Hur ska det gå? Sozopol 11 oktober.
Under två månader har vi stoppat huvudet i busken. Inte följt med nyheterna alls. Facebook har varit min enda kanal till världen, de länkar jag klickar på är lätt räknade och handlar oftast om flyktingarna från Syrien.
Under middagen med våra bulgariska vänner igår fick vi veta att en bomb i Ankara krävt många liv, och att situationen i Turkiet blir allt osäkrare.
Det känns väldigt futtigt att i det läget oroa sig över vår fortsätta resa till Medelhavet, men det är ändå precis vad jag gör. Tänk om vi inte kommer förbi Turkiet i vår? Tänk om vi fastnar här i Svarta Havet? Tänk om vi måste gå baklänges tillbaka uppför Donau… Katastroftankarna dansar skuldmedvetna runt i huvudet, detta är ju bara lyxproblem.
Vi har bokat returbiljetter från Göteborg till Istanbul den 15 april eftersom det var så otroligt billigt, men vem vet hur världen ser ut då. Nej det är bortkastad energi att börja oroa sig redan nu.
Idag söndag har vi lagt mycket tid på att mäta upp durken som måste bytas ut i sitttbrunnen. Vindbyar har ruskat riggen i omgångar, havet dånar, regnbyar har kommit och gått, det är verkligen höst. Jag hoppas på vackert ljus imorgon bitti för att kunna gå en fotorunda i den gamla stadskärnan. Sozopol är Bulgariens äldsta stad. Här finns fantastiska, genuina 1800talsmiljöer, nästan inga reklamskyltar och väldigt få parkerade bilar. Inga vildhundar, däremot katter precis överallt, till och med inne på restaurangerna. Vart man än tittar ser man minst tre, fyra katter.
Ridå! På natten kissar vi i en spann i sittbrunnen, eftersom det är för jobbigt att ta sig nerför stegen och bort till marinans toa. I morse upptäckte vi övervakningskameran på stolpen fem meter från båten, i höjd med akterpulpit…
Oss äger ingen.
Ingen turisthäst.
Upp ur vattnet två gånger. Sozopol 10 oktober.
Nej, jag vill inte gnälla. Det gick ju bra till slut. Men om den ytterst kompetente och väldigt hjälpsamme varvschefen och hans hantlangare hade lyssnat från början, hade det räckt att lyfta Ellem en gång. Och han hade kanske sluppit ersätta oss för vindexen som ju klipptes till hälften i Port Tomis och nu mosades helt.
Ellem har små klistrade märken på sargen som visar var stropparna ska vara placerade när hon lyfts. I aktern var gubbarna lyhörda, där gäller det ju att undvika att skada propellern. Men i fören gick det för fort och vi hann inte protestera tillräckligt högt innan Ellem redan svävade. Ganska framtungt.
Hon skulle förflyttas till sin vinterparkering inne vid muren i två steg, först ställas ned provisoriskt medan kranbilen flyttade sig, och sedan lyftas vidare till sin plats. Det visade sig emellertid omöjligt att ställa ner henne, på grund av obalansen.
Det krävdes en kraschad vindex, en knäckt fyrtumsplanka och en normal svensk årsranson av svordomar och upprörda känslor för att chefen uppgivet skulle vifta åt kranföraren att sjösätta Ellem igen. Vi höll oss tysta i bakgrunden.
Den här gången kom lyftstropparna på sina rätta platser och allt gick utan problem. Om man bortser från varvschefens sårade ego som sipprade ut likt ett läckande avlopp och effektivt stoppade alla stämningshöjande försök.
Kanske blir han glad igen när han får betalt.
Nu står Ellem stadigt på stöttor, vi har el och vatten men ingen toa ombord längre. Vi står väldigt skyddade, risken att vågorna ska bryta in från bukten bakom oss är obefintlig. Men storm kan det naturligtvis bli.
Odd kom nyss tillbaka efter att ha betalat kranföraren och blivit bjuden på raki, och där var en väldig förbrödring och glad diskussion.
Om ett par timmar ska vi äta middag med nya bekanta av den där unika sorten som det klickar direkt med. Stefan är bland annat ombud för Hallberg/Rassy i Bulgarien och har varit en klippa i våra kontakter med marinan och varvet. (Tack Roland, f d Ellösbo, för den kontakten!) Hans fru Silva är psykolog, har bott tretton år i Finland och kändes som en väninna efter bara några minuter. Båda pratar flytande engelska. På torsdag reser vi av en märklig slump till Sverige med samma plan.
