Femton sekundmeter stadig vind med byar upp till arton. Vi ligger tryggt förtöjda långsides mot kajen men det gungar ändå ordentligt i båten. På vissa ställen bryter sjöarna över piren, och folk kommer i bilar för att sitta och titta på det rasande havet.
Vi gör inte mycket. Läser, skriver, vilar, spelar ukulele. Prognosen säger att vinden ska avta torsdag eller fredag. Kanske kan vi gå härifrån på lördag, kanske inte.

Nyss gick vi en lång promenad inåt stan, hittade en Billa som kanske kan jämföras med ICA, en välsorterad livsmedelsbutik. På kvällen märks de fattiga romerna, tiggarna finns utanför butiker och restauranger. Om man ger pengar till en, blir man omringad av en flock barn som följer efter med kupade händer och säger please, please. På uteserveringarna kretsar barn runt borden, från sex, sju år och uppåt. De säljer rosor för tio lei. 25kr. Alldeles för mycket, sa vår servitör ogillande och schasade bort dem.
På hemvägen passerade vi en kvartersrestaurang där en liten parvel, fem sex år kanske,  satt uppkrupen tätt intill fönstret med blicken klistrad på gyrosrullen med kött som snurrade där inne, ett par meter från honom. Hur kändes det att sitta där och äta med hans hungriga ögon på maten? Jag gick in och köpte en kycklinggyro. Elva lei. När jag knackade lätt på pojkens rygg ryckte han till och hukade sig, som om han väntade sig ett slag. Leendet som spred sig över ansiktet när han öppnade paketet med gyrosrullen glömmer jag aldrig.
Det är svårt att se de stora klyftorna här. Så många nya, dyra bilar. Vakterna i alla mataffärer. Så många fruktansvärt fattiga. Diskrimineringen av romer som är helt självklar, om man ifrågasätter den betraktas man som en idiot. Alla vi pratar med känner till problemet med romerna på gatorna i Sverige, det har visats i rumänsk TV. Alla hävdar att det är organiserade ligor och att romerna inte vill arbeta utan hellre tigger. När vi påpekar hur lite pengar en hel dag på trottoaren utanför Hemköp ger, rycks det bara på axlarna.
Hemma förfasar vi oss. Här är det normalt. Människovärdet har en skala och ingen tycker det är konstigt. Jag röstade nej till EU. Det skulle jag inte göra idag.

Det blåser 12 – 15 meter per sekund, inte så farligt kan man tycka, men vågorna går höga utanför hamnpiren och det har gungat ordentligt i båten hela natten. Vilken timing med mastresningen går!
Vi ställer in oss på flera hamndagar, ser fram emot att få tid över för annat än att vara på väg. Kanske kan vi göra en utflykt till Donaudeltat i norr, omvägen vi valde bort för att komma snabbare till vinterhamnen.
Imorgon ska vinden öka ännu mer, och så långt framåt jag kan se i alla mina väderappar (Weather Bulgaria, Poseidon, Weather Track) avtar blåsandet bara långsamt.
Idag har vi bara häckat i båten. Det gungar, viner och knirkar hela tiden. Odd sysslar med förbättringar och fix, jag har gått ner på lågvarv och börjat läsa Stefan Einhorns ”Den sjunde dagen”.
I min läsplatta finns flera påbörjade svenska deckare och halvlästa feelgood, men jag har gett upp försöken att läsa klart dem. Försöker förstå varför de tråkar ut mig så. Snart, kanske redan ikväll, ska jag fortsätta skriva på mitt andra manus. Några saker har jag bestämt göra annorlunda den här gången. Inte bry mig om regler eller recept. Inte hoppas på framgång eller oroa mig för misslyckande. Bara lyssna inåt och formulera.

Våra grannar, finnsailern Munin med dansk barnfamilj ombord.

Strandpromenaden med kranskogen i Constantas hamn i bakgrunden. Lugnet före stormen i lördags kväll.

