Inte ens svalorna flyger idag. Tusentals satt och kurade på båtarnas pulpits och mantåg i morse, ibland virvlade hela flocken upp i regnfilten som en bisvärm. Det blåser friskt, inget väder att ge sig ut i här där Donau är så stort och öppet.

En bra dag att städa båten och fixa med underhåll. Inte klokt så fort damm och bös ( och hundhår!!!) samlar sig överallt. Odd byter luftslangen till motorn och installerar en automatisk länspump i kölsvinet. Samt installerar mitt snapsglasfynd ovanpå barskåpet. Glasen sitter kvar även vid 90 graders lutning!

Men även med positivt tänkande blir jag rastlös av att ligga stilla, vår färdplan halkar efter. Idag skulle vi egentligen passerat första slussen i Järnporten. Det hjälper lite grand att ta fram kartan och fylla i hur långt vi har kommit.

Även om vädret kantrar helt borde vi hinna ta oss till Ruse i Bulgarien innan mitten av oktober. Då får det bli vinterhamn där. I värsta fall.

Några fiskare kom in med nyfångad mal. Nästa gång ber vi att få köpa. Jättegod matfisk, smakar som stenbit. Och inga ben.

Minne av Serbien. Till och med jag gillar Slivovica.

Det tog emot att lämna mysiga Smederevo. Alla de små affärerna och de vänliga folklivet lockade. Tidigt, innan Odd stigit upp, gick jag och handlade. Färskt pitabröd i bageriet, i mjölkaffären blev det Fetaost och den speciella serbiska mjukost som görs av skinnet på kokt mjölk (supergod!) och sist en påse blå plommon i ett fruktstånd.

Efter frukost i båten gick vi en runda till och handlade vatten, hundmat och lokalt vin samt de speciella snapsglasen i form av små kolvar som ska placeras i ett glas med is. Souvenirer ska vara användbara.

När vi lämnat Smederevo ändrade landskapet karaktär totalt. Donau blev bred, bredare än Gullmaren, det kändes inte längre som att färdas på en flod. Vi fick svårt att se bojarna eftersom det hägrade så kraftigt. I fjärran reste sig en hög bergskedja på den rumänska sidan.

Det kändes riktigt tryggt att bli omkörd av den rumänska pråmen Tanger som forsade förbi i tio knop, nu behövde vi inte tveka på var farleden gick. Dessutom ropade skepparen upp oss på radion, han var pratsugen och talade bra engelska. Ville veta varifrån vi kom och vart vi skulle, tipsa om nästa bunkerställe och förmana oss vänskapligt om att vi inte fick glömma revision i Veliko Gradiste.

Nu har vi lagt till för natten i semesteranläggningen Silver Lake i Kiseljevo. Hamnen är djup och skyddad och här finns allt, dvs vatten, el, toa/dusch och Internet. Samt en massa restauranger utmed stranden av en liten badsjö. Härifrån är det bara ett par kilometer till Veliko Gradiste där vi ska klarera ut ur Serbien.

Våra sista dinarer spenderades på en traditionell middag med cevabcic på en av de finare restaurangerna, att döma av inredningen.  Tre vildhundar och fyra, fem katter kretsade runt borden utan att någon reagerade, varken gäster eller servitörer. Djuren höll sig tysta och avvaktande på en halv meters avstånd. När gästerna var mätta kom belöningen i form av brödbitar, pommes frites och andra rester.