Den blåa pilen som visar var stroppen borde sitta syns tydligt bakom fendern.
Efter två säsonger och en vinter i vattnet nästan ingen påväxt alls. Trots att den dyra bottenfärgen släppt och flagat.
Vår nya utsikt.
Hösten är här. Sozopol 7 oktober.
Svarta Havet är fortfarande +21C. Sozopol har flera badstränder, en av dem ligger tvärs över halvön bara ett par hundra meter från marinan. Idag badade vi där, nästan helt ensamma. Vattnet är kristallklart och inte lika salt som hemma.
Hur är livet här under högsäsong? Stan är dimensionerad för tusentals turister, åtta av tio butiker och matställen är redan stängda för vintern. Att gå genom gränderna i gamla stan känns nästan som strosa på Smögenbryggan i december. Fast i fiskehamnen är det full fart på kvällen när båtarna kommer in. Kylbilar backar fram till kajkanten och langen går, isade frigolitlådor fulla med red mullet langas iland under stress och hojtanden. Inte ikväll förstås, nu tjuter det väntade ovädret redan i riggen.
Dagen har ägnats åt att ta ner segel, ordna med hemresa och förbereda invintring av båten. Sist men inte minst har Odd fått igång wifiantennen med hjälp av bulgariskt simkort. Ett äkta fanteverk (familjeuttryck)! Det firar vi genom att gå ut och äta ikväll också.
Innan solen gick i moln och himlen blev svart.
Familjen på Munin ligger vid samma ponton som vi. De fortsätter till Turkiet efter det väntade ovädret. Sozopol är ett bra ställe att ligga inblåst på.
Märklig sorts fiskebåt som är vanlig här. Man sitter högt upp och manövrerar båten. Varför? Så många frågor som inte får något svar när ingen kan engelska.
Fullträff! Sozopol 6 oktober.
Valet av Ellems vinterhamn har varit högst osäkert ända tills för ett par dagar sen. Det har funnits kandidater längs hela Donau, jag har varit beredd på att vi kanske måste lämna båten brådstörtat och resa hem till min gamla mammas dödsbädd. Tack och lov blev det inte så.
Beograd, Novi Sad, Ruse, Constanta, vi fortsatte från alla hamnarna suckande av lättnad över att slippa lämna Ellem där över vintern. Underbara, spännande platser allihop, men…
Marinan i Sozopol har varit önskehamnen sedan i våras, efter ett tips från Kryssarklubbens medelhavsforum. Men skulle vi hinna ända hit? Det såg så långt ut på kartan från Österrike till Bulgariens kust vid Svarta Havet.
Vi hann, utan stress dessutom. Trots åtta dagars påtvingad väderväntan i Port Tomis är vi framme mer än en vecka innan planerad hemresa.
Efter de fyra gästhamnar i Rumänien och Bulgarien som vi hittills avverkat i Svarta Havet var förväntningarna på Sozopol ordentligt nedskruvade. Vi hoppades att det åtminstone skulle finnas acceptabelt skydd mot havet och vinden, och en hyfsad mobilkran.
Redan i angöringen överträffas anspråken. Någon svarar verkligen när Odd anropar port Control på radion. Vi blir mötta av en hamnvakt som anvisar plats. Hamnbassängen är stor och skyddad för alla vindar, här ligger många stora segelbåtar vid nya och upplysta pontoner, förutom en massa vräkiga motoryachter. Dessutom ligger en fiskehamn längre in och fem stora Border Policefartyg. Många båtar står redan på land och underhållsarbeten pågår, vi ser byggnader med reklam för alla möjliga firmor med marin anknytning. Volvo Penta till exempel.
Marina Office är prydligt och bemannat fast klockan är över sex, vi får en elektronisk nyckel till toa och dusch samt två wifikoder.
När vi lämnar hamnområdet för att leta reda på en restaurang måste vi passera förbi en vaktkur med bom och vänlig pitbull. Vakten nickar nådigt både när vi går och när vi återvänder från promenaden i gamla stan.
Tillbaka i båten efter en god middag öppnar vi champagnen. Framme!
Sista etappen från Nessebar över Burgas bay till Sozopol blev en värdig avslutning på vår Svarta havsseglats. En nyckfull vind in från låringen, ibland så stark att autopiloten inte mäktade med att parera, ibland bara en svag flämtning. Vi seglade envist i alla fall, Odd av princip, jag för att jag önskade så hett att få se delfiner (de gillar inte när motorn går). Upplevelsen av delfiner som leker kring båten får jag vänta på tills i vår. Med den här seglingen i minnet kommer vi att längta hela vintern.