Kranmannen Vadis var morgontidig och det blev lite för bråttom. Repöglan som masten skulle lyftas i hamnade på fel sida om akterstaget i höjd med spridarna. När masten var rest och provisoriskt säkrad med förstag och sidovant, gick det inte att få ner repöglan. Dessutom hade vindexen blivit lite tilltufsad.
Vadis undrade med teckenspråk om vi hade någon båtsmansstol.
Vi har två. En av typen gammal barngunga, som följde med båten, och en ny och modern, enligt Odd ett komplett onödigt inköp som jag propsade på hos Hjertmans. Gissa vilken vi tog?
Vadis visste precis hur den skulle användas. Han fick Odd att släppa taget med armar och ben för att kolla att den balanserade. Sen hissade han upp Odd i masten.
”You are very professional”, sa jag.
”I have been doing this for forty years”, sa han stolt. Förmodligen med samma kranbil hela tiden.
När Odd hade trasslat ut repet vid spridarna, och befriat akterstaget, tutade Vadis och tecknade att han ville hissa upp honom ända upp i masttoppen, för att fixa vindexen. Sagt och gjort.
Nerfärd. Odd ville förstås följa masten med händer och fötter, ungefär som en apa på nerväg i en palm. Helt fel enligt Vadis, som ville att Odd skulle greppa lyftvajern, som en lian, så att Vadis kunde svänga bort lyftkroken med Odd undan från masten.
Efteråt sa Odd att det kändes som om hela masten föll framåt, när han släppte taget. Vi hade ju inte fått fast akterstaget.
Resten av vilodagen har vi slitit som djur med att sätta focken, finjustera riggen, tvätta och packa ihop dingen, montera ner och stuva maststöttorna. Det senare ännu en oenighet oss emellan. Varför ska vi spara maststöttorna, undrar jag. De har ju gjort sitt. Men Odd vill tro att vi ska resa hem genom kanalerna en vacker dag, och att vi då behöver maststöttorna igen. Han vill att vår resa någon gång ska ha en återkomst, en hemkomst.
Så vill inte jag tänka. Jag vill vara framme när vi kommer till Turkiet eller Grekland. Hitta en hemmahamn där.

När det redan hade börjat mörkna kom danska Munin med mamma, pappa och tre små barn äntligen in i hamnen. De hade fått vänta tre timmar vid sista slussen före Constanza. Vilken tur att de hann hit innan ovädret! Nu tutar vinden i ordentligt och vi lär bli liggande i hamn minst till torsdag.

Vadis försöker få Odd att sväva fritt. Lägg märke till den antika båtsmansstolen på marken som Odd, tack vare sin säkerhetsmedvetna fru, slapp använda.

Sådärja! Balans! 

Hela dagen har vattnet skvalat. Så skönt att kunna slösa med vatten igen. Ellem har aldrig varit så skitig, Donau har lämnat spår i varje vrå och på varje yta i form av beläggning, damm och smuts. Spindelbajs inte att förglömma, ger fläckar som får rubbas bort.

Alla mattor i pentry, salong och förpik åkte ut på fördäck där de skrubbades med Vim och spolades med vattenslang. De som bara skulle tåla torrschampo. Det fick bära eller brista.

Under tiden har Odd ägnat sig åt masten. Nu är den påklädd och klar, vi håller tummarna för att mobilkranen dyker upp imorgon förmiddag och att vinden inte ökar. För första gången ska vi masta på bara vi två, utan hjälpsamma kompisar.

Morgonens inköp av fem ägg, en halv liter yoghurt, två små ciabatta, ett grövre bröd, två bananer, 1,5 liter Cola light kostar inte alls åtta kronor, som vi trott enligt vår kurskalkyl hittills, utan fyrtio. Gårdagens festmiddag för att fira ankomsten till Svarta Havet, med italiensk Prosecco, förrätt och skaldjurstallrik gick inte på 155kr utan… nej jag vill inte veta. Dieseln kostar inte 3,50/liter utan 10 kronor. Kanalavgiften igår blev 1715kr, inte 400. Och så vidare.

Felräkningen uppdagades när vi fick fakturan på hamnavgiften. Vi visste att den skulle vara 20 € per dygn. Det stämde helt enkelt inte med summan i Lei. Ridå, som man säger.
Nu drar vi ett streck och börjar hålla hårdare i utgifterna.

