Så här mycket saknar jag Odd just nu. Han är i Berlin. Jag är alldeles ensam. Det har varit skönt och fridfullt hela kvällen ända tills nu. Jag har handlat en massa roliga saker på nätet (glasfärger) och målat i lugn och ro i uterummet. Men nu. Känns det ensamt. Godnatt.

Vad vill jag mer hinna med att uppleva i mitt liv?

Det är klart att jag skulle kunna räkna upp en del resmål som känns väldigt lockande.  Visst hoppas jag att vi hinner resa mycket mer innan locket läggs på. Simma med delfiner verkar vara en magisk upplevelse. Fast jag har ju faktiskt redan simmat med en jättehavssköldpadda i Indiska Oceanen, det måste vara svårt att överträffa den känslan. Men Kina vill jag verkligen, verkligen se mer av.

Jag har ju fram till nu upplevt mer än vad man har rätt att förvänta sig av livet, åtminstone sett ur ett rättviseperspektiv. Förälskelser, äktenskap, skilsmässa, graviditeter,  förlossningar, spännande jobb, familjeliv, husbyggen, eget företag, barnbarn.

Resten av livet borde jag nog bara ligga lågt och hålla tummarna för att ingen högre makt upptäcker hur bra jag har haft det, jämfört med väldigt många.

Nej, den fega och själviska tanken hjälpte mig att hitta ett riktigt bra svar på Farmorsfrågan nr 109! 🙂

Jag vill hinna med att uppleva att det jag gör innebär att någon annan får ett bättre liv.  

Här kan du lyssna på en som verkligen har lyckats med det.  Percy Barneviks Sommar i P1. Jag beundrar honom oerhört. Hans organisation Hand in Hand hjälper fattiga, ensamstående mammor i Indien, Afghanistan, Brasilien och södra Afrika att hjälpa sig själva, bland annat genom att ge dem mikrolån så att de kan starta egna små företag. I Indien har Hand in Hand hjälpt svindlande en halv miljon kvinnor  ur svält och fattigdom på det viset!

Synd att han inte fick behålla de där miljonerna från ABB som hans pensionsavtal gav honom, tänk så mycket större nytta de kunde ha gjort i Indien än i ABBs kassa.

Vad vill du hinna med att uppleva i ditt liv?

”Idag har vi åkt till mormor och morfar för att elda ris. På vägen fingervirkade jag en halsduk i bilen.

När vi kom fram käkade vi macka, surdegsbröd med jordnötssmör. Sen lekte jag med Sigge. Sen gick vi och eldade ris fast det regnade. Det var kul för vi gjorde en liten egen brasa där vi grillade korv. Mormor kom med pannkakor och brunt socker. Sen gick jag hem till mormor med Sigge för det var så kallt. Sen målade jag en solnedgång. Nu ska jag kanske hämta fingervirkningen i bilen. Fast bara kanske. Annars leker jag med dockskåpet.”

Sen september förra året har jag gått ner från 94 till 82 kg, genom att ändra mina matvanor och röra mig mer. Fast det senaste halvåret har jag faktiskt stått still. Det har betytt otroligt mycket för humör, hälsa, energi, utseende, ork att jag har lyckats bli av med de där kilona.

Men det räcker inte riktigt. Ungefär 8 kg finns mellan mig och min idealvikt. Jag inser att det inte kan vara omöjligt, men det känns väldigt, väldigt motigt. Har jag lyckats gå ner 1 kg så behövs det bara en helg med helt normala utsvävningar i form av vin, ost och gott bröd för att det där kilot ska vara tillbaka igen. 

Häromdagen köpte jag, av nyfikenhet,  Carolina Gynnings bok Ego Woman när jag stod i kön till ICA. Som litteratur är den helt värdelös, men den ger en inblick i dokusåpakulturens villkor som är intressant. Bland annat skriver hon om sin bulimi, och om lösningen på sina egna problem med att hålla sig smal (och vacker).

Lösningen heter enligt Carolina Reductil, en medicin som påverkar hjärnan så att man inte blir hungrig eller sugen. Den här medicinen är receptbelagd och skrivs bara ut till riktigt feta människor. Men Carolina har lyckats skaffa den ändå, och skriver engagerat om hur ofarlig och effektiv den är, och hur den hjälper henne att hålla sig smal. Hon anser att man ska kräva av sin doktor att han skriver ut recept. Carolina påstår att biverkningarna är minimala –  ”lite muntorrhet, sömnproblem och ökad puls” och dessutom övergående efter 3 – 4 veckor.

Jag blev riktigt upplyft inför hoppet om en lösning på mitt viktporoblem, och imorse googlade jag på medicinen.

Hoppsan! Medicinen stoppades  i januari i hela Europa pga riskerna för stroke och hjärtinfarkt.

Det får bli gymmet istället.

Jag har alltid opponerat mig mot krav, velat befria mig från måsten. Men häromdagen läste jag en artikel som fick mig att tänka till. Om det inte finns några krav, vad finns det då för mening? Om jag kan göra precis vad jag vill – vad vill jag då?

Det här är några av kraven som gör just mitt liv lyckligt och meningsfullt:

Jag ska gå till jobbet varje dag och göra mitt bästa där. Jag ska stänga av datorn innan O släcker lampan. Sigge vill gå på promenad ett par gånger om dagen. Julen ska firas här hos oss på Flatön. Alla vill ha äggost till midsommar. Barnen behöver barnvakt ibland. Det ska finnas hembakt surdegsbröd. Trädgården ska blomma och det ska finnas tomater i växthuset. Min kropp ska inte väga över 80 kg. Min telefon ska vara på ifall barnen ringer. Min gamla mamma behöver att jag hälsar på då och då. Jag ska hålla kontakt med mina syskon.