Istanbul kan vänta. Nessebar 5 oktober.
Imorse vaknade vi i en vit säck. Vi som hade ställt klockan på halv sju för att komma väg tidigt och gå långt. Dimman som la krokben för den planen, fick oss att fatta ett moget beslut. Sozopol får bli slutstation i höst, precis som planerat. Vi tar det lugnt några dagar, i stället för att försöka komma ända till till Turkiet. Vi kan flyga hem direkt från Istanbul ändå, det går moderna långfärdsbussar dit från Burgas, dit man tar taxi från Sozopol.
Dimman lättade vid elvatiden, precis så att vi kunde hinna hit till Nessebar innan det blev mörkt. Fyrtiotre distans. Lika långt som mellan Lysekil och Skagen. Guppigt och motvind 8 – 10 sekundmeter, ingenstans att ta skydd på vägen, bara höga, vassa klippbranter. Massor av vrak i sjökortet. Vind och vågor skiftar så otroligt snabbt, prognosen sa fyra sekundmeter och det stämde under ett par timmar men ökade efter hand.
Plötsligt skakade båten till och motorn började hacka våldsamt. Någonting hade fastnat i propellern. En plastsäck eller kanske ett fiskegarn. Så små vi kände oss i sjögången och vinden! Välsigne dig, Michael på Kryssarklubben som rekommenderade oss att montera en kraftfull ropecutter. Efter att ha stannat, backat kraftigt omväxlande med att köra framåt, var propellern befriad från vad det nu var.
Jesper och Marie i Munin låg några hundra meter bakom, och undrade över våra märkliga manövrer. Det är skönt att ha sällskap på Svarta Havet!
Dagens middag ordnade Odd i morse när han gick ut med Sigge och träffade på några fiskare. Firrarna ser ut som sillar men smakade mera som vitling. Tillagades i Cobb-grillen på kajen.
I Nessebar är säsongen definitivt slut, glasskiosker och caféer stängda, parasoller och utemöbler borta. Många båtar står redan på land.
Ogästvänlig kust.
Otrevlig överraskning.
Trevligt sällskap.
Två kronor styck.
Snart halvvägs till Bosporen. Varna 4 oktober.
Ska vi fortsätta till Istanbul? Lägga Svarta Havet bakom oss redan nu, istället för att övervintra Ellem i Bulgarien? Vi har börjat leka med tanken. Idag hoppade vi över Balchik, som var dagens etappmål, och genade rakt över bukten till Varna. På det sättet tjänade vi in en hel dag. Vädret är stabilt, ingen vind i sikte. Femtiosex distans tog knappt tio timmar. Havet låg spegelblankt mesta tiden. Kameran är full av spektakulära bilder på den branta klippkusten vi följde.
Fortsätter det så här kan vi vara i vinterhamnen Sozopol redan imorgon kväll. Tio dagar tidigare än beräknat. Då kan vi lika gärna fortsätta några dagar till. Dels är det trevligt att ha sällskap med Jesper och Maria på Munin. Dels är det betydligt enklare att flyga hem från Istanbul än från Sozopol. Särskilt om man har hund och bara kan flyga direkt.
Nackdelen är att den turkiska marinan är dyrare än den bulgariska. Kostar lika mycket som att ha Ellem under tak hemma en vinter. Vädret är också en osäkerhetsfaktor. Hur mycket tur kan man ha så här sent på året? Efter Sozopol behöver vi fint väder i tre dygn eftersom Ataköy Marina i Marmarasjön är första möjliga hamn att klarera in i Turkiet. Innan dess får vi inte gå iland. Bara ligga för ankar.
Och Sigge måste rasta sig ombord.
Varna är ännu en gigantisk industrihamn. För att komma in i den lilla, lilla gästhamnen har vi kryssat framför och bakom monstruösa ankarliggare. Borderpolice och hamnkapten stod på kajen och väntade på oss. Inklareringen var som vanligt inte lik någon tidigare procedur. Nu skulle Odd först fylla i en dubbel blankett med karbonpapper (!) och stämpla med vår båtstämpel ovanpå sin namnteckning. Därefter försvann polisen en timme med våra pass och båtens internationella registreringsbevis.
Dagens början i Mangalia 7.30.
Framme i Varna klockan sex.
Segelpremiär i Svarta Havet. Mangalia lördag 3 oktober.
