Hur ofta omvärderar du dina krav på dig själv?

Kan du tänka dig ett liv utan mobil och dator? Det är faktiskt inte alls särskilt många år sedan mobilen blev vanlig. Jag var en av de första som skaffade mobiltelefon på 80-talet. En klumpig och tung pryl med massor av sladdar och antenn. Man kunde bara ha den i bilen.

Jag ville ha mobilen för att kunna ringa hem, eftersom jag pendlade så långt till jobbet. Att alltid kunna nå familjen och hålla kontakt med dem är livsviktigt för mig.  Jag älskar den nya tekniken som gör det möjligt. Facebook, twitter, sms och mms.   

För bara en generation sedan var det stor risk att man tappade bort varann bara för att man bodde några timmars bilresa bort. Min mormor och morfar bodde i Skåne, jag träffade dem väldigt sällan. Högst ett par, tre gånger per år, som jag minns det.
Vilken skillnad det hade gjort för våra relationer om vi hade kunnat hålla kontakt med Facebook, ringa och skicka mms! Då hade jag lärt känna mina morföräldrar. Nu har jag bara väldigt bleka minnen.

Därför gör det mig både förvånad och ledsen när jag hör personer i min ålder ta avstånd från allt man kan göra med datorn och mobilen. De skyller på allt möjligt, på att de är otekniska eller på att de händer så mycket hemskt på Internet.

I själva verket är det bara bekvämlighet och rädsla för förändring.  Tänk så mycket de missar. Lyckan när det plingar till i mobilen och där ligger en kort hälsning och en bild:
”Hej! Vi är framme nu och tjejerna har just badat, allt är underbart, puss!”

– Posted using BlogPress from my iPhone

Klockan sex i fredags morse tassade jag ut från hotellet i Köpenhamn med kameran om halsen. 

Kvällen innan hade Annette och jag ätit världens godaste middag på kajen i Nyhavn, så dit hittade jag enkelt. Jag gick genom skräpiga, stökiga kvarter. Överallt tomma pizzakartonger, burkar, papper, spyor, kisspölar, högar av omkullvälta cyklar. Inte många människor var ute så tidigt, och de jag mötte var väldigt berusade. Ingen brydde sig om mig. 

För även om jag känner mig som en 30-åring så är jag en gammal tant och får därför gå ifred på gatan. Det är en fantastisk fördel med att ha fyllt 60. 

Men nere i Nyhavn var det fridfullt och redan städat. Kanske städar personalen innan de stänger på natten? Medan jag fotograferade ljusnade det, precis som jag hade hoppats. Någon sol blev det inte. Men bilderna ser nästan ut som oljemålningar. 

När är jag mitt bästa jag? Alltså, när tycker JAG det?

I nästan hela mitt liv har jag nämligen försökt uppfatta vad jag tror att andra människor tycker om mig. Och så tror jag att det är med de flesta. Man uppfostras till att vara bra i andra människors ögon. Jag har säkert gjort likadant med mina egna barn. Budskapet lyder: ”Gör så här, var så här, se ut så här, så tycker andra människor om dig.”

Det är naturligtvis välment. Man vill jämna vägen för sina barn. Man önskar dem ett liv med så lite konflikter och svårigheter som möjligt. Därför ger man dem beröm när det är artiga och glada, när de spelar rätt på fiolen och kan äta fint med kniv och gaffel. Det är talanger som kommer att underlätta tillvaron. Och det är väl bra.

Men jag önskar att det inte hade dröjt över 50 år innan jag började fråga mig själv när jag är mitt bästa jag.

Det är inte tillsammans med många utan i sällskap med mig själv.

Det är inte i stan utan i naturen.

Det är inte i samarbete utan i fritt skapande.

Det är inte i äventyr utan i trygghet.

Vem har sagt att balkonger måste vara fyrkantiga och placerade rakt under varann? På väg från tåget till mässan Copenhagen Jewellery Fair gick jag förbi det här fantastiska huset. Balkongerna är tårtbitsformade och ligger förskjutna så att alla får sol och ingen får blomvatten i huvudet. 🙂

När är du ditt bästa jag?

Du kanske minns att jag gav bort 3000:- till en person som absolut inte förtjänade det, veckan före midsommar? Jag skrev om det här. 