Det här är förresten en läsvärd artikel på Lyckobloggen: Nulycka och Långlycka av Görel Kristina Näslund.

En avkopplande och lycklig fredagskväll önskar jag just dig, vem du än är.

Idag har jag varit i Göteborg och intervjuat min mamma, som är 91 år. Johanna Wistrand, som är en riktig författare och ”spökskrivare” sitter med på intervjuerna och skriver så det ryker om laptopen medan mamma berättar. Jag spelar in på min Iphone och försöker ställa intelligenta frågor. Det här var den åttonde intervjun. När vi är klara ska Johanna skriva ihop alltsammans så att det blir en riktig bok om mammas liv.

Jag brukar förstås passa på att stämma träff med de av mina barn som har tid, när jag är i stan. Idag var det mamma L och hennes N, pappa L och lilla Tiny. Vi åt lunch på Soho, som är mitt favoritlunchställe i Göteborg. Jag gillar den avslappnade atmosfären, det är luftigt och vilsamt och maten är jättegod. 

Tiny hade show, hon får ögonkontakt med alla som passerar och bränner av värsta flörtisleendet direkt. Byggjobbare och kilklackskvinnor, finansvalpar och PR-lejon, alla smälter när hon spänner sina stora mörka ögon i dem och skrattar och viftar med händerna. Jag såg hur en byggare med reflexväst och snickaroverall gick baklänges hela vägen till varmrätten bara för att behålla ögonkontakten med Tiny! 🙂

Det känns stort att kunna umgås med sina vuxna barn sådär, att i största harmoni äta lunch på stan. De där barnen som man har varit en sån hönsmamma för, grälat, tröstat, stridit, slagits med skolskjutsplanerare och rektorer, hämtat på fester, förbjudit att röka, hindrat att välja fel, försökt styra och samtidigt lita på. Plötsligt är de vuxna, fria och starka. Och tycker att det är en jättebra idé att träffa mamma i stan på lunch.

När intervjuerna med mamma är över får jag nog hitta på någon annan anledning att åka till Göteborg.

Vilka krav vill du inte vara utan?

Idag låg det här mailet i min inbox:

”Hej!
Idag vann Emelie Forsberg ett pris i en tävling hos oss på Mr Deal. Riktigt roligt för Emelie!
Men, det stoppar inte här – eftersom du är vän med Emelie så har även du vunnit ett pris hos oss. Du har vunnit en iPhone 4, en resa till valfri destination, ett PS3 Slim, biobiljetter, presentkort på kläder, Apples nya iPad eller en trendig klocka från Triwa!
Din e-postadress: Katinka@lifestone.com
Din vinstkod: rhsqzn
Logga in här med din vinstkod:
http://www.mrdeal.se/xxxxxxxxx(min ändring så att inte någon stackare klickar på länken av misstag)
Ha det bra och mycket nöje med din vinst!
Vänliga hälsningar,
Mr Deal”

Det enda jag undrar nu är vad som hade hänt om jag hade varit så dum alternativt nyfiken alternativt ung att jag klickat på länken?

Får barn och ungdomar också såna här mail? Har jag fått det för att jag finns på Facebook? 

Usch!!

Jag prenumererar på ett nyhetsbrev som heter Veckans Anders  och där finns det ofta pärlor. Det här brevet  handlar just om inspiration, och vilken stark drivkraft det är. 

Anders skriver om skillnaden mellan disciplin och inspiration. Disciplin är piskan som får oss att göra det vi måste, medan inspiration ger energi som får oss att göra saker av ren lust. Hans poäng är att inspirerade människor uträttar mer än disciplinerade människor. 

Musik går direkt in i min hjärna och påverkar hela mig. Just nu lyssnar jag till ”Hugger i sten” på Spotify med Lars Winnerbäck och känner verkligen hur jag ”sakta börjar se en kontur” 🙂  Jag känner mig glad och full av energi och ser fram emot kvällens zumbapass. Utan musik skulle jag vara slö, seg och sömnig så här dags på dan. 

Disciplin är däremot inte min starka sida alls. Det jag är tvungen att göra tar ofta alldeles för lång tid. Jag kan undvika att öppna posten i flera veckor tills det kommer kuvert från Kronofogden. Jag skojar inte! 

Naturen och musik i kombination tar mig till den allra högsta nivån av inspiration. Alla mina idéer och uppslag kommer i princip till på långa promenader, med musik i lurarna. Då njuter jag med alla sinnen öppna och hjärnan har kopplat på farthållaren, allt går av sig själv. 

Vad jag lyssnar till? Annie Lennox, Bob Dylan, Pernilla Andersson, Katie Melua, Bo Kaspers, Angelique Kidjo, Michael Jackson, Anne Linnet, Tina Turner, Lars Winnerbäck, Sanne Salomonsen, Alicia Keys, Ted Gärdestad, Laleh, Eric Clapton, BAO, Rebecca Törnqvist, Dolly Parton, Amanda Jenssen, Robyn, Norah Jones, Cajsa-Stina Åkerström, Jaque Brel, Totta Näslund…