Nio dagar har vi legat inblåsta i Port Tomis. Igår kom äntligen väderomslaget, och idag gick vi söderut lmot Mangalia, utklareringshamn i Rumänien. Vi gick i sällskap med den unga danska familjen på Munin, som vi lärt känna under veckan.
För första gången sedan maj 2013 hissade vi segel. Allt fungerade som det skulle, det var en nästan religiös upplevelse när jag stängde av motorn. Solen sken, allt fungerade, vi försökte fatta att vi faktiskt Seglade Med Vår Båt i Svarta Havet. Till en början i lätt nordlig vind, vi gjorde fyra knop som mest.
Efter två timmar måste vi starta motorn, det började bli lite sjögång, vinden hade vridit och vi var bara halvvägs.
Det blev två ganska så skumpiga timmar i motvind innan vi kom fram. Munin låg redan förtöjd i marinan, det dånade balkanmusik från en stor scen, massor av stånd och ett myller av människor, vi hade hamnat mitt i årets skördefest.
Nu har vi ätit en alltför kryddstark och kraftig middag i ett marknadsstånd, handlat plommonbrännvin, sötsaker och goda korvar. I morgon klockan åtta fortsätter vi söderut. Om magen tillåter.
Saker man köper på skördefest. Två liter plommonsprit.
Dieseldiskussion. Port Tomis 2 oktober.
Två sekunder efter att ”the boy” öppnat oljefatets kran svämmade vår fina siltratt över, och diesel flödade över teakdäcket. Tratten, som kostade flera hundra på Hjertmans, (ännu ett ” onödigt” inköp), har den fiffiga konstruktionen att den silar bort inte bara skräp utan också vatten. Nu betalade den sig. Den blev omedelbart full av en halv liter vatten blandad med rostflagor.
Leveransen var beställd av Mr George på Tomis Marina går, 150 liter till oss och 250 liter till danska grannbåten Munin. ”The boy” skulle anlända klockan åtta i bil, och därefter köra oss till en bensinstation. Containers skulle tillhandahållas, inga problem.
Mannen med bilen anlände punktligt, i baksätet låg två tomma oljefat. Odd följde med till bensinstationen där faten fylldes från en pump och han betalade.
Nu följde en animerad diskussion på kajen, där ingen förstod ett ord av vad motparten sa. Mer diesel tappades upp och silades, med samma resultat. Mr George tillkallades på telefon, men ville först inte komma. Dieselköpet var vårt ansvar, vi fick klaga hos bensinstationen. Han la på luren. Odd ringde upp igen, med sin andra röst, och påpekade att det var Tomis Marina som förmedlat dieseln, att han måste komma och reda upp situationen, dieseln var oanvändbar.
Mr George anlände suckande, sa ”this is Romania” och hävdade att det inte alls var oljefatens fel, dieseln hade säkert varit dålig redan från pumpen. Det slutade med att han köpte dieseln av oss. ”The boy” kom senare tillbaka och ville ha betalt för transporten, men vi nekade.
Slutet på historien? Vi åkte i skytteltrafik med taxi till bensinstationen med vår egen 20-liters extradunk och Jespers två jeepdunkar. Dieseln rann motståndslöst som gyllene vin genom siltratten. Glada var vi, men gladast var taxichauffören som säkert gjorde flera dagskassor på en enda förmiddag.
Sens moral? Tanka aldrig diesel från oljefat. Tanka aldrig båten utan att använda siltratten. Det lönar sig att köpa dyra saker på Hjertmans, ta alltid med din fru dit.
Jesper från ”Munin” tittar på. The boy kedjerökte och gillade inte kameran.
Novell: Spelaren.
Den här novellen skrev jag för en tävling i tidningen Allas, men glömde skicka in. Men den hade ändå aldrig haft en chans, förstod jag efter att ha skickat in den till Året Runt. Den blev refuserad och jag fick ett vänligt mail från redaktören om hur de vill att deras noveller ska vara utformade. Du kan läsa det mailet här.
(Av någon anledning vill inte min Ipad visa mer än början av novellen, sen blir den täckt av bilder. Hoppas din padda är bättre uppdaterad. På datorn syns texten i alla fall som den ska.)
SPELAREN
Tolvåringens arga, gälla röst skar hennes hjärta i bitar.
”Det mungot, han förstör allting!”
”Det heter inte mungo utan mongo och du får inte säga så för mamma.”
Tvillingsysterns röst var tystare, beskäftig. Hon kunde se sina barn framför sig bakom dörren som stod på glänt. Ryggarna avvisande vända mot henne, de smala nackarna böjda över datorn.
