Man kan inte hoppa som man vill mellan Turkiet och Grekland om man kommer med båt, fast det ibland bara skiljer några kilometer mellan turkiska fastlandet och en grekisk ö. Vill man besöka Grekland måste man först klarera ut från Turkiet, dvs besöka ett antal myndigheter och få sina pass och båtpapper stämplade. När man kommer tillbaka från Grekland måste man klarera in i Turkiet igen, till en kostnad av minst tusen kronor. Om man struntar i detta och det upptäcks, till exempel genom en grekisk stämpel i passet, att man smitit iväg till Grekland riskerar man att bli portad från Turkiet.

Ändå lät vi oss övertalas av vår nye, turkiske vän i Eskifoca att gå till grekiska ön Khios istället för till Cesme som planen var. Han försäkrade att det var helt ofarligt, i den lilla fiskebyn Langada fanns ingen hamnpolis och han brukade själv ofta segla dit bara för att äta. Om någon, mot förmodan, skulle vilja klarera in oss i Grekland, behövde vi bara säga att vi fått motorproblem och inte tänkte gå iland. ”Men bara ni hissar gästflaggan så bryr sig ingen, de behöver turister”, sa han.

Det var en underbar kväll i idylliska Langada, restaurangerna längs kajen fylldes av folk, det kom två turkiska segelbåtar som säkert var där lika illegalt som vi. Men vi blev helt paranoida, såg hamnpoliser överallt och klarade inte av att ligga kvar vid stadskajen. Efter en snabb lunch gick vi ut och ankrade på svaj i bukten. Snorklade i det kristallklara, 22gradiga vattnet och njöt av att vara i Grekland, om så bara illegalt för en dag. Nästa vecka är vi där på riktigt.

Naken, så när som på en våt handduk mellan benen, knådades, skrubbades och gnuggades jag under en halvtimme av en liten rund, stönande gubbe endast iklädd höftskynke. Odd satt utmattad på en plastpall och såg på. Han var färdigbehandlad, jag hade sett på hela tiden och visste alltså vad som väntade. Vårt premiärbad i en äkta, turkisk Hamam.
Det var bara vi tre inne i en klockformad marmorkammare med kupoltak, utan fönster och med ett upphöjt, runt marmorbord i mitten. Svaga lampor lyste upp det ångande, runda rummet som kantades av mindre marmorkar där varmt, men inte hett, vatten ständigt rann ur kranar i väggen. Det kändes som i en bastu medan det fortfarande bara är behagligt varmt.
Gubben var nog lite mildare mot mig, fast Odd sa att han fjällade mig som en fisk, stora sjok av gammal hud flöt iväg över marmorgolvet. Mellan knådningar, skrubbanden och intvålningar öste han över mig hinkar med hett vatten.
Vi hade fått handdukar att knyta runt oss och gubben var mycket skicklig på att vika till den där plaskvåta handduken så att den täckte ädlare delar antingen man låg på rygg eller mage. Bröst räknades inte till ädlare delar.
Efteråt packades vi in som kåldolmar i flera lager torra handdukar och fick citronvatten. Så rena att vi darrade. Gubben skrattade och skämtade på turkiska, bytte om till shorts och skjorta och tog en bild på oss med sin mobil. Tyvärr behöll han den själv. ”No email.” Hamam vill vi snart göra om.
Vi kom hit igår, fredag, redan klockan elva eftersom vi lämnade ankarviken halv sju. Klockan tre skulle det börja blåsa och vi hade en bra bit att gå över öppet vatten söder om Lesbos. Som vanligt fick vi blandade vindar, motorgång och ganska mycket sjö. Men en dryg timmes riktigt fin segling blev det också.
Eskifoca blev jag kär i, här vill jag vara längre. En riktig sjöfarts- fiskar- och seglarstad, det känns som om hela stadslivet kretsar kring de två hamnarna och kajerna, bilarna kommer i andra hand. Massor av stora, vilda hundar som folk bryr sig om, ger mat och vatten. De ser ut som korsningar mellan labrador, schäfer och berner sennen. Skäller och tar plats, går långsamt och självmedvetet mitt i vägen om de har lust, jagar vissa utvalda bilar och är inte ett dugg strykrädda, kommer fram och vill bli klappade. Åtta hundar räknar jag till just nu från båten.
Idag, lördag, klättrade vi upp på ett berg ovanför stan. Långt bort såg vi en stor flock måsar som flöt på uppvindarna.
Men var det verkligen måsar? De rörde sig så konstigt. Vi cyklade dit och hamnade i en skolutflykt med drakflygning, bad, picknick och lekar. Precis som hemma. Komplett med entusiastisk lekledande förälder med megafon.
Eskifoca har också gett många sociala kontakter med båtgrannar. Alla är bofasta, alla är vänligt intresserade och vill gärna prata. Vi är den enda gästbåten. Det fanns bara två lediga platser när vi kom. Hur gör de under högsäsong? Närmaste grannen, en företagare som flyttat tillbaka hem till Turkiet med holländsk fru och stor båt, har fått oss att ändra vår rutt. Imorgon går vi mot grekiska Khios.