En despot som byggde en gigantisk fästning på ett enda år och murade in alla arbetare som slet ihjäl sig under tiden i väggarna. Se där vad Smederevo är känt för. Fästningen byggdes 1430 och det tog turkarna trettio år att erövra den. Under andra världskriget använde tyskarna borgen som ammunitionslager och allt flög i luften i en mystisk olycka.
Om detta står det mycket i guideboken, men inget om den fina strandpromenaden och den mysiga stadskärnan med massor av affärer bara tio minuters promenad från båtklubben Metalac. Här finns verkligen allt på en liten yta och utan helvetestrafik. Förutom att arkitekturen känns väldigt främmande och förfallet är stort överallt så påminner centrum om Lysekil i sin glans dagar. Järnaffär, hälsokost, fruktaffärer, livsmedelsbutik, bageri, charkuteri, ostaffär, leksaksaffär, skoaffär, sportaffär, frisersalonger, otaliga caféer och restauranger. Vi gick förbi fem bankomater på vår första, korta upptäcktspromenad.
Folk och hundar överallt på torg och caféer, det mumlade så där trivsamt som det ska göra i en stad där bilar hålls på avstånd och människors möten betraktas som viktiga.
Hundarna i Serbien är ett kapitel för sig. Här finns otroligt många. Ofta stora. Vår värd i Novi Sad hade två muskulösa Rhodesian Ridgeback som han kallade ” mina lejon”. De sprang lösa på området och vaktade på natten, men var fredliga och lydiga. Sigge höll sig på sin kant. Många hundägare går med hundarna okopplade och har sådär pli på dem.
Förutom alla sällskapshundar finns det massor av herrelösa, halvvilda hundar i alla storlekar. Oftast struntar de i Sigge när vi passerar, men ibland blir det olustigt och några gånger har Odd varit tvungen att lyfta upp Sigge.
Vi ligger på utsidan av en skranglig pontonbrygga och det finns varken el eller vatten. Duschen i klubbhuset är trasig, vi frågade inte ens efter toalett. Men vi blev vänligt mottagna av en klubbmedlem som kunde engelska, och här finns wifi i klubbhuset.

Värmeböljan har ersatts av normal svensk sommar, dvs man behöver ha en jacka i beredskap mellan solstunderna. Huvudsaken är att det inte blåser, vinden får gärna hålla sig såhär, 4-5 meter per sekund.

För övrigt är Läkare utan gränser mina största idoler. Dessutom blir jag GLAD av mailen jag får som månadsgivare, även om de alltid innehåller önskemål om att man ska höja månadsgåvan. Idag berättade mailet att 12000 människor räddats ur Medelhavet tack vare mina och andras pengar, och det fanns en bild på en levande (!) bebis som av starka armar räddades från ett sjunkande fartyg. Tror nog jag har råd med en hundralapp till.

Rena ankdammen…

Hur många vildhundar på bilden?

Uppfällbara solglasögon och hatt räddar ögonen.

Vi tog cyklarna till Belgrads Centralstation för att besöka Turistbyrån. Vi hamnade i ett flyktingläger. Parken runt busstationen och Centralstationen var helt ockuperad av människor på flykt från Syrien. Tusentals människor stod i smågrupper eller satt på marken, kvinnorna med små barn i famnen och sina ägodelar inom räckhåll i knyten och ryggsäckar. Unga mammor, krokbenta mormödrar, tonårspojkar. En del låg invirade i sovsäckar eller filtar, orörliga, kanske sov de. Barn lekte jage på trottoarerna runt parken, det såg livsfarligt ut med bara enkla räcken mellan dem och den brusande trafiken.

Bajamajor stod uppställda i rader, serber i gula västar gick omkring och sopade och plockade skräp. Det fanns tält, kanske ett hundratal små tvåmans, gula, orangea. Där stod en skåpbil från Läkare utan gränser med en stor folksamling och en ensam, trött läkare som satt på en stol utanför bilen.

Vad gör man? Vi gick rakt igenom lägret, det var enda vägen till Centralstationen och vanliga belgradsbor gjorde likadant. Där stod det normala livets glasskiosker och gatukök och överallt, på varje ledig markbit i hela parken satt människor på sina inmutade öar av skynken, packning, sovsäckar. På något sätt kommer de att ta sig vidare. Till Europa. Men tänk om det blir regn i natt? Och det är inte varmt nattetid nu när värmeböljan är slut, kanske bara 10 – 12 plusgrader.