Idag sparade vi till exempel in kostnaden för en dykning. En man kom och frågade om det var vi som beställt dykare. Akter om oss ligger en stor charterbåt som ser lite tilltufsad ut, det visade sig vara den som skulle inspekteras under vattenytan. Odd frågade om han kunde kasta ett öga på vår propeller när han ändå var där nere. En längre tid har vi hört ett högst oroväckande slammer på låga motorvarv. Olika mer eller mindre hemska teorier som alla berör propelleraxeln har lanserats, men det är helt enkelt för dyrt att lyfta båten före vinterhamnen.

Dykaren kom upp med en demolerad gummimanschett som lossnat delvis och kommit i vägen för propellern. Lättnad! Han ville inte ha någon ersättning, ingen vinflaska, han blev glad för en sverigemedalj från Göksäter och en trave pappersmuggar med svenska flaggan på.

En kranbil fick beställas för att lyfta av masten. (100 €.) Nu ligger den på kajen, nyoljad och fin. På söndag får vi ringa efter kranmannen igen, för att resa masten (100 €). Imorgon ville han inte komma, det ska blåsa för mycket.

På söndag kväll ser vi fram emot sällskap av den danska barnfamiljen på Munin, som ska samma väg som vi men är ett par dagsetapper efter. 

Hamnen ( en del av den) i Constanta sedd från Port Tomis.

Den var ny i Lagarde, Frankrike. 

Mobilen väckte oss fem, det var ännu mörkt. Vi följdes åt för att rasta Sigge, jag med båtshaken beredd, Odd med en käpp. Men hundarna skällde bara från sina nattläger bland buskar och bråte, kom inte rusande.
Klockan sex skulle startorder för konvojen komma på kanal 14, precis på slaget utbröt ett intensivt kackalorum. Vi lyssnade efter ordet ”Ellem” men hörde inget, såg bara på AIS hur den ena pråmen efter den andra gick in i kanalen.
Odd ropade upp traffic Control och frågade om vi också skulle gå in. Ett irriterat smatter på rumänska till svar. ”English please”, sa Odd. ”Go Ellem! Go!” Vi styrde ut i mörkret med ankarljuset tänt, i brist på topplanterna.
Medan vi gick mot första slussen ljusnade det, tack och lov. Klockan blev sju innan vi lugnt och fint lyftes två meter. Vi låg med flytpollare efter ett stort förband och två pråmar. ”Goodbye Ellem!” sa radion när vi gick ut. Innan vi tilläts passera andra slussen ropades vi in till kaj för ”formalities”. Papper och pass skulle visas, stämplar stämplas, kanalavgiften  knappt 800 Lei (400kr) betalas. En kanaltjänsteman och Odd improviserade ritualen på huk direkt på marken.
Black Sea Canal kallas också Dödens kanal. Kostnaden för det bygget kan aldrig betalas. Över hundratusen slavar dog under byggets fyra första år – fångar, politiska motståndare, upproriska bönder, ungdomsbrigaden – och projektet övergavs 1953. President Ceausescu fortsatte 1973 och kanalen blev klar 1984. Nästan 300 miljoner kubikmeter sten, sand och jord hade flyttats. Mer än när Suezkanalen grävdes, dubbelt så mycket som för Panamakanalen.
Hamnen vi kom ut i efter andra slussen var megagigantisk. Att stanna över natt här var otänkbart. Vi kunde lika gärna försökt tälta på Landvetters startbana. En hastig sjöstuvning genomfördes, redan innanför pirarna förstod vi att det skulle bli en guppig färd till hamnen Port Tomis, norr om Constanta. Det är helt öppet hav, finns ingen skärgård.

Utanför sista piren mötte en sydlig vind på 8 – 10 m/sek rakt i stäven med korta jättevågor, de största jag varit med om med Ellem, och jag kände modet svikta. Dags för självpeppning. Så jag tänkte på att nästa höst ska jag segla till Las Palmas med Linda Lindenau, på att Ellem är väldigt sjövärdig, på att vågorna ändå inte var omöjliga, på att det bara handlade om drygt en timmes färd till Port Tomis.

”Det är säkert värst just här”, sa Odd. Han fick rätt, förstås. När vi kunde gira norrut, kom längre ut från land och fick sjön i aktern, blev det mycket lugnare. Vi kopplade av, njöt av att rutscha fram och lyssna till den efterlängtade sången av kluck och porlande som bara saltvatten kan sjunga.
Känslan när vi slank in bakom piren i Port Tomis var av tjockihalsen kaliber. Framme! En fin plats långsides kaj framför fiskeflottan var ledig. El och vatten bara att koppla in. Strandpromenad och restauranger, flanerande eller metande människor och trevligt bemötande av hamnvakt och polis. Ett par trötta och mätta hamnhundar.
(Hur höga tror du vågorna var? Frågar jag idag. Tja, enochenhalv meter kanske, svarar han. Va, inte mer? Okej då, rätt ska vara rätt.)