Äkta mattor på akterdäck. Klart vatten, minst sagt.

Lunch på hemväg från drakflygningen.

Ellem är den med rund häck och orange kulfender.

Efter gårdagens pärs orkade vi inte fortsätta som planerat. Istället satte vi igång Lill-Stina, gummiflotten som inte använts sedan Donau, och utforskade ön. Samt flyttade oss till en ankringsplats som skulle skydda för den nordliga vind vi hittills inte känt en pust av.

Man kan förstås inte låta bli att fundera över hur det var här när flyktingtrafiken pågick. Viken är en idealisk plats för att ta sig över till Lesbos. Det finns en bilväg. Nästan ingen bebyggelse. Två gånger tidigare har vi varit på platser där nyss inträffade katastrofer liksom finns kvar i luften, som en klart förnimbar sorg; i Louisiana ett år efter orkanen Catrina och i Thailand några månader efter tsunamin. Det känns. Det väcker både förtvivlan över krig och orättvisor och tacksamhet över den egna turlotten.

Sammanfattning av dagens intryck: skräpigt, underbart vackert, ensligt, hjärtskärande, oliver, mera oliver, mystiska övergivna lyxhotell, tre flytvästar, varma källor, vänliga fiskare.

Första ankringsplatsen. Öppen mot söder. I sydlig kuling var det inte nådigt här.

En av flera varma källor, alldeles i strandkanten.

Den största varma källan. Fyrtio grader varmt trodde Odd. Inte lockande att bada i och i Heikells bok varnas för svampinfektioner…

Andra ankrinsplatsen. Odd uppfyllde sin dröm att förtöja i ett olivträd.

Modern ruin. Övergivet lyxhotell. Varför?

Rutten går mellan Lesbos och turkiska fastlandet. På kartan skyddar stora, höga Lesbos för västlig vind och förresten skulle det bara blåsa åtta sekundmeter. Vi såg fram emot en härlig segling, hämtade nya sjökortet i Ayvaliks marina, fyllde diesel och gav oss iväg.

Till en början stämde allt, Ellem gjorde sex knop i brant slör för västlig vind och Lesbos gav sjölä, det gick vita gäss men vågorna var inte särskilt höga. Sen dog vinden plötsligt helt ut och vi fick starta motorn.

Halvvägs till vårt mål kom vinden tillbaka men nu från sydsydväst och med nästan dubbel styrka, stadiga femton sekundmeter. Det betydde att vinden smet förbi Lesbos sydspets, vi mötte vågor som byggts upp över öppet hav. Ingen kris, men obekvämt och en utmaning, allt måste fungera och hålla. Vilket det gjorde. I stort sett. Vi hade alldeles för mycket segel, men det gick inte att reva storen. Odd orkade inte ta hem revet för hand och revlinan var för kort för att lägga på vinschen.

Lösningen fick bli att rulla in focken istället, och släppa på storen. Att gå upp i vind och ta ner storen var inget alternativ i den höga sjön. En lattficka blåste sönder, ingen större skada skedd, går att laga. Ett fockskot blåste ut i sjön, ändan borde varit fastknuten på winschen. Som tur var fanns där i alla fall en knut längst ut som fastnade i blocket, Odd kunde få tag i linan från sittbrunnen med hjälp av båtshaken. Att gå på toa och kissa… nej, jag besparar dig den beskrivningen kära bloggläsare.