På något sätt måste vi ta emot dem. De har lyckats rädda sig själva och sina barn från döden och vi är skyldiga att öppna våra dörrar för dem, om vi vill kunna se våra egna barn i ögonen. Vi kommer dessutom att vinna på att göra det.

Det var så knäckande att inte kunna hjälpa, där och då. Vi var tvungna att inse att det vi kan göra, det gör vi bäst på hemmaplan. Skänker pengar och ger av vårt överflöd. Tysta och modstulna återvände vi till båten.

Nej, jag tog inga bilder.

Några kvarter från Centralstationen märks ingenting av tragedien, men lusten att utforska Belgrad var borta.

På eftermiddagen tog vi oss i alla fall i kragen och gick upp till fästningen Kalemegdan som ligger högt uppe på en platå omgiven av en park. Där hittade vi en liten ortodox kyrka, vacker som ett smycke och med en egen helig källa, vi fick med oss en liten flaska med hälsobringande vatten.

Restaurang Vodenica, där vi ligger med båten, är stängd på måndagar, men ägaren körde oss i sin bil till en typisk serbisk restaurang och beställde mat åt oss. Vilken middag det blev! Jag glömde tyvärr att fota. Sen körde han en minisightseeing genom stan och visade det viktigaste. Som avslutning diskuterades någon form av utbyte mellan Fishfest Belgrad och Musselfesten i Lysekil, till exempel att Odd tar med sig ett ton musslor till nästa års Fishfest. Odd och George komponerade tillsammans receptet för musselsoppan till 1000 personer. (Antalet besökare under tre dagar brukar vara ca 50 000…)

Ellem ligger förtöjd på utsidan.

Ser du leoparden? Fästningen innehåller också Belgrads zoo. Inte precis något Nordens Ark.

Mosaik!

Två kockar och en fiskgryta.

Resans hittills mest bisarra natthamn. Vodenicas restaurangpråm i centrum av Belgrad. Älskad av alla donaufarare enligt guideboken. Och visst, fiskmiddagen var ljuvlig, ägarna otroligt vänliga och wifi snabbt och bra. Toaletterna är däremot tvivelaktiga och en dusch har man lovat ordna till imorgon. (?) Men. Här pågår på kajen en tredagars fiskfest a la Göteborgskalaset med restaurangtält, öltält, allehanda marknadsstånd och sist men inte minst en stor scen där livebanden avlöser varandra. Just nu spelas balkanmusik på högsta volym. Tänk ”Svart Katt, vit katt”. Urhäftigt och medryckande men olidligt högt. Lyckligtvis är det festens sista dag idag. Vi gick förstås iland och minglade , köpte spännande hemgjort serbiskt godis ( jag), drack lokalt öl (Odd) och lät kroppen rycka i takt med den ursinnigt snabbspelande orkestern. Alla var glada och de flesta berusade men det hördes inga ”öööööh!” och syntes inga bråk, småbarn lekte och dansade framför scenen.
Dagen började med ett antal grundkänningar innan vi tog oss ut ur hamnen i Novi Sad enbart tack vare marinaägaren som körde före och lodade. Det var betydligt värre att ta sig ut än det var att komma in, fastän vattnet har stigit synbart. Nya sandbankar måste ha byggts upp under gårdagens oväder.
Under resan hit fick vi förklaringen på allt flytande skräp som våra tyska föråkare beklagade sig över. De hade ju högvatten på sin resa. Vid högvatten sveper vattenmassorna med sig alla soptippar som syns längs de höga klippbranter som kantar floden. Det verkar som om många helt enkelt kör fram till kanten och tippar av sina sopor. Brädstumpar, gipsskivor, vanliga sopor, plastflaskor syns i kikaren.
Så kom vi alltså efter 90 km och sju timmar  till Vodenicas restaurangpråm. Utanför låg redan en schweizisk 50-fots segelbåt och den österrikiska motorbåten som vi träffade i Apatin (och som redan då berättade för oss om monsterfiskfesten som de reser till varje år). Med en fullsatt restaurangpråm som publik blev jag tvungen att backa intill, vi förtöjde direkt i staketet, mitt i maten.
Kära vänner på SY Munin (dansk segelbåt som vi träffade i Wien och som kommer hit imorgon), om ni läser detta, jag kan absolut inte rekommendera det här stället för flera dagars vistelse med tre barn. Kolla in km 1168,2 först innan ni lägger till här.