Genom Dödens Kanal. Grävd av slavar i vår tid. Du som läser detta, inse att vi, du och jag, vunnit högsta vinsten i Livets lotteri.

”Formalities” på kajen.

Mysig natthamn?

Det skramlar och klonkar bland oljefaten på den illegala bunkerbåten bakom oss. Vi har mannen ombord att tacka för mycket, och han har också förärats en svensk medalj från Göksäter. Fast vi tackade nej till påfyllning av diesel. ”Det är ingen risk”, log han, ”polisen är min vän.”
När vi kom hit till Cernavoda efter nio svettiga motströmstimmar vinkade han välkomnande åt oss, och erbjöd oss att förtöja utanpå hans båt. Vi såg inga andra, normala tilläggsmöjligheter. Han talade dessutom tyska, och ringde till hamnchefen på vår VHF och bokade oss för en plats i konvojen genom kanalen till Constanta imorgon. Vi måste vara beredda vid radion klockan sex.
Framför bunkerbåten låg en något mer respektabel, blå stålbåt. En sån som rycker ut vid oljespill. Om vi ville kunde vi ligga utan kostnad utanpå den istället, vi förstod att det vore önskvärt. Nu i kvällsmörkret begriper vi varför. En nedsläckt farkost har lagt till där vi låg utanpå bunkerbåten,  det hörs skratt och prat och, som sagt, det slangas från oljefat. Odd spionerar från sittbrunnen. Det är polisbåten som ligger där.
Skepparen på miljöbåten bor ombord med sin hund, en trött schäferkorsning som inte bryr sig när Sigge går förbi. Annars är Cernavoda det värsta vi varit med om när det gäller vildhundar. Sigge har varit iland en kort stund för att kissa och baja. Under den tiden störtade säkert tjugo hundar skällande mot honom från alla håll. Hittills har alla varit strykrädda och gått att schasa undan, jag hade med mig båtshaken och viftade bort de mest närgångna. Inte roligt alls.
Dagens etapp var bara ungefär sjuttio km, men tog lång tid eftersom vi dels hade motström och gick i fem knop som mest, dels hamnade bakom långsamma jättepråmar som vi inte kom förbi.
Sceneriet på land var rent filmiskt, overkligt, svårt att ta in. Det är fattigdom på riktigt, inte en pittoresk film. Samtidigt kan man inte döma efter vår måttstock. Vår vardag hemma i Sverige utspelas på en annan planet jämfört med hur människorna här, i EU-landet Rumänien, lever.
Nu är dagarna märkbart kortare, det blir mörkt redan vid halv åtta. Vi ville hinna få i oss en bit mat och kanske handla lite och skyndade oss in mot centrum. Odd med en påk i handen mot hundarna. Bunkerskepparen hade varnat oss för ”ficktjuvar och zigenare”, en varning som vi hört många gånger nu och som sätter sig i bakhuvudet, man blir misstänksam och på sin vakt fastän vi hittills aldrig blivit utsatta för någonting. Hamnen bevakades av vakter vid en vägbom, och tre fyra lösa, stora, skällande hundar. Vakterna vinkade vänligt åt oss och skrattade samtidigt som de slog och skrek efter hundarna.

Inne i staden firades kväll, på torget framför rådhuset och i en liten park intill var det fullt av lekande barn och familjer. Precis som i andra städer vi sett fanns det leksaker till gratis lån. Små batteridrivna bilar i olika modeller som barnen sitter i och som kan fjärrstyras av en förälder. En hoppborg. En uniformerad vakt patrullerade diskret i parken.
Vi köpte hämtpizza, tog ut pengar i en bankomat och handlade med knorrande magar alltför många okända, ljuvligt doftande bakverk. Ingen, absolut ingen, talade engelska. Vi kan inte tyda någonting som står på skyltar eller till exempel på pizzamenyn.
När vi satte oss i Cernavodas kanske enda taxi för återfärd var det nästan mörkt. Taxiföraren frågade ”Port?” Han rökte i bilen hela vägen.