Den skyddade ankarviken Bademli Limani visade sig vara skyddad för alla vindar utom just sydliga. Vi gick missmodigt fram och tillbaka i viken mellan fastlandet och den lilla ön, letade efter lä och lagom djup. Antingen var det för grunt eller för blåsigt. Till slut fick vi bara bestämma oss för den minst dåliga platsen och lägga ut så mycket kätting vi vågade, med tanke på att vinden kunde vrida under natten och vi inte ville vakna på grund.

Natten blev orolig, Garmins ankarvakt pep och väckte oss när vinden fick båten att snurra runt. Bra att det funkar får man tänka.
I morse vaknade vi av en fiskare som tog upp hundratals meter nät alldeles nära oss. Hur vi kunnat missa att lägga ankaret i hans nät är en gåta.

Strax före Lesbos tog sjökortet över Svarta Havet i vår garminplotter oväntat slut. Jag hade felaktigt trott att det täckte även Medelhavet. Det blev lite panik, att enbart förlita sig på Navionicsappen i Ipaden kändes inte tryggt. Vi har alltid både Garmin och Navionics igång, och jag lägger upp rutterna i båda. I Ayvaliks marina fanns lyckligtvis den mest välsorterade tillbehörsaffär vi sett sedan Hjertmans i Stenungsund. De hade allt, även Garmins sjökort. Det måste dock beställas, leverans på tisdag, idag alltså.

Men idag ligger vi inblåsta i Alibey, en tvillingstad till Ayvalik tvärs över bukten. Det blåser tio sekundmeter sydligt rakt in i hamnen, att gå härifrån är inte aktuellt. Vi kom hit i morse när den tilltagande vinden fick oss att lämna nattens ankarvik.

Det blev lite för bråttom, vi låg för nära land efter nattens vindkantring. Det hastiga ankarlyftet ledde till att den alltför långa sladden till dosan som styr ankarspelet åkte in tillsammans med kättingen i winschen som tvärdog. Ankaret fick hissas upp för hand medan vi körde därifrån. Tur att det hände där och då. En olycksrisk upptäcktes och kunde elimineras. Nu har Odd lagat sladden och ändrat i rutinerna så att det inte kan hända igen.

Vad vi gör hela dagarna? Igår var det underbart väder i ankarviken, vi simmade runt båten och tvättade vattenlinjen, jag provade min våtdräkt för första gången, Odd monterade ett fotsteg ovanför badbryggan, jag tvättade och pumpade upp gummibåten, kort sagt vi pysslade var och en med sitt. Idag har han gått en långpromenad medan jag läst och skrivit.

Vad äter vi? För det mesta lagar vi mat ombord. Det finns bra råvaror att köpa överallt. Idag åt vi en turkisk lammgryta från i förrgår. Långkokad ombord (premiär för nyförvärvet Wonderbag!) med nymald lammfärs, färska kikärter och massor av grönsaker. Det blev bara så mycket… räcker till lunch imorgon också. Frukost fem dagar i veckan är fruktgröt. Som vanlig gröt men med dinkelflingor, hackade aprikoser och tärnat äpple i också. Till lunch tar vi vad vi hittar i kylskåpet, yoghurt och mackor oftast. Vilken yoghurt det finns här. Och kärnmjölk! Fika och frukt tar vi när vi blir sugna. Måndag och torsdag fastar vi. Vi är inne på tredje året med 5/2 nu, det går av sig själv. Odd håller sig på det viset smärt, jag håller mig något överviktig eftersom jag småäter mer än han. Turkish delight till exempel, gud så gott.

Ayvalik är känt för sina olivprodukter. Man får provsmaka.

Lödkolven, snart båtens viktigaste verktyg.

Dagens middag. Lammfärsgryta, bulgur, skärbönor, sallad. Riven fetaost, nybakat bröd och lokal olivolja som tillbehör.

