Äntligen pensionär. Jag tänker det ofta. Äntligen är tiden min.
Den här sommaren är det mesta annorlunda. Jag är ledig. Ändå är dagarna minst lika intecknade som förr. Sen vi kom hem från Samos har tiden flugit iväg. Jag tittar igenom bilderna i mobilen och undrar när jag var med om allt detta? Underbara bilder av glada barn, lyckliga stunder med familjen och idylliskt sommarlov. Ingen tog förstås några bilder på trötta mormor som inte riktigt orkade hänga med.

Nio stycken signeringar har jag klarat av. Min bok har fått ett mottagande som jag inte kunde föreställa mig, jag har  fått så mycket bekräftelse som någon kan begära och drömmen om att bli författare är faktiskt förverkligad. Nu är det bara att fortsätta, dörren till författarlivet är öppnad. Visst är jag tacksam, visst är jag glad. Och samtidigt inte.

Det är en brytningstid på mer än ett sätt. Mamma är borta. Mitt löneliv är över. Barnen har sina egna liv. Förmodligen är det helt naturligt att vemodet kostar så mycket energi just nu, och har gjort det hela sommaren.

Tre magsår hittade doktorn under gastroskopin för ett par veckor sedan. Fast jag slutat stressa och nästan aldrig dricker kaffe. Jag bär ingen klocka, vaknar alltid av mig själv, tänker på att inte skynda, struntar i krav och måsten så gott det går. Men magen låter sig tydligen inte luras. Stressen lurar på ett annat plan. Livet, hur blir det nu? Kommer jag att hinna med allt jag vill? Barnbarnen, böckerna, båtlivet. Att det är nuet som räknas är helt enkelt inte sant. Aldrig har framtiden varit så viktig som nu.

På fredag är det tre veckor sedan vi kom hem från Samos. Det känns som tre månader. Äntligen skulle dagarna få struktur och innehåll, jag skulle kunna planera in skrivande, umgänge med familjen, träning och uckespelande. Jag som nu är pensionär, hur svårt kan det vara?

Det första som allvarligt skakade om tillförsikten var åsynen av trädgården. Hur kan gräs bli så högt på två månader? Hur kan ogräset åkervinda bilda häck och förvandla rosor, pioner, amerikanska blåbär och vinbärsbuskar till helt insnärjda törnrosaslott på samma korta tid?

Det andra som hände var midsommar. En midsommar med tretton underbara och efterlängtade familjemedlemmar men utan hammock och utemöbler, utan blomsterkransar och flaggspel, utan tak och regnskydd på altanen. Det räckte inte att komma hem tre dagar innan. Vi hann inte bli klara med sommarmyset.

Sen drog signeringarna igång.  Medan jag pratade med läsare och kunder om min bok, var jag precis sådan som jag ser ut på bilderna. Trevlig, social och glad. Men när jag kom hem…

Nej, jag fiskar inte efter medkänsla, det vore verkligen både bortskämt och helt hutlöst. Ändå –  jag känner det jag känner. System overload. Det enda jag drömmer om för närvarande är att låsa in mig, stänga av alla inkommande kanaler och få skriva ifred. Samtidigt som jag verkligen vill vara en närvarande mormor och farmor, baka sommarlovsbullar, träna och spela ucke och få någorlunda ordning i trädgården. Hur får man ihop det pusslet?

Nåja, jag hann i alla fall koka en dubbel sats flädersaft innan flädern blommade ut.

När jag skriver detta har vi redan varit hemma tre dagar. Det hemska är att fast det varit en oförglömlig resa så börjar minnena redan bli dimmiga, de olika hamnarna svåra att skilja från varann och namn glömmas bort. Vilken tur att jag bloggat nästan varje resdag!

Det är härligt att vara hemma igen. Vänner och grannar som följt bloggen välkomnar oss och säger: ”Den här gången var det inte så stora äventyr!” Nej, det är alldeles sant. Vi råkade inte ut för några hemskheter, inga större svårigheter förutom lite mycket vind några gånger. Ändå var kanske den här etappen från Svarta Havet och ut i Medelhavet den som vi var mest spända inför.