Det blir aldrig som man tänkt sig. Boyko med flera försäkrade att vi inte skulle få några problem att fortsätta raka vägen på Donau mot Constanta. ”Det är bara de stora spannmålsfartygen som går för djupt.” Men när vi kom till km 348 var det stopp. Donau var avstängd, all trafik måste ta omvägen över Bala kanal och Borcea arm. Borcea är en djupare flodarm som förenas med Donaus huvudarm igen vid km 242. Där får vi vända och gå tillbaka uppför Donau ett tag för att komma till Cernavoda och kanalen ut mot Constanta vid Svarta Havet.
Alternativet är att fortsätta norrut genom Moldavien och Ukraina mot Sulina och det vackra och speciella Donaudeltat. Men det blir för tufft att starta Svarta Havsetappen med 18 timmars nonstopsegling till Constanta. Vi som aldrig har mörkerseglat.
Dagen börjar alltså med två timmars väntan vid mynningen till Bala kanal, som är tio km lång. Vi blir tillsagda att ankra, men väljer att förtöja vid en ankrad, tom, pråm. Traffic Control har meddelat via VHF att vi måste vänta på en konvoj som är på väg motströms. Trafiken på Bala är enkelriktad. När det är dags att gå blir vi uppropade och anvisade vår plats i konvojen som ska gå nedströms. Vi obstruerar och väljer att lägga oss sist, för att slippa en flåsande tio knops pusher i aktern.
Ingången i Bala kanal är ren forsränning. Fascinerade ser vi hur den stora pråmen framför oss kanar på tvären, hur vattenytan virvlar och snurrar, bildar grytor och kullar, det blir hålor i vattnet som Ellem rutschar ner i, vi kastas på tvären fram och åter.
Men det går fort över, blir aldrig riktigt otäckt, bara kittlande.
Efter kanalens tio km kommer vi ut i Borcea, en sidoarm till Donau som är en meter djupare
och rinner ut i Donau efter 77 km, en bra bit förbi vårt etappmål Cernavoda.
Trafiken är stenhårt reglerad, man måste meddela Traffic Control var femte kilometer var man befinner sig. Radion skriker hela tiden, vissa skeppare har ett olidligt röstläge.
Borcea rinner genom ett jordbrukslandskap som verkar mycket fattigt, vi ser erbarmliga bostäder, hyddor som vi hoppas är bara tillfälliga skydd för herdar och fiskare, hästkärror som samlar kospillning på stranden, flockar av djur som vallas av ensamma gestalter och hundar.
Väntetiden i början gör att vår tidplan spricker och vi måste hitta en natthamn tidigare än beräknat. Borcea arm är smal med branta raskanter och har inga vikar, men vi har tur och kommer till en krök där vi kan smyga utanför en grön boj och ankra säkert och utanför farleden.
Vi meddelar Traffic Control detta och stänger sedan kvickt av VHFen innan någon hinner protestera. Tredje ankarnatten på rad. Pasta och köttfärssås på burk.

Vi väntar på startbesked.

Lastbilsfärja på tvären. 

Vi kommer till pontonen vid borderpolice i Silistra vid lunch, har tagit det makligt på förmiddagen. Solen skiner som vanligt, det är mycket varmt. Vi cirklar fram och åter utanför polisbåtarna, det finns ingenstans att lägga till. En skrovlig röst på radion: ”Ellem go to hotel ponton.” Jaha. Hotel Dunstar alltså, med lyxig ponton ett par hundra meter före polisbåtarna. Vi lägger till och Odd går upp till den femstjärniga receptionen, det kostar 10 € att ligga här. Hela natten eller en timme. El, färskvatten och bra wifi i foyen. Swimmingpool också, om man skulle vilja. Senare ångrar jag att jag inte tog chansen att åtminstone tvätta håret, det kliar vantrivsamt.