”Varför måste vi vara med honom när vi har lov? Varför ska han få bestämma? Varför frågar hon inte oss först?”
Samuel började svära. Spydde ut en lång ramsa tillmälen och könsord som hon inte visste att han kunde.
”Lägg av”, väste Lisa. ”Hon kan höra!”
Sanna knöt händerna, rörde sig så tyst hon kunde, lämnade köket med disken efter frukosten och sjönk ner på sin obäddade säng i vardagsrummet. Hur hade hennes snälla ungar förvandlats till dessa främmande monster? Vad hade hänt med hennes omtänksamma, hjälpsamma tvillingar? Varför vände det aldrig?
Skilsmässan från deras pappa låg flera år tillbaka i tiden, Rickard och hon hade numera inga konflikter, inte ens sedan han blivit pappa igen. Hon var inte bitter över att han bodde kvar i villan medan hon fått flytta till en tvåa i förorten. Det var trångt den veckan hon hade barnen, men det fungerade. Ekonomiskt gick det precis ihop. Hennes lön räckte inte till tvillingarnas datorer och sportlovsresa till Norge men deras pappa hade råd och betalade utan diskussion. Allting hade ordnat sig till det bästa. Nästan allt.
Hon vände sig på magen och klöste med fingrarna i kudden, tog stryptag på skumgummifyllningen, riktade ilskan som vällde upp mot någonting annat än sina ungar. Skulle de aldrig acceptera Teodor?
Under nästan ett år hade hon gradvis försökt vänja dem vid att han fanns, kompromissat och lirkat. Varannan vecka, när barnen bodde hos Rickard, bytte hon själv liv. Måndag morgon låste hon ytterdörren lätt om hjärtat och med en pirrande värme i kroppen, visste att hon inte skulle behöva låsa upp igen förrän nästa söndag, några timmar innan tvillingarna skjutsades hem. De visste naturligtvis också, men de nämnde aldrig Teodor, låtsades som om han inte fanns.
Rickard var glad att hon träffat någon, det visste hon. Det var inte hans fel att barnen satt sig på tvären som en kork som tryckts baklänges ner i flaskhalsen.
Det var så orättvist. Som vanligt kom tårarna när ilskan ebbat ut. Varför missunnade de henne att vara lycklig?
”Mamma, vi sticker ut ett tag.” Lisa och Samuel stod i dörren med ytterkläderna på.
”Har ni redan spelat färdigt? Teodor kommer ju snart, kan ni inte hålla er inne tills dess?”
Samuel ruskade på huvudet och drog ner mungiporna i en föraktfull grimas, hon förstod att hon sagt något ovanligt dumt. Igen.
”Vadå spelat färdigt? Det finns inget som heter så. Man blir inte färdig med Minecraft.” Hans röst var gäll och lite hes, snart skulle målbrottet slå till på allvar, tupparna överraskade honom ofta och gjorde honom osäker och argsint. Hennes lilla keliga kille, hon hade fortfarande kvar hans snuttefilt i garderoben som ett minne.
”Färjan går klockan fyra och den väntar inte på oss. Missar vi den så går det ingen sen. Ni får hålla er på gården där jag kan se er! Ta med soppåsen är ni snälla.”
De skruvade på sig, såg ner i golvet, undvek att titta på varann. Hon lät bli att säga någonting om hur roligt det skulle bli att åka till Danmark och bo på hotellet med palmer och äventyrsbad. Hon hade redan försökt. Den enda reaktion hon hade fått var att de redan varit där, med pappa. Får vi ta med datorn? hade Samuel frågat, och än en gång hade hon känt den hemska och overkliga impulsen att ge honom en örfil.
Teodor hade tröstat henne, de var inga småbarn längre som kunde mutas med godis och bio. Det är som när man får en ny klass, hade han sagt. Det kan ta halva terminen innan de litar på mig, och jag på dem. De vill inte ha någon ny pappa och de är rädda att förlora dig, det är helt naturligt. Egentligen visar de bara hur mycket de älskar dig.
Svartsjuka är vad de är, hade hon tänkt. Precis som sin pappa. Ska svartsjuka få förstöra allting en gång till?