Den långa sträckan med nattsegling över Svarta Havet blev det mest minnesvärda dygnet vi någonsin tillbringat ombord. Här finns en film från min tidiga morgonvakt strax innan vi siktade Bosporen.  https://youtu.be/bGZY0yd0Qhg   Infarten som jag fruktat så genom Bosporen, en av världens hårdast trafikerade farleder, gick som en dans. Marmarasjön och Dardanellerna finns nu som minnen och inte som föreställningar, och som vanligt stämmer de båda bilderna inte alls överens.

Inte förrän i sista stund beslöt vi att vända söderut längs med turkiska kusten istället för att gå norrut direkt till Grekland. Vi var rädda för att hamna i situationer med utsatta människor i livsfarliga gummiflottar, osäkra på hur det skulle kännas att vara på semester i ett hav där så många drunknat. Men efter EU:s överenskommelse i april med Turkiet i flyktingfrågan upphörde gummibåtstrafiken mellan Turkiet och de grekiska öarna, och vi vågade oss på den sydliga rutten.

Efter att ha sett med egna ögon hur förhållandena har blivit för lokalbefolkningen nu när turismen uteblir, kan jag bara säga en sak: Åk hit på semester! Svik inte grekerna nu på grund av helt obefogad rädsla. Det flyter inga lik i vattnet, det ligger inga döda kroppar bland klipporna. Flytvästar och gummiflottar är bortstädade. Butiker och affärshyllor fyllda av varor, alla restauranger öppna och stränderna fyllda av parasoller. Det är bara turisterna som fattas. Jämfört med normalt kommer det ungefär fyrtio procent. För den som inte gillar köer och trängsel är det helt perfekt att vara turist i Grekland och Turkiet just nu!

Vi såg ilandflutna flytvästar på några ställen, och vi såg patrullbåtar som bevakade de smalaste sunden, särskilt innanför Lesbos. Men annars var det helt tomt på båtar och så hade det varit ända sedan vi lämnade Bulgarien, så det var inget anmärkningsvärt. Turistsäsongen startar inte förrän i juni här nere heller. Vi tror ju gärna att sommaren börjar i maj så fort man kommer till Bulgarien, men oj vad vi har varit påpälsade och vilken nytta vi haft av vår värmare ända fram till mitten av maj.

Som vanligt minns vi bäst alla vänliga, snälla, hjälpsamma människor vi mött. Turkiet var en stor överraskning, av någon anledning hade vi föreställt oss en hårdare attityd där. När man får sin världsbild bara genom tidningar och andra media blir den lätt väldigt endimensionell. Samtidigt får man förstås komma ihåg att vi bara rört oss i miljöer där man är van vid turister. Hur det är i inlandet i Bulgarien, Rumänien och Turkiet har vi ingen aning om.

Grekland kändes som att återse en gammal kärlek. Vi har varit där på semester två gånger när barnen var små. Vi hade glömt hur underbart där är. Just nu känns det som om vi vill stanna på Samos på obestämd tid. Fast vi säger till varann att det är klart vi kommer att hitta andra pärlor så småningom, där vi också vill stanna. Säkert  i Turkiet men kanske också i västra Egeiska havet och i Joniska havet.

Just nu känns det skönt att inte vara på Samos. Det är för varmt.  Nu när klockan är 22:45 på Samos, kan jag se i vår larmapp YachtSafe att det är trettio grader varmt i båten… Taxichauffören som körde oss till flygplatsen sa att bästa tiden är före 15 juni, innan det blir för hett, och efter 10 september, när meltemin slutar blåsa.

Så nu njuter vi av umgänge med familjen och den svenska så kallade sommaren, jag skriver på min nästa bok och så finns det diverse andra projekt som måste hållas igång. Ta hand om alla bilder från resan till exempel. Få lite ordning på trädgården. Spela ukulele. Resa runt till bokhandlare och signera böcker. Fundera på om det ska bli en bok om resan från Svarteskär till Svarta Havet också.

Alla bilderna här nedanför är tagna på Samos.