Men vi traskar direkt bort till gränspolisens barack och drar i alla förekommande dörrhandtag. Låst överallt, fast en teve står på innanför ett öppet fönster på övervåningen. När vi just ska ge upp kommer en figur spankulerande från strandbaren intill. Presenterar sig på engelska som Alexander, tulltjänsteman. Rund under fötterna, tjänstvillig. Låser upp och för oss upp till andra våningen där passpolisen i uppknäppt skjorta ser på damernas gymnastikdans på TV. Vi överlämnar våra papper och uppmanas att vänta, de måste ringa efter borderpolice. Vi studerar gemensamt Canadas damlag i gymnastikdans.

Borderpolice anländer med fyllda pistolhölster och frustande effektivitet. Stämplarna smattrar, vår crewlist får sin första röda stämpel? Tack och adjö, över till rumänska polispontonen på andra sidan floden för att checka in i Rumänien.

Där försöker vi förgäves hitta någonstans att lägga till. Vi avvisas bestämt från polispontonen samt också från hotellpontonen intill. Det finns även en tredje gratisponton men den är belamrad av två små motorbåtar som lagt sig i varsin ände. Vi får inte plats. Medan vi pendlar fram och tillbaka mellan pontonerna grälar poliser och folk från hotellpontonen högljutt med varann. Poliserna vinner förstås. Vi stoppar in fören i änden av gratispontonen, Odd hoppar upp på den och förtöjer om småbåtarna så att vi får rum. Det låter enkelt men är inte så lätt i motström och med elaka, utskjutande hörn av rostigt järn. Det är även en utmaning att balansera iland från gratispontonen.

När vi plöjt oss genom strandvegetationen till polispontonen är det idel glada miner. Där finns passpolis och tullare men inte borderpolice som får åkallas från annan ort. Vi väntar tålmodigt i skuggan vid passpolisens kaffebord. Dock utan kaffe. Två borderpolice anländer i bil, en manlig och en kvinnlig, av uppenbart högre rang än byråkraterna på gränspråmen. ”Har ni narkotika ombord? Pistoler?” Nekande svar, stämplar bankar. Ingen frågar om hund.,Vi välkomnas till Rumänien. Tidplanen får än en gång revideras, vi hittar en djup, smal kanal mellan två öar där den perfekta natthamnen öppnar sig längst in.

På morgonpromenaden förföljde vi en dam med väska och hittade en stor, välsorterad livsmedelsaffär typ ICA Maxi som vi aldrig hade upptäckt annars. Reklam har inte slagit igenom här än. Affären låg i källarvåningen till ett stort, anonymt hus. Inga skyltfönster, inga ledtrådar på gatan. Boyko följde med oss till ponton nr 10 där vi fyllde vatten hos hans kompis. Han berättade lite mer om sin Yachtclub. Hur han köpte den 1979 och hur myndigheterna sedan dess försökt få honom att sälja, med allt fulare metoder. Han får inte tillstånd att renovera, inte dra in dricksvatten, osv osv. ”Big corruption”, sa han och log.
Det minne från idag som kommer att förfölja åtminstone mig några nätter, är en otrevlig incident med den tyska pråmen Lintz som inte såg oss. Har aldrig inträffat förut, pråmarna har ju både radar och AIS och här var de dessutom tre man på bryggan. De låg på kollisionskurs på vår sida av farleden under lång tid, ett par distans. Jag väjde längre och längre till höger in mot en sandbank. När pråmen till slut såg oss väjde den först åt fel håll, dvs mot oss, innan den häftigt svängde över åt styrbord. Riktigt läskigt. Enda förklaringen vi kan komma på var att de hade den lågt stående solen rakt i ögonen.
Vad borde vi ha gjort? Förstås ropat upp dem på radion mycket tidigare. Vi är alldeles för blyga med VHFen. Har alldeles för stor respekt för vad och hur man säger saker. Nu fick Odd bara iväg ett panikslaget ”What are you doing?” alldeles för sent. Nästa gång vet vi bättre. Så mycket bludder som det skvalar mellan pråmskepparna, vi behöver verkligen inte vara så korrekta med radiopratandet att vi drar oss för att lyfta luren. Hellre en gång för mycket. Jag borde dessutom ha tutat.
När vi grälat färdigt om vem som borde gjort vad, gav vi upp Silistra som dagens etappmål och letade oss in till ön Devnia. Klockan var sex och vi hade redan gått 54 distans. Imorgon lämnar vi Bulgarien och klarerar in i Rumänien igen.
Nu är vi bara tre dagar från Svarta Havet.

Hedersprick i Ruse.