Trevliga ”Camilla” i Säffle hade lagt ut min drömkamera på Blocket, till ett väldigt bra pris. ”Camilla” uppgav adress och födelsenummer, hon mailade bild på kameran och kvittot och jag pratade med henne på mobilen flera gånger. Hon lät hur gullig som helst och erbjöd sig att skicka med kameraväskan gratis. Men hon hade tyvärr väldigt bråttom eftersom hon skulle resa bort med barnen till midsommar och behövde pengar snabbt. Jag satte in halva köpesumman på hennes bankkonto, och sen försvann hon. Någon kamera såg jag förstås aldrig till. 

På jobbet kollade jag upp ”Camilla” genom vår kreditupplysning, men det fanns ingen med hennes personnummer. På den adressen hon hade uppgett i Säffle fanns ingen med hennes namn. 

När jag berättade den här historien på min blogg, komplett med” Camillas” personuppgifter, satte plötsligt en massa vänliga läsare igång med privatspaning. Och de hittade en Camilla med samma efternamn och födelsedatum, fast i en helt annan stad! Jag  insåg att någon hade stulit hennes identitet, och tog bort efternamn och adressuppgifter i bloggen och i kommentarerna. Men jag ringde aldrig upp henne. Och jag städade bloggtexterna för dåligt. Sen blev det semester och jag sköt upp den obehagliga polisanmälan som jag förstås tänkt göra. 

För någon vecka sedan ringde telefonen. Det var den äkta Camilla. Några kompisar till henne hade läst bloggen och känt igen henne, eftersom jag inte tagit bort första bokstaven i hennes efternamn, inte strukit hennes födelsedatum och eftersom namnet på staden hon bodde i fanns med i en kommentar.  Det fanns bara en enda Camilla med detta födelsedatum i den staden! Jag hade gjort bort mig igen…:-(  

Den riktiga Camilla var ledsen och kände sig utpekad som en brottsling. Hon hade dessutom hittat intressant information på sajten Flashback Forum som visade att jag inte var den enda som blivit lurad på samma sätt! 

Nu har jag varit hos polisen och lämnat min anmälan. Jag har verkligen rensat bloggen på alla uppgifter som kan spåras till Camilla. Och jag har grundligt lärt mig två läxor:  

1. Betala aldrig i förskott på Blocket. 2. Lämna aldrig ut någons namn och personuppgifter på nätet. 

Hur kan jag göra det bästa av just den här dagen? Det är en sådan viktig fråga! Den här dagen kommer ju inte tillbaka. Det kanske blir min sista, vem vet? Den har i alla fall försvunnit för evigt när kvällen kommer, och då vill jag inte att den ska var bortkastad.

Ändå har jag slösat många, många dagar av mitt liv. Jag har slösat dem på att tycka illa om min kropp, på att vara arg och på dåligt humör, på att vara avundsjuk och gnällig och kritisk.

Men jag vill inte fortsätta så. Jag har sedan ungefär ett år tillbaka bestämt mig för att försöka, verkligen försöka, ta vara på varje dag.

Det finns inget svar som är rätt eller fel på Farmorsfrågan nr 99. Det är själva frågan som är viktig. Kom ihåg det.

Helst varje morgon.

Den här bilden har inget med frågan att göra, men jag är så glad att jag har tagit den, för att den blev så himla fin. Jag låg gömd i båten i Fiskhamnen i Lysekil.

Hur kan du göra det bästa av den här dagen?

…är jag fullkomligt dödstrött. Det är väldigt svårt att förstå. Det har ju varit så roligt, tiden har bara flugit iväg. Ewa Evers har demonstrerat och undervisat,  tålmodigt gått från staffli till staffli och hunnit med allas frågor och problem. Vi har haft fri tillgång till hela hennes atelje och all utrustning. Hon har spelat inspirerande musik och vi har fått allting serverat – frukost, fika, lunch, frukt.

Det har varit underbart varenda minut och jag hade velat fortsätta flera dagar till.

Ändå var jag tvungen att gå ifrån och sova en halvtimme på hennes säng nu i eftermiddag!

Och fast jag har målat varenda minut (nästan) i 16 timmar hann jag inte ens halvfärdigt med mina barnporträtt. Jag hade tagit med mig fotografier av Tiny som jag ville måla av. Den undermålningsteknik Ewa lärde ut innebär att man målar i många transparenta skikt. Många berömda målare använder sig av den tekniken, Leonardo da Vinci till exempel, men det används också inom modernt måleri.

Jag vill inte visa mina halvfärdiga tavlor. När jag blir klar ska jag visa bilder på alla stadierna. Sådär, nu har jag lovat, nu måste jag fullfölja.