Odd som är bäst på det sociala är redan kompis med flera av våra båtgrannar. Alla är nyfikna på oss så det är inte svårt att få kontakt. Eftersom de ligger med aktern mot bryggan kommer man dessutom så nära, går förbi mitt i middagen och kan liksom inte undgå att hälsa. De flesta båtarna är större än vår, i 40- fotsklassen, många Beneteau och Jeanneau. Fast de flesta är stora motorbåtar.

Människorna beter sig som vi, tjejerna ser ut som hemma, det känns mera som Europa här än det gjorde i Bulgarien och Rumänien. I Istanbul såg vi många kvinnor i heltäckande svart burka, här syns inte någon, bara de vanliga schalarna i vackra färger. Alla är vänliga. Inte bara inne på den välbevakade marinan, där folk säkert tillhör övre medelklassen och högre. Även helt främmande människor på stan är spontant vänliga. Här finns inga påträngande försäljare.

Vi gick en lång promenad upp på de gräsbevuxna pinjekullarna ovanför stan, letade efter vägen tillbaka, frågade med kroppsspråk en man om vi kunde gena genom den förfallna trädgården till en moske. Han nickade och följde med för att visa, stannade vid ett stort träd och plockade några frukter som vi skulle smaka. Mullbär! Jättestora, saftiga, fullmogna.

Tillbaka i hamnen var vi hungriga och la märke till hur folk bar omkring på stora kärvar med små runda frukter som de åt av. En kvinna såg vår nyfikenhet och förklarade oombedd att det var en sorts ärtor, väldigt nyttiga och goda, skalade en och bjöd oss att smaka. Färska kikärter! Vi köpte en kvast för nio kronor och lagade en smaskig bulgurgryta till middag.

Hemifrån kommer förmaningar att vi ska vara försiktiga, akta oss. Men för vad? Var finns de dolda farorna? Jag ser mig omkring och undrar vilka som är, eller var, flyktingsmugglare. Vi frågade lite försiktigt på marinakontoret om flyktingsituationen, och hamnchefen började nästan gråta. Hon berättade hur Coast Gard kommit in i marinan varje dag med döda människor, barn. ”Very bad memories, so many”, sa hon.

Är det en del av en komplott, att vi ska förföras? Det var inte den här bilden av Turkiet vi hade med oss hemifrån. Efter att ha blivit bjudna på mullbär bakom mosken frågade vi oss om en turkisk turist hemma i Sverige skulle bli lika vänligt bemött som vi blir här. Jag vill verkligen tro det. Kanske inte i storstan. Men säkert på mindre orter som Uddevalla och Henån. Eller?

Ingen turistfälla. Både gott och billigt och fin utsikt. Lägg märke till kikärterna, brödkorgen och måltidsdrycken Ayran – kärnmjölk.

Goa gubbar, eller? Fiskhallen i bakgrunden.

Dagens inköp. Ayvalik är berömt för sina olivprodukter, vi bunkrade olivolja, oliver, krämer och olivblomsdoft.

Dagen började i Borzcaada klockan sex med att den stora motorkryssaren backade ut, körde över en mooringlina och fick ringa efter en dykare. Tack vare ståhejet kom vi iväg i tid och hann med femtiofyra sjömil söderut till Lesvos (vi säger Lesbos).

Det skavde inombords att i vår trygga båt passera genom de smala sunden där så många flyktingar riskerat, och förlorat, sina liv. Farvattnen var kusligt öde så när som på två patrullbåtar och ett par fraktfartyg. Vi såg några orangea flytvästar blinka till från stränderna på den turkiska sidan och även ett par ilandflutna rester av svarta gummibåtar.

Dagens mål var Ayvalik, en stad som ligger innanför Lesvos, i en vacker och skyddad skärgård. Kontrasten mot de öde vattnen runt Lesvos var stor, här låg utflyktsbåtar med tjoande, badande ungdomar och många fritidsbåtar för ankar i vikarna. Nu är vi trötta på långa dagsetapper och har gott om tid. Marinan är den finaste och mest välskötta vi sett hittills, med tvättmaskin och bra wifi och bra affär. Omgivningarna är spännande med lugna, natursköna bukter, snorklingsvatten och utflyktsmål på land. Här stannar vi på obestämd tid och gör dagsutflykter med båt eller cykel.