Klockan åtta söndag morgon bekräftades misstankarna. När vi lossat från land och Odd halat ut oss till ankaret gick det inte att rubba. Den franska båten var konstigt nog oskyldig. Kättingen vi skymtade på botten djupt under oss pekade snett in mot den tyska båten. Den hade dessutom sällskap av ankarkättingen från belgaren bredvid. Där låg vi hjälplösa med navelsträngen fast i havsbotten.

Det blev invigning av Ankartjuven. Meningen med den är att man sänker ner den i vattnet och krokar fast den i kättingen/ankaret man vill ha bort. Sen lyfter man och håller allt upplyft medan man tar ombord sitt eget ankare (som ligger under). Därefter drar man i tampen som sitter fast i mittenhålet på ankartjuven. Då vinklas den bakåt och släpper sitt byte, den främmande kättingen sjunker tillbaka mot botten.

Vi fick genast napp, men två kättingar på en gång var för tungt, det gick knappt att lyfta ens med hjälp av vinschen, trots att bägge båtarna inne vid kajen slackade allt de kunde. Som så många gånger förr räddades vi av Karl-Hans, Ellems förre ägare. Hans specialbåtshake, utskjutbar till fyra meters längd, räckte för att nå ner till vår ankarlina. Vi kunde dra ut hela linan (55 m) bakvägen, under de båda kättingarna som hölls upp en liten bit från botten av ankartjuven.

Resten av söndagen ägnades åt att boa in oss i mysiga Samos Marina. Vi har snorklat utanför klapperstensstranden alldeles nära, så avskild att man kan bada naken. Tvättat båten, städat och handlat (jag) lagat cyklar och fixat med rodret (Odd) och tillagat en festmiddag med havskatt på grillen (vi).

Nomadlivet är slut för ett tag, det känns att vi är framme. Så glad jag är att vi vågade välja vägen genom Europa via Donau och Svarta Havet. Nu är vi precis där vi vill vara, och resan hit var mer fantastisk än vi kunde drömma om. Det kanske blir en bok om den också, en reseskildring i så fall.

Jag ser verkligen fram emot en paus i det ständiga förflyttandet. Att ha en permanent bas. Härifrån kan vi göra kortare båtturer på en vecka eller två. Hit kan vi ta med familj och kompisar, det är lätt att hitta boende iland. Hit kan jag resa ensam om jag vill och bo i båten. Här finns skrivro. Tänk att ha ett extra hem i Grekland!

Grannarna på ponton D kommer från Schweiz, Frankrike, Tyskland, Holland, Sverige, Turkiet och Grekland.

Just när vi skulle lämna stadskajen backade den franska charterbåten in tre båtplatser längre bort. Ankaret placerade han snyggt tvärs över fyra båtgrannars ankarlinor, bland annat vår. Upprördheten var stor i den tyska båten bredvid oss. (Vi misstänker att även den lagt sitt ankare över vår lina.) Men vi ställde bara in oss på ännu en livlig kväll vid stadskajen och öppnade en firarflaska av vårt lager Champagne.
Idag har vi nämligen bestämt att teckna årskontrakt med Samos Marina. Tvåtusenetthundra Euro inklusive el och vatten. Vi fick ett bra intryck av marinakontoret och träffade en mekaniker som visste precis varför Ellems motordrev knackar så illa och som dessutom kan fixa det utan att lyfta motorn.
Den franske skepparen kom förkrossad och bad om ursäkt och lovade gå tidigt imorgon bitti. Då flyttar vi oss till marinan. Det blir en intressant övning om det visar sig att vi får med oss ett tyskt ankare när vi drar upp vårt.

Till höger i bilden längst bort skymtar Ellems lilla runda akter.

Fiskaffär.

Badstranden i Pithagorio kommer barnbarnen att älska.

En helt annan sorts badvik hundra meter från marinan. 

Vi ligger förtöjda mitt i MammaMia-land. Hamnen Pithagorion på Samos är en fulländad grekisk kliche’ med blåmålade små fiskejollar och tavernor på rad ända ut till kajkanten. Vi kom hit efter några timmars omväxlande segling. Som mest susade Ellem fram i sex knop för undanvind. Men det blev en hel del kanande i två knop också. Då blir jag rastlös och vill starta motorn. Odd vill vänta på mer vind. ”Tänk på Göran Schildt!” säger han. Men jag har inte läst den boken.