Hennes kabinväska och barnens ryggsäckar stod packade i hallen, hon hann precis diska och bädda och sminka sig innan det ringde på dörren och Teodor stod där och log mot henne med snön som en smältande basker på toppen av sin lockiga kalufs. Eftersom inga barn var hemma kastade hon sig i hans famn, stack in armarna innanför den öppna rocken, tryckte sig nära, nära tills hon kände hans hjärta bulta mot sin kind. Drog in doften som var han, lindblom från tvättmedlet, citron och lavendel från rakvattnet och längst in den svaga noten av kanel som var hans egen kroppsdoft. Jag skulle känna igen honom med förbundna ögon på lukten, hade hon tänkt en gång när hon låg sömnig och nöjd i hans armar.
Han vände upp hennes huvud och kysste henne försiktigt, torkade av lite läppstiftskladd från sina läppar mot baksidan av handen och greppade sedan packningen.
”Jag bär ner det här till bilen medan du och ungarna gör er klara”, sa han. ”Det är ingen stress, men det tar nog en stund att gå till båten från parkeringen. Den här avgången var fullbokad.”
En halvtimme senare var den förväntansfulla stämningen förvandlad till panik och ursinne. Tvillingarna var spårlöst försvunna. Ryggsäckarna i bilen gav ifrån sig djurläten och fåniga skratt när Sanna ringde upp deras mobiler, båda låg nerpackade i respektive ytterfack.
”De går aldrig ifrån sina nya iphones”, sa hon hårt. ”Det här är planerat. Jag hatar dem!”
Han stod stram i ansiktet och tittade på klockan.
”Danmarksresan kan vi glömma nu”, sa han. ”Men vi måste ju hitta dem och reda ut det här. Tänk efter en gång till, varför ville de gå ut?”
”Jag har ingen aning, de ville bara ut. Jag bad dem ta med soppåsen och hålla sig inom synhåll.”
Kodlåset på soprumsdörren klickade till. Två sorgliga figurer satt därinne, hopkrupna på golvet. Samuel direkt på den kalla betongen med ryggen mot en kasserad TV och ansiktet gömt i armarna, Lisa på en hoprullad men ändå uppenbart smutsig orientalisk matta. Hon lyfte hakan som vilat på de uppdragna knäna och stirrade ilsket på Sanna med svarta ögon och kritvita kinder.
”Varför kom du aldrig? Du visste att vi skulle gå hit! Vi har ropat och skrikit och bankat på dörren i flera timmar!” Hon slog händerna för ansiktet och började storgråta. Sanna kapitulerade och föll på knä, kramade den stela ryggen och mumlade tröstande ord in i en svettig nacke. Såja, såja älskling, nu är allting bra.
En granne trängde sig ursäktande förbi fullastad med påsar och kartonger, sneglade på scenen därinne men sa ingenting.
”Det verkar som om barnen blivit inlåsta”, sa Teodor. ”Har det hänt förut, att dörren går i baklås?”
”Inte vad jag vet”, svarade mannen. ”Den kan vara trög ibland, dörren, man får liksom ge den en extra knuff. Jag skulle inte låta mina ungar gå ner hit själva.”
Efteråt, när tvillingarna satt i sitt rum framför datorn igen och Teodor och Sanna gett sig ut för att köpa pizza, sa Sanna med darrande röst:
”Det där att dörren gick i baklås. Det är nonsens. De har gått ner med soporna hundratals gånger. Dessutom skulle någon ha hört om de bankat och ropat.”
Teodor gick sammanbiten bredvid henne med armen om hennes axlar, det hade börjat snöa igen men det var inte därför hon frös så att hon skakade.
”Vi löser det här, Sanna, jag lovar. Bråka inte med dem, det gör dem bara ännu mer envisa.” Han stannade, drog henne närmare intill sig och sa lågt med munnen i hennes hår:
”Du tror väl inte att jag låter mig skrämmas bort nu när jag äntligen har hittat dig?”
Veckorna gick. Minnet av barnens svek satt kvar som en tagg i strumpan och hon hade börjat se på dem med nya ögon.
”Det känns som att resa tillbaka till ett krig”, klagade hon för Teodor en söndag när hon stod med sin packade väska i hallen, försenad, uppgiven och gråtfärdig.
”Jag har ingen chans, de är två mot en. Jag når inte fram till dem längre, det enda de bryr sig om är sitt eviga dataspelande. De skulle hålla på dygnet runt om jag inte gick in och tog ifrån dem datorn på kvällen.”
Han slöt henne i famn, höll om henne tills världen blivit hel och uthärdlig igen.
”Jag kanske har en ide”, sa han. ”Vi pratar mer om det i Varberg. I lugn och ro.”