Morgontrassel. Kan hända den bäste. Sorgliga spår.

Dardanellerna ville inte släppa ut oss i Medelhavet. Hård motvind och stark utström skapade höga, korta vågor. Ellem brakade fram i ett hinderlopp där hon rev varje gång, stoppsmällarna i vågdalarna gjorde ont i oss. Till slut kom vi i alla fall ut och födelsedagsbuketten från den 10e maj kunde offras i Medelhavet.

Jag premiärfiskade efter båten med mitt fina nya spö. En ribbåt fräste förbi akter om oss, det sa svosch i rullen och både lina och drag var förlorade. Ribbåten verkade oberörd, jag hoppas bara den inte var punkterad utan nådde land.

Så kom vi fram till ön Borzcada. En stor färja hade just lagt till, en annan höll på att lägga ut. Det fanns inga mooringlinor (färdiga akterförtöjningar) utan man måste lägga ut sitt ankare. Alla andra låg med aktern mot kaj, så som man gör i Medelhavet. Vi väljer alltid att gå in med fören. Dels tycker jag det är läskigt och ovant att backa in, man måste ha ordentlig fart för att kunna styra. Dels måste Odd då stå i fören och sköta ankarspelet vilket betyder att ingen finns i aktern och kan ta hand om förtöjningen i land.

Varför bestämde jag mig ändå för att backa in? Det kan bara förklaras med högmod. Det gick naturligtvis åt skogen. Ellem slingrade sig genast åt sidan och la sig tvärs över en stor motorkryssares ankarlina. Tack och lov hann jag frikoppla. (Vi har en kraftfull ropecutter monterad på propelleraxeln, den skulle annars ha klippt av linan på ett ögonblick.) På land sprang hamnhövdingen och gestikulerade, akter om oss tutade färjan, motorkryssarens kapten kom ut på däck och såg förskräckt ut. Alla trodde att vi fått linan i propellern. Men Odd tryckte ned den med vår låååånga båtshake och Ellem gled över. Sen la vi till med fören först. Hamnhövdingen hälsade inte på oss. Vi analyserade fiaskot. Bra: inget skrikande. Mindre bra: dålig teknik och dåligt samarbete. Här krävs övning.

Därefter åt vi vårens dyraste middag i en förförande pittoresk fiskehamn innanför gästpiren. En grekisk/turkisk variant av Smögen med dukade bord ända ut till kajkanten och de små fiskebåtarna. Vi pekade på några olika mezes, inga priser angavs, jag drack två glas kärnmjölk och Odd en öl och sen kom notan på femhundra. Nästa gång känner vi igen en turkisk turistfälla.

Innan gummibåten nappade.

Turkisk MammaMia restaurang

Den välordnade och vänliga marinan ligger i hjärtat av stan, vid en lång, bilfri hamnpromenad. Vi betalar 225kr/dygn, då ingår el och vatten, dusch, tvättmaskin och bra wifi ner i båten. Artister avlöser varandra på en friluftsscen hela dagen, på kajen är folklivet intensivt, det säljs kokt och rostad majs, musslor, spunnet socker, glass och levande fisk, det är som ett Liseberg utan inträde.
Canakkale vaktar det smalaste stället i Dardanellerna. Här skiljer det bara 1300 meter mellan Europa och Asien. Här såg Churchill till att hundratusentals pojkar och män slaktades i ett av första världskrigets blodigaste slag. Operation Gallipoli. Turkiet skulle intas och Dardanellerna var porten till Istanbul. Men de allierade lyckades inte besegra turkarna, kullarna på halvön Gallipoli dränktes i blod och är idag täckta av krigskyrkogårdar med olika namn beroende på vilka bataljoner som stupade där. En heter ”Johnssons Jolly”, efter en överste som envist upprepade att en seger skulle få honom att känna sig ”jolly good”.
Ett stenkast från marinan ligger ett litet hus med en interaktiv utställning om Operation Gallipoli. Där finns filmer, föremål, uppläsningar ur soldaters dagböcker, inspelade vittnesmål från veteraner som överlevde. Jag började gråta och kunde inte vara kvar där inne. Detta makabra tal om hjältar (de allierade) och martyrer (turkarna). Vad var de annat än offer, alla dessa söner, bröder och familjefäder? Slaktoffer, kanonmat. Vad är det för genetiskt fel hos det manliga könet som gör att de startar krig? Odd tog bussen till ruinstaden Troja, jag hade fått nog av historia. Jag spolade saltet av båten och strosade sedan runt på måfå.
Så hur kan jag vilja stanna här i Canakkale? Det är en ljuvlig stad, det lilla jag sett. En mix av Paris bohemkvarter och Göteborgs Haga i orientalisk klädsel. Fast mycket mindre, dubbla Uddevalla ungefär. Smala gränder med hundratals cafeer, teserveringar, matställen och små affärer. Väldigt lite turister. Inga påflugna försäljare. Vart man vänder sig vänlighet och hjälpsamhet. Här skulle jag kunna sitta hela dagen på en teservering under vinrankor och skriva, omgiven av folkvimlets mummel, ifred i min bubbla och ändå mitt i verkligheten.