Väntar på högvatten.

O fasa, jag glömde nästan bort Odds 67-årsdag. Han påminde mig i mataffären igår. Det är sånt som kallas kärlek. Jag hittade en present, en dagbok som kan fungera som loggbok eftersom den gamla är helt fullskriven. Att föra Loggbok är Odds uppgift. Bästa födelsedagspresenten var ändå mailet från Linus att han klarat examen vid Oxford med guldkant.

Dagen började alltså med födelsedagsfrukost i sittbrunnen. Sen cyklade vi in till centrum och över bron till den gamla staden Petrovaradin på andra sidan Donau med sin fästning på toppen. Donaus Gibraltar står det i turistbroschyren. Där ligger stadens museum som hade en annorlunda utställning. Möbler, inredning och konstföremål från stadens borgerskap och överklass under trehundra år. Konstig ide. Som om de ville visa att de minsann också… Där fanns nästan ingenting som kändes speciellt för Serbien. Det mesta kunde varit hämtat från överklasshem i vilket europeiskt land som helst.
Vi åt en fin lunch med utsikt över Donau och mot kyrktornet där klockans visare har bytt plats. Den långa är timvisare, för att det ska vara lättare för fiskarna nere på floden att se vad klockan är.
När vi cyklade tillbaka kom äntligen regnet. Pierre Verberght har mailat att våra problem nu är över, högre vatten är på väg.

Sen började det åska och vi fick ställa in den planerade restaurangmiddagen eftersom Sigge får panik av åska och inte kan lämnas ensam. Det blev ungersk champagne, pasta och köttfärssås på burk istället. Samt lite uckespelande. Inte det sämsta sättet att fira Pensionsåldern.
Besöket hos borderpolice struntade vi i. Få se om det straffar sig. Imorgon Belgrad.

Klockan visar alltså fem i halv tre. 

Hela staden är en blandning av nytt och fallfärdigt, sida vid sida. 

Vägen från marinan in till centrum. Tre och en halv kilometer lyxig promenadväg med separat gummibelagd joggingbana och cykelväg. Fina utomhusgym med massa maskiner. Granne ligger ruggiga hyreskaserner med trasiga fönster och oklippta gräsmattor. Övergivna fabriksbyggnader där arga hundar kastar sig mot stängslet när man går förbi. 

Via Facebook nås jag av nyheter hemifrån. Äntligen vänder det. Äntligen mullrar det ur folkdjupet; nu är det nog! Det krävdes en bild av en drunknad fyraåring och kaos på Budapests järnvägsstation för att tysta SD-trollet, åtminstone tillfälligt. Åh vad jag hoppas att detta är början på något nytt. Ett paradigmskifte, som det kallas.

Och jag är så stolt över vad mina barn sätter igång, var och en på sitt sätt. Någon gång i framtiden kommer en ny generation att fråga: vad gjorde du? Och vi kommer inte att behöva skämmas. Vi ser, vi bryr oss, vi handlar.
Så hur kan jag med gott samvete glida fram på Donau och njuta av sol, vin och lediga dagar?
Just därför.
Idag har vi kommit till Novi Sad. Underbart nog hade paketet från Hjertmans i Stenungsund med reservdelar till kylskåpet kommit fram till marinan. (Tack Josefine!)
Inloppet till marinan krävde lots, vi ankrade utanför och ringde till marinaägaren som kom och guidade oss med sin lilla öppna båt och motade bort badande människor. Han hade lodat med en pinne och försäkrade att det var 1,60 djupt. Ändå studsade vi över en sandbank.
Yachting club Novi Sad är en liten privat klubb med några få gästplatser i en osannolikt trång hamn med ett gytter av olika flytetyg. Det finns el och vatten, inga toaletter och bara en utomhusdusch, men en jättefin bar och bra internet även i båten.
Ägaren är en ung advokat som är oerhört hjälpsam och pratar flytande engelska. I morgon ska han köra Odd till borderpolice för att visa upp våra papper och få stämplat vårt tillstånd att vara i Serbien. Vi protesterade, sa att agenten i Apatin hade försäkrat oss att det räckte med en inklarering. Han suckade: Jag förstår inte hur han kan säga så. Polisen måste få veta att ni är här. Ni kan inte komma till Belgrad annars.

