och Mozartkulorna klara, Janssons på gång, utebelysningen monterad och de flesta julklapparna inslagna. Köket såg INTE ut som en krigsskådeplats och barnbarnen lekte snällt med varann.

Det fanns middag sparad till oss.

Om en timme är det Julafton. De här tre traditionerna är viktigast för mig: Att vi samlas hela familjen dagen innan och lagar mat tillsammans. Att vi äter julfrukost tillsammans tidigt på julaftons morgon. Att vi äter julbord tillsammans på julafton.

Tillsammans. Det är det viktigaste.

Sigge måste stanna på sjukhuset. Julgransglitter i hundmagar är väldigt farligt. Om det kommer ut i tarmarna kan hunden dö.

Jourveterinären som undersökte Sigge verkade otroligt kompetent, det var en ung man som hette Vahid. Både Odd och jag var helt eniga om att man aldrig skulle ha gissat att han var veterinär med katter och hundar som specialitet, om man hade mött honom på stan. Man hade snarare gissat på italiensk börsmäklare eller popstjärna.

När jag frågade lite försynt om jag fick fotografera tittade han på mig och sa att han var van vid massor av fotografer efter inspelningarna av Djursjukhuset. ”Djursjukhuset”? Vi måste ha sett ut som levande frågetecken. ”Ja, det måste ni väl ha sett på TV?”  ”Nej, vi ser inte på TV…” ”Ja, ja lika bra det, det är ju helt meningslöst att se på TV.”

Fast jag har ju läst om TV-programmet Djursjukhuset när jag tänker efter, fast jag hade ingen aning om att det handlade om Blå Stjärnan i Göteborg. Jaha, då är ju Vahid en kändis i alla fall, på sätt och vis. Jag måste nog kolla det där programmet på på SVTPlay!

Vahid förklarade att Sigge skulle få vätskedropp och smärtstillande eftersom han var uttorkad och medtagen av att ha kräkts, och säkert hade ont i magen. Imorgon, alltså på Julafton, ska han undersökas med ultraljud. Vi kommer att bli uppringda under dagen. Men eftersom Blå Stjärnan är enda öppna djursjukhuset i hela västsverige under julhelgen, så vet man inte hur lång tid det kan ta.

  
Imorgon får vi alltså veta om Sigge måste opereras. Men jag tror att han har kräkts upp allt glittret. Ja det tror jag!

Posted using BlogPress from my iPhone