Resan till kurhotellet i Varberg var hans födelsedagspresent till henne. Supé, övernattning och en timmes ayurvedisk helkroppsmassage. Hennes systerdotter Rebecka hade lovat sova över hos tvillingarna eftersom det var hennes barnvecka. De hade konstigt nog inte opponerat sig. Medan de flöt fram på kustvägen söderut med Lars Winnerbäck i öronen, solen på väg ner i havet och våren som en ljusgrön aning över böljande fält vågade hon tänka: Äntligen vänder det. Nu är det min tur.
Hon upptäckte inte det missade samtalet förrän de kom tillbaka till rummet efter middagen, fnissiga av japanskt risbrännvin, förväntansfulla inför kvällens avslutning i den breda dubbelsängen. Marmorbordet, där de lämnat kvar sina mobiler medan de gick till restaurangen, var vackert dukat med rosor, en samling småflaskor med olika massageoljor, några chokladbitar i cellofan, en liten flaska rosa champagne.
”Det är Rebecka. Det kanske har hänt något. Jag måste ringa tillbaka.”
”Om hon bara har ringt en gång är det nog ingen fara. Då skulle hon ha försökt igen. Eller skickat ett sms.”
Men den eviga oron för barnen hade redan lagt sig överst och trängt undan allt det andra, lusten och lyckan, berusningen. Hon måste ringa.
Lisa hade kräkts. Flera gånger. Nu sov hon, Rebecka tyckte att hon kändes varm.
”Jag ville egentligen inte ringa och störa, lite magsjuka är väl inte hela världen. Men hon var så eländig och grät efter mamma.”
”Vi kan inte köra hem nu. Vi har druckit båda två.”
”Det är ingen fara, hon sover ju lugnt. Försök nu glömma det här och njut medan du kan.”
Sanna ansträngde sig verkligen. Tvingade bort katastroftankarna, drack mer än han av champagnen och lyckades koncentrera sig på vad han gjorde med sina händer och sin tunga tills fotsulorna började glöda och hon lyfte mot taket.
Men morgonen efter var Lisa det första hon tänkte på. Hon väntade med att ringa tills efter frukost, men då hade Lisa inte vaknat än. Hon ringde igen efter sin behandling, nittio minuters helkroppsmassage med varma stenar. Hennes dotter ville först inte prata med henne, fick övertalas av Rebecka.
”När kommer du hem?”
”Hur mår du?”
”Skit, eller vad tror du?”
Ja, vad trodde hon? Den hemska sanningen var att hon inte var säker.
De satt på balkongen, planerade sommaren. En värmebölja hade fått våren att explodera, det var för kvavt att sitta i köket. Fönstret in till barnens rum stod öppet, där inne pågick en häftig diskussion, som vanligt helt obegriplig:
”Nej! Vänta säger jag, inte portalen! Vi måste enchanta svärdet först!”
Hon suckade och sökte Teodors blick. Enchanta?
Han sa:
”Jag har lovat ställa upp som coach under Dreamhack nu i juni.”
Hon sa förvirrat:
”Dreamhack?”
”Världens största datorfestival. Hålls i Jönköping varje år.”
”Ja, ja, jag vet. Men vad ska du göra där? Det är väl bara ungdomar som åker dit?”
De senaste två åren hade tvillingarna nästan tjatat livet ur henne och Rickard. Alla andra får! Men de hade varit överens om att barnen var för unga för att skickas ensamma till ett ställe med tjugotusen dataspelsnördar som hängde framför sina skärmar i tre dygn och höll sig uppe på energidryck. När ni fyllt fjorton, hade Rickard till slut lovat.
”Nja, dataspel börjar bli en etablerad sport. Precis som vilken idrott som helst. Vi har ett lag i skolan som siktar på SM nästa år. Dreamhack blir deras träningsläger, det är självklart att de måste ha med sig vuxna coacher. Det kommer att stjäla nästan en vecka av min semester, men jag kan inte svika. Du kanske kunde ta en solresa under tiden?”
Det hade blivit helt tyst innanför fönstret. Plötsligt stod Lisa och Samuel på tröskeln till balkongen.
”Ska DU till Dreamhack?”
Sanna tänkte att det var första gången hon hörde dem tala direkt till Teodor.
”Ni kanske också är sugna?” Han log vänligt mot deras misstrogna ansikten. ”Jag kan nog fixa två dagspass. Utan dator förstås, ni får bara gå omkring därinne och titta. Om er pappa kan komma och hämta er på kvällen.”
Hon hade redan somnat när han kröp ner bakom henne. Han viskade godnatt i hennes öra.
”Du sa att de var för stora för mutor”, mumlade hon.