Hästen från filmen om Troja står på kajen.

Alla fiskarna är levande och sprattlar, gubbarna häller friskt vatten över dem. Vanlig makrill! Här ska fiskas!

”Torka era tårar, mödrar i främmande länder. Era söner vilar i vår famn och har fått frid. Efter att ha mist sina liv här har de blivit våra söner också.” Klen tröst enligt mig. Musslor på hamnpromenaden. Äts levande, som ostron.

Bokhandlarnas gata. Inne i affären sitter man och läser och dricker te.

En stor, god majskolv kostar 9kr. Mat är billigt, även om man äter ute eller tar med hämtmat från matställen. Ikväll betalade vi 75kr för två stora portioner kolgrillade kycklinglår (jättegoda!) med sallad, ris och bröd.

Vi åt frukost ute, på ett teställe vid mosken där Odd kom i samspråk med en skräddarmästare som bott i Hannover i tjugo år. Sen flyttade han hem. Det förstår jag.

Halv åtta ikväll dansade Ellem för tolv sekundmeters vind in genom den trånga öppningen till den lilla kustbevakningshamnen Lapseki på asiatiska sidan av Dardanellerna. Fiskebåtar låg förtöjda i fyrdubbla led, vi kastade ankar mitt i hamnbassängen. Helt slut och mycket lättade att äntligen vara i hamn efter att ha genomlidit fem timmar när vinden inte gick under femton sekundmeter.

Vi kunde ha vänt vid tretiden och gått in i en hamn i marmarasjön, men det gjorde vi inte och sen var det försent. Vinden kom rätt emot oss och Ellem tog vågorna fint. Enligt prognosen skulle det blåsa upp till fem beaufort (10 m/sek) och vinden skulle hastigt avta efter klockan sex. Vi sa: det står vi ut med.

Sen ökade vinden till tolv, till femton, stundtals tjugo och lite till. Vågorna växte, korta, otäcka vågor som bröt och verkade komma från olika håll. Odd anmärkte att nu hade Ellem fått green water on deck, vilket är en medalj jag gärna varit utan. Vi höll i oss, hoppades att inget skulle gå sönder, oroade oss över dunsar och nya ljud i Ellems inre när hon brakade ner i vågdalarna, försökte låta bli att titta på vindmätaren (jag).

Jag var aldrig rädd, vill jag påpeka. Inte sjösjuk heller, fast jag inte tagit någon tablett. Det var inte någon fara för livet. Det värsta var faktiskt att klara av gå på toaletten utan att slå sig eller kissa bredvid.
Vi pratade igenom vad vi skulle göra om motorn stannade. Hissa kryssfocken och segla, anropa kustbevakningen och begära assistans.
Nu ligger vi här i varsin soffa, läser och skriver och lyssnar på Norah Jones. Ankarvakten är påslagen. Ute är det helt vindstilla. Det känns bra att veta hur tryggt Ellem beter sig i riktigt busväder. Motorn gick som en klocka. Ingenting gick sönder. Saker for inte omkring inne i båten. Ljuden vi hörde kom från ankarkättingen i fören och från vinkartonger i ett stuvutrymme.
Imorgon har vi fyra timmar till Canakkale, och sedan är vi i Medelhavet!