Observera badvakten på stranden.

Marinan i Apatin är byggd med tanke på fiske. Där ligger säkert tvåhundra små, enmans fiskebåtar med ett väldigt speciellt utseende. Helt flatbottnade, smala som kanoter och med en välfylld redskapsbod mitt på. Fiskaren själv är nästan alltid en pensionerad man.

En två meter lång rekordmal på åttio kg fångades härom dagen, berättade Maya i receptionen. Vi frågade en farbror som just var på väg ut i sin båt, hur många fiskar han fick på en dag. Tjugo stycken!
Hela vägen till dagens etappmål har kantats av fiskare.
Solen eldar fortfarande på, men idag blev det bara +33C som varmast. Sträckan Apatin -Backa Palanka är nästan 100 kilometer och stränderna är enformiga, sandbankar och skogar. Vi hamnade efter en jättepråm som låg i sex knop, och bestämde oss för att stanna bakom. Halv sju var vi framme vid den tilltänkta bryggan som inte existerade, och la oss för ankar i strömmen på km 1297, 5 istället. Ingen drömplats, men mörkret kommer så snabbt att vi inte ville fortsätta.

Sten, här kommer positionen: N 45.14.017 EO 19.23.689

Vår inklarering igår blev bara påbörjad, så dagen startade med fler formaliteter. 60 Euro måste betalas på banken, kontanter dög inte. Maya, hamnkapten på förmiddagen, erbjöd sig att åka in och betala, vi accepterade tacksamt. Därefter körde hon oss i marinans tjänstelada till en ny polis som stämplade våra papper och skrev av våra pass (hela passet kändes det som, tog otroligt lång tid) och därefter körde Maya oss till samma gränspolis som igår för den sista stämpeln. Vilken service! Fria att röra oss i Serbien under en månad cyklade vi till stan för att ta ut serbiska dinarer och handla mat.
100 dinarer är tolv kronor. Hopplöst att räkna ut när man står och väljer i charkdisken. Men allting är så billigt att det inte är någon katastrof om man räknar fel. En fyrakilos vattenmelon kostar sexton kronor. Ett hekto påläggskorv kostar fyra.
Igår kväll åt vi a la carte festmiddag på Apatins finaste fiskrestaurang, Zladie Kruna, för 224 kronor. Allt som allt, för båda! Mixed sallad, bröd, smörslungad potatis med wokad spenat och stekt mal (ungefär som havskatt), vin, öl och kaffe och glass till efterrätt.
Första intrycket av Serbien är vänlighet. Folk på gatan hälsar när man möts, personalen i affären erbjuder hjälp när man står bortkommen framför mjölkkylen, marinapersonalen frågar om man vill ha ett glas saft och erbjuder sig att lägga ens tvätt i torktumlaren. (Jag vet, det är 35C varmt, vi borde drapera båten i våra nytvättade lakan och kläder. Men vi har inte så många klädnypor och jag orkar inte.)
Frankrike har fortfarande 100% i vänlighetsindex. Ungern var riktigt dåligt, men vi kan ha haft otur och var i en storstad. Serbien får 80%. Vi känner oss välkomna och trygga här.
Nu på eftermiddagen kom danska finnsailern Munin in i hamnen med mamma, pappa och tre barn på väg till Medelhavet. Det känns riktigt kul att ha fått sällskap!