”Alla har ett pris”, viskade han tillbaka.
”Jag visste inte att du var expert på dataspel.”
”Coach, sa jag. En sån som fixar mackor och ser till att de får sova ifred några timmar. Jag anmälde mig igår.”
”De kommer att genomskåda dig.”
”Det är redan avklarat. Ingen fara. Jag har just fått en grundläggande lektion i Minecraft.”
Hon vände sig om, försiktigt för att inte sängen skulle knarra.
”Så nu vet du vad som menas med enchanta?”
Han gnuggade sin näsa mot hennes och sa lågt:
”Kalla mig Dreamdragon.”
Kuling och kultur i Port Tomis 30 september.
Himlen är svart och vinden piper på, även om den oftast håller sig under 15 sekundmeter nu. På lördag räknar vi med att kunna gå vidare till Mangalia.
Port Tomis är fullt av lämningar från Romarriket, vart man går i stan ser man spår efter utgrävningar och rester av byggnader som är minst tusen år gamla. Bitar av marmorfriser och huggna stenar med inskriptioner, som hos oss skulle vara inhägnade och larmade, ligger utströdda lite varstans bland rivningshus och vid parkeringsplatser, som om de bara dumpats åt sidan när något skulle byggas.
Rumänien är som en radiokaka. Armod, korruption och förfall varvas ogenerat med lyxliv och överflöd. Nya Audis och Mercedesar står parkerade vid sofistikerade restauranger mitt emot fallfärdiga hyreshus där bara ytterväggarna står kvar, träd växer ut genom tomma fönsterhål och det stiger rök från ett plåtskjul där inne i ruinen. Flockar av skällande vildhundar bevakar sina revir i fattiga kvarter och vildvuxna, skräpiga grönområden, medan kvinnor i skyhöga klackar, stylade som inför en filminspelning, trippar fram på säkra promenadställen med sina minihundar i koppel. (De unga männens hundar är av typen stora bulldoggs eller rottweiler och har halsband med nitar och ibland en lös munkorg dinglande.) En särskild sorts vakter i roströda uniformer bevakar hela Port Tomis inre stadskärna. Det känns som om de är till för att skydda människor från andra människor. Ingen talar engelska, så de kan inte finnas där för att informera.
Mitt på torget tronar Arkeologiska museet. Skyltar på utsidan varnar för nedfallande puts från fasaden, insidan är helt fantastisk. Vi vandrar runt bland de enorma samlingarna i flera timmar. Jag, som lätt blir uttråkad av museer, har svårt att slita mig därifrån. Dels för att man kommer så nära föremålen, det finns inga skyltar som förbjuder en att röra vid amforor från tusen år före Kristus, krukor och marmorskulpturer från trehundra år efter Kristus. Men också för att man faktiskt får inblickar i människors liv för flera tusen år sedan. Här finns översatta texter från gravstenar, uppbyggda interiörer från stenåldershus, öppna gravar, rekonstruerade barnkläder och mängder av bruksföremål och konstverk. Innan vi går köper vi en souvenir, ”Thinking man and his mate”, en kopia av en skulptur från femtusen år före Kristus. Femtusen år! Jag skäms när vi kommer ut på torget igen. Det är så lätt att tro att historien börjar med oss. Som om Rumänien började på noll när de kom med i EU.
På strandpromenaden, alldeles efter det vackra men fallfärdiga och bevakade Casinot, hittar vi ett lnybyggt hus med raffinerad fasad av fiskar i relief. Inga skyltar talar om vad det är, men dörren på kortsidan står öppen. Det visar sig vara ett fantastiskt publikt akvarium, nästan i klass med Havets Hus i Lysekil. Vi vill berömma och fråga, och personalen hämtar den kvinnliga chefen som talar engelska. Hon blir mycket upplivad av att Odd är marinbiolog från Sverige, lämnar över sitt visitkort och hoppas att han hör av sig när vi kommit hem. Att det saknas skyltar och engelsk text vid alla olika akvarier beror på pengabrist. Vi ser hoppet i hennes ögon. Kanske, kanske innebär kontakten med Odd länken till ett samarbete eller projekt som kan pytsa in lite EU-pengar till akvariet. 
Hon och han för femtusen år sedan. Han är ”thinking man”, hon bara ”mate”. Tankar om det? 
Fortuna och Pontos, Port Tomis skyddshelgon. Statyn är tillverkad 200 år efter Kristus. OBS, detta är originalet, och man får klappa henne. 
Stör på nära håll. 
Under ytan i Svarta Havet
. 