Turkiet har överraskat oss, vi var inte beredda på att bli så charmade. Envist hårda nordvindar höll oss kvar i Kusadasi sex dygn, vi hann bekanta oss med marinan och stan och trivdes med båda. Om vi vill parkera Ellem där i vinter har vi fått ett riktigt pressat pris från marinachefen. Där finns dessutom volvopentaverkstad och alla tänkbara tillbehör och hantverkare man kan behöva. Fast så lågt som till offerten från Samos Marina kommer de förstås inte. Det är en hård kamp om de fåtaliga kunderna i östra Medelhavet nu. Vi kommer tillbaka till Turkiet. Men först ska vi utforska Sporaderna och Dodekanesos, Tolvöarna.

Det känns som om vi har kommit fram. Till Samos kan barn och barnbarn enkelt och billigt flyga direkt. I den här grekiska Bullerbyn kan barnbarnen röra sig fritt i gränderna och badstranden gör verkligen skäl för namnet Paradise Beach. Härifrån kan vi också göra korta dagsutflykter till fina badvikar med små och stora gäster.

Sist men inte minst så känns det helt rätt att vara här. Folket på ön, och de har det verkligen inte fett, gjorde en ofattbart stor insats för att hjälpa flyktingarna som kom hit i tiotusental. Nu behöver de få tillbaka turisterna för att överleva själva.

Fast just nu är det full rulle i Pithagorions hamn. Det låter nästan lika mycket som i Lysekils gästhamn en natt i juli. Musik, sorl och skratt, det blir svårt att somna i natt. Vi får nog stänga luckan till förpiken. Två dygn ska vi ligga här mitt i MammaMiaföreställningen har vi bestämt. Tio Euro per natt inklusive el och vatten kostar det. Sen flyttar vi oss till Samos Marina.

Samos marina ligger avskilt en kilometers promenad från Pithagorion. Den är fin och modern men pontonerna är inte belagda ens till hälften. Vi hittade tre svenskflaggade båtar, de första vi sett sedan vi lämnade Tyskland!

Drömmen om Grekland…

Rorsman speglar sig i sjökortet.

Kusadasi är sista hamnen i Turkiet för oss för den här gången. Härifrån är det bara drygt tre timmars segling till Samos i Grekland där båten ska ligga kvar över sommaren. Det ser ut som om vi blir inblåsta här till fredag. På morgnarna är det oftast vindstilla, sen ökar vinden långsamt under dagen för att pipa i ordentligt efter tre, och då blir det rejäl sjögång utanför Kusadasi. Eftersom myndigheterna som ska klarera ut oss från Turkiet inte blir färdiga förrän klockan tolv, vill vi välja en lugn dag.

Alla fördomar om stora, snobbiga och opersonliga marinor har kommit på skam här. Setur marina Kusadasi är femstjärnig på alla sätt, men kostar ändå bara 340kr natten. Personalen är vänlig utan att fjäska, båtgrannarna hälsar glatt så snart jag visar mig och det tyska paret bredvid oss har en omfattande krukodling basilika på pontonen. Här ligger alla sorters båtar, stora och små, från många olika nationer. Några svenska har vi sett, ett par lite slitna Hallberg Rassy. Ryska, engelska, finska och tyska flaggor vajar bland alla bekvämlighetsflaggade turkiska båtar. Mer än varannan turkisk båt är registrerad i Wilmington, Delaware, av skatteskäl.

Idag gjorde vi en tidsresa igen, till Ephesos, Turkiets mest välbevarade antika stad ett par mil härifrån. Tvåhundratusen människor bodde här vid tiden för Kristi födelse. Tack vare att vi lyckades välja rätt tre gånger blev det en utflykt jag aldrig glömmer. 1. Vi tog inte taxi, utan åkte ordinarie minibuss. Alltså hade vi ingen väntande taxiförare att ta hänsyn till. 2. Vi valde hörlurar istället för personlig guide. Ingen styrde våra steg eller vår tidtabell. 3. Vi köpte den dyraste boken om Ephesos. Den hjälper mig nu att smälta dagen och tolka alla bilderna i min kamera.