Senare på kvällen kom även en österrikisk motorbåt. På väg till ” monsterfiskfesten” i Belgrad som hålls varje år. Det framgick inte om det var en fest för monsterfiskar eller en monsterfest för fiskare. Kanske både och. Bra att veta när man ska välja marina. Den där fiskrestaurangen med gästplatser i hamninloppet kanske inte är det ultimata valet just den helgen.

Nerförsbacken till pontonbryggan. Flera meter lägre än normalt.

Andra vägen är ännu värre.

Tre gästbåtar längst ut på pontonen. Sist ligger monsterfestaren, sen kommer Munin, sen kommer vi. Lägg märke till lokalbefolkningens fiskebåtar. Donau sjuder av fisk, det hoppar och plaskar hela tiden och fritidsfisket är minst sagt intensivt.

En timmes gång från natthamnen ligger Mohacs, där vi måste klarera ut från Ungern. Gränspolisen, sjöpolisen, tullen, doktorn och katatrofpolisen (det stod så på dörren) ville se våra papper (båtens registreringsbevis och certifikat, försäkringsbevis, Donautillståndet, besättningslistan, Odds betygsbok med alla förarkurserna, våra pass.) Alla instanser fanns samlade i samma hus, vi travade runt och knackade på rätt dörrar i tur och ordning. (De var numrerade 1 – 8.) Doktorn kunde lite engelska. Han frågade om vi hade hund eller katt ombord, men bad inte att få se Sigges pass. Vi har fått rådet att ligga lågt med Sigge, inte ta upp honom på besättningslistan till exempel.
När allt var klart fick vi ett stämplat dokument som måste visas upp för inklareringsmyndigheterna i Serbien. Konstigt att det ska vara så krångligt bara för att man kommer med båt? Vi körde vidare till gränsen, eller rättare sagt gränserna. Ungern i aktern, Kroatien på styrbordssidan och Serbien på babordssidan.
Idag tisdag var den varmaste dagen hittills. Över +35C. Vi byttes om bakom ratten i korta pass och hällde hinkvis med donauvatten över oss efter varje pass. Vi kunde nog ha använt autopiloten om vi kommit på tanken. Hjärnan stod liksom still. Även idag ankrade vi upp för bad och lunch.
I Bezdan i Serbien var det dags för inklarering, vi lade till vid en rostig gammal pråm och klättrade i värsta eftermiddagshettan upp till gränskontrollen. Den viktigaste polisen var ute på uppdrag, så det kunde inte bli någon inklarering.

Ett stort gräl som vi inte begrep ett ord av utbröt mellan inklareringsagenten (som vi ringt i förväg, engelsktalande, stod på vår sida) och den kvinnliga gränspolisen (ville förmodligen att vi skulle vänta till imorgon). Till slut blev det bestämt att vi kunde få tillstånd att resa vidare till Apatin och klarera in där. Vi fick stränga order att inte gå iland någonstans på vägen.

I Apatins djupa, nybyggda marina vinkades vi in av världens vänligaste hamnkapten som körde oss i sin Lada till gränspolisen och lånade ut sitt personliga passerkort till grinden, eftersom kontoret var stängt. Här stannar vi en dag till och pustar ut.

Souvenirer gillas! Solrosor och paprika odlas här på gammalt puzstaland. Nu har vi en solros i vårt ölstop från Österrike.

Pråmarna blir större och större ju längre österut vi kommer. Det här pråmförbandet består av sju sammankopplade pråmar som skjuts framåt av en pusher. Man är väldigt glad att se dem på AIS långt i förväg. Visserligen talar de om på VHFen att de kommer, men på språk vi inte förstår.

Treriksgränsen. Den svarta plastpilen är en praktisk pryl för att snabbt hitta var man är på kartan. Vi flyttar den framåt minst varje km.