Det går inte att berätta om Ephesos så att du förstår vilken upplevelse det var. Det är för stort, för överväldigande. Har du möjlighet, res hit. Ephesos är ett av besöksmålen i de subventionerade rundresor med buss som Turkiet erbjuder till löjligt låga priser under för- och eftersäsong. Jag har fått reklam med erbjudande många gånger och känner flera som har rest och kommit hem mycket nöjda. Två veckors rundresa i Turkiet med femstjärniga hotell, svenskspråkiga guider och all inclusive för runt tvåtusen kronor. Försöker de muta sig in i EU?

Vi är motvalls och ligger med fören in som vanligt. Mer privat och lättare att gå iland.

Lägg märke till hörlurarna! 

Inte mycket folk. Men alla fotade varann och sig själva. 

Teatern rymde en publik på tjugofemtusen. 25000!

Biblioteket…

Ett helt bostadskvarter var inbyggt, man gick runt på gångar med glasgolv och kunde se arkeologerna i arbete. Bra information på skyltar överallt. Andlöst imponerande, vi var helt tysta när vi kom ut, det enda ord man kommer på är: fantastiskt! och det blir tjatigt i längden.

Nej lilla kissen, att jag skrivit en bok där en katt har en viktig roll gör mig inte till kattälskare…

Sigacik är en liten stad med en välbevarad, mycket gammal ringmur. Inte långt härifrån finns lämningar efter staden Teos från mer än 500 år före Kristus. De gamla husen innanför muren är fortfarande bebodda av ortsbor, även om det kryllar av pensionat och butiker. Utanför ringmuren växer draken Teos marina, dyr, vräkig och opersonlig. Massor av restauranger, cafeer, glasskiosker och butiker breder ut sig. Allt verkar dimensionerat som för en sommar i Visby men säsongen har inte startat än.

Vi stannade kvar på vår avskilda ankarplats och tog Lill-Stina in till land, hittade en säker förtöjningsplats för vår gummibåt hos Kapten, en sjöman som gått iland och startat servering i sitt hus på utsidan muren. En lycklig man som förverkligat sin dröm om ett familjeföretag. Frun, döttrarna och mamman lagade mat och serverade. Han hade byggt allting själv, varje kvadratcentimeter var pyntad med mosaik eller snäckor. Vi åt världens godaste lunch; tunna, tunna calzonepizzor gräddade på en gasoleldad häll, fyllda med spenat och ost och som tillbehör små varma, syrliga vinlövsdolmar fyllda med ris. Till det Ayran, kall kärnmjölk, i stora glas. Portionerna var jättelika, resterna vi fick med oss räckte till middag idag också.

Det jag kommer att minnas från Sigacik, förutom den lycklige Kaptenen, är promenaden till det antika Teos. Vi gick två kilometer genom olivlundar och förbi citrusodlingar, kanske mandariner? och mötte inte en människa. Upplevelsen att vandra runt bland resterna av en civilisation som fanns för tretusen år sedan var omvälvande. Så kort vår tid på jorden är. Så svindlande små spår ett enskilt människoliv sätter. Många tankar blev det.

Ellem ligger lååångt ut, en liten prick längst ut, uppe i bildens högra kant.

Kapten ville bli fotad med Odd framför sin skapelse.

Tanterna sålde torkade örter och blomsterte. Den turkiska kvinnan som fotade oss hade en dotter som just kommit hem efter att ha sprungit Göteborgsvarvet! Världen är liten.

Vi hamnade mitt i en folkdansuppvisning. Inget turistjippo utan en lokal folkfest.

Bara vi och historiens sus i olivträden. 

Teatern i Teos.

Ett flera tusen år gammalt olivträd. Tänk om det kunde tala.

Torsdag kväll. Vi har kommit till Teos marina efter en dag när flera medelhavsdrömmar uppfyllts. Nu ligger vi för ankar utanför själva marinan. Sparar några hundra kronor på att inte gå in där förrän i morgon. Fredagsbönen studsar mellan de omgivande höga kullarna, överröstar för en stund hundskallen från land och knattrandet från ljuddämparlösa fiskebåtar på väg in. På andra sidan en av höjderna finns ruinerna av den antika staden Teos, med Akropolis, Dionysos tempel och teatern. Vi ska promenera dit imorgon.
I förrgår hamnade vi inknödda mellan två lokala bobåtar i den lilla hålan Dalyanköy, utan akterförtöjning men stadigt fastbundna i den ena båten. Farbrorn som bodde i den hade vinkat in oss när han såg vårt vankelmodiga irrande och sökande efter en plats. Fören kom inte ända in till kajen och jag vågade inte använda motorn i rädsla för det spindelnät av linor som löpte ner i vattnet. Men nästan in kom vi, med hjälp av flera vänliga händer. Egentligen skulle vi åt helt andra hållet än Dalianköy men tröttnade på motvinden och vände tillbaka en bit istället. Har ju inte bråttom. Det blev både en fin segeldag och en god middag på fiskrestaurangen vars kaj vi låg vid. Under kvällspromenaden upptäckte vi en ny, inhägnad och trist marina längre in i viken. Vilken tur att vi inte sett den när vi kom in.
Igår fortsatte vi till en naturhamn som Stefan i Bulgarien tipsade om. Nergis Limani. Skyddad för alla vindar och med kristallklart, turkosfärgat vatten. Vi sänkte ankaret på åtta meter och kunde se precis var det låg.
I morse snorklade Odd in mot stranden och hittade en skatt på ett par meters djup, en samling antika, mer eller mindre  hela amforor. Bilderna sparar jag till den privata fotoboken, det är strängt förbjudet att flytta fornfynd från havsbotten fick jag veta av facebookvänner i Medelhavet. Alltså återbördades det vackra kärlet till exakt samma plats där det legat.
På eftermiddagen gick vi mot Sigacik i lagom vind, Odds dröm om att få hissa gennakern i Medelhavet gick äntligen i uppfyllelse.
Min dröm om stora fiskar infriades också. Inte på kroken visserligen, men det gjorde inget. En svärdfisk på minst en meter, plus svärd, gjorde tre ystra krumsprång högt över ytan alldeles bredvid båten. Så vackert!

Tur att det fanns hjärterum.

Äntligen!

Fem knop i sex sekundmeter. Inte illa.

Den absolut snofsigaste marinan hittills. Vi bestämde att gå in här när den sydliga motvinden friskade i och det kändes för jobbigt att stångas mot vågorna i tre timmar till. En riktig designermarina där allt är toppklass, arkitektritat och dyrt. 450kr dygnet för Ellem.
Den här sortens snobbcentrum undviker vi om vi kan. I receptionen blir man kallad Madam respektive Sir i varje mening, allting fungerar perfekt, det finns hårtorkar i duscharna. Men ingen hälsar när man möts på pontonerna. De flesta verkar vara anställda som städar och putsar på båtarna, på var och varannan hänger en skylt som talar om att ett visst företag har hand om total service. Ungefär som på gravarna hemma: Sköts av kyrkogårdsförvaltningen. Noll socialt utbyte alltså.
Men här finns ett vackert, högt beläget slott med flera spännande museer. Nu vet jag en massa om den ryska kejsarinnan Katarina den stora som startade krig mot Turkiet på 1700-talet. Det var en häftig kvinna med bl a omättlig sexuell aptit, googla gärna på henne! Jag har väl fördomar, men hade inte väntat mig så detaljerade redogörelser för en kvinnas alla älskare i ett turkiskt museum.
Jag hittade också – äntligen! – en fiskebutik där någon verkligen engagerade sig i mitt kastspöproblem. Nu ska här fiskas, nu har jag rätt grejer! Påminner om en vanlig hederlig ränndörj. Den eländiga trasselmaskinen till haspelrulle tar jag hem och donerar till experten i familjen.

Ordet Pascha fick sin förklaring. Storvisir och krigshjälte på 1700-talet med tamt lejon.

Om man skulle slå till på